tisdag 18 december 2012

2004 La Chablissienne Chablis 1er Cru Côte de Léchet



En mogen chablis på systembolaget! Det var inte i förrgår! Och 2004 som ska vara en utmärkt årgång, och skaldjuren som redan är inhandlade, och, och.... Perfekt! Nävarna sluter sig bestämt om ett par flaskor.

La Chablissienne är stort kooperativ, som producerar runt en tredjedel av all chablis. Ett klockrent recept på låg kvalité och tråkiga, slätstrukna viner kan man tro, men faktiskt har La Chablissienne rätt gott rykte. Tidigare använde man kanske lite mycket fat, men liksom flera andra producenter har man minskat på faten och till stor del övergått till ståltank. 2004 anses som en god årgång i Chablis, om än inte exceptionell. Inledningen på året var normal med blommning första veckan i juni. Det regnade en del i juli och augusti och problem med röta och svamp förekom men september och oktober bjöd på vackert väder. Skörden var okomplicerad och riklig. Vinerna är ofta urtypiska för Chablis, med fin syra och mineralitet.

Côte de Lechet är 37 hektar stor premier cru i kommunen Milly, på en sydostsluttning precis väster om själva samhället. Jordmånen är mycket mager och rik på kalk, vilket ofta leder till koncentrerade, intensiva viner. Läget anses vara ett av de bästa på västra stranden av Le Serein.


Efter att ha inlett med 2002 Pol Roger Brut som var nästan lika bra som förra gången, är det så dags att se vad La Chablissienne lyckats åstadkomma. Färgen är gyllene med gröna blänk. Doften bjuder på rätt intensiv tropisk frukt och tydliga influenser från faten i form av lätta vaniljtoner och lätt brända nötter. Tankarna går snarare till Côte d'Or än till Chablis. Här finns tydlig citrus och redan i doften en tydlig mineralitet med drag av flinta och rök. Med tiden ansluter ljusa, blommiga toner. En viss utveckling kan skönjas, men känslan är fortfarande rätt ung. I munnen är ursprunget mer tydligt med bra syra och typiska mineraler med musselskal, flinta och lätt rök. Vi får en för ursprunget rätt fet, lite oljig känsla. Fathanteringen har lämnat tydliga spår, men jag tycker det funkar rätt bra. Frukten bjuder på citron, päron och lite persika. Avslutet är rikigt fint med citronpaj och en lång svans av sprittiga mineraler.

En riktigt bra Chablis med begynnande mognad. Rekommenderas, så länge man är medveten om att vinet fått en rätt generös dos ek. Ekallergiska ståltanksanhängare bör styra undan. 91 poäng.


torsdag 13 december 2012

2010 Friedrich Becker Spätburgunder


Ytterligare ett vin som inhandlats efter att jag läst om det på andra bloggar. Alla verkar gilla det, så jag beställde sex flaskor. Hit or miss? Dags att kolla. Spätburgunder är alltså det tyska namnet på Pinot Noir, samma lilla druva som är ansvarig för röd bourgogne och en hel del champagne. En klar favorit för mig, så Becker har ett rätt gott utgångsläge.

I glaset får vi ett rätt ljust, transparent vin. Doften bjuder på rödfrukt och lätt ekkrydda. Jag hittar också lite rosor, viol och den där sjöbottenleran som finns i Pinot ibland, men som jag har svårt att beskriva. I munnen får vi pigg, sprittande syra och en påtaglig mineralitet med krita, järnfilspån och en nypa jord. Tanninerna är lätta, frukten ung och ljusröd. Här bjuds ingen enorm komplexitet eller något motstånd, vinet slinker ned otroligt lätt. 88-89 poäng.

Riktigt bra med hög drickbarhet. Jag tror inte det är någon idé att hålla på flaskorna alltför länge. Drick och njut! En till som har provat här.

tisdag 11 december 2012

2009 La Spinetta Ca' di Pian Barbera d'Asti


Spinettahypen har kanske lagt sig något i takt med att traditionella, eleganta viner åter har kommit på modet efter sena '90-talet och tidiga '00-talets excesser med fruktbomber lagrade i 200% ny ek. Riktigt så illa var det väl inte hos Spinetta och man gör fortfarande bra viner, kanske till och med bättre än förr. Idag står en av de billigare varianterna på bordet. 2009 La Spinetta Ca' di Pian Barbera d'Asti uppvisar en ungdomligt blålila färg. Doften ger björnbär, viol, lätta vaniljtoner och en något bränd kryddighet med tydlig värme. I munnen ändå rätt balanserat med ok syra. Frukten dominerar, den är mogen men inte kokt. Här går det som i doften åt det mörkare hållet med björnbär och till och med lite blåbär. Vinet är något endimensionellt men skrapar vi på botten hittar man lite jordiga, mineraliska toner och en trevlig kryddighet. Tyvärr finns också en viss alkoholhetta. Inte riktigt min påse chips, men kvalitén på frukten går inte att ta miste på. E och J gillar den bättre än jag. Passar bäst till något från grillen. 86 poäng.

söndag 9 december 2012

2009 Chateau La Nerthe Chateauneuf-du-Pape


Chateau La Nerthe tillhör det klassiska Chateauneuf-de-Pape. Man har hållit på en bra stund och vinerna har gott rykte, även om en del amerikaner med brettfobi ryser vid namnet. Exakt när produktionen rullade igång är faktiskt okänt. Den tidigaste säkra dokumentationen är från 1560 men sannolikt har egendomen existerat bra mycket längre än så. Kungar, presidenter, premiärministrar och andra potentater har genom århundradena gulpat i sig viner härifrån och det finns dokumentation som stödjer att man redan i slutet av 1700-talet började tappa vin på flaska au Chateau, alltså en bra stund före samma praxis anammades längs Garonnes stränder. Phylloxeran drabbade egendomen hårt och under 1900-talet blev underhåll och vinmakning alltmer eftersatt. Som för så många andra ärevördiga vinproducenter krävdes det en outsider med pengar på fickan för att vända utvecklingen. 1986 köpte familjen Richard egendomen och påbörjade återuppbyggnaden. De har lyckats rätt bra.

2009 var en varm årgång och vinerna har rykte om sig att vara koncentrerade med stor frukt. 2009 Chateau La Nerthe Chateauneuf-du-Pape verkar dock hanterat hettan väl. Vi får en rätt elegant boquet med blandad rödfrukt och endast inslag av mörkare frukttoner. Här finns rikligt med sydfransk karaktär i form av varma örter, garrigue, lätt peppar och jord. Någon diskret vaniljton smyger sig in tillsammans med lätt animaliska drag. Härligt att sniffa på! Dags att smaka - rödfrukt igen, generösare nu, men samtidigt elegant och lite torr, nästan dammig. Kanske inte vad jag förknippar med ett ungt vin, det känns faktiskt nästan moget redan. Inte för att jag klagar, moget är bra! Syran och de silkiga tanninerna ger ryggrad. Avslutet är torrt, lätt mineraliskt med bra längd. Riktigt fint! 92 poäng.


torsdag 6 december 2012

2002 Bruno Paillard Brut Assemblage


Efter tips från coachen inhandlas en flaska skumpa, närmare bestämt Bruno Paillard Assemblage från den lyckade årgången 2002. Vinet har legat och gosat till sig i hela åtta år i Paillards källare innan det degorgerades i juli 2011. Nu har det i begränsad mängd genom Tryffelsvinets försorg kommit till Sverige. Lite flaskmognad får vi också på köpet.

Vi får ett vin med ljus, gulgrön färg. Den fina '02 frukten är tydlig redan vid första sniff, men det är delvis en annan best än 2002 Pol Roger Brut som jag hunnit prova ett par gånger. Känslan är mer stringent med äpple, citrus och jäst istället för tropisk yppighet. Redan i doften gör sig mineralerna påminda med krita och havsstrand. Första sippen är härlig! Fin, kittlande mousse och den underbara frukten, som för mig är årgångens signum. I munnen upplevs den mer mogen än doften skvallrar om. Här finns också en del nötter och lätt rostade toner från faten. Mineralerna är mycket fina och för åter tankarna till hav och steniga stränder där musselskalen knastrar under fötterna. Avslutet är långt med len citron och mineraler. 93-94 poäng.

Ytterligare en fantastisk champagne! Lite stramare och elegantare än 2002 Pol Roger Brut, och kanske mer komplex, men det är svårt att jämföra på ett rättvist sätt ur minnet. I minnesmatchen vinner Pol Roger knappt på sin perfekta balans mellan yppighet och elegans. Båda kan mycket starkt rekommenderas.

onsdag 28 november 2012

Eventyr i Oslo IV - Restaurant Oscarsgate


Min kära E kommer upp till Oslo för att spana in operan och äta en god middag tillsammans med mig. Vi har bokat bort på restaurant Oscarsgate, som jag bara hört gott om. Maten ska vara relativt klassisk och av hög kvalité. Vi promenerar från hotellet, kvällen är kylig men det regnar i alla fall inte. Restaurangen ligger i en liten, från utsidan rätt anonym lokal. Man har inte många bord, det finns plats för max 20 gäster, och då är det verkligen smockfullt. Urvalet på menyn är begränsat till Chef's Meny. Personalen förhör sig dock noga om allergier och andra matpreferenser såsom veganism etc. Menyn består av 10 rätter, men man nöjer sig inte med detta. En hel massa extra munsbitar smyger sig in, och totalen landar någonstans runt 20 rätter! Det är nästan så man baxnar. Stilen är inte så klassisk som jag väntat mig. Det är en hel del grönt på tallrikarna och jag skulle nog beskriva köket som en crossover av asiatisk och modernt skandinaviskt med franska inslag. Jag ville inte förstöra måltiden genom att föra noggranna anteckningar men höjdpunkterna inkluderar friterade ost och potatisbollar med tryffel, torsk med nässelsoppa, havskräftor med variation på persilja, löjrom med römme samt en efterrätt med choklad, lakrits och hallon. 



Trots att rätterna var för sig oftast håller hög kvalité måste jag säga att totalupplevelsen haltar något. I stort sett alla smaker är försiktiga och finstämt eleganta men alltför likartade. Ingen rätt sticker ut och de intensivare komponenterna saknas nästan helt.   Jag hade önskat mer av rökt, brynt, rimmat och reducerat. Stekta laxskinn, gyllenbruna rårakor, långkokad kalvkind i sky eller liknande. Chokladefterrätten är väl den som kommer närmast och det är också en riktig njutning att sleva i sig något fett och sött med kraftiga smakkomponenter efter en hel måltid som närmast kan beskrivas som anemisk. Allra tydligast blir det i en liten mellanrätt bestående av variation på gurka. Gurkagele i gurkasky med lite fryst gurka. Det smakar nästan ingenting.



Vinpaketet som erbjuds inte heller detta något att hänga i julgranen. Vi inleder med 2009 Schätzel ReinSchiefer Riesling som är en enkel, elegant riesling som inte aspirerar på någon direkt storhet men ändå är helt ok. (86) Detta följs av norkst veteöl från Nøgne Ø. Deras Wit är smaksatt med koriander och apelsinskal. God, frisk och bra match till fiskrätterna. (88)


Så till Österrike, närmare bestämt Kremstal. 2011 Geyerhof Hoher Rain Grüner Veltliner är dock inte någon hit i min mun. Frukten är ok men mycket kort. Visserligen finnsbåde mineraler och frisk syra, men inte mycket annat och intrycket blir mest sura, omogna krusbärskart vilket blir extra påtagligt i avslutet. (83) Så äntligen ett rött vin, från bourgogne dessutom. 2008 Domaine Forey Pere et Fils Bourgogne Rouge är tyvärr så tunt och karaktärslöst att till och med en stackars bourgogneälskare som jag börjar längta efter en maffig merlot. Inte finns det någon komplexitet eller pigg ungfrukt heller, nej här finns inte mycket att hämta av någonting. Visserligen hittar jag inga direkta negativa attribut i form av defekter eller otrevliga smakkomponenter, men mer än 81-82 poäng kan jag inte förmå mig dela ut, och då är jag generös. Besvikelsen över vinpaketet är så här långt påtaglig, men nästa vin hjälper faktiskt lite.



2009 Pietracupa Quizico kommer från en liten producent i Campania, närmare bestämt Montefredane. Man gör viner på ovanliga druvor som Fiano, Greco, Falanghina och Aglianico. Exakt vilka druvor som Quzico innehåller är oklart, men gott är det. Lite småvarmt, men med en frisk syra och en härlig rödfrukt med en del mörkare inslag som lindar in de mycket försiktiga tanninerna. En fin kryddighet blir tydlig i det sugande avslutet. Bäst hittills och ska vi säga 89 poäng. Så lämnar vi den jästa druvmusten en stund och får istället päroncider, som tur är dock inte riktigt av samma typ som jag brukade dricka till lördagsgodiset när jag var liten. Producenten heter Eric Bordelet, och han satsar på kvalité. Min erfarenhet av cider överhuvudtaget är begränsad, men hans Poiré Autentique är riktigt god. Frisk, med ett uns sötma. Poängsättning känns nästan slumpartad med tanke på min kunskapsnivå, men säg 90 pinnar.


Till efterrätterna får vi två viner, först 2005 Emrich Schönleber Riesling Spätläse som är en riktigt fin liten riesling med rätt hög sötma för spätläsenivån men tillräckligt med syra för att inte bli platt. Inte så rasande komplext direkt men gott. (88). Därefter ett något rarare vin som jag aldrig hört talas om tidigare. 2011 Santa Quiteria Almansa Tintoralba Dulce, ett sött vin på Garnacha och Alicante. Det är faktiskt riktigt läckert. Sött men ändå friskt med en intensiv frukt och lite kolatoner. (90).


Efter måltiden bjuds chokladpraliner. Jag spanar i listan över dryckjom och tar in en whisky, 1971 Glenfarclas The Family Casks, 57,1%.  Den här serien består av ett utvalt fat från varje år mellan 1952 och 1996. Man väljer kontinuerligt ut nya fat när tidigare buteljeringar sålt slut. Två fat från 1971 har släppts, det här är den första, en sherry butt med nummer 140, butlejerad 2007. Doften har tydliga sherryinfluenser med choklad, kola och ljung. Här finns också en liten rökton och kanderade apelsinskal. I munnen fås en medeltung sherrykaraktär med mycket av samma intryck som i doften, en lätt sötma och medellångt, kryddigt avslut. Jag upplever whiskyn som något enkel för sina 35 år. (88)


Den stora behållningen från middagen är till syvende och sist våra bordsgrannar 50 cm till höger om oss i den lilla lokalen. Ett trevligt norskt par som vi pratar med av och till under middagen. De visar sig ha ett stort vinintresse. Först dricker de 2004 Francois Raveneu Chablis 1er Cru Vaillons, som står på restaurangens vinlista. Därefter kommer kyparen in med en karaff rött vin. Mannen i sällskapet är mycket hemlighetsfull och vägrar berätta vad det är, annat än att det inte står på vinlistan. Han är uppenbart förtjust och bjuder oss att smaka en skvätt. Vi får ett vin med viss mognad. Att det är bourgogne är uppenbart. Härligt elegant rödfrukt, lätta toner av svamp och lite sous bois. En hint av järnfilsspån. I munnen frisk syra, känns lite yngre än i doften. Åter en elegant frukt men nu med enstaka mörkare inslag. Mycket mineraliskt med lätt avrundade, men ändå kännbara tanniner. Hela skapelsen andas kvalité, även om avslutet gärna kunde varit något längre. Vad kan det vara? Till slut väser vår norske vän ur mungipan:  2001 DRC Echezeaux! Den tackar vi för! (93)

Kvällen lider mot sitt slut men vi är djupt inne i den oundvikliga diskussionen om skillnaderna mellan norskt och svenskt, svenskar och norrmän. Glasen är tomma, så för att uppskjuta hemgången tar vi in en flaska till av 2004 Francois Raveneau Chablis 1er Cru Vaillons och delar på fyra. Så får vi smaka det vinet också. Vi får en koncentrerad bouquet med begynnande mognadstoner, en frukt som drar åt det tropiska, med lite ananas och persika, men också gröna äpplen och citrus. I munnen otrolig skärpa med kalkiga mineraler och koncentrerad, helt ren frukt, men trots detta upplevs det fortfarande något knutet och ger inte riktigt samma upplevelse som doften. Avslutet är långt och mineraliskt med tydliga inslag av citron. Mycket bra! (93)


Sist vill jag också säga några ord om servicen. Personalen är norsk, vilket tyvärr säger ganska mycket redan det. Upplevelsen är mekanisk. Nivån är rent tekniskt oklanderlig. Så fort någon reser sig är en kypare där och byter ut servetten mot en ny, konstfullt hopvikt. Serveringen sker mer eller mindre på samma sekund till alla runt ett och samma bord. Inget att anmärka på själva utförandet alltså, men var är värmen? Var är det där leendet, den där gesten, den extra ansträngningen för att få gästerna att känna sig välkomna? Nyfikna frågor om menyn, vinerna etc. verkar mest besvärande. Upplevelsen bekräftar min övertygelse att norrmän inte kan något om service. Till och med på högsta nivå brister det. Det måste vara något med folksjälen. En ännu mer utpräglad jante än i Sverige som gör varje äkta norrman obekväm i en "underlägsen" serviceposition. Sammantaget är Restaurant Oscarsgate något av en besvikelse. Vi hade väntat oss mer av en restaurang på den här nivån, som faktiskt toppar Tripadvisors lista över restauranger i Oslo. Våra nyvunna norska vänner som ätit här förr, bekräftar våra misstankar om att man har lagt om stilen i matlagningen och de anser att det var bättre före förändringen. Det känns tyvärr som om man inte hittat helt rätt i det nya.

söndag 11 november 2012

Eventyr i Oslo III - Lille B


Restaurang Bagatelle är en fixstjärna på Oslos gastronomiska himmel. Restaurangen startades 1982 av den numera legendariske kocken Eyvind Hellström. I mitten på 90-talet fick man på grund av ekonomiska problem ta in en externa ägare, bland andra den matintresserade finansmannen Christen Sveaas. Sveaas köpte efter några år ut de flesta andra delägarna och tillskansade sig 96% av företaget. I slutet av 2009 sade Hellström oväntat upp sig efter en långvarig konflikt med Sveaas. Hans personal var honom trogen - hela styrkan lämnade in sin avskedsansökan och Bagatelle fick helt enkelt stänga. I jauari 2011 öppnade man åter i nyrenoverande lokaler och med helt ny besättning. Vågorna verkar ändå inte helt ha lagt sig då flera medlemmar i teamet bytts ut sedan dess.

Men men, nu är det inte Bagatelle som ska besökas, utan bakfickan Lille B, en nyhet sedan återinvigningen. Konceptet är välbekant. Något enklare mat i mer avslappnad miljö. Inga vita dukar, inga avsmakningsmenyer, humanare prisbild, men gemensamt kök och, tack och lov, vinkällare. Bagatelles vinkällare är med till visshet gränsande sannolikhet Oslos, ja kanske hela Norges mest välsorterade. Mer om denna nationalklenod senare.

Det är knappt halvfullt den onsdag kväll i oktober då jag småhuttrande skyndar mig innanför dörren, in i den välkommnande värmen. Inredningen är modern men med en hel del trädetaljer som ger en ombonad känsla. På väggarna hänger modern konst. Belysningen är lite lagom dämpad. Ett lite större bord ligger precis till vänster om ingången medan baren och övriga bord finns en halvtrappa upp men utan avskiljande vägg. Öppen planlösning alltså.


Menyn är kort men välgenomtänkt. Fokus ligger på klassisk mat. Jag inleder med Tartar, som serveras med välkända tillbehör. In kommer en rosa puck hackat kött, snyggt upplagdt, med pocherat vaktelägg, kapris, pepparrot och ostflarn. Smakar som det ska, kanske lite väl snäll. Jag minns varianten jag fick på Le Rouge som bättre. 

Denna aptitretare följs upp  med Bressert Lammeskank med Sopprisotto. Lammet serveras på ben, som en stor klubba nedstucken i risotton, som simmar i sky. Enkelt men effektfullt, och j-vlar vad det smakar! Perfekt, lite grov men samtidigt mycket mjäll textur på lammet och risotton ska vi bara inte tala om. Delarna kompletterar varandra perfekt  Det här är helt enkelt fantastiskt, underbart, härligt gott. Ord räcker inte till. En så till synes enkel rätt tar mig till sjunde mathimmlen! Helt enkelt per-fek-tion!  Det är så gott att jag helt glömmer att ta en bild på härligheten. 


Eftersom jag har en del vin kvar i karaffen hoppar jag dessert och tar in några blandade ostar istället. Helt okej urval, och gott smakar de också, men ingen match för de mogna skönheterna man kan få på 28+. Serveras med kvittenmarmelad i fasta kuber och en härlig sylt på tomat, äpple, timjan och en del andra kryddor. Fick inte med mig alla ingredienserna.



Sist men inte minst kommer vi till vinet. Vinlistan är som sagt mycket omfattande och man har det mesta av det bästa, också en hel del moget, även om listan, som vanligt på restaurang, är dominerad av yngre viner. Valet faller på 2002 Marquis d'Angerville Volnay Taillepieds. Ljus, rubinröd färg. Initialt mycket knutet och nästan anemiskt med frisk känsla, mineraler och påtagliga tanniner men dämpad frukt. Den som finns är ljusröd med röda vinbär och syrliga, något omogna körsbär. Efter någon timme i karaff blir det mer drag i frukten och faktiskt lite värme samt en härlig pinotkrydda. Det kommer fram lakrits och lite blod i doften och begynnande mognadstoner med lätt sous bois och svamp. Lite klassisk volnaysilkighet fås också, men tanninerna är fortsatt på plats och någon riktig mjukiskänsla infinner sig inte. Avslutet är långt, initialt mineraldrivet men blir alltmer kryddigt och varmt. De torra tanninerna klamrar sig fast vid gommen på ett trevligt sätt. En riktigt fin Taillepieds som bekräftar ryktet om att vinerna från det här lilla hörnet av Volnay har en tuffare karaktär än man vanligen förknippar med kommunen. Vinet är fortfarande ungt och kräver minst en timmes, helst flera dito, luftning för att komma till sin rätt. 93 poäng med potential till lite till. 

Sist men inte minst får jag en tur i vinkällaren som är inhyst i ett källarvalv under restaurangen. Fantastisk kul att få gå runt och klämma på flaskorna, som ligger prydligt organiserat för lätt åtkomst. Allra mest spännande är 1945 Chateau Mouton Rothschild. Den berömda V etiketten har jag tidigare bara sett på bild. Det blir en perfekt avslutning på en trevlig kväll. Lille B kan varmt rekommenderas!


torsdag 8 november 2012

Eventyr i Oslo II - Dinner Bar & Restaurant


På rekommendation från min kollega som stammar från Oslo går jag mol allena till restaurang Dinner, som sedan 1989 ligger på Stortingsgaten 22. Det här är en kinakrog, men inte vilken kinakrog som helst. Fokus ligger på det kantonesiska och szechuanska köket med spridda japanska inslag. Inredningen går i sobra, mörka trätoner och borden är dukade med vita dukar. Helt klart ett par steg upp från den vanligtvis överlastade stil som annars är legio på kinesiska restauranger.


Menyn är också mer slimmad, men här finns ändå en hel del att välja på och man har inte heller frångått den stolta traditionen att tilldela varje rätt ett egent nummer. Jag inleder med en hummersallad - en halv hummer med en slags pesto gjord på citrongräs, vårlök, soja, ingefära och lime. Enkel men utmärkt gott.

På menyn finns en egen sektion dedikerad till Dim Sum. Traditionellt är Dim Sum små munsbitar som serveras i bambukorgar eller på små fat. I Kina kan man ofta välja sina Dim Sum från en vagn som körs runt i restaurangen. Jag tjatar till mig en mixvariant som egentligen hör till en av de färdiga menyförslagen och inte är upptagen på à la carte menyn. Jag får fyra varianter. Alla serveras med sin egen sås och olika tilltugg, bland annat friterad spenat. Detta är kvällens absoluta höjdpunkt. Helt fantastiskt gott med utsökt balans i varje kombination. Superbt!

Vinlistan är helt godkänd. Utbudet är något begränsat men det finns lite av varje, producenterna är genomgående bra och man erbjuder runt 15 olika viner på glas. Med mycket god marginal den bästa lista jag sett på en kinesisk restaurang i skandinavien. Till de första två rätterna dricker jag ett glas 2011 Schäfer-Frölich Riesling Trocken. Riktigt fint!


Trots att jag egentligen är rätt mätt redan följer jag upp med en huvudrätt. Jag ber kyparen rekommedera något och får Tin Tin Hot Pot, som tyvärr är något av en besvikelse. Jag har svårt att förstå mig på den här rätten som är en mix av allsköns ingredienser - pilgrimsmussla, scampi, kalvkarré, svamp och grönsaker i en rejält stark sås. Det går visserligen att skönja smaken av de individuella ingredienserna, men såsen tar klart överhanden och jag sitter snart och svettas. Tur att jag har en sval, kinesisk öl att skölja ned det hela med.


Dinner kan klart rekommenderas, men är man inte en dedikerad anhängare av det kinesiska kökets kryddstarkare komponenter skulle jag rekommendera de säkrare korten på menyn. Det går lätt att plocka ihop en hel måltid bara från Dim Sum delen. Det tror jag blir min strategi nästa gång.




tisdag 6 november 2012

Eventyr i Oslo - Restaurang Ruffino


Oslo - stort som Göteborg ungefär, men med huvudstadens attribut i form av skrytbygggen, kulturutbud och inte minst restauranger. En hel vecka på kurs innebär möjligheter att för en gångs skull äta riktigt bra, och då menar jag inte hotellfrukosten och dito lunchen. Först ut är Ruffino, en ristorante italiano som ligger på Arbinsgate, precis bredvid slottet. Vi är tre som traskar genom slottsparken en måndagskväll.

Exteriören är anspråkslös med en italiensk flagga lojt hängande. Stora fönster ger insyn i matsalen där knappt hälften av borden är besatta. Vi gör entré och blir vänligt bemötta av en kypare som visar oss till vårt bord. Inredningen är tämligen typisk i trattoria stil med en stor bar som går längs ena väggen. Vi beställer bruchetta och ett fat blandade italienska ostar och charkuterier medan jag scannar vinlistan. Här finns mycket gott och de bättre vinerna har i alla fall någotsånär rimliga påslag, eller vad sägs om 2006 Domenico Clerico Barolo Pajana för 1165 norska kronor? Lägg på 50 kronor till för årgång 2005. 2005 Gaja Barolo Dagromis går loss på 945 oljekronor. Efter att ha konfererat med kyparen landar valet till slut på 2006 Gaja Pieve Santa Restituta Brunello di Montalcino.

Till huvudrätt äter vi alla tre olika varianter av pasta. Maten är genomgående enkel men bra. Inget att klaga på och servicen är faktiskt mycket bra, låt gå för att det inte är rush hour precis. Vår kypare lyckas bra med att hålla våra glas fyllda och småprata på ett trevligt sätt, utan att bli påträngande. Dessert är tiramisu, som kanske är i blötaste laget för min smak, men ändå levererar.


Vinet då, ja Gaja förnekar sig inte. Efter en lite försiktig start kommer efter en stunds luftning generös, tät körsbärsfrukt, viol, läder, tobak och lätt vanilj. Fathanteringen gör sig påmind men är ändå fint integrerad. I munnen mer sötfrukt, men också en fin syra och grusiga tanniner som ger ryggrad till vinet. Intrycket är visserligen rätt maffigt, men med en viss elegans trots intensiteten. Avslutet är långt med kaffebönor, en hint av mörk choklad, jord och svamp. Riktigt fin Brunello i modern stil. 92 poäng.

Tack till R och G för trevligt sällskap!

lördag 3 november 2012

2007 Thierry et Pascal Matrot Meursault


Jag tyckte mycket om årgång 2005 av det här vinet, som tydligen är en återkommande gäst på norrbaggarnas monopol. Jag spanar in 2007 i hyllan, och en snabb koll på cellartracker ger grönt ljus. Mr. Meadows har också gett sitt godkännande. Middagen är redan inhandlad. Det blir räkrisotto med brynt torskrygg. Av räkskalen kokar jag buljong som används till risotton.

Buljong på räkskal
Hacka en lök, en morot och en halv liten fänkål. Krossa en vitlöksklyfta. Fräs hela klabbet i olja några minuter, tilsätt en matsked tomatpuré och skalen från 1/2 kilo räkor. Fräs ytterligare någon minut eller två under omrörning. Tillsätt 1 dl vin, låt koka upp och tillsätt så 4dl fiskbuljong. Låt sjuda i 20 minuter. Om man vill kan man slänga i några dillkvistar som får koka med. Sila av och reducera till önskad styrka. 

2007 Thierry et Pascal Matrot Meursault  har en klar, mycket ljus färg. Doften bjuder på lite citrontårta med toner av mandel, hasselnöt och lätt rök. Frukten är åt det elegantare hållet. I början blyg, men kommer sig efter en stund. I munnen rejält syrligt med citrus, precis som i '05:an. I bakgrunden lite mer mogen frukt med persika och kanske melon. I mitten smyger lite smöriga, lätt rostade ektoner in och påminner om ursprunget, men de tonar bort i det rätt strama, syrligt mineraliska avslutet, som håller i en bra stund. Det är faktiskt riktigt fint, avslutet, och det jag gillar bäst med vinet, men jag föredrar nog ändå 2005:an. Ska jag vara petig så känns frukten något vek och det finns inte tillräckligt struktur som väger upp för denna brist. Trots det ett utmärkt vin som presterar bra för village nivån. 88-89 poäng.

Efter två dagar i kylskåpet har doften blivit lite avtrubbad, men i munnen fås ett rundare vin med bättre balans och mer krydda och smörighet. Nästan bättre än dag ett. Lagring bör löna sig.


onsdag 24 oktober 2012

2010 S.A. Prüm Graacher Himmelreich Riesling Spätläse


Ikväll lagar jag rostade rotfrukter med lök, paprika och chili. Till det en bit hälleflundra. Vid vinvalet tvekar jag lite, men valet faller på ett halvsött moselvin. Sötman från löken och rotfrukterna och hettan från chilin bör går bra med den typen av vin, tänker jag, och det visar sig faktiskt stämma.

Jag har druckit viner från S.A. Prüm fler gånger tidigare och alltid upplevt att de levererar klart över vad man förväntar sig när man tittar på prislappen. Basen ligger i Wehlen och man har andelar i flera av de bästa vingårdarna, bland annat Wehlener Sonnenuhr och Nonnenberg. Dessutom har man fina odlingar i flera andra byar, bland annat Graacher Himmelriech och Domprobst. Kvällens vin kommer just från Graach.

2010 S.A. Prüm Graacher Himmelreich Riesling Spätläse är en typiskt 2010:a. Doften är lite tillbakadragen och bjuder på försiktiga blommor och lätt gul frukt, men väl i munnen får vi årgångens signum; syran är hiskeligt hög. Den rundas av av sötman, för det här är en traditionell, om inte överdrivet söt, spätläse, men vinet upplevs mycket friskt, nästan porlande. Frukten är mogen, med honungsmelon, kiwi, päron och gula äpplen. Avslutet är mycket syrligt med omogen kiwi och citron. Ett mycket finlemmat och härligt friskt vin, men kanske inte så komplext som jag skulle önska. Detta är dock inte något större problem. S.A. Prüm levererar igen. 90 poäng.

tisdag 16 oktober 2012

2010 Gianni Voerzio Langhe Arneis Bricco Cappellina


Gianni och Roberto Voerzio ärvde vinmakaryrket från sin far, ytterligare en Gianni. De både bröderna drog dock inte helt jämt och gick skilda vägar 1986. Roberto startade sin egen verksamhet, mycket framgångsrikt dessutom. Hans viner ligger nuförtiden ett par nivåer över Gianni's i både pris och, enligt de flesta bedömare, kvalité. Mest kända är båda naturligtvis för sina utmärkta Baroli där båda bröderna nog får räknas som modernister, men medan Roberto's viner är mer finstämt eleganta med försiktig fathantering har Gianni ibland beskyllts för att producera för ursprunget atypiskt ekstinna fruktmonster. Så länge man är medveten om skillnaden i stil och sina egna preferenser kan bådas viner rekommenderas.

Kvällens vin kommer också från Langhe, men har annars inte mycket gemensamt med Barolo. Annan druva, annan färg; vi snackar Arneis, Piemontes egen lilla vita rackare. Arneis betyder faktiskt ungefär liten rackare på Piemont dialekt och sägs stamma från det faktum att druvan är svårodlad. Tidigare användes den i Barolovinerna för att mjuka upp Nebbiolos sträva tanniner. När man frångick denna metod gick det illa för Arneis och arealen minskade stadigt. På 70-talet var varianten nära utrotning, men på 80-talet ökade intresset för vita viner och betydande arealer återplanterades. Numera är 600-700 Piemontiska hektar planterade med Arneis, och det förekommer faktiskt planteringar även i USA, Australien och Nya Zeeland.

2010 Gianni Voerzio Langhe Arneis Bricco Cappellina har en gröngul färg. Doften bjuder på en rätt generös mix av äpplen, krusbär och blommor. Här finns också en lätt parfymerad kryddighet som är lite märklig och svår att definiera. I munnen en frisk syra och lätt pärlande känsla. Bra mineraler och en rätt fet frukt med apelsin och krusbär. Här finns också en del sötare godisaktiga toner som jag inte helt kommer överens med, men på det hela taget ett trevligt, rätt friskt sommarvin. Synd att sommaren är över bara. 84-85 poäng. Också provat här.

onsdag 10 oktober 2012

För källaren III


2003 var som allom bekant ett så in-i-h-lvete varmt år i europa. I princip alla vindistrikt hade problem med hetta och årgången anses på många håll som atypisk och ofta av tveksam kvalité, så också i champagne som dessutom drabbades av frost under våren. Kritikerkåren har med få undantag mer eller mindre dömt ut årgången. Därför var det med viss förvåning jag läste att Jancis Robinsson, Antonio Galloni och Richard Juhlin alla har hyllat 2003 Dom Perignon. Juhlin håller den till och med framför den mer kategoriskt über-hyllade 2002:an. Kan de ha fel alla tre? En hel del vinamatörer (personal på vinmonopolet/systembolaget, en del av de som provat på cellartracker, bloggare mfl.) verkar tro det, och vi lär får vänta på avgörandet. Både Juhlin och Galloni garderar sig och tycker att runt 20 till 30 år i källaren blir lagom (som om någon kommer att ställa dem till svars om 20 år. Då är de väl på hemmet.). Robinsson nöjer sig med att konstatera att "it still has lots of unfurling to do" och sätter drickfönstret till 2012-2020. Jag kunde i alla fall inte hålla tassarna borta. Då jag är i den åldern att jag förhoppningsvis fortfarande kan uppskatta god champagne om både 20 och 30 år så fick det bli två flaskor. Sov gott små sötnosar.

Frågan är bara vad jag ska göra med boxarna till flaskorna. I vanliga fall slänger jag dem bara, men de här är ju bara så to much att den måste sparas! Tvivlar dock på att de tål 20 år i en halvfuktig källare. Garderoben kanske? Eller så blir det soptunnan ändå.

söndag 7 oktober 2012

2009 Le G de Chateau Guiraud


Chateau Guiraud är ett av elva premier cru slott i sauternes. Kanske inte det bästa, men på senare tid har kvalitén förbättrats, sägs det. Deras huvudnummer är naturligtvis det söta Chateau Giraud men liksom flera andra slott i området producerar man också ett torrt vin och följer också den vanliga trenden vad gäller namngivning av sagda vin. d'Yquem har Y d'Yquem, Rieussec sin R och Suduiraut naturligtvis S de Suduiraut. Namnet är alltså mer eller mindre självskrivet. Druvkompositionen är 70% Sauvignon Blanc och 30% Semillion, jäsning sker på fat där  vinet spenderar totalt cirka 9 månader. Dricks till ugnsbakade knyten med torsk, purjo och getost. Potatisstomp till.

2009 Le G de Chateau Guiraud bjuder i doften på tydlig sauvignonkaraktär med gräsiga örttoner och krusbärsblad, men också en del rundare inslag från fatlagringen.  Sauvignongtonerna är dock klart dominerande. I munnen betydligt fruktigare och fylligare, med en del melon, citron och krusbär igen, kombinerat med en pepprig örtmix. Munkänslan är lite oljig och efter en stund kommer lite nötter. Även om det känns att grundmaterialet är bra tycker jag inte att vinet riktigt levererar. Känslan är lite artificiell och obalanserad. De fetare tonerna skär sig med den grön, rätt skarpa örtigheten. Det är som om vinet inte riktigt kan bestämma sig för hur det ska uppträda. Med en stunds luftning blir det bättre, de skarpaste komponenterna rundas av, men den där riktiga balansen infinner sig aldrig. 89 poäng.


fredag 5 oktober 2012

2002 Pol Roger Vintage Brut


Det var länge sedan jag drack en riktigt bra champagne. Även om det blivit en och annan flaska så är det flera år sedan jag fick en sån där riktig käftsmäll, ni vet, när det bara är så jäkla GOTT. De skumpor som slunkit ned har i de flesta fall varit av helt acceptabel kvalité men jag har ändå börjat fundera på om jag verkligen gillar champagne eller om jag borde lägga slantarna på mer tysk riesling och bourgogne istället, de två regioner som är klart flitigast förekommande på inköpslistorna nuförtiden. Nåja, lite bubbel måste man ha liggandes hemma, så jag "råkade" (flaskorna var beställda) få med mig några Påål-Rååger hem. 2002 ska vara bra sägs det ju. Och jävlar-anamma, vilket vin!

Ung, krispig doft med massor av frukt. Röda bär, vinteräpplen och persika. En hel del tropisk frukt - mango och ananas. Inslag av något mintigt också - citronmeliss? - och kanske lite krusbär. Letar man finns lite rostade toner också men svagt. I munnen fin mousse, frisk syra och trevliga mineraler, men vilken frukt! I våg på våg sköljer den över gommen - både gula och röda nyanser - stor och lite smörig utan att på något sätt bli tung. Tack vare perfekt balans upplevs vinet snarare elegant trots sin intensitet. I det långa avslutet kommer så en del citron och lätt rökiga mineraler. Fantastiskt!  94-95 poäng.

Det här är fortfarande en riktigt ungdom och blir förhoppningsvis ännu bättre med lite tid i källaren, men det är så charmigt och gott nu att jag inte vet om jag kommer att kunna hålla tassarna borta från resterande flaskor. Den bästa champagnen på bra länge. Champagnebudgeten klarar sig från nedskärningar och blir det fler upplevelser av det här slaget får jag banne mig utöka den istället. Min vandring i mörkret är förbi.

P.S. Som av en händelse publiceras detta dagen efter Ward Wines skickat ut ett mail där de pushar den här champagnen. Jag vill passa på att tacka Ward Wines för att de tar in sådana här godingar, men samtidigt påpeka att jag inte har några som helst band till dem. Inlägget skrevs faktiskt före mailet. Jag skriver i presens men det betyder inte att jag skriver och publicerar samtidigt som jag dricker vinet i fråga, om nu någon trodde det. Jag tycker bara att det blir mer närvaro i texten på det sättet. D.S.

onsdag 3 oktober 2012

2009 Markus Molitor Zeltinger Sonnenuhr Kabinett


Jag är riktigt svag för de klassiska, halvtorra kabinettvinerna från Moseldalen. Tyskland har en lång tradition av halvsöta viner, men de har, eller hade åtminstone under lång tid, (o)förtjänt dåligt rykte. Floder av liebfraumilch och blåa flaskor formade till söta katter ligger bakom. Söta och blaskiga, utan balans och ofta utan syra - de här vinerna är verkligen inte något att hänga i julgranen. På systembolaget har vi trotjänaren Black Tower som god representant för kategorin.  Men det finns betydligt bättre varianter i form av just de traditionella kabinettvinerna. Trenden de senaste åren har gått allt mer mot torrt vin, så nuförtiden innebär inte alltid kabinett ett halvtorrt vin. Man gör till och med torra spätlese och en och annan torr auslese. De sista åren har den gamla stilen fått något av en revival, vilket verkligen var både välbehövligt och på tiden. Vi får hoppas att de halvtorra moselvinerna inte försvinner, för det här är eleganta, lekfulla små varelser, som kan charma byxorna av vem som helst i sina bästa stunder.

2009 Markus Molitor Zeltinger Sonnenuhr Kabinett är en god representant för stilen. Ur glaset står en kvast av blomsterdofter - kaprifol, nejlika och en hint viol. Här finns också drag av mogna päron och persika blandat med lätt krita. Stilen är kanske något yppigare än vanligt, blommorna är verkligen intensiva. I munnen får vi en härligt sprudlande syra. Sötman, som är rätt stor för en kabinett, på gränsen till spätläse, blir tydlig först efter några sekunder. 2009 var ett relativt varmt år som gav sötare viner än normalt. Trots sötman är intrycket friskt. Frukten är elegant - dominerad av mogna päron men med inslag av äpple och persika. Någon form av mint - citronmeliss? I avslutet blir citronen tydligare. Syran hänger med hela vägen och en fin, sötsyrlig citron och äppelmix dröjer sig kvar i munnen länge, länge. 91-92 poäng.

Om ni inte har fattat halvtorr tyskt riesling - det här är vad det handlar om! Gå och köp en flaska, drick för sig själv eller till en sallad med någon form av fläsk till, möjligen till fruktsallad, men inte för söt! Kvällen version är kanske lite intensivare och sötare än "standard" men ett riktigt fint, supercharmigt vin. Ren njutning! Som lök på laxen och grädde på moset så går den här typen av viner ofta att lagra närmast ad infinitum. När jag var i Mosel för några år sedan drack jag en kabinett från 1969 som var helt fantastisk och i högsta grad levande.

lördag 29 september 2012

2011 Leth Grüner Veltliner Wagram Klassik


Dagens vin är en mångårig gäst på statliga alkoholmonopol i norden. Ofta uppskattad dessutom, om jag inte minns fel har allt om vin hyllat det här ett antal gånger i sina återkommande sortimentsprovningar. Nu var det i och för sig några år sedan jag läste den tidningen sist. Nog tjôt! Vi går direkt på puteljen. Korken ryker. Några deciliter går direkt i grytan till risotton, resten dricks upp. Väl i glaset har vi ett vin med ljust gröngyllene färg. Doften är mineralisk. Vi får krita, stendamm, lätt rök och så en liten hint frukt med citrus och syrliga gröna äpplen och kanske något sötare inslag - persika? I munnen är det ändå rätt snällt. Visst, syran är påtaglig, men det slinker ner utan problem medan vi väntar på att maten ska bli färdig. Inte så värst komplext men här finns bra, steniga mineraler, mer äpplen och en fin pepprig kryddighet typisk för Veltliner. Avslutet är medellångt. Ett ok, enkelt men ursprungstypiskt vin med bra drickbarhet.  Priset kan man inte klaga på heller. 82 poäng.

Jag ser att jag faktiskt skrivit mycket kort om det här vinet i mitt allra första blogginlägg. Annan årgång förstås.

fredag 28 september 2012

2009 Zenato Valpolicella Classico Superiore


Till en härlig pasta bolognese ska man dricka italienskt. Allra helst kanske något från Emilia-Romagna, med tanke på att det är där Bologna ligger, men vi tar ett vin från Veneto istället, närmare bestämt Valpolicella. Zenato är en rätt stor producent som jag antar att många svenskar känner till då de är väl representerade på systembolaget. Kvällens vin finns också i sortimentet, även om just den här flaskan inhandlats på vinmonopolet i Norge.

2009 Zenato Valpolicella Classico Superiore är ett relativt enkelt vin. Vi får en bussig doft av varma, lite uttorkade körsbär och plommon. Här finns en del ekkryddor också. I munnen mer av den fina frukten, som ändå är rätt elegant och inte blir tung. Intrycket är uppfriskande. Någon större komplexitet finns inte och mellanregistret är lite tunt. Vi går nästan direkt från inledande fruktglädje till avslutet, som är rätt fint med mer kryddor, en liten hint bittermandel och kanske lite salmiak. Kunde varit längre men helt ok. 85 poäng.

Ett bussigt vardagsvin som funkar utmärkt till pizza, pasta och charketurier. La dolce vita, helt enkelt!

onsdag 26 september 2012

Crozes-Hermitage - 2010 Domaine du Colombier mot 2009 Chapoutier Les Meyssoniers


Helstekt lammsadel med risotto och stekta kantareller. Risotton har blivit lite i tuggigaste laget tycker jag, men mina gäster är inte så kräsna. Två pavor på bordet. Gemensamt ursprung men olika producenter och år. Crozes-Hermitage är en stor appelation. De flesta viner som produceras här är rätt enkla, men det går att hitta bra kvalité, speciellt från norra delen. Colombier och Chapoutier hör till de mer välkända producenterna och åtnjuter båda ett gott rykte. Ingen av dem är begränsad till Crozes, utan gör viner från andra ursprung också. Chapoutier har väl snart ett vin från varje appellation i frankrike känns det som. I vilket fall som helst så producerar han en j-vla massa vin. Detta ska dock inte ha påverkat kvalitén sägs det, men jag är inte helt säker.

2009 Chapoutier Les Meyssoniers har mörk färg. Doften är lite dammig med anstrykning av gamla fat. Frukten är mörk, men knuten och svåråtkomlig. En del peppar och brödkryddor i doften, får plötsligt associationer till jul. Pepparkakor? Medelhög syra i munnen, fortsatt knutet med dov mörkfrukt och lite järn. Efter luftning tittar en del ljusare toner fram, men det är fortfarande väldigt blygt. Det är svårt att få ut något ur vinet på det här stadiet. Kanske blir det bättre med lagring, men den relativt låga syran får mig att tvivla. Poängmässigt blir det låga 80. Ska vi säga 82 poäng just nu?

2010 Domaine du Colombier är en annan historia. Färgen är visserligen lika mörk, men vi får ett mycket mer öppet vin med blandade mörka och ljusa frukter. Lätta toner av salvia och andra örter blandas med lite blod och järn. I munnen frisk syra och en elegant, nästan sval men samtidigt koncentrerad syrahfrukt. Järniga mineraler och ett långt, härligt piggt avslut med lätt sötfrukt och fin krydda. Riktigt gott! 89-90 poäng.

Två mycket olika viner. Man kan hitta likheter, konstigt vore det väl annars, men totalupplevelsen är väsenskild. Ok, det kan vara så att det helt enkelt är locket på för Meyssoniers för tillfället, och att några års lagring gör hela skillnaden, men jag tycker inte att det underliggande materialet lever upp till den klass Colombier levererar. Valet vid eventuella framtida inköp blir lätt.

PS. Oj då, jag har visst skrivit om årgång 2008 av samma vin från Colombier. Inte lika imponerad då. DS.

måndag 24 september 2012

2002 Churchill's Late Bottled Vintage


Late bottled vintage, den fattiges vintage port, men ofta bra "bang for your buck". Brukar också gå helt utmärkt att dricka utan 30 års lagring. Churchill's är en av de yngsta större producenterna av portvin, grundat så sent som 1981 av John Graham, från samma familj som ligger bakom Graham's port. Namnet kommer från hans fru, Caroline Churchill. Deras 2002 LBV butlejerades 2006. 

Vi får ett mörkt vin med en medelstor doft av mogen mörkfrukt - plommon och björnbär. Kanske lite väl mogen, det är en del syltvibbar. En lätt vaniljton, lite choklad och fina kryddor från faten. I munnen fin syra och bra grepp. Lite fräschare intryck än i doften. I avslutet är tyvärr alltför sött och syltkänslan kommer tillbaka. Ett helt ok vin, allra bäst är mittenpartiet, men jag tycker att frukten är något övermogen och intrycket bli väl endimensionellt, utan någon större komplexitet. Oavsett detta så slinker det ned alldeles utmärk till blandade ostar och trevligt sällskap. 86 poäng. 

Tack J för att du släpade med flaskan upp till arktis!

lördag 22 september 2012

2006 Pirie Estate Gewürstraminer


Pirie Estate på Tasmanien tillhörde för 5-6 år sedan mina favoritproducenter, men ni vet hur det är, man hittar något nytt, går vidare och glömmer gamla trotjänare. Men i källaren hittar jag den här flaskan liggandes. Hur står den sig, den dag som är idag?

Färgen går mot guld. Doften bjuder på begynnande mognad. Här finns en fin blommighet parat med kanderad citrus och tropisk frukt, kanske lite lichie. Någon har också doppat en våt ullpläd i glaset, vilket gör att det ibland känns lite unket. Väl i munnen får vi ett vin med rätt så generös frukt, inslag av nötter och fin syra. Frukten gör att vinet nästan upplevs sött, men det är faktiskt helt torrt, vilket blir tydligt i det långa, svalt citronläskande avslutet där också en anstrykning av kalk infinner sig. Det saknas dock lite nerv och koncentration, det känns ibland utspätt, trots den rätt intensiva smaken. Ändå gott och godkänt, kanske blir det ändå fler flaskor från Pirie vad det lider. 86 poäng.

torsdag 20 september 2012

2005 Domaine Bertagna Nuits-Saint-Georges 1er Cru Les Murgers


Nästan hela grabbgänget på besök från Sverige! Då får man bjuda till när det vankas mat mellan brädspelandet och fjällvandrandet. Helstekt lammsadel med svamprisotto och så något att dricka till. En del burgundiska '05:or börjar tydligen bli drickbara. Enligt personalen på Vinmonopolet i Bodö är 2005 Domaine Bertagna Nuit-Saint-Georges 1er Cru Les Murgers på topp nu och på väg utför om en vecka eller två! Jag tvivlar starkt på detta uttalande, men det kanske ändå indikerar att det inte är helt knutet. Detta resonemang  får ligga till grund för inköp av en flaska. Domaine Bertagna huserar i Vougeot och drivs sedan 1982 av Eva Reh och hennes make Mark Siddle. De köpte en rätt nedgången Domaine som de succesivt förbättrat och Domaine Bertagna anses nu tillhöra de bättre producenterna i Bourgogne. Över 20 hektar vingårdar gör att vinerna går att få tag på också.

Vi får ett transparent vin med rödblå kärna och ljusröda reflexer. Här är det frukten som spelar förstafiolen redan från start. Knutet är det inte, även om intensiteten ökar med lite luft. Doften är mättad av pigg rödfrukt med en del mörkare, lite murriga inslag. Här finns en del sous bois, jord, torkade kryddor, lite järn, blod och mycket charm. I munnen så mer av den härligt silkessöta pinotfrukten, uppbackad av en frisk syra, en del tanniner och massor av mineraler. Stilen får sägas vara lätt snarare än kraftig, åtminstone för ursprunget. Rustikt elegant, kan man säga så? Lite tunt i mitten kanske, men ett härligt långt avslut med frukt och en del kryddighet. 91 poäng.

Ok, jag förstår vad han menade, killen på Vinmonopolet, men jag tror han har fel. Vill man absolut dricka sin pinot med gott om ung frukt så är det här ett härligt vin just nu, men det bör inte ha några som helst problem att prestera i framtiden också. Drick nu till 2020+.

tisdag 18 september 2012

2007 Ruffino Riserva Ducale Chianti Classico



Dags för ännu en toskanare från det varma men trevliga året 2007. De viner jag hittills testat från årgången har varit varma och fruktdrivna, men med fin syra. Ruffino är en av de större producenterna i Toscana, med hela 600 hektar vin planterat, fördelat på flera olika gårdar. Dessutom har man 30 hektar i Friuli. Det mesta av vinet går på export.

2007 Ruffino Riserva Ducale Chianti Classico har färg av mörk körsbärssaft, men är trots allt transparent. Doften är initialt fruktdriven med lite småvarma körsbär och kanske lingon. Efter en stund kommer dovare toner av jord och tobak vilka tar överhanden. Utvecklingen blir lite baklänges, från att först ha känts rätt öppet blir vinet alltmer knutet och svårt att uppskatta. Ett tag tycker jag inte alls om det och får askfatsvibbar när rök och ek ansluter sig. I munnen torra tanniner och svagare frukt än i doften. Pigg syra, men åter för mycket fat. Avslutet är kort med dammiga kryddor. Med mat är det betydligt bättre och ännu bättre är det dagen efter. Då har frukten hittat tillbaka igen och vinet känns mer balanserat. Lagring rekommenderas. 84 - 85 poäng.

fredag 14 september 2012

1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis och en död kanin.


Det här vinet har funnit på systembolaget en stund nu. Tyvärr har priset åkt upp något, men efter att ha läst lite gamla poster hos andra bloggare blev suget efter moget vin för stor. Omdömena har varit överlag positiva, om inte lysande. Vi dricker vinet till kanin med citron och örter, ett härligt och lättlagat recept från Jamie Olivers debut "The naked chef", som jag misstänker finns i rätt många bokhyllor runt om i världen. Jag kan bara starkt rekommendera er att prova. Kanin är en utmärkt smakbärare som väl mest påminner om lite kraftigare fågel. Perfekt till bourgogne! Som en trevlig överasskning visar det sig att hjärtat, njurarna och levern sitter kvar i skrovet. På detta görs en smaskig förrätt. Receptet räcker till runt fyra portioner.

Tag lever, njurar och hjärta från en kanin. Skär levern grovt i bitar. Stek i smör tillsammans med njurar och hjärta. Släng med en till två fint hackade schalottenlökar, hackad rosmarin, salvia och nymalen peppar. Stek några minuter tills allt fått fin färg, pudra mot slutet över lite mjöl. I med en skvätt konjak, fräs kort och slå i någon deciliter grädde. Låt koka ihop. Rör ned en klick smör. Smaka av med salt och peppar. Servera på rostat bröd, gärna med en liten sallad.

Vinet dekanteras i 30 minuter. Lite grumligt, men transparent. Förvånandsvärt tät färg med nästan svart kärna. Okej, svart mot brunrött kanske. Kanten är i alla fall mot tegel, så här finns mognadstecken. Doften bjuder ett vin på väg mot full mognad, även om det inte riktigt är där ännu. Här finns jord, grusiga solvarma promenadstigar, torkade rosor, lakrits och nystruken roslagsmahogny. Pinotfrukt åt det mörkare hållet - fullmogna hallon, en näve moreller, mosiga jordgubbar. Mumma!

I munnen är smakassociationerna i stort sett samma som i doften, kanske tar frukten lite större plats. Vi får också en fint bevarad syra, lite grusiga mineraler och skönt nedslipade tanniner. Avslutet kunde varit längre men är riktigt härligt med sina ruffiga mineraler och sköna mognadstoner. 91 poäng.

Ok, inte årets största vinupplevelse, men jäkla fint ändå. Mogen bourgogne is da shit - helt enkelt. Synd bara att man måste vänta så länge. Med tanke på att man får 15 års lagring med på köpet så är priset på bolaget helt ok. Ni kan läsa fler omdömen här, här, här och här.

onsdag 29 augusti 2012

1982 Pichon-Longueville och 1994 La Conseillante, med mera..




En högtidsstund! En av de äldsta flaskorna i min annars rätt unga källare ska få sätta livet till. Efter så kallad semester, två veckors oavbrutet slit med skrapande av fasader, målande, kittande och otaliga förbannelser över den eländiga latexfärgen som inte vill lossna från fasaden, är vi värda en belöning. Den stackars flaska 1982 Chateau Pichon-Longueville som nu hotas av korkskruvens vridande plågor får sällskap av en något yngre kollega från andra sidan floden, 1994 Chateau La Conseillante. 1982 är som bekant en närmast legendarisk årgång i Bordeaux. I något så när modern tid är det bara 1961 och möjligen 2005 som är lika högt aktade, även om det ser ut som att 2009 har möjligheter att nå ikonstatus. Både'05 och '09 är lite väl unga ännu för slutgiltigt omdöme. 1982 Pichon-Longueville ansågs vid releasen inte vara ett av årgångens toppviner, snarare en av de svagare prestationerna bland de klassificerade slotten, men tid i källaren visade sig hjälpa och vid senare recensioner har det fått fina omdömen från både Parker och Suckling. 1994 Har inte alls samma anseende som '82, året hör till en rad svaga årgångar i början på 90-talet, men det finns fina viner att hitta. Cheval Blanc ska till exempel vara fantastiskt. Generellt är vinerna på högra stranden, speciellt Pomerol, mest lyckade. Båda flaskorna är inköpta på auktion hos Bruun-Rasmussen i Köpenhamn.


Men före vi går på rödtjutet inleder vi med uppfriskande bubbel. NV Champagne de Pompadour Extra Brut har fått ligga till sig några år i en kanske lite väl fuktig källare. Jag tror den här flaskan köptes runt 2008, möjligen 2009. Doften börjar i alla fall uppvisa vissa mognadtoner. Apelsin och marsipan samsas med lätt anstrykning av mjölkchoklad. Samtidigt finns fortfarande ungdomliga drag med syrliga äpplen och lime. Moussen är fin och munkänslan åt det runda, generösa hållet. Mer äpple, nu lite mer mogna, och torkade aprikoser. Mineral som går lite åt krita och en trevlig nötighet. Det medellånga avslutet är torrt, men samtidigt fruktigt. Trevligt! 89 poäng.

Till förrätt sallad med mango och pilgrimsmussla. Till det min näst sista flaska 1997 Trimbach Pinot Gris Réserve Personelle, som jag skrivit om tidigare. Intrycken idag är mer eller mindre identiska och det funkar fint med det söta i salladen. Med andra ord gott! 90 poäng.

Så är det dags för huvudrätten och huvudnummret när det gäller vinerna. Ugnsstekt fransyska med sås på blandsvamp och rostade grönsaker. Inget risktagande här! Vinerna korkas upp vid bordet. Fyllnadsnivån är utmärkt i båda, väl upp i halsen. La Conseillante bjuder inte på några problem, men när korken ska dras ur Pichon-Longueville går den av rätt långt ned. Efter ett par försök till och försiktigt drag får jag ändå ur sista delen intakt så att inga smulor hamnar i flaskan. Korken är genomblödd till hälften ungefär. Oroligt sniffar jag direkt ur flaskan. Det verkar vara grönt ljus trots allt. Ingen dekantering, vinerna serveras direkt ur flaskorna och får lufta i glasen. Vi tar god tid på oss. 


Båda vinerna har förvånande mörk färg. Skillnaden är inte stor, även om La Conseillante är någon grad mörkare och Pichon har en kant som går åt tegel. De är något knutna initialt. '82:an öppnar upp sig först, efter cirka 10 minuter, med intensiv, mogen sötfrukt blandat med violer. Snart ansluter läder, lite ekkrydda, tobak och blyerts. Väl i munnen uppvisar vinet en fantastiskt fräsch frukt, blandat med härliga mognadstoner.  Tanninerna är härligt silkiga men förmår ändå att bita till precis innan det skönt långa, mjukt mineraliska avslutet. Så här ska mogen bordeaux vara! I perfekt balans, på toppen av sin mognadskurva, utan tecken till trötthet, men med det mogna vinets hela register. Det är inte det största vinet jag druckit, men ett av de få som uppvisat perfekt mognad. Det bär upp sina 30 år med värdighet och elegans. Ska jag vara riktigt analytisk och navelskådande så saknar jag något större komplexitet och lite fylligare mittenparti, men det glömmer jag snabbt och bara njuter. Vinet håller ihop fint i de cirka 2 timmar det tar innan sista droppen är slut. 94 poäng.


La Conseillante tar längre tid på sig. Frukten är mer mörkt dov, och mer tillbakadragen. Vi får mörka plommon och lite björnbär. Också här lite läder, blandat med rosor, mörk choklad och tobak. I munnen rätt stramt, med rejäla tanniner, medelhög syra och steniga mineraler som drar mot blod och järn. Intrycket är nästan bistert, här finns inte mycket av frukten från doften. Istället en del ek, ceder och tobak. Så småningom kommer den mörka frukten fram, om än fortfarande tillbakadragen. Avslutet är fint. Långt, med kvardröjande mörkfrukt och bitter choklad. Inte illa ändå, med mat riktigt bra. 91 poäng.

Härligt med två mogna skönheter, men La Conseillante kan nog få ligga några år till. Tack alla för trevligt sällskap och hjälp med husrenoveringen!

torsdag 23 augusti 2012

2009 Les Obriers de la Peira


Alla prenumeranter på importören Bristly's nyhetsbrev känner väl till La Pèira? Kort sammanfattat är La Pèira en Damaisela, som det fullständiga namnet lyder, en producent i Langudoc som satsar på det absoluta toppskiktet när det kommer till kvalité. Historien känns igen; firman grundades av musikern Rob Dougan, som antagligen drömde om det goda livet och fina viner, och råkade sitta på en hög med pengar. Det är i alla fall så jag föreställer mig att det gick till. Nåja, med tanke på att startskottet gick så sent som 2004 har man kommit en bra bit på väg, åtminstone om man ska tro flera av världens ledande kritiker. Jag har tidigare druckit deras andravin, Las Flors. Les Obriers är ytterligare ett hack ned på stegen, så nu är det instegsnivå vi snackar om. 65% Cinsault och resten Carignan.

En mörk vätska ligger och lurpassar i glaset, där jag låtit vinet lufta nästan en timme. När näsan närmar sig glasets kant möts den av en tät frukt, dominerad av plommon, moreller och björnbär. Under detta fuktig, varm sommarjord, medlehavsörter och rostade nötter. Inte illa, säger doftcentrum. I munnen mjukt och silkigt, nästa lite väl motståndslöst, även om tanninerna finns där. Frukten lite ljusare nu, men får nog ändå sägas höra till "the dark side". Som tur är bärs den upp rätt bra av en medelhög syra som boxar lite grann på salivkörtlarna. Avslutet är kanske det bästa; långt, fruktigt, lite lakritssalt och trots att jag letar, utan större alkoholhetta. Det finns helt klart sämre sätt att spendera de etthundrafemtionio riksdaler man får punga ut för en putelj på systembolaget. 88-89 poäng.

tisdag 21 augusti 2012

2009 Francois Mikulski Bourgogne Blanc


En arbetsdag är till ända, maten puttrar på spisen. För att stilla den värsta hungern tuggar vi i oss en påse chips. Favoriten senaste tiden är Kettle Sea Salt & Vinegar. I glasen ett hemsläp från lokala systembolagets hylla, där jag knep den sista flaskan, ett instegsvin från en välkänd producent. Observera att etiketten publikfriar vilt med Chardonnay istället för Blanc. En trend i tiden? 

Francois Mikulski fick sitt efternamn från sin polske far som var officer i den fria polska armen under andra världskriget. På sin mors sida är han dock av fransk, ja till och med burgundisk, härkomst. Vinbonde blev han genom att överta sin morbror Pierre Boillot's domaine. Han började med att arbeta för Pierre och i början av 90-talet tog Fracois över driften helt. Etiketten Domaine Pierre Boillot levde vidare, med druvmaterial från Francois, fram till 2004, då Pierre slutligen gick ur tiden. De flesta vingårdar är hyrda på långtidskontrakt. Man producerar både röda och vita viner, men är med väl mest känd för de vita. Ryktet säger dock att också de röda är väl värda att leta efter. Etiketten är i alla fall lätt att känna igen.

2009 var ett varm år i bourgogne, liksom resten av Frankrike. De röda vinerna haussades initialt något hiskeligt. Nu när dammet lagt sig något anser de flesta fortfarande att det rör sig om ett mycket bra år, men kanske inte den helt exceptionella super-duper årgången som först trumpetades ut. De vita vinerna var inte lika omtalade; man talade om en god årgång i lite kraftigare, fetare stil, och de förväntningarna har i stort sett infriats. Kvällens vin är ett gott exempel. Doften drar åt honung och mogen frukt med melon, mango och annat tropiskt. Här finns örtagård också, men en solvarm sådan. I munnen skönt avslappnat med rik frukt, medelhög syra, lite sådär lagom mineraler och ett trevligt friskt avslut. Inget komplicerat, snarare rätt enkelt, men härligt lättklunkat. 88 poäng.


söndag 19 augusti 2012

Georg Breuer gånger två, med mera


Solen skiner, himlen är blå, å vad det är skönt att leva då! Speciellt om man har en härlig middag i goda vänners lag att se fram emot. Vi inleder med en champagne på balkongen, 2002 Laurent Perrier Brut Millésimé. Klassiska nygräddade frallor, äppelskivor och päronskal i nosen. Fin mousse, medelstor kropp med mer äpplen och en frisk syra. Kalkbrottsvibbar när det kommer till de påtagliga mineralerna. Medellångt, friskt avslut. En rätt typisk champagne med alla de vanliga komponenterna snyggt ihopsatta. Klart godkänt och 90 poäng. Rostat rågbröd med smetana och rom sitter fint till.




Middagen inleds med pilgrimsmussla i grön ärtsoppa, toppad med champagne, följt av ugnsbakad torsk med smörkokta grönsaker. Vinerna är från välkända Georg Breuer, närmare presentation onödig. Vi har i första fållan 2006 Nonnenberg Trocken, och i bås nummer två en riktigt raritet, 1986 Rüdesheimer Berg Schlossberg Kabinett. De dricks sida vid sida till både för och huvudrätt. 

Nonnenberg är ung, men inte purung. Uppvisar en del komplexitet i doften som präglas av blomster blandad med en friskt kittlande fruktighet och lätta petroleumdunster. I munnen bra drag i syrorna, men de har trots allt rundats av lite. Det rinner till, men sprutar inte, saliven alltså. Fin, elegant struktur och bra, knastertorrt avslut. Toppen! 92 poäng.

Om Nunneberget bjöd på klassisk rieslingupplevelse så är Schlossberg något annat. Här har vi en klart mogen slottsherre. Doften är först knuten och sedan något oren, lite ofräsh med unken källare och något märkligt - kräftspad? Dessutom tät petrolum. Under detta skymtar dock en klar, kristalint ren frukt med melon och pärondroppar. Väl i munnen är vinet närmast oljigt. Här finns fortfarande medelhög syra, men friskt känns det ändå inte. Massiva, tunga mineraler och en lite söt, lätt jolmig känsla. Jag får en flashback till Chapoutiers L'Oree 2004.  Vad ska man tycka? Flera runt bordet rynkar på näsan, och jag kan inte heller riktigt säga att det är gott. Intressant, mumlar jag, men häller upp mer av Nonnenberg. Luftning visar sig dock hjälpa. Mitt i huvudrätten vänder det och blir bättre, och bättre, och bättre. Någonstans får frukten fart, oljan dunstar bort och syran spritsar till sig. Mineralerna är fortfarande lika massivt steniga, men kombinerade med den energi som nu finns i glaset lyfter de mot nya höjder. Kanske inte superelegant, men otroligt koncentrerat. Ett slags destillat av allt rieslingskt i en torr, fantastisk balansakt. Inte den absolut bästa riesling jag druckit, men en unik upplevelse. 93+ poäng.



Dessert är kladdig sockerkaka med körsbär och grädde. Två sötnosar till detta i form av 2007 Chateau Dereszla och 2006 Dr. Loosen Riesling Beerenauslese. Den sistnämnda finns faktiskt i systembolagets fasta sortiment på kvartsflaska. Dereszla bjuder på honung, aprikos och rosor. Inte överdrivet söt men låg syra, vilket gör att det känns lite flabbigt. Ok, och passar bäst till kakan. 87 poäng. Jag gillar rieslingen lite bättre. Den är friskare och har en fin syra, men hade nog gått bättre till färsk frukt. Här finns päron, citrus, äpplen och en härlig blommighet, även om det saknas lite komplexitet. 88-89 poäng.


Tack K för Breuervinerna, samt O, H och E för trevligt sällskap, ja K var trevlig han med.