PUTELJEN!

Pasta con pistachio

2012-01-05T14:18:00.002+01:00

En supersnabb pastarätt som duger bra till lunch, eller som förrätt i små portioner. Kan naturligtvis varieras med diverse extra ingredienser. Grunden är nötterna och löken. Nedanstående recept räcker till 4 portioner

Pasta con pistachio

1 gul lök, hackad
cirka 2 dl pistagenötter, skalade och grovt hackade
300 gram kokt, tärnad skinka
smör eller olja

Stek lök och nötter i stekpanna på låg till medelhög värme i rikligt med fett tills löken är helt mjuk. Den ska inte bränna eller ta för mycket färg.Släng i skinkan, krydda med salt och peppar. Servera med nykokt pasta. Easy-peacy!

2006 Travaglini Gattinara

2011-12-29T13:45:00.001+01:00

En av norra italiens mindre kända regioner, i skuggan av barolo och barbaresco, är gattinara, som också den har DOCG status. Gattinara ligger i norra Piemonte cirka 8 mil norr om Turin. Kommunen gränsar till ghemme, ytterligare en DOCG. Precis som hos de mer berömda grannarna är det Nebbiolo som dominerar. Områdets mest välkända producent Travaglini är tillika en av de största med 42 hektar planterade vingårdar. De har, som ni kan se på bilden, en speciell flaska till sina viner, som sägs vara designad för att den ska vara lättare att hälla ur. Kvällen vin är 100% Nebbiolo och lagras 2 år på en blandning av barrique och botti. Dricks till boeuf bourguignon.

Transparent men rätt mörk färg med lite blekare kant. Doftar inte så mycket till att börja med, mest sura körsbär och lite mossa, men efter en stund mer, om än försiktig, frukt. Lite brödkryddor kommer oväntat in på ett hörn tillsammans med lite vanilj och menthol. I munnen ok syra men väl tunn kropp. Det känns snipigt. Tanninerna är rätt sträva och känns lit omogna. Frukten är bra men för finlemmad för att balansera upp övriga komponenter. Ett ok vin som gör sitt jobb men inga glädjeklockor ringer. Med lite lagring kan det nog bli bättre om frukten inte dör helt. 82 poäng

2005 Thierry et Pascal Matrot Mersault

2011-12-25T13:00:00.011+01:00

En vanlig sketen vardagskväll mol alena i ödemarken. Efter en dag där alltför mycket tid lagts på vinsurfande, där alltför många önskeinköpskorgar med en suck raderads, där samtliga olästa blogginlägg på min lista här på blogger skummats igenom, då är jag f-n i mig förtjänt av en flaska vin. Åtminstone intalar jag mig själv det när frestelsen plötsligt blir övermäktig. En snabb inventering i minikällaren. Det ska vara ett vin som inte smyger runt och är svårt, som inte tassar försiktigt på tå, inte knyter sig efter minsta sniff, inte är blygt och finlemmat. Dessutom ska det passa till den pasta med zuccini och skinka i gräddig sås som jag redan har på spisen. Det lämnar i stort sett bara ett alternativ; den enda vita bourgogne som jag har här norr om polcirkeln, alltså vinet i inläggstiteln.

Korken ryker, en stabil baddare av god kvalité verkar det som. Sällan har jag sett en så solid barkbit. En skvätt av det ljust gyllene vinet (med grå blänk) i glaset och så första sniffen. Lite knutet är det så här 10 sekunder efter öppning, men i alla fall sunt. Ingen premox här. På bara några minuter blommar doften ut och utvecklar sig sedan fint under närmsta timmen. Först kommer lite rostat bröd följt av försiktig tropisk frukt som successivt förstärks. Snart ansluter rumstempererat smör, mandlar, nötter och en trevlig mineralitet. I munnen har vi frisk och fin syra som åtminstone initialt är lite skarp och grön i kanten men lugnar sig sedan. Frukten följer samma mönster som i doften, det vill säga först knuten och sedan alltmer generös. Kanske går det här mer mot citrus än i doften. Redan från början finns rostade och oljigt smöriga toner med, speciellt i eftersmaken, som är föredömligt lång och utvecklar en mycket trevlig mineralisk, citronsur-söt karaktär med lätt rökiga inslag. Yummy! Nu har jag inget att jämföra med och det var en stund sedan jag drack vit bourgogne (det har varit riesling för hela slanten) men det här smakar helt enkelt sabla gott. Ett generöst och rejält vin utan krusiduller, precis vad jag önskade mig! Inte på samma nivå som Bonneau du Martrays Corton Carlemagne men så kostar det också bara en tredjedel så mycket. 90-91 poäng.

P.S. Jag sitter inte mol allena på juldagen. Det här var tidigare i veckan. D.S.

Nikka From the Barrel

2011-12-21T14:26:00.000+01:00

Japanerna det här med whisky. Vad som för några år sedan var något av en hemlighet för de särskilt invigda är nu ett etablerat faktum. Tillverkningsmetoderna är med eller mindre copy-paste från skottland. Den japanska whiskyns fader, Masaka Taketsuru, kom från en familj med lång tradition av sakebryggning. 1918, vid 24 års ålder reste han till skottland för att studera kemi. När han efter tre år reste tillbaka till japan hade han hunnit få en gedigen insikt i whiskybränningens mysterier och dessutom hunnit gifta sig med en äkta skottska. Tillbaka i japan startar han tillsammans med en affärspartner destilleriet Yamazaki, men efter några år uppstår en konflikt och Taketsurur lämnar företaget och startar ett nytt destilleri lägre norrut. Det får namnet Yoichi. Dessa två destillerier är ursprunget till de två företag som fortfarande dominerar den japanska whiskymarknaden; Suntory och Nikka.

Tillverkningen skiljer som sagt inte så mycket mot skotsk whisky, men lagringen har andra förutsättningar, då temperaturvariationen över året är mycket större i japan än i skottland. Det är osäkert om japansk whisky har någon speciell karaktär som kan sägas vara rent japansk. Någon enhetlig stil finns inte, tvärtom tillverkar man ett stort urval av stilar, ofta i samma destilleri. Möjligen kan man säga att whiskyn generellt tar åt sig mer smak från faten på grund av de stora temperaturvariationerna. I min erfarenhet är lägstanivån väldigt hög och de bästa tappningarna hör definitivt till världseliten.

Nikka From the Barrel är en blend av grain och maltwhisky från destillerierna Miagikyo och Yoichi. Lagring sker på first fill bourboncasks. Wiskyn har vunnit flera utmärkelser. Den säljs oftast på fyrkantiga 50cl flaskor. Priset är överkomligt, men den höga alkoholhalten , 51,4%, gör att det sticker iväg på systembolaget. Försök hitta den utomlands.

Färgen är djupt gyllene. I doften får jag omedelbart intryck av smörkola och toffee, därefter russin och exotisk frukt. Här finns och nötter och en fin malt. Munkänslan är fet och oljig, och nästa omedelbart exploderar smakerna, framburna av den höga alkoholhalten. Här finns mer smör och vaniljtoffee, kombinerat med en tydlig kryddighet men inslag av ingefära och pepparkaka. Riktigt j-vla gott och maffigt. Finishen är varm, söt och smörig. Mot slutet smyger sig en liten bitter ton in. Den klart bästa blend jag druckit. En perfekt slamkrypare i en provning. 90 poäng.

Trippeltomatsås

2011-12-18T15:30:00.002+01:00

Trötta på krossade tomater på burk? Här får ni en riktigt smakrik och mustig tomatsås. Grundreceptet kan varieras, jag fräser till exempel ofta lite chili med löken för extra hetta. Zuccini, ärtor eller bönor funkar också bra. Basreceptet är som följer, cirka 4 portioner.

Trippeltomatsås

12 st cocktailtomater

4 st stora, mogna tomater

1 paket soltorkade tomater

1 msk tomatpuré

2-3 schalottenlökar

2-3 vitlöksklyftor

olja

salt

valfria örtkryddor

Fräs löken mjuk i olja på medelvärme i en gryta eller kastrull. Tillsätt vitlöken och fräs till också den är mjuk. Lägg i en rejäl matsked tomatpuré. Hacka de torkade tomaterna. Hacka de stora tomaterna. Lägg hacket i grytan tillsammans med cocktailtomaterna. Tillsätt ev. lite vatten. Salta försiktigt. Låt puttra under lock 10-15 minuter. Späd med vatten vid behov. Tillsätt mot slutet ev. lite örter. Oregano är min favorit för tillfället. Servera med nykokt pasta och riven parmesan.

2009 Markus Molitor Riesling Trocken

2011-12-17T17:07:00.002+01:00

Vin nummer två i Molitor veritkalen blir årgång 2009. Några vänner har samlats i köket för att smäcka i sig några blandade smårätter; bruchetta med tomatchilli, tryffelomelett och en sallad på kål, äpplen och stekt korv för att stilla hungern i väntan på huvudrätten. Till detta dricks alltså ovan nämnda moselbarn. Vi får ett vin med frisk syra och hårda, ståliga mineraler. Skillnaden mot 2008 är uppenbar. Betydligt stramare. Den mogna frukten och lite söta blommigheten lyser med sin frånvaro. Har får vi istället en tysk soldat i sträng givakt med mängder av välpolerad metall och kalkgrus under fötterna. Jag trodde 09:orna skulle vara fruktiga med lite snällare syra (eller är jag ute och cyklar nu?). Ett mycket korrekt vin, som jag upplever som lite tråkigt. Är det maten (som väl inte är direkt vinvänlig, intrycket är dock samma både före och efter matintaget), årgången eller ett års mindre flaskmognad? Jag vill i vilket fall som helst tillbaka till den lekfulla '08:an! 84-85 poäng för kvällens vin. Ska bli intressant att se på 2010. Kommer syrorna vara over the top?

Mörk porter

2011-12-15T22:22:00.003+01:00

Jag skriver sällan om öl och ärligt talat är det inte så ofta jag dricker öl över huvud taget. Ibland på fester och på krogen, men sällan annars, men det här ölet måste jag bara skriva några rader om. Upplevelsen är så.. så.. tja, vad ska man säga? Unik? Jag häller upp i ett lite större vitvinsglas från Hadeland Glassverk. Serien heter Odyssé och kan rekommenderas; bra, inte så dyrt och med livstids knusegaranti. Går ett glas sönder kan du hämta ut ett nytt mot uppvisande av foten med den inristade loggan. Över till den unika ölen; Sigtuna Höstporter. Färgen är mycket, mycket mörk, i stort sett svart. Doften bjuder på mörka toner av choklad och rostat kaffe. I munnen är det förstås matigt och mörkt men med en elegant, fruktig anstrykning som gör att det inte känns så tungt som man kunde väntat sig. Här finns också en del beska och brända toner, fint balanserande mot en lätt sötma. I like! Trots den påstådda elegansen är det här inte en öl man bälgar i sig flaska efter flaska. Själv tror jag till och med att jag helst delar en flaska med en god vän, en ruggigt höstig västkustkväll framför brasan.

2008 Markus Molitor Riesling Trocken

2011-12-07T22:48:00.002+01:00

Markus Molitor håller till i Moseldalen och producerar en habil uppsättning viner. Sedan Markus tog över egendomen från sin far 1984 har kvalitén succesivt förbättrats och arealen ökat. Odlingarna omfattar nu hela 40 hektar, vilket gör egendomen till en av de största i Mosel. Några av de mest välkända lägena finns representerade, som till exempel Zeltinger Sonnenuhr, Zeltinger Schlossberg, Wehlener Sonnenuhr, Ürziger Würzgarten och Graacher Domprost. Riesling dominerar naturligtvis men man producerar också försvarliga mängder av Wiessburgunder och Spätburgunder.

Instegsvinet heter helt enkelt Riesling Trocken. Det kostar småslantar och smakar för det mesta riktigt bra. Senast jag var på vinmonopolet stod tre årgångar bredvid varandra i samma hylla. 2008, 2009 och 2010 fick alla följa med hem. Naturligtvis hade jag en härlig vertikal i åtanke, men med tanke på att jag sitter ensam uppe i den höga nord så har det inte blitt nått med de högflugna planerna. Det får bli en flaska åt gången och jämförelser i minnet. Vi börjar med äldsta flaskan, alltså 2008. Vinet har en fin, ljust gyllene färg med klara reflexer. Doften uppvisar redan en del mognad med en lätt nötighet, men domineras av lime, päron och fläder med diskret sötma och flintiga mineraler. Här finns också en honungsaktig blommighet som ytterligare bidrar till det lätt söta intrycket. Mycket trevligt, men fel årstid. Det här är ett sommarvin som ska njutas över en långlunch en ljummen julidag. Nåja, jag ska inte låta detta ligga vinet i fatet. I munnen medelhög syra (för tysk riesling alltså) som hunnit rundats av i kanterna, sötmogen frukt och oljiga mineraler. Det hela ger ett mycket behagligt intryck. Vinet lägger sig skönt tillrätta i munnen. Inte det mest finstämda och mineralvibrerande nervösa fullblod, utan mer en sammetslen, ständigt spinnande huskatt, men med klorna i behåll (i form av de ändå mycket närvarande mineralerna och syran). Det här är (trots allt) Mosel ut i fingerspetsarna, ursprunget är inte att ta miste på. Avslutet är långt, mineraliskt och lite sött. Fina fisken! 88 poäng.

Hummer och annat gott

2011-11-27T16:01:00.005+01:00

Hemma på bästkusten en hel vecka. Lyx! Hummersäsongen har ju varit igång en stund nu och priserna har blivit något mer rimliga, även om det inte direkt är någon man äter varje dag, då får plånboken akuta magsmärtor. Men ikväll slår vi på stor och inleder middagen med en röd best. Hummern delas i två halvor och täcks med krossad vitlök, smör och gruyere. En snabbis under grillen i ugnen och sen är det bara att hugga in. Så enkelt, så gott! Vad kan man dricka till detta annat än champagne?

En flaska Heriot Brut Millésimé 1995, inköpt från Fine & Rare och enligt uppgift OD, dvs. original disgorgement, har fått följa med upp från källaren. Vinet är ljust halmfärgat. Doften är djup med en del mognadstoner av svamp och ädelost. Frukten är mogen med äpple, lätt citrus och aprikos blandat med jordgubbar och här finns också lätt rostade toner. Elegant och komplext. Vi smakar; moussen är medelstor, munkänslan överaskande frisk. Lite mer citrustoner än i doften och mer jordgubbar, uppblandade med härligt kräm-fluffig grädde. Super! Litte nötter och brieost tillför koplexitet. Det här är moget men inte på väg utför. Eftersmaken kunde kanske varit lite längre, avlutet känns något tunnt, men på det hela tagen en riktigt, riktigt bra champagne. 93-94 poäng.

En halv hummer blir man ju inte mätt på. Vi följer upp med lamminnerfilé med höstiga tillbehör i form av smörkokta morötter, jordärtskocksstomp, svampsås och grillad zuccini. Champagnen är slut och vi rör oss in i rödvinsterritorium istället. 2001 Domaine de Beaurenard Chateauneuf du Pape får göra lammet sällskap. I glaset är vinet transparent med mörkt rubinröd kärna. Doften är initalt lite knuten men kommer sig sedan, även om den aldrig klamrar sig upp till någon större intensivitet. Intressant, komplex och elegant är adjektiv som passar bättre. Här finns en tydlig ton av varm örtaträdgård och torkade löv uppblandat med en diskret frukt dominerad av mörka körsbär och hallon. Lätt rostade toner smyger sig in mellan varven. I munnen är frukten tydligare, vilket är klart positivt. Syran är medlehög och tanninerna rätt snälla vilket leder till en len men lite snäll munkänsla. En hel del jordig undervegetation och svamp ligger i bakrunden. Eftersmaken är längre än förväntat, vinet liksom klamrar sig fast i slemhinnorna och den rostade karaktären blir än tydligare. Ett kul vin som uppförde sig lite annorlunda än förväntat. Doften är för knuten och klen för att det ska bli riktigt bra, men det lirar fint i munnen. 89 poäng.

Efter den här mastodontmiddagen stupar vi något berusade i säng, utan den planerade efterrätten. Sömnen kommer snabbt.

P.S. Bilderna är tagna med E's iphone, så kvalitén är inte den bästa tyvärr D.S.

2006 Guigal Hermitage Blanc

2011-11-09T22:37:00.001+01:00

En förrätt med tillhörande vin som avnjuts i goda vänners lag. Det är otroligt hur mycket roligare och mer inspirerande det är att laga mat till människor som verkligen uppskattar och förstår god mat. Tack O och J för att ni förgyllde en stackars landsförvisad eremits tillvaro några dagar.

Pilgrimsmussla med pocherad kål, smörstekta äpplen och syrad rotselleri.

2006 E. Guigal Hermitage Blanc

Pilgrimsmusslan får en snabb tur i het stekpanna för den där lätt frasiga stekytan. Äpplena skärs mycket tunt och läggs ned i hett brynt smör, som just tagits av värmen. Rotsellerin tärnades smått tidigare och snabbsyrades några timmar i kylskåp. Hela salladskålblad får 30 sekunder i kokande, saltat vatten. Allt monteras med kålbladet underst. Brynt smör ringlas över. Inspirationen kommer från en middag på numera sorgligt nog nedlagda restaurang Trio. Gott och inte särskilt svår att laga. Timingen är dock viktig så att ingen av de varma komponenterna hinner kallna. Tyvärr missade jag helt att ta något foto på härligheten, extra synd eftersom det är lätt att få till en snygg uppläggning.

Gästerna har att välja på tre viner och flaskan som till slut får sätta korken till är 2006 E. Guigal Hermitage Blanc, inhandlad några veckor tidigare på vinmonopolet. Kommer det här unga vinet att vara open for buissness?

Färgen är gyllene med gröna stänk Initialt som väntat knutet. Doften avslöjar först mest lite peppar och svar citrus. Utvecklingen i glaset går dock rätt snabbt och snart får vi en tyngre frukt med tropiska inslag uppblandat med gröna citrusfrukter och nygräddad bröd (låter sexigare än jäst, som också kan användas för att beskriva intrycket). En del smör lindar in de tunga, metalliska mineraltonerna. På tungan märks först en rätt hög syra och sedan kommer en del frukt, lie mer diskret än i doften. Mycket utpräglad mineralitet av tyngre typ med jord, järnfilsspån och krita. Eftersmaken är lång, torr och pepprig med inslag av bränt smör.

På det hela taget ett mycket trevligt vin som är mognare än väntat. Fungerar utmärkt med de smörigare komponenterna i maten men i kombination med den syrade rotsellerin skär det sig rätt rejält. Halvlyckad kombo alltså. 90 poäng till vinet blir det.

Vinprovning på To Rom og Kjøkken, Trondheim

2011-11-06T15:19:00.003+01:00

Trondheim är en riktigt charmig stad. Om jag någon gång skulle flytta för gott till Norge tror jag det skulle bli hit. Centrum ligger på en halvö, med havet på ena sidan och Nidelven på två och en halv sida. En relativt smal landtunga förhindrar att halvön blir en ö. Staden är full av historia med gott om gamla charmiga kvarter och rester från de olika epokerna i stadens långa historia. Självskriven höjdpunkt är Nidarosdomen, en fantastisk katedral i mestadels gotiskt stil med makalösa stenhuggerier. Visserligen är de flesta av senare datum, en stor renovering påbörjades år 1869 och avslutades först så sent som år 2001, men de är fantastiska ändå. Det finns också gott om restauranger och butiker av allehanda slag. Gatulivet är myllrande, säkert till stor del på grund av alla studenter som flockas till stadens universitet. Intrycket blir lite som en mix mellan Lund, Uppsala och någon charmig mindre hamnstad. En weekend går snabbt åt och ett besök rekommenderas varmt för er som inte varit här.

Men nu ska den här bloggen inte förvandlas till en resebroschyr, över till väsentligheterna. Anledningen att jag överhuvud taget är i Trondheim är naturligtvis jobb och inte semester. En kongress fyller större delen av dagarna, men som tur är ordnas också kvällsaktiviteter. Jag är inbokad på vinprovning med efterföljande middag på restaurang To Rom og Kjøkken. Mina förväntningar är inte särskilt höga då det i programmet står att provningen riktar sig till nybörjare, vilket i min erfarenhet brukar innebära rätt trista, oftast billiga viner som säljs till överpris, men jag tänker att det säkert blir ett utmärkt tillfälle att socialisera. Som tur är har jag ikväll helt fel, åtminstone vad gäller vinerna. Vi börjar med champagne. Två frivilliga till att sablera flaskorna efterlyses. Jag nästan studsar upp ur stolen. Även om jag sett flaskor sableras har jag aldrig gjort det själv tidigare så det är med viss upphetsning jag fattar sabeln och drämmer till mot glaskanten högst upp på flaskhalsen. Poff! Korken med vidhängande liten glasring flyger iväg. Det var ju inte så svårt. Tricket, enligt provningsledaren, är att slå längs med skarven i flaskan, då den är lite svagare här. Så har man lärt sig något nytt ändå!

Michel Turgy Reserve Selction Blanc de Blanc Grand Cru är en riktigt trevlig bekantskap med tydliga drag av jäst och nötter i nosen, kombinerat med en något diskret frukt med drag av bokna äpplen. Musten är fin och mycket len. Medelhög syra och matig känsla med bröd, åter nötter och äpplen. Utmärkt matvin. 88 poäng.

2009 Domaine Didier Pabiot Pouilly Fumé uppvisar en mycket typisk druvkaratär med krusbärsbad, kalk och enstaka stänk av honung. Bra syra med frisk munkänsla och fin mineralitet. Efter en stund kommer den lilla sötman jag tyckte mig känna i doften smygande också i smaken. Man kunde önskat sig lite mer koncentration i frukten som nu mest består av peardrops. Finishen är dock föredömligt lång och syrlig. 87 poäng. Dags för de röda vinerna.

2002 Domaine Lorenzon Mercurey Champs Martin 1er Cru har en fint tegelfärgad kant och rubinröd kärna. Vinet bjuder direkt på en strålande doft av mognen frukt; hallon, vinbär och lite björnbär.. Här fins också massor av undervegetation, mörat kött, och svamp. I munnen är det tyvärr inte lika fantastiskt. Den härliga komplexiteten i doften är här inte lika tydlig, men vi får ändå ett klar levande vin med bra syra och kvarvarande bett i tanninerna. Avslutet är långt, fruktigt och mineraliskt. Så här ska mogen pinot smaka, ett härligt vin! 90 poäng. Över till kvällens oldie.

1993 Domaine du Galet des Papes Chateauneuf du Pape Vieilles Vignes är först lite diskret i doften. Jag anar hö och välhängda charketurier. Rejält moget är det. Efter en stund kommer lite kolaböno och en del vegetala, småruttna toner. Mycket mogna jordgubar ochlite peppar. Inte helt och hållet angenämt måste jag säga. I munnen lever vinet dock upp och ger ett mycket bättre intryck. Det är liv i gamlingen som har en oväntat hög syra och mjuka, fint integrerade tanniner. Alla komponenter sitter plötsligt på plats. Här finns långa rader av köttiga biffar och lufttorkad skinka, lätt uttorkad frukt med nu ytterst angenäma jordgubbar och en del kryddor. Finishen är lång och lite småvarm. Synd att doften inte höll samma nivå. 90 poäng, för den härliga upplevelsen i munnen.

Efter provningen får vi en utmärkt middag med svampsoppa, kalv och chokladmousse, och fler viner. Allt var till belåtenhet och jag får en snabbtur i vinkällaren också där allehanda godbitar ligger och väntar, till klart humana priser måste jag säga. Om ni råkar befinna er i Trondheim, tveka inte. To Rom og Kjøkken är väl värt ett besök.

2006 Ca'Rome' Barbaresco Söri Rio Sordo Riserva

2011-11-04T16:17:00.021+01:00

Ytterligare ett barnarov, men vad gör man när Bordeaux 2005 känns urgammalt om man hittar en flaska på monopolet. Nå, det här är inte franska droppar, utan nektar från Italiens gröna land, där små citroner gula... o.s.v. Landet av mjölk och honung där jag hoppas kunna dra mig tillbaka på min ålders höst. Maten, vinerna, kulturen, skidåkningen; norra Italien has it all och åtminstone vad gäller vinerna så är det Piemonte som är qvintessensen av Italien. Ca'Rome' ligger på toppen av Rabajà, en av Barbarescos bättre jordhögar och man äger också vingårdar i Serralunga d'Alba där man skriver Barolo på etiketterna. Vinerna produceras i traditionell stil med lagring i stora botti. Vinet dubbeldekanteras och dricks till lammelår provencal.

Lammelår provencal

Tag ett lammelår, späcka det med vitlök och rosmarin, gnid in väl med citron och salt. Tag inkråmet från en limpa, blanda med någon deciliter olja, ett par krossade vitlöksklyftor, det rivna skalet och saften från en citron samt ett knippe persilja, hackad fint. Lägg köttet i en ugnssäker form och täck med 2/3 av brödblandningen. Resten blandas med 2 dl riven ost, gärna någon smakrik variant som parmesan eller västerbotten. I med klyftad potatis, tomater och strimlat citronskal i formen. Ringla olivolja och strö salt över. Baka i ugnen på 125 grader till 55-60 grader innertemperatur på köttet. Ta ut och fördela ost/bröd blandningen över steken. Höj till 200 grader på ugnen och låt köttets temperatur gå upp till 65-70 grader, beroende på hur rosa ni vill ha det. Ta ut, låt vila 10 minuter och hugg sedan in!

Vinet då? Jo, 2006 Ca'Rome' Barbaresco Söri Rio Sordo Riserva levererar bra redan i sin späda ungdom. En elegant frukt med röda bär i form av jordgubbar, hallon och en del kärvare inslag - slånbär kanske? Här finns också en lite dammig och småvarm örtagård som på ett förtjusande sätt svävar runt i bakgrunden. I munnen ungt och lite kärvt men rejäl syra, men med en förlåtande, inbäddande frukt och faktiskt rätt silkiga tanniner. Något mörkare känsla än i doften med drag åt mogna plommon. Medellångt avslut. Ett härligt, ärligt och välgjort vin som är synd och skam att dricka utan mat, så det är bara att sno ihop någon lagom rustik och mustig kötträtt innan ni korkar upp. 90 poäng.

2010 Dr. Loosen Wehlener Sonnenuhr Kabinett

2011-11-02T22:16:00.004+01:00

Dr. Loosen drivs av Ernst Loosen och behöver väl inte någon introduktion. Från att ha varit en av de verkliga nyskaparna i Mosel för 23 år sedan då han tog över efter sin far får han väl nu nästan sägas tillhöra det gamla gardet. Vinerna är alltid välgjorda och ofta prisvärda. 2010 var en besvärlig årgång (Ernst kallar den "extrem och motsägelsefull") med mycket skiftande väder och länge såg det ut att bli ett riktigt dåligt år, efter en lång räcka mycket bra årgångar. Oktober bjöd dock på bra väder och även om skörden blev liten anses kvalitén vara hög. De mest framträdande egenskaperna är högre syra och mer koncentrerad frukt än normalt. Botrytis var utbrett och de sötare vinerna sägs vara fantastiska. Mina tidigare erfarenheter av årgången, begränsad till enklare viner, stämmer väl överens med denna bild, speciellt den enormt höga syran är svår att missa.

Ernst's 2010 Wehlener Sonnenur Kabinett upplevs också mycket representativt för årgången. Ljust gyllene färg. I nosen en intensiv frukt dominerad av friska päron och några stänkt citron uppblandat med lite fläderblommor. I munnen hög syra men också sötare än normalt, känns nästan som spätläse. Vanligtvis sätter Ernst gränsen för mustvikten i sina kabinett vid 83 Oechsle men 2010 var man tvungen att höja till 85, vilket gett högre sötma. Frukten är härligt vibrerande och trots de intensiva intrycken bevarar vinet en bra elegans. Avslutet är långt och utpräglat mineraliskt. Ett härligt litet vin som verkligen har charm. 88 poäng.

Terrenos Vinotek

2011-10-25T21:32:00.001+02:00

Ett trevligt ställe i huvudstaden där man kan prova vin och få sig en matbit om man är hungrig. Kvällen viks åt den förstnämnda aktiviteten då matintaget redan är avklarat. Här följer några korta notiser.

2009 Terreno Pinot Nero

Hallonsaft med lagerblad. Sträv och ogin. Ingen hit. 76 poäng.

2009 Havana Hills Wine, The Fig

Sauvignon Blanc från sydafrika, kan det va nått? Doften är druvtypisk men knuten och ung. Nässlor, krusbär, blommor. I munnen lätt med mer av samma sak som i doften. Kan jag också ana lite fikon? Ok, men inte mer. 82 poäng.

2010 Birichino Malvasia

Från det soliga kaliforninen. Doften bjuder på päron och söt fläder. Lite väl inställsam. I munnen dock stramare än vänta med bra syra. Lätt i stilen med finstämd mineralitet. Ett riktigt sommarvin för bersån. 84 poäng.

2010 Hunky Dory

Sauvignon Blanc från Marlborough. Mycket typisk doft med massor av svartvinbärsblad och krusbär. Smaken är lätt och frisk med rätt pigg syra. Åter svarta vinbär och krusbär, kompletterat med en del lime, sparris och lätt mineral. Inte illa. 85 poäng

2005 Dominus

Mörk färg. Ung och knuten. Cassislikör i näsan med toner av svamp och undervegetation. Smaken bjuder på rejält med frukt som drar lite åt likörhållet. Mjuk känsla initialt men stramar sedan upp sig lite. Något bittra tanniner. Blir tunn mot slutet men har en lång eftersmak dominerad av kaffe och mörk choklad. 87-88 poäng.

2009 Anne Gros & Jean Paul Tollot Minervois Les Fontanilles

Spännande med två klassiska bourgogneproducenter på vift. Första årgången var 2008. Grenache, Syrah, Cinsaut och Carignan i ungefär lika delar. Friskt men med en hel del mörkare inslag av tobak, svrta vinbär, lagerblad och kaffe. Något märklig men inte illa. I smaken samma historia med bra frukt och en medelfyllig kropp kompletterad med en hel del mörka toner som ovan och mjuka tanniner. Fin balans. Medellångt avslut. 89 poäng.

2008 Ridge Montebello Chardonnay

I doften bränt smör, kola och kaprifol blandat med en fin nötighet. Bra syra som väger upp den rätt generösa frukten. Rök, hasselnötter och smör men trots yppigheten inte tungfotad. Långt avslut. Härligt! 89-90 poäng.

1995 Latour à Pomerol

I näsan härliga svarta vinbär, både bär och blad. Cederträ, lite kryddighet, peppar och en mycket lätt ton av chark. Smaken är lättare med frisk frukt och medelhög syra. Fin, elegant munkänsla, bra mineral och mjuka, finpolerade tanniner som musklar upp sig lite mer efter en stund i munnen. Jordig mineralisk finish. Kvällen bästa! 90-91 poäng.

Taittinger Prelude

2011-10-21T14:06:00.003+02:00

Taittinger är ett av de stora champagnehusen och har en intressant historia. Dess ursprung kan spåras tillbaka till tidigt 1700-tal, närmare bestämt 1734, då en man vid namn Jaques Fourneaux grundade det familjeföretag som ett par hundra år senare, 1932, köptes av Pierre Taittinger och då bytte namn. Pierre drog nytta av den stora depressionen och köpte inte bara bolaget utan också stora vingårdsarealer. Man tog sig sedan genom andra världskriget relativt oskadda, affärerna fortsatte att blomstra och inkluderade ett flertal verksamheter i lyxsegmentet vid sidan av champagneproduktion. Genom att driva huset under ett gemensamt bolag där familjemedlemmarna ägde andelar, lyckades man hålla ihop ända till 2005 då amerikanska Starwood Capital köpte hela klabbet. De var dock mest intresserade av att stycka upp och sälja av delarna och redan året efter kunde Pierre Taittingers sonson Emmanuel Taittinger med hjälp av Credit Agricole köpa tillbaka champagnehuset. 2007 köpte familjen Taittinger ut merparten av Credit Agricoles andel för att försäkra sig om kontrollen av företaget.

Husets line-up motsvarar ungefär vad man förväntar sig av ett större champagnehus. Non-vintage cuvéerna inkluderar Brut Réserve, Brut Prestige Rosé, Demi-Sec och specialcuvéerna Prélude, Nocturne och Les Folies de la Marquetterie. Årgångsvinerna utgörs av Brut Millésimé och prestigecuvéen Comtes de Champagnes Blanc de Blancs som också kommer i en rosa variant, fyndigt nog kallad Comtes de Champagne Rosé.

Taittinger Prélude är en cuvée gjord på lika delar Pinot Noir och Chardonay från grand cru lägen i Montage de Reims respektive Cotes de Blanc. Efter buteljeringen vilar vinet 5 år på jästfällningen. Dosage på 10 gram socker per liter. Doften är fyllig, med blommor, rostat bröd, äpplen och persika. Moussen är lite försiktigt och mycket len med små bubblor och krämig känsla. Initialt kommer en hel del citrus och syra men snart lämnas plats åt en fylligare karaktär med härliga pinotinslag av röda bär, honung och rostade nötter. Lång, elegant finish med en del mineral. En utmärkt champagne som säkert står upp för sig tillsammans med mat. Vi drack den dock utan något tilltugg och det var gott ändå. 91 poäng.

Brasserie Le Rouge, Stockholm

2011-10-20T14:12:00.003+02:00

En helg i den kungliga huvudstaden är avklarad. Här följer en rapport från en av höjdpunkterna: Brasserie Le Rouge. Restaurangen ingår i F12 gruppen som driv av Danyel Couet och Melker Andersson. Från början satsade man på gourmetkonceptet fullt ut med avsmakningsmeny och allt, men i finanskrisens spår fick man sänka ambitionen något och det var också då Brasserie sköts in framför Le Rouge. Det väl genomarbetade temat behöll man dock. Restaurangen ligger i några källarvalv i gamla stan och inredningen för verkligen tankarna till sekelskiftets Paris med sin röda sammet och många detaljer. De vita dukarna lyser dock med sin frånvaro, borden är istället klädda i någon form av vitt konstläder/galon vilket känns lite... tja, vad ska man säga? "B"? Stämningen är ändå på det hela taget mysig och ombonad med en lite dekadent touch.

Menyn är inte alltför omfattande men väl genomtänkt. Här finns något för alla i flera prisklasser. En hel hummer för nästan fyrahundra spänn, eller dagens rätt, varierad beroende på veckodag, för knappt tvåhundra? Här finns också ett förhållandevis stort utbud av aptitretare och förrätter, till exempel Huîtres-Fines de Normadie ( ostron, 25 kronor/styck), Steak Tartare Minute och Chevre Gratine. Vinlistan består av några tätskrivna ark. Priset för en flaska börjar på 550 kronor och sluttar sedan brant uppåt. Champagne, Bordeaux och Bourgogne utgör lejonparten, i övrigt finns en del rött från rhone och spridda skurar från andra ursprung. Topparna utgörs av Domaine Romanee-Conti och Chateau Haut Brion. En hel del viner erbjuds på glas.

Ätna ostron

Vi inleder med en kort väntan i baren och varsin Bellini. Lite mycket aprikos för min smak men god ändå. Väl vid bordet tar det en stund innan vi kan bestämma oss för vad vi vill äta. Det blir blandad kompott. De tre ovan nämnda förätterna inleder. De kommer mycket snyggt presenterade och smakar lika bra som det ser ut. Ostronen är föredömligt små och mycket eleganta och lätta i stilen. Mumma! Vi sköljer ner härligheterna med champagne, vad annars. Pol Roger Pure gör jobbet alldeles utmärkt. En cuvee på alla tre druvsorterna i lika delar och zero dosage blir till en riktig matchampagne med massor av äpplen, mycket rostat bröd, härliga toner av persika, jordgubbar och en del smör. Hög syra, stor mousse och torr som fnöske. Mums-filli-baba! 90-91 poäng.

Vi får in våra huvudrätter. Plateau de Grillande visar sig vara lite av varje från grillen, både kött och en del grönsaker, i mycket riklig mängd. Tillräckligt för två i princip och utmärkt tillagat. Kanske kunde man önskat sig en liten grönsallad till. Hamburger Rossini är en burgare med anklever, tryffel, syltad lök och äppelsallad. Hamburgaren är föredömligt rosa på insidan. Gott och mäktigt. Havsabbore, kyckling och kungsflundra i olika varianter landar framför övriga middagsgäster och av döma av kommentarerna smakar även de helt utmärkt. Vi tar in en flaska vin till; 2007 Domaine du Grand Tinel Chateauneuf du Pape. Ett mörkt men transparent vin med en fyllig, fruktdriven doft. En del inslag av chark, pinje, mint och mineral. Känns mycket frisk. I munnen massor av Grenachefrukt (80 procent av druvmaterialet är Grenache). En fin kryddighet och muka tanniner kombineras med en medelstor, elegant kropp. Intrycket blir lite schizofrent med den intensiva frukten parad med en så pass finlemmad karaktär. Balansen är trots detta oklanderlig och avslutet är föredömligt långt och mineraliskt. 91-92 poäng. Till kycklingen dricks 2009 Joseph Burrier Bourgogne Rouge "Memoire de Terroir". En utmärkt standardbourgogne med den generösa '09 frukten. Fiskätarna dricker vitt i form av 2007 Joseph Roty Bourgogne Blanc. Jag får smaka en sipp. Gott med rätt stor kropp och bra struktur. Nötter, smör och frisk syra är de omedelbara intrycken, så mycket mer får jag inte med mig.

Nu står magen i fyra hörn men lite efterrätt ska ner också. Husets Grand Dessert är ett helt fat med smakbitar som måste provas. Även creme brulée och chokladfondant beställs. Allt är till belåtenhet och vi sköljer ner det hela med ett gäng söta viner från Coteaux de Layon och Banyuls, men nu har jag kommit till det stadie där anteckningar sällan förs på något strukturerat sätt och minnet också börjar bli opålitligt. Goda var de i alla fall.

Efterrättskavalkad

Det ska mycket till för att man ska gå hungrig från Brasserie Le Rouge. Maten är inte av det lättare slaget, och portionerna är väl tilltagna. Kvalitén är genomgående hög på maten, även om man kanske inte får så många poäng för innovation, men det är heller inte ambitionen. Servicen är mycket bra, ända tills vi får en ny servitris som tar hand om vinerna till desserten. En av oss påpekar att vinet luktar märkligt och att det kanske kan bero på rester av diskmedel i glaset, eftersom det andra glaset med samma vin luktar bättre. Servitrisen tar då glaset, luktar och förkunnar myndigt att hon inte kan känna något konstigt. För mig är det ett praktexempel på hur man INTE ska behandla sina gäster. I den här typen av situationer spelar det ingen roll om glaset var dåligt sköljt eller inte. Personalen ska beklaga och omedelbart hämta ett nytt glas. Att i stället hantera situationen som beskrivits ovan innebär ett ifrågasättande av gästens omdöme och bidrar inte till att gästen känner sig väl omhändertagen. Nåja, vi fick ett nytt glas, och det här var enda missen vad gäller servicen. Det blir väl godkänt för Brasserie Le Rouge. Vill man ha traditionell franskinspirerad mat kan Brasserie Le Rouge leverera.

Tack E, M, L och B-M för en mycket trevlig kväll.

2007 La Spinetta Langhe Nebbiolo

2011-10-15T12:25:00.004+02:00

La Spinetta behöver väl ingen längre introduktion. Modern kultproducent från Piemonte får räcka. Den intresserade kan läsa mer på deras egen hemsida la-spinetta.com. 2007 Langhe Nebbiolo släpptes på systembolaget 2009 och bloggades rätt friskt när det begav sig. På vinmonopolet i Norge går den att inhandla i skrivande stund, lite dyrare visserligen (225 NOK nu mot 209 SEK 2009.) men så får man ju två års flasklagring på köpet, plus att man slipper köer och slagsmål vid nyhetshyllan (man kan till och med beställa hem sina flaskor från e-butiken), så det känns helt ok. Vinet dricks under två kvällar, första kvällen till fårikål och dagen efter till ytterfilé med buljongkokta puylinser smaksatta med citron och vitlök.

Mörkt transparent rubinröd färg. Doften sitter som en smäck redan från början. Frukten är intensiv med mängder av krossade hallon blandade med en skvätt svartvinbärslikör och torkade tranbär. Typiciteten är det inget fel på; rosor, violer, lätt örtighet, en del mineraler, lakrits och så vidare i en härlig nebbiolokavalkad. Lite pinjenötter hittar in också. Riktigt j-vla snyggt helt enkelt, även om det fortfarande känns rätt ungt. Frukten är det klart dominerande inslaget båda dagarna, även om den dämpats något efter en natt i kylen. I munnen är det i mångt och mycket samma visa och funkar kanske inte lika strålande som i doften, men gott är det ändå. Bra struktur och relativt fyllig kropp. Mjuk och inbjudande karaktär med avrundade tanniner. Det känns mer utvecklat än i doften men syrorna lever ännu och balansen är riktigt fin. Lite alkoholvärme mot slutet och en medellång, mineralisk eftersmak strösslad med lakritsspån.

Det här är inte den elegantaste nebban i hyllan utan får snarare sägas vara ett riktigt hedonistvin i den moderna skolan. Det går inte över styr, druvans inneboende egenskaper hindrar syltig dikeskörning men den som söker rejält motstånd och elegans i klassisk stil får leta vidare. Vill man däremot luta sig tillbaka, slappna av och bara njuta av ett vin som funkar lika bra för sig själv som till risotton eller köttbiten passar det här alldeles utmärkt. 89-90 poäng.

Tidigare omdömen hittar ni bland annat hos FinareVinare, Italienska Viner och Billigt Vin.

Fårikål

2011-10-13T12:53:00.004+02:00

De flesta matklassiker, som paella, boeuf bourgignon och bouillabaisse kommer i ett otal varianter med små och ibland stora skillnader mellan ingredienser och tilllagningsmetoder. Norges nationalrätt fårikål finns däremot i princip bara i en version. Kanske beror det på att den är löjligt enkel och att det därmed är svårt att variera ingredienserna. En snabb sökning på nätet avslöjar att den största stridsfrågan är om det ska vara svartpeppar eller allehånde, dvs. kryddpeppar i grytan. Nu har jag inte gjort någon ordentlig research och får kanske på pälsen för det här påståendet, men jag har tyckt mig märka att norrmännen är utpräglade traditionalister när det gäller det mesta, också mat, och därmed inte alltför begivna på att experimentera i köket, i synnerhet inte med en sådan urgammal, hävdvunnen rätt som fårikål. Och de har sina skäl; i förhållande till den arbetsinsats som krävs vid tillagningen blir resultatet väldigt bra.

Den här tiden på året svämmar butikerna i Norge över av lamkött. Erbjudanden om fårikålkött och lammelår till, med norska mått mätt, vrakpris står som spön i baken. Det har naturligtvis med saueslakten att göra. Norges bönder låter sina sauer, alltså får, gå lösa uppe på fjellet hela sommaren (de utgör ofta en trafikfara, och lagstiftningen är dessutom utformad så att den som inte vill ha får i sin trädgård eller på sitt fält själv är ansvarig för att stängsla in sina ägor) och på hösten drivs de ned till ladan igen, där en stor andel snart får sätta livet till för att tillfredställa det uppdämda norska fårikål behovet.

Fårikål - ingredienser till 4 personer
Lamm/får kött på ben från valda "sämre" styckningsdeltaljer, som bog och slagsida, cirka 1,5kg
Ett stort vitkålshuvud
Svartpeppar eller kryddpeppar. Hel, cirka 2 matskedar
Vatten, 2-4 dl
Salt, cirka 1/2 matsked.

Efter att ha packat upp ingredienserna på köksbänken under förberedelserna inser jag att de omöjligt får plats i det futtiga lilla kokkärl jag har tänkt använda. Det blir att göra två satser, och varför inte då passa på att variera sig lite. En klassisk smaksättning till lamm är ju vitlök, citron och rosmarin. Det åker med i gryta nummer ett, medan gryta nummer två blir helt traditionell. Tillagningen är så enkel den kan bli.

Skär kålen grovt, lammet likaså om det inte redan är gjort. Varva allt i en gryta, kött i första lagret med fetaste sidan ned. Häll på vattnet och koka minst 3 timmar. Vattnet ska bara vara några centimeter på botten så att allt blir ångkokt. Kolla då och då så att det inte går torrt och fyll på med mer vatten om nivån börjar bli låg. Smaka av sältan mot slutet. Ät med kokt potatis. Öl eller ett lättare rödvin passar bra till.

Hur faller domen? Trad-fårikål eller den "nyskapande" kryddvarianten? Eftersom jag jobbar i Norge för tillfället är det knappt att jag törs säga det, men den kryddade varianten var klart bäst. Blir jag utvisad nu?

2008 Dandelion Vineyards Wishing Clock of the Adelaide Hills

2011-10-06T16:25:00.002+02:00

Långt krångligt namn på ett vin. Säljer det bättre mån tro? Det rör sig i alla fall om Sauvignon Blanc från down under. Dandelion Vineyards har jag stött på tidigare och de gjorde ju bra ifrån sig. Dandelion Vineyards startades 2007 av Elena Brooks som driver det tillsammans med maken Zar och partners in crime Stefka Ganeva, Carl Lindner och Brad Rey. De har fått en del uppmärksamhet för sina eleganta och välgjorda viner vilka ligger helt rätt i den rådande trenden mot svalt och elegant. Man har både egna vingårdar och köper in frukt. En målmedveten strategi är att leta upp och använda sig av gamla stockar för att nå högre kvalité. De flesta lägen vinifieras separat. Det nu aktuella vinet har fått i sammanhanget och för priset monstruösa 96 poäng av James Halliday. Lever det upp till detta? Vinet drick till "Norges beste reker"!

En attraktiv, blekt gyllene färg med gröna stänk. Doften är inte illa. Rätt så fyllig och mycket druvtypisk. Sauvignon Blanc tillhör i och för sig de druvor som är absolut lättast att känna igen. Det går nästan inte att missa. Här finns hela paletten av kiwi, citrus, krusbär och lite grönt, men med mer inslag av tropisk frukt än vanligt och alltså rätt så fyllig. I munnen nästan lite söt känsla, jag kunde önskat mer friskhet och lite högre syra. Trevlig frukt med ännu tydligare exotiska inslag. Passionsfrukt, syrlig mango och kryddor. Den lilla sötman parerar räkorna fint så det blir en bra matchning med maten. Avslutet är medellångt.

En helt godkänd, ja riktigt bra Sauvignon, men någon jubelklingande 96-poängare är det inte i min mun. De 87 poäng som Lisa Perotti-Brown på Wine Advocate gav för årgång 2010 känns närmare sanningen för mig. Jag kan vara lite generös och slänga in en pinne till - 88 poäng.

Informativ baksida

2009 Fenocchio Terraverga

2011-10-04T19:57:00.000+02:00

Fenocchio verkar ha ett speciellt förhållande till den norska marknaden, man har till och med producerat en special edition om 1200 flaskor i form av Terraverga, en Langhe Rosso från 2009. På baksidan anges att "Denne vinen er resultatet av vennskapen mellom den tradisjonelle vinprodusenten Alberto Fenocchio og mat -og vin entusiastene Klaus Hagerup og Bibbi Börresen." Detta skådespelar/konstnärspar, som för övrigt är äkta makar, ligger bland annat bakom ett par böcker om italiensk mat och vin kultur och ses och hörs en del i mat-norge och vinet släpptes vad jag förstår som en promotion av deras senaste bokprojekt. Vinet är en mix av Nebbiolo, Barbera och den mer okända Pelaverga. Vilka proportionerna är har jag inte lyckats luska reda på.

Vi möter ett vin med medeltät röd färg med blå stick. Doften ger en knuten, lite dammig känsla. Ingen fruktkvast ur glaset direkt. Jag hittar lätt parfymerade rosentoner och hallonlikör. Kanske en hint av ek också. Första klunken avslöjar mer frukt än doften skvallrar om. Den är mest av det ljusröda slaget och hamnar efter en liten stund i skuggan av dovare inslag av ek och torkade örter. Här finns också en hel del värme som hade behövt en större kropp att gömma sig i. Det blir tunt och alkoholanstruket efter några klunkar, lite som uppspritad saft. Det låter kanske eländigt med är inte så illa ändå om man inte förväntar sig stordåd. Vinet funkar bra till mat och håller sig från syltträsket, vilket brukar vara mina två grundkrav, så det blir godkänt. 83 poäng.

Bordeaux 1989

2011-10-01T14:53:00.001+02:00

I Bordeaux är årgången viktig, mycket viktigt, troligen mer så än i någon annan vinregion. Priserna för samma vin kan för en bra årgång vara flerdubbelt högre än för en dålig. Tidigare var detta kanske motiverat, då årgångens inverkan på vinets kvalité var stor, men nuförtiden görs bra viner även mediokra år sägs det, eller så har det helt enkelt inte förekommit några katastrofår på länge; serien '91, '92, '93 var väl de senaste riktig dåliga årgångarna. 1989 anses som en bra årgång. Inte exceptionell men god. Det var ett varmt, soligt och torrt år, det vara bara april som var lite kallare än normalt. Vinerna blev mjuka med fyllig frukt och god lagringspotential och många av dem bör vara på toppen av sin mognadskurva nu. Min käre far köpte på sig lite viner en primeur när det begav sig och nu är han generös nog att dela med sig. Två flaskor står på bordet, inga cru classé men habila producenter ändå. Det rör sig om Chateaux Chasse-Spleen från Moulis och Chateau Terrey-Gros-Caillou som är en St. Julien cru bourgeoise. Vinerna dricks till tilltugg i form av ost och charketurier.

1989 Chateau Terrey-Gros-Caillou
Ett relativt okänt slott som anses höra till de bättre cru bourgeoise i St. Julien. Man har 15 hektar vingårdar utanför Beychevelle. Korken går av vid öppnandet men stupen går lätt att lirka ut. Färgen är rubinröd, lätt transparent. Doften är knuten och ger inte mycket i början, men efter hand kommer diskret, mörk frukt, lite tobak, träspån och blyerts. I munnen ett i högsta grad levande vin. Lite gles frukt men pigg syra och klistriga tanniner med bra grepp. Ett utmärkt matvin. 88 poäng.

1989 Chateaux Chasse-Spleen
Ett stort slott med 100 hektar vingård som räknas bland de bästa producenterna i Moulis. Letar man efter habil bordeaux som inte kostar skjortan är det här ofta ett bra ställe att börja på. 1989 anses som en speciellt lyckad årgång för det här vinet. I glaset får vi ett för åldern rätt mörkt rubinfärgat vin med en smal tegelkant. Doften är intensiv och närmast arketypisk för åldrad bordeaux. Vi kan plocka fram alla de gamla klychorna: svettig häst, sadelkammare, yllefilt, tobak, svamp och så vidare. Mest dominerande är nog de lätt ruttnande svarta vinbären. Härligt! Tyvärr går det utför när vi smakar. Frukten är på plats, om än något gles, och det är bra grepp i tanninerna fortfarande, men syran är nästan helt borta och det hela ger ett platt intryck. Lagringsförhållandena har varit varierande och den här flaskan är kanske lite värmeskadad. Den lätt mineraliska finishen är ändå rätt trevlig men doften är den stora behållningen här. 88 poäng.

Dött lopp mellan vinerna poängmässigt alltså. Den underliggande kvalitén är nog bättre hos Chasse-Spleen, jag tror inte den här flaskan visade vinets fulla potential. Terrey-Gros-Caillou presterade däremot sannolikt så bra det kunde.

Riesling, Riesling och Pinot Gris

2011-09-27T17:56:00.001+02:00

Egenhändigt infångade och kokta krabbor, följt av en fisksoppa med saffran utgör kvällens meny, men i väntan på detta inleder vi med chips, nötter, oliver och kvällens första vin: 2009 Joseph Vineyard Riesling. Jag blev inspirerad av Decanters provning av Riesling från Australien och Nya Zeeland, där speciellt de förstnämnda fick mycket beröm, och inhandlade den här flaskan nyligen. Det har annars varit glest med Riesling från down under. Ett tag var Cockfighter's Ghost Riesling från producenten Pooles Rock återkommande i glasen, men det är flera år sedan sist. Kvällens aussie levererar dock helt acceptabel kvalité. Ett piggt och frächt vin med en liten sötma och frisk frukt med äpple och citrus. Lätt och trevlig struktur och en mineralisk släng mot slutet. Druvtypiskt och ett bra mingelvin. 86 poäng.

Krabbor är lite klurigt att para ihop med vin. Smaken är kraftig med massor av umami. Lite restsötma brukar hjälpa. 1997 Trimbach Pinot Gris Réserve Personelle får göra ett försök. Druvmaterialet kommer från grand cru läget Osterberg. Vinet har en fascinerande bouquet med mogen frukt och lätt botrytis. Här finns aprikos, bivax, honung och apelsinskal, kombinerat med en släng av våt ullpläd och oljig flinta. Intrycken är likartade i munnen. Ett kraftigt och smakrikt vin med en del sötma och tillräckligt med syra för att upprätthålla balansen. Eftersmaken är lång och mineralisk med lite rök och jord. Min erfarenhet av mogen Pinot Gris är begränsad, men det här var riktigt gott! 90-91 poäng.

Fisksoppa coming up! Till det dricker vi 2009 Georg Breuer Riesling Sauvage. Vad ska vilden ställa till med? En första sniff: nu är vi tillbaka i Tyskland, det märks direkt. En klart mineralisk och stenig näsa med petroleum och rök, följt av klassisk fruktprofil med äpplen och citrus. Kanske inte yppig men rätt generös ändå. I munnen helt torrt med rätt hög syra, om än inte i nivå med de helt vansinnigt salivsprutande 2010:or jag druckit på sista tiden. Frisk citrus, lite gråpäron, äpple, hint av gröna örter och mineral naturligtvis. Lite oborstad känsla och kanske inte den elegantaste balettdansösen i sin kategori men ett utmärkt matvin som går till det mesta, från panerad schnitzel till kokt torsk och skaldjur. 88 poäng.

Äta på (väg till) Lofoten

2011-09-26T19:14:00.005+02:00

Besök av familj och vänner innebar naturligtvis en tur till Lofoten. Under fyra dagar avverkades lika många restauranger. Att äta på restaurang i Norge är ofta dyrt, men man kan trösta sig med att det inte är så mycket dyrare att äta riktigt bra mat. Om en normal huvudrätt kostar cirka 200 kronor på kvatershaket så kostar den inte mer än 300 på fina krogen, åtminstone här uppe i norr. Här följer en snabb rapport för den som till äventyrs funderar på en nordlig semester.

Bjørk

Bjørk, Bodø

Bjørk är ett pålitligt etablisemang i Bodø, ofta en av anhalterna på väg till Lofoten. På menyn finns en ohelig blandning av pizza, pasta, kött och sushi. Lite mysko kan tyckas, men allt är av bra kvalité. Lokalerna är trevliga, maten är vällagad och ofta med en liten twist. Vi stannar för lunch och äter 10 bitars sushi, pizza med tryffel och karl-johan samt krämig pasta med svamp och bacon. Allt är till belåtenhet. Rejält med tryffelsmak på pizzan. Sushibitarna är små med svenska mått mätt, men det tycker i alla fall jag är en fördel. Bitarna ska inte vara större än att man utan problem får in dem hela i munnen. Priserna är på normal norsk nivå.

Henningsvær Brygghotell

Henningsvær Brygghotell, Henningsvær

Ett trevligt hotell vid änden av hamnbassängen i det här charmiga fiskeläget. Fisksoppa och bacalau får utgöra lunch. Gott, om än inte över medelnivå. Ett bra alternativ om Fiskekrogen skulle vara stängd eller överfull.

Henningsvær hamnbassäng

Restaurang Bojer, Thon Hotel, Svolvær

Här har vi ätit en gång förut för drygt ett år sedan. Då var jag inte direkt imponerad, men sedan dess har det hänt saker. Vi tar en trerätters meny som man får komponera själv från à la carte menyn. Innan maten får vi först bröd med kryddsmör och sedan stannagulerot, det vill säga en morot som lämnats kvar i jorden ett år. Den har sauterats tre timmar i buljong och serveras med koncentrerad dillsås. Det hela påminner lite om kräftor, det är väl dillen antar jag. Gott. Förrätten är skaldjurssoppa med pilgrimsmussla. En kraftig historia med mycket smak men utan de där extra litrarna grädde som ofta förstör fisksopporna här uppe. Pilgrimsmusslan har en härligt knaprig yta. Vi dricker en soave till, vilken med sin lilla sötma bär upp soppan bra. Därefter får vi ytterligare en amuse-bouche i form av ljummen havtornsoppa. Gott, men lite väl sött så här tidigt i måltiden när den serveras varm. Vi har valt ett par olika huvudrätter vid bordet. Variation på lamm är racks och filé med parmesanchips, potatiskaka och lite andra tillbehör. Mycket bra. Jag väljer istället piggvar i rulle med pilgrimsmusslegelé, variation på lök (friterad, kokad, mosad), potatisfondant och primörer. Fisken är gudomlig och grönsakerna fina de med. Kanske är de ibland lite väl råa och så utspridda på tallriken att de hinner kallna innan jag fått i mig allt. Dessutom kunde potatisfondanten fått mer salt, men sammantaget är det ljusår från den trista grönsaksröra vi fick förra gången. Två tummar upp! Jag dricker en chardonnay från Pay D'oc signerad Laroche som gör jobbet till fisken. Till efterrätt vit chokladmousse som är riktigt kraftig och härligt krämig. Serveras som en tårtbit med lager av hallonkräm mellan varven och några färska bär strödda över. Någon i sällskapet tar istället en osttallrik som också den är till belåtenhet. En lyckad avslutning alltså. Servicen är vänlig och bra med norska mått mätt. (Service är inte en norsk paradgren, om man säger så.) Bojer är sannolikt Lofotens bästa restaurang. Trerätters med vin går loss på knappt 700 kronor vilket känns helt ok.

Lofoten Beefhouse, Svolvaer

Om detta ställe kan jag bara säga en sak: gå inte dit. Sämsta mat jag ätit på restaurang någonsin, alla kategorier, och inte direkt billigt heller. Att laga god mat är inte svårt om man inte gör det svårt. Att servera sina kunder sån smörja som vi fick här borde vara förbjudet.

Vi bodde på Sakrisöy Rorbuer och på Thon Hotel Lofoten. Jag kan rekommendera båda. Charmigt med ok standard (självhushåll i inredd sjöbod) på Sakrisöy och riktigt bra på Thon, förutom att sängarna är väl mjuka och kuddarna för stora. Frukosten är super, även om de lägger på 130 spänn på rumspriset. Två kockar mitt i matsalen som servar gästerna med nystekt omelett, ägg, bacon etc. Kan vara den bästa hotellfrukost jag ätit. Bor man inte på hotellet är det ändå värt de 198 kronor de begär för icke gäster.

Trollfjorden och M/S Nordstjernen

Nordiska Akvarellmuseet - Vatten Gourmet & Café

2011-09-20T20:17:00.002+02:00

Förra söndagen var sista dagen för Nordiska Akvarellmuseets utställning med Emil Nolde, en nog så god anledning för ett besök. Museet ligger mycket trevligt vid kusten precis utanför Skärhamn. Lokalerna är rätt små, men kvalitén brukar vara hög. När vi ändå var på plats passade vi på att prova muséets restaurang med det passande namnet Vatten. Omnämd i White Guide och allt.

Det är full rulle i restaurangen eftersom vi kommer mitt i lunchruschen. Det är nog extra mycket folk idag också eftersom vädret är vackert och det är sista dagen för utställningen. Vi behöver dock inte vänta mer än ett par minuter på ett bord. Lokalen är modern och luftig med högt i tak och stora panoramafönster med utsikt över skärgården. Menyn bjuder inte på så många alternativ, men god variation. Vi dricker inget vin men jag sneglar ändå på vinlistan som även den är rätt kort, men med ok bredd. Plus för att de flesta viner går att få på glas. Prisnivån är vad man väntar sig; 150 - 250 kronor för en varmrätt.

Servicen är effektiv och vänlig trots att personalen har mycket att göra. Den som orkar och har lust kan möjligen irritera sig på det föga tidsenliga greppet att manlig personal har blå skjortor och kvinnlig rosa dito.

Jag beställer dagens fångst som är uer, också kallad kungsfisk, med rödvinssky och varm potatissallad med äpplen. E tar en stor räksmörgås med handpillade räkor. Medan vi väntar får vi bröd och tapenade att mumsa på. Gott, men inget underverk. Så kommer maten. Tyvärr måste jag säga att jag blir lite besviken på mitt val. Uern är helt ok, fin konsistens och bra smak, men potatisen och de andra grönsakerna är märkligt smaklösa och rödvinsskyn för bitter. Räksmörgåsen på kavring är däremot en riktig höjdare. Räkorna är mycket bra och tillbehören, bestående bland annat av syrad stjälk- och rotselleri samt örtmajonäs, likaså. Toppbetyg!

Så, vad ska man säga? En rätt som är lite tråkig och får knappt godkänt och en riktig höjdare. Bra service dock. Betyget blir godkänt och väl värt ett besök om man har vägarna förbi Skärhamn, men knappast annars.

2005 Giacomo Fenocchio Barolo Villero

2011-09-16T21:41:00.000+02:00

Då är det dags att prova på andra brodern Fenocchios förmåga. Albertos Riserva Bussia var ju riktig bra, både 2004 och 2005, så det blir spännande att prova Claudios vin. En barolo från 2005 är ju rena barnarovet, så för att få den vresiga 6-åringen på bra humör behövs lite mat. Vad kan passa bättre än risotto? Risotto finns det fler varianter än man kan ana, eller vad sägs om risotto med grädde och jordgubbar? Den är i alla fall med i den klassiska Il cucchiaio d'argento, Italiens motsvarighet till rutiga kokboken, men den får vänta till en annan gång, nu blir det svamp.

En del av ingredienserna

Svamprisotto

Det viktigaste för ett bra resultat är riset. Arborio eller Carnaroli är lämpliga sorter som numera går att få tag på utan större problem. Jag brukar beräkna 1 dl per person. Fräs riset i lite olja så att det blir genomskinligt men inte tar färg. Detta görs lättast i en stor stekpanna. Fräs samtidigt lök i en stor kastrull på låg till medelvärme. Den ska inte ta färg. För 3-4 dl ris brukar det vara lagom men en normalstor gul lök, eller 3-4 schallottenlökar.Koka upp buljong, 3-4 gånger så mycket som du har ris. Kött eller hönsbuljong passar bäst.När löken är mjuk, släng i en klyfta fint hackad vitlök, låt fräsa någon minut till och häll sedan i riset. Blanda ihop och häll över ett par matskedar balsamvinäger och ett par deciliter varmt vatten. Vinägern och vattnet kan ersättas med rött eller vitt vin, men jag gillar den här varianten. Rör noga och allteftersom vätskan kokar bort tillsätter du buljongen. Koka till önskad konsistens - vissa vill ha lite tuggmotstånd, andra föredrar konsistens som risgrynsgröt ungefär. Jag vill ha det nånstans i mitten. Rör sedan i riven parmesan eller annan smakrik hårdost, cirka 2/3 av den ursprungliga mängden ris. Smaka av med salt och peppar.

Men vänta, svampen då? Den får man hantera lite olika beroende på. Är den färsk så stek den på vanligt sätt och blanda i den mot slutet. Torkad svamp kan antingen blötläggas någon timme före användning eller smulas ned fint direkt i risotton och koka med sista 10 minuterna. Vill du ha större bitar svamp rekommenderar jag blötläggning. För extra mycket svampsmak kan man använda en mix av kött och svampbuljong. En klassisk kombo är svamp och squasch. Släng antingen i den råa, tärnade squaschen i risotton 5 minuter innan den är klar, eller stek den separat.

Så, nu har vi gett vinet bra förutsättningar. Dags att ta sig en titt. Färgen är transparent rubinröd med blålila stänk. Doften är rätt knuten till att börja med men kommer sig snart även om den aldrig blir särskilt intensiv. Ren frukt åt det mörkare hållet men mycket elegant. Rosor, kryddor och lite lakrits. Intrycket är elegant och balanserat. Smaken är lite mer generös men går åt samma håll; frisk frukt, rosor, varma kryddor. Det är bra tryck i tanninerna som är sandigt sträva utan något grönt. Känslan är fortsatt elegant och tillrättalagd. Inga delar sticker ut. Ett riktigt snyggt sammansatt paket! 92 poäng.

Jämfört med tidigare viner från Fenocchio är det här mer välpolerat men kanske inte lika komplext. Sömmarna är väl dolda och det är svårare att plocka ut de olika komponenterna. Vilket som är bäst av de båda 2005:orna känns mycket svårt att säga, det krävs en ordentlig head-to-head showdown.

2005 Quercecchio Brunello di Montalcino + 2010 Majnoni-Guicciardi Chianti

2011-09-13T18:27:00.003+02:00

I senaste lådan från den filosofiske dansk-italienaren Carlo Merolli ligger de här flaskorna och väntar på korkskruven. Det rör sig om budgetviner får man nog säga, för 131 spänn för en Brunello di Montalcino och 75 dito för en Chianti är inte dyrt och Carlo talade så gott om vinerna i sitt nyhetsbrev att det kändes omöjligt att avstå från köp, eller vad sägs om följande beskrivning av Majnonis Chianti.

"Det er den læskende, lindrende, virkelig runde Chianti, som de fleste kun har hørt om: vinelskernes drøm. Nyd den fra nu til “kingdom come”, fortab jer i denne ikon af en vin, den evige model for alle Chianti: denne vin er kærtegnet, som jeres gane altid har ventet på og måske også fortjent."

Quercecchios BdM säljer Carlo in så här:

"Værsgo’: her har I en fuldblods Brunello, smeknande drikkeglæde, enorm valuta for pengene. I bliver glade blot af at se vinens farve, mens I hælder den i en karaffel eller i glasset! Kan måles og sammenlignes med en hvilken som helst anden Brunello, som I har smagt og kan lide. Holdbarheden ? Optimal nydelse nu til 2016."

Vi får väl se om man kan lita på vinkrämaren. För att ge vinerna bästa möjliga förutsättningar får de sällskap av en lång rad italienska delikatesser som min kära E dukat upp. Efter 7+ timmars resa från norge till västkusten är det mycket välkommet!

2005 Quercecchio BdM är först något knuten men utvecklar snart en aptitlig doft av mörk frukt med enstaka ljusare inslag och fatprägel med lätt vanilj som dock inte går över styr. En del stendamm och en något kärv örtighet. Här finns också begynnande mognadstoner i form av lite läder och en släng av tobak. I munnen är vinet förvånande slankt och friskt. Kanske inte den mest lättfotade eleganten men det känns inte klumpigt trots en del spår av eken. Syran är frisk, tanninerna kanske lite kantiga, men de gör jobbet. Munkänslan är nästan silkigt len. Här finns mer vanilj, mörk, lite uttorkad frukt och mer örtträdgård. Lite bittra toner av lagerblad och malört letar sig in och tillför lite extra struktur och komplexitet. Kanske några enstaka gröna drag men inte så att det stör i min mun. Traditionell BdM med bra balans som slinker ner utan protester. Kan säkert ligga någa år till men går utmärkt att dricka nu både med och utan mat. 89-90 poäng. En dansk recension här.

Majnonis Chianti anno 2010 är ungt, för ungt egentligen. Färgen är blålila och ur glaset stiger en bouquet av mörka körsbär med lätt brända toner och en något grön örtighet. Det känns lite oborstat och den känslan följer med in i munnen när vi smakar. Lite surt och grinigt naturligtvis på klassiskt chiantivis. Sura körsbär och rostade, kanske lätt brända körsbärskärnor kombinerat med viss värme, sträva tanniner och mer smågröna örter. Ingen större komplexitet här men ett ok, bussigt vin som inte försöker vara något annat än det utger sig för. Med mat, luft och tid blir det bättre och jag rekommenderar minst ett till två års lagring eller en god lasagne. Jag har 11 flaskor kvar och tänker spara åtminstone några av dem till efter 2015. 82-83 poäng. Andra har smakat här och här.

Två helt ok viner, men jag tycker nog att Carlos beskrivning av chiantin var lite väl översvallande. Kanske inte så lite heller för den delen. Vad gäller brunellon var han spot-on. Jag har helt klart hellre 6 flaskor av Quercecchios BdM än 12 dito av Majnonis Chianti.

Mouton Rothschild

2011-09-06T14:00:00.013+02:00

Vissa viner lämnar mer bestående intryck än andra, vissa på grund av att de dricks vid ett speciellt tillfälle, andra på grund av att de är speciella i sig själva, på det ena eller andra sättet, förhoppningsvis på ett bra sätt. Kvällens vin är ett sådant vin, på ett bra sätt. Kanske borde jag skriva viner, för det är mer än en kork som ryker, men huvudnummret är givet.

Jag och K snackar ofta vin men får tyvärr alldeles för få tillfällen att dricka vin tillsammans. Han bor i Stockholm, jag på västkusten, när jag inte är i Norge. Geografin sätter helt enkelt käppar i hjulet för oss. Men nu har vi alltså lyckats sammanstråla, och K har dessutom fått med sig en wingman från huvudstaden. Planeringen började för flera månader sedan. Viner har inhandlats, menyer diskuterats, datum kastats fram och tillbaka. Det hela såg ett tag ut att gå i stöpet, eller åtminstone skjutas på framtiden, men nu står vi här, i köket hos K:s föräldrar på Marstrand, med regnet piskande mot fönsterrutorna. Framför oss på bänken två flaskor; på den första etiketten läser vi Chateau Malescot St. Euxpery 1998, på den andra Chateau Mouton Rothschild 1995. Flaskorna verkar vara i bra skick, bara nu innehållet också klarat sig från tidens tand. Mouton öppnas först. K skruvar försiktigt i korkskruven och lirkar upp korken. Den är i perfekt kondition och en enda sniff från flaskan räcker för att vi ska kunna andas ut. Även Malescot är i bra form. Vinerna dekanteras och får vila cirka en halvtimme, men vi kan inte hålla oss utan tar en liten sipp var. Ett leende sprider sig över vår läppar.

Men jag går händelserna lite i förväg. Vi har redan druckit ett utmärkt vin som inledning. 2002 Delamotte Blanc de Blancs akompagneras av toast med två sorters rom, gräddfil och gräslök. Vinet känns fortfarande ungt. I näsan är det först jäst och bröd som är tydligast, men med lite tid kommer istället blommor och gul frukt. I munnen hög syra och stor mousse följt av en len, gräddig munkänsla och citrus. Mycket bra men bör glömmas bort några år för full utdelning. 90 poäng.

Då kvällens fokus ligger på vinerna vill vi ha relativt neutral mat, inga konstiga kryddningar eller marinader. Huvudrätten består till större delen av en rejäl t-bens stek från saluhallen i Göteborg, väl mörad. Köttet får en hastig tur i grillpannan utan vidare cermonier. Hasselbackspotatis, smörkokta grönsaker och kantarellsås fullbordar det hela.

Gott..

Hasselbackspotatis

En klassiker som sällan gör en besviken. Skala fasta potatisar och skiva dem, men inte hela vägen igenom, Lämna sista centimetern så att knölen håller ihop. Lägg i en smörad form med den snittade sidan uppåt. Ös med smält smör och sikta ströbröd över. In i ugnen på 175-200 grader till potatisen är genombakad. Ös då och då med smöret.

.. gotti i gott gott

Enkel kantarellsås

Stek kantarellerna i torr panna tills vattnet ångat bort och det börjar knäppa. Lägg i en rejäl klick smör och efter någon minut finhackad rödlök. Låt fräsa på medelvärme tills både lök och svamp blivit lätt brynta. Sikta vetemjöl över, rör runt och fräs en minut. Häll över grädde (av valfri fetthalt) och låt koka upp. Tillsätt en skvätt fond, eventuellt lite soja och smaka av med salt och peppar.

1995 Chateau Mouton Rothschild har en mörk, nästan opak rubinröd färg med fortfarande några blå stänk. Doften står som en kvast ur glaset; en helt fantastisk bouquet som bara växer de första 30-40 minuterna. Här finns mörka bär med lätt sötma, en klart animalisk anstrykning av blod och järn, fina rostade toner från faten, lite cederträ, men inte så mycket av de typiska cabernetdragen. Vi letar efter svarta vinbär utan resultat. Utvecklingen i glaset är mycket intressant. Efter kanske en timme eller så dör frukten undan lite och det smyger sig fram lakrits och blyertspenna kombinerat med jord, undervegetation och lite tryffel. Efter ytterligare 30-40 minuter kommer frukten oväntat tillbaka, om än inte lika kraftigt som tidigare. I munnen är vinet initialt mer mörkt och knutet än i doften men efter en stund öppnar det upp sig. Balansen är underbar och här finns en känsla av lätthet kombinerat med kraft och kvalité. Syran är medelhög och tanninerna kraftiga men på något sätt ändå silkeslena. Frukten är mörkt elegant och det hela blir till en mycket välpolerad helhet. Eftersmaken är låååååång. Ett helt fantastiskt vin, kanske det bästa röda jag druckit! 96-97 poäng.

1998 Chateau Malescot St. Euxperey är ännu mörkare i färgen, nästan svart. Här är det först nästan helt tyst i glaset, bara lite dovt muller av rostad ek, tobak och choklad. Efter nästan en timme, ungefär samtidigt som Mouton knyter sig igen, blommar vinet ut och bjuder på en intensiv mörkfrukt. Det här har en mer rustik och mörk karaktär med kaffe, tobak och mörk choklad som de mest dominerande dragen i både smak och doft och känns också mer som typisk bordeaux. Vi hittar lite blyertspenna, plommon, svarta vinbär och lyxig ekfatskryddighet. Kraftiga tanniner och bra syra. Balansen är bra men intrycket blir lite kantigare och mer oborstat än eleganten Mouton. Ändå ett härligt vin. 92-93 poäng.

Vi diskuterade en del hur vi skulle gör med öppning och dekantering av vinerna. Det rör sig ju om relativt unga exemplar ändå och på cellartracker går åsikterna isär om hur drickmogen 95:an är. Vissa verkar mena att den är alltför knuten forfarande. Vi kliade oss i huvudet och funderade på 3-timmars dekanteringar, men till syvende och sist så är det lika enkelt att förstöra ett vin med överdriven luftning som med för lite och har vinet fått för lite luft, tja då är det bara att vänta en timme eller två på att det ska hända saker. Vi beslöt oss för en kort dekantering och beväpnade oss istället med tålamod. Med facit i hand gjord vi rätt. Malescot kunde gott fått mer luft, men jag skulle inte för allt i världen velat missa den oerhörda intensitet som Mouton uppvisade i början. Kantarellsåsen hjälpte också till med att runda av tanninerna.

Till efterrätt åt vi vanlijglass med färska bär, vilket sköljdes ned med 2009 Chateau Grillon, en utmärkt, ung sauternes med fin, ren frukt och balanserad sötma. Inte så komplext, men gott. 86 poäng.

Tack K och P för en mycket lyckad kväll!

2004 Fenocchio Barolo Bussia Riserva

2011-09-04T20:11:00.004+02:00

Nyligen provades årgång 2005 av det här vinet och det gav mersmak så när jag fick syn på några flaskor från 2004 blev det köp direkt. Fenocchio grundades redan 1864 och drevs tidigare av bröderna Claudio och Alberto Fenocchio (eventuellt var/är också tredje brodern Albino med på ett hörn) men det verkar som om de har gått skilda vägar och jag har inte helt lyckats reda ut förhållandena. Numera producerar och buteljerar man vin under etiketten Giacomo Fenocchio men det florerar också flaskor märkta enbart Fenocchio och åtminstone årgång 2005 finns i båda varianterna. Mer spekulationer kan ni läsa här. I vilket fall som helst räknas Fenocchio till traditionalisterna i regionen och ämnar så förbli verkar det. Brödernas far Giacomo citeras så här på hemsidan; “You don’t change a method or a culture, because they are not ours to change; pitching various new formulas against centuries of experience may be interesting, but one thing is for sure: the more outstanding these new wines may prove to be, the more ours will remain unique”. Inte läge att föreslå radikala förändringar med andra ord. Man förfogar över en räcka vingårdar i bästa läge och de ursprungliga ägorna har successivt utökats för att nu täcka 12 hektar. Vinerna har på senare år vunnit erkännande internationellt och det mesta av produktionen går på export.

2004 Fenocchio Barolo Bussia Riserva har en förhållandevis ljus, transparent färg med något brun kant. Doften är betydligt mer utvecklad än i 05:an. Open for buissnes! Här finns mörk frukt, mint, lakrits, undervegetation och mycket tydlig tryffel. Under allt detta en relativt stor komplexitet med hela örtregistret och en del blommor. Väldigt trevligt sniffvin. Väl i munnen får vi en elegant mörkfrukt och mycket mjuk munkänsla med något avrundade men tydliga tanniner och mjuk syra. Kroppen är kanske något tunn i mellanregistret men det hela är en mycket behaglig och drickvänligt. En liten släng alkoholvärme mot slutet men det känns bara bra. Det blir en liten slatt kvar i flaskan, och det smakar lika bra eller kanske ännu bättre efter två dagar i kylen. Borde med andra ord inte vara några problem att låta flaskorna ligga några år. 91-92 poäng.

Mycket bra och i en mer drickvänlig fas än 2005 men inte riktigt lika imponerande struktur och kraft. 05:an blir nog en större upplevelse med mognad.

P.S. Jag mailade Claudio Fenocchio angående ägarförhållandena och fick följande svar:

Dear Lukas,

Thank you for your mail .
We are two brothers with two companies, mine is the Azienda Agricola Giacomo Fenocchio and still has the name of our father. The company of my brother Alberto is "Azienda Agricola Fenocchio".
For this reason there are two labels.
Best regards
Claudio Fenocchio

Då var det klargjort.

D.S.

2008 Olivier Leflaive Santenay

2011-08-28T21:29:00.000+02:00

Idag blir det bara ett snabbt tips på en bra och realtivt billig bourgogne. Olivier Leflavie producerar stabila viner i stora kvantiteter till hyfsade priser. Olivier kommer från en vinmakarsläkt och 1984 startade han eget som negociant. Han har under åren också förvärvat egna vingårdar och äger nu 12 hektar och har mångåriga kontrakt med andra odlare. En trotjänare på systembolaget är Cuvée Margot som kanske inte är ett stort vin men ger en bra introduktion till röd bourgogne. Kvällens flaska är inhandlat på norska vinmonopolet för 224 NOK.

Färgen är transparent lila, doften tillbakadragen med primärfrukt bestående av körsbär och lingo. Jag hittar också lagerblad och lite torkad korv. I munnen initialt fruktigt med läskande hög syra men mjuk, nästan varm munkänsla. Silkiga, mycket finkorniga tanniner. Bra mineral med järn. Lätt kryddighet. Rätt komplex.

Finishen är lång och frisk med syrlig frukt och mineral. Nästan pärlande.

87 poäng, mest för den sköna munkänslan och finishen. Doften är fortfarande lite väl knuten, men ett par års mognad borde lösa det problemet.

Boktips - Reading between the wines

2011-08-26T14:10:00.002+02:00

I min bokhylla finns en hel del böcker om vin, och fler lär det bli. Det skrivs som aldrig förr och nya, härligt tjocka eller obskyrt begränsade publikationer kommer ut i en stadig ström. De flesta koncentrerar sig på en region eller möjligen ett land, och listar då appellationer, producenter och druvsorter i långa rader, några handlar om själva vinframställningen, det vill säga de tekniska aspekterna, men ytters få handlar om vin i sig och om varför vi dricker det. Faktum är att jag bara kan komma på en enda, ett av de senaste tillskotten i hyllan och en av ytterst få vinböcker jag verkligen läst från pärm till pärm i rätt rikting, d.v.s. från början till slut utan bläddrande fram och tillbaka. Boken är Reading between the wines av den amerikanske vinimportören Terry Theise.

I sin litterära debut filosoferar Theise kring vad som gör vin viktigt och varför. Han angriper över en bred front; poängsystem, druvsorter, vinjournalister, produktionsmetoder, ja det mesta inom vinvärlden tas upp, analyseras, kritiseras och diskuteras. Han väjer inte för de stora frågorna, men påstår sig heller inte presentera färdiga lösningar eller sanningar. Theise har specialiserat sig på germansk Riesling och champagne från mindre producenter. Hans kärlek till dessa viner, deras skapare och ursprung, genomsyrar boken. För honom är vinets ursprung och historia den kanske viktigaste komponenten för att man ska få ut allt det som ett vin kan ge upplevelse och känslomässigt. Föga förvånande är han ingen stor anhängare av blindprovningar. Texten är välskriven, rikt späckad med anekdoter, speciellt mot slutet, och underhållande hela vägen. Det är en mycket personlig bok som växer ju mer man läser. Jag kan bara varmt rekommendera den.

En mer omfattande (och bättre) recension hittar ni hos Finare Vinare.

2007 Domaine Rolet Arbois Chardonnay

2011-08-23T15:30:00.001+02:00

Jura i östra Frankrike nära den Schweiziska gränsen verkar vara på uppåtgående, åtminstone har jag läst en hel del om regionen på sista tiden. Det här bergiga området är mest känt för sitt sherryliknande vin jaune, det gula vinet, men här produceras en del annat också. Arbois är namnet på både huvudorten i Jura och en AOC, en av sex i Jura. De övriga är L'Etoile, Château-Chalon, Côtes du Jura, Crémant du Jura (endast mousserande) och Macvin du Jura (starkvin). Domaine Rolet grundades på 40-talet av Désiré Rolet. Den drivs nu av hans söner och består av 60 hektar vinodlingar i Arbois, Côtes du Jura och L'Etoile. Man producerar cirka 350.000 flaskor per år.

2007 Domaine Rolet Arbois Chardonnay har en generös doft dominerad av gul frukt - citron, mogna äpplen, passionsfrukt - och rostat bröd. Här finns också en tydlig nötighet och lätt rök. Det hela fortsätter i ungefär samma stil i munnen. Härlig frukt, stor kropp, medelhög syra och en fin mineral. Mycket bra balans, fint djup och mjuk munkänsla. Mer av de rostade tonerna och en släng vanilj från faten. Medellång, härligt frisk eftersmak. 90 poäng.

Ett mycket personligt och gott vin som levererar en härlig upplevelse. Det verkar som det är värt att hålla ögonen på Jura i allmänhet och Domaine Rolet i synnerhet. Mer om Jura kan ni läsa bland annat hos Finare Vinare.

2007 Guigal Côtes du Rhône

2011-08-21T17:44:00.001+02:00

Sommaren är snart slut, men än finns tid att njuta, och grilla. Det gäller bara att få tag på bra kött, det ska helst inte vara för magert och naturligtvis väl mörat. Jag läste för ett tag sedan, har tyvärr glömt var, om förpackning av kött i livsmedelsaffärer. Nuförtiden är väl den vanligaste typen de här fyrkantiga boxarna där styckdetaljerna ligger snyggt packeterade i "skyddade atmosfär". Denna atmosfär, som till stor del består av syre, är tydligen mest till för att köttet ska hålla sig rött och vackert länge, men tillåter inte köttet att möra, istället blir det segt och riskerar att härskna. I Norge har man övergått till en blandning av koldioxid och kvävgas, som visserligen gör att köttet ser lite mörkare ut, men i gengäld blir mört och håller längre. Allra bäst ska tydligen vakumförpackning vara, men det ser inte lika aptitligt ut och säljer därför sämre.

På den lokala butiken inhandlas till extrapris vakumförpackad entrecote med utgångsdatum imorgon. Den borde väl vara mör och fin? Jodå, den ser inte illa ut. Mörkt röd färg och fin marmorering. Kött och salladslök grillas på medelhög värme. En grovt riven sallad och en snabb dressing på olivolja och balsamvinäger så står maten på bordet.

Vid senaste besöket på bolaget var jag egentligen ute efter 2007 Arbois Chardonnay från Domaine Rolet (mer om det vinet i en senare post) när jag längst ned i en hylla såg ett gäng flaskor 2007 Guigal Côtes du Rhône. Jag har tidigare inte varit riktigt överförtjust i det här vinet, men 2007 är ju en fantastisk årgång och nu har ju vinet hunnit få lite flaskmognad också.

Druvblenden består av Syrah och Grenache med en liten skvätt Mourvedre. Färgen är mörkröd men transparent. Ur glaset stiger mörk frukt, en del örtighet och lite jordiga toner, men stilen är snarast lite stram, åtminstone för 2007. Lite mer sniffande avslöjar jordgubbar och lätt lakrits. Ursprunget är det inget tvivel om. I munnen får vi ett friskt och piggt vin. Syran är hög och munkänslan också rätt stram, men frukten är ren och elegant. Här finns betydligt mer ljusröda inslag än i doften. Ni vet, röda vinbär, jordgubbar, hallon o.s.v. De mörka bären finns här också, men lite mer i bakgrunden. En lätt rökighet och försiktiga fattoner rundar av det hela. Ett trevligt vin med hög drickbarhet. 99 spänn på SB. 87-88 poäng.

Fler omdömen här, här och här.

2010 A. Christmann Riesling Trocken och musslor

2011-08-18T17:09:00.002+02:00

Solen skiner, himlen är blå. Terrassen lockar, magen mullrar, men tiden är något knapp. Färska blåmusslor blir utmärkt och snabb lunch. En bit gott bröd och en frisk, ung Riesling till. Svårare än så behöver det inte vara.

Moules Marinières

Denna klassiska rätt är oerhört enkel att laga och nästan omöjlig att misslyckas med. Det finns flera likartade varianter, den största skillnaden är om man väljer att inkludera grädde eller inte. Båda är bra, men då grädde saknas i kylen idag blir det en lite enklare och lättare variant. Allra bäst är naturligtvis att plocka sina musslor själv, annars räcker ett nät musslor till 3, möjligen 4 personer. Skölj musslorna väl, släng de som är öppna och inte stänger sig vid hantering. Trimma bort eventuellt skägg med en vass kniv. Finhacka ett par schalottenlökar och ett par vitlöksklyftor. Fräs i smör eller olja tills de mjuknar. Häll över ett par deciliter torrt, vitt vin, en nypa salt, eventuellt lite vitpeppar och låt koka upp. Släng i musslorna och lägg på locket. Låt ångkoka ett par minuter, inte för länge, då riskerar musslorna att bli sega. Släng de som inte öppnar sig. Smaka av spadet och salta mer om det behövs. Klipp persilja över. Klart!

A. Christmann är en bra och pålitlig ekologisk producent i Pfalz vars viner ofta syns på monopolets hyllor. Dagens 2010:a bjuder på en frisk, blommig doft med mängder av elegant gul frukt. I munnen är syran skyhög, det verkar vara utmärkande för 2010. Mycket torrt, bra mineraler och mer av den utmärkta frukten. Enkelt men gott och funkar utmärkt till musslorna. 86 poäng

Barolo och svamp

2011-08-12T21:37:00.001+02:00

Vilket svampår! Åtminstone här uppe i Norge och det verkar ju finnas så det räcker i Sverige också, åtminstone om man ska tro DN. Eftersom misstänksamheten mot svamp verkar vara kompakt bland många norrmän är det enkelt att förse sig. Ett par timmars promenad på fjället resulterar i flera kilo blandad sopp, mest björksopp, och en fin hög kantareller. Svampen måste konserveras om den inte ska konsumeras de närmsta dagarna. Inkokning, inläggning och torkning är alla viabla metoder. När det kommer till sopp föredrar jag torkning. Just björksopp lämpar sig utmärkt att torka då den är fast och fin i köttet och sällan alltför maskstungen. Några svampsäsongers experimenterande har lett fram till nedanstående metod.

Torkad svamp

Skiva svampen i tunna skivor och bred ut på bakplåtspapper. In i ugnen, helst varmluft, på 50-60 grader. Lämna ugnsluckan på glänt och låt stå över natten, kanske lite längre om svampen är ordentligt blöt. Den ska vara knastertorr och gå att bryta isär. Förvara i lufttät burk eller ask.

Kantareller är ingen hit att torka (till skillnad från trattkantareller och rödgul trumpetsvamp) och dessutom har vi blivit lite hungriga. Det får bli pasta med smörstekta kantareller.

Smörstekta kantareller

Rensa kantarellerna, dela de större i bitar. Stek dem på medelvärme utan smör i en torr stekpanna tills vattnet ångat bort och det börjar knäppa, tillsätt då en rejäl klick smör och eventuellt lite salt och svartpeppar efter smak. Låt steka en stund tills de blivit gyllenbruna och fina. Skaka pannan då och då.

Perfekt på rostat bröd, i pasta eller som tillbehör till det mesta i köttväg. Ikväll blir det pasta. Några flagor parmesan och lite klippt persilja på toppen så är det klart.

Till svamp passar i stort sett allt rödvin och en flaska 2005 Fennochio Barolo Bussia Riserva kan väl inte vara fel? Fem stjärnor av Decanter, dvs. över 18.5 i genomsnitt av deras smakpanel. En snabb dubbeldekantering och så i glasen.

Färgen är transparent rubinröd. Doften bjuder på rosor, massor av violer och lite tallkåda. Frukten drar åt plommon och lätt intorkade körsbär. I munnen får vi ett elegant vin med lite tillbakadragen frukt. Syrliga plommon och tydliga drag av örter, svamp och undervegetation. Sträva, unga tanniner, frisk syra, bra mineraler och mycket tydliga lakritstoner som följer med ut i den medellånga, eleganta finishen. Mycket bra, men ungt. Lagra några år eller årtionden till. 92-93 poäng.

2009 Felton Road Bannockburn Chardonnay

2011-08-09T16:00:00.001+02:00

Felton Road har det skrivits många spaltmeter om de senaste åren, ofta i starkt positiva ordalag. Uttryck som "ledande i regionen", "viner i världsklass" och liknande brukar förekomma. Det enda jag tidigare provat var någon instegs pinot för ett par, tre år sedan. Som jag minns det helt ok, men inget att hetsa upp sig över. Vid senaste besöket på vinmonopolet stod 2009 Bannockburn Chardonnay i nyhetshyllan. Detta vin görs av druvor från flera vingårdar i Bannockburn och får väl också sägas höra till instegsvinerna även om det inte skiljer så mycket prismässigt upp till de vingårdsbetecknade vinerna. Flaskan är försluten med skruvkork.

Vinet har en ljus gulgrön färg med gul blänk. Doften är lite sötfruktig med drag av permanentvätska och lite våt yllefilt. En hel del mineraler pockar på uppmärksamheten redan här. I munnen först en skyhög, lite grön syra, sedan en något underlig frukt i form av kiwi och jordgubbar. Det känns inte helt rent, lite unket rentav. Det bästa är mineralerna som är steniga och lätt rökiga. Eftersmaken bjuder på mer flinta och rök, men är också lite sur. Efter ett dygn med öppnad flaska i kylen är vinet lite bättre, men ingen jätteskillnad.

Sammanfattning; en besvikelse. Ok vin, men egentligen inte särskilt gott och jag och E frågar oss flera gånger om det verkligen ska smaka så här. Samtidigt hittar vi inga uppenbara fel. Hade det inte varit för den utpräglade mineraliteten hade detta med sina gröna toner och smått sliskiga frukt lika gärna kunnat vara någon genomsnittligt bag-in-box historia. 80 poäng. Här finns ett mer positivt omdöme.

Utsikten från Inndyr ut mot Fuglöya kan man i alla fall inte klaga på den här kvällen.

2003 Hospitalet de Gazin

2011-08-05T17:39:00.000+02:00

En hel dag på fjället med svamp och hjortronplockning kräver en viltgryta. Grytbitar av älg får samsas med lök, morötter, buljong och kryddor någon timme i grytan. Slänger sedan i lite brynta schalottenlökar och dito svamp. Det hela får puttra en stund till och reds sedan av med lite grädde. Serveras med kokt potatis och rönnbärsgelé. Vinvalet blir enkelt; Bordeaux, närmare bestämt 2003 Hospitalet de Gazin. 2003 är en omdiskuterad årgång. Tidigt haussade viner med höga poäng från Parker mfl. har inte levererat på det sätt som förväntats. Det talas om att frukten torkar ut för tidigt. Hospitalet de Gazin är Chateau Gazins andravin och introducerades första gången 1986. Det produceras troligen till största delen från de delar av Gazins vingårdar som inte ligger uppe på den ler och grus dominerade pomerolplatån utan på sämre, alluviala jordar. Vinet dekanteras, det är en hel del grums i botten på flaskan. Rubinröd färg, lite grumligt. Doften är underbart öppen med massor av merlotfrukt, mörk choklad, lätt vanilj och cederträ. Kan det vara 100% Merlot det här? Jag hittar i alla fall inget som skvallrar om Cabernet av ena eller andra slaget, även om det sannolikt ingår några procent i blenden. I munnen upplevs vinet något slankare än doften skvallrade om. Åter är det den slösande, småvarma frukten som spelar förstafiolen men här finns bra syra och tanniner som bidrar med struktur. Mitt i all härligt mogen frukt finns ett svalt, elegant drag som verkligen lyfter vinet. Eftersmaken är medellång med mer av den lite bittra chokladen. Riktigt bra och perfekt drickmognad nu. Frågan är om jag inte föredrar detta framför Gazins grand vin 2001 som dracks nyligen, åtminstone i den här fasen av de respektive vinernas liv. 92 poäng.

1999 Bonneau du Martray Corton Charlemagne

2011-08-03T21:46:00.000+02:00

Jag och E talar ofta om att vi dricker för lite Chardonnay vilket lett till att vi inte riktigt "fattar" denna druva, men så är den ju också egentligen ganska intetsägande. En druva som inte har någon speciell karaktär eller signatur och dessutom är så lättodlad och snäll att den blivit spridd över hela världen, med mängder av undermåligt vin som följd. Trots detta produceras några av världens mest hyllade (och dyraste) vita viner på Chardonnay. Hur kan det komma sig? En egenskap som ofta anges som en del av förklaringen är Chardonnays förmåga att visa upp terroir och vinmakning. Druvan avspeglar sitt ursprung väl, helt enkelt. Nå, det finns det väl fler druvor som gör, titta bara på Riesling som har både tydlig karaktär och fantastisk förmåga att framkalla terroirkänsla. En annan, troligen minst lika viktig, anledning är att Chardonnay är druvan bakom de stora vita vinerna från Bourgogne vilka fungerat som effektiva reklampelare. Att vi dricker för lite Chardonnay innebär tyvärr per automatik att vi dricker för lite vit Bourgogne, och det som ändå dricks kommer oftast från Chablis.

I ett försök till att förbättra sakernas tillstånd och göra bot och bättring planerar vi en middag med mustig fisksoppa. Jag kokar först en grönsaksbuljong på mirepoix och diverse kryddor, tillsätter fiskbuljong (köpt), silar av och reder med mjöl utblandat i en skvätt grädde. Fisken har jag kokat för sig i saltat vatten och har också försiktigt mjukat upp lite strimlade grönsaker i smör: morot, sötpotatis, vårlök och späd grönkål. Dessa läggs tillsammans med fisken i talriken, soppan hälls i och lite persilja klipps över. Serveras med bröd och smör.

En flaska 1999 Bonneau du Martray Corton Charlemagne har korkats upp lite i förväg och bedömts vara i fullgott skick. Jag var lite orolig för premox, det har ju skrivits så mycket om detta fenomen att man börjar tro att all vit Bourgogne från 1995 till tidigt 2000-tal ska vara drabbad, men åtminstone den här flaskan har klarat sig. (För säkerhets skull hade jag en annat vin på kylning som backup.) Vinet har en lätt gyllene färg med en del gröna och orange blänk. Doften är påtagligt mineralisk med sten och lite rök. Här finns också rostat bröd, mandel, nötter och en trevlig frukt uppblandad med blommiga toner av kaprifol. I munnen blommar vinet ut i en kaskad av olika blommiga, rostade och nötiga smaker, uppblandat med en del citrus. De steniga mineralerna är på plats, syran är pigg och glad, munkänslan stor och lite oljig. Mycket bra balans och föredömligt lång efterklang. Utvecklas fint i glaset under de dryga två timmar det tar att tömma flaskan.

Ett fantastiskt vin! Jag faller pladask för nötterna , mineraliteten och den generösa men friska munkänslan. E är inte riktigt lika övertygad, men erkänner ändå att det är j-vligt gott. Kanske kunde man önska lite mer och tydligare frukt. 93-94 poäng.

Schäfer-Fröhlich x 2

2011-07-30T12:29:00.002+02:00

Middagen går i tysk stil. Snabbsyrad kål, fläsk i form av panerade nackkotletter och en grön sallad. Enkelt att tillaga med rena smaker och inslag av syra. Vad annat kan man dricka till detta än riesling? Schäfer-Frölich håller till i Nahe och har de senaste tio åren etablerat sig som en av de mest pålitliga producenterna i området. Visserligen har man jäst druvsaft sedan slutet av 1800-talet men det är först med senaste generationen i form av Tim Fröhlich som man nått de högre kvalitetsnivåerna. Han tog över ansvaret i källaren från årgång 1995 och har tagit huset till den absoluta eliten i Nahe, i hård konkurrens med etablerade stjärnor som Diel och Dönnhof.

2007 Bockenauer Felseneck Trocken håller hela 13% AVB. I glaset ljust gyllene med gröna blänk. Öppet och generöst med gyllene frukt. Äpple, päron och blommande kaprifol blandat med lätt gummi och petroleum. I munnen först den lätt söta frukten ytterst på tungan och sedan rök, mängder av mineral och en oljig känsla. Syran finns där men släpper fram frukten och smakerna till en komplex och nästan slösande generös helhet. Långt, lätt rökigt avslut. 92 poäng.

2008 Riesling Trocken håller 12% ABV. Ljust gulgrönn färg. Blommigt och lätt mineraliskt i doften med inslag av gröna äpplen. I munnen pärlande med hög syra och lätt, glad frukt med godiskaraktär. Sommrig känsla med fin balans. Torrare känsla än i vinet ovan och inte alls lika komplext, men mycket drickvänligt. Lite kort avslut. 86 poäng.

Mycket trevliga viner. Schäfer-Fröhlich förtjänar verkligen sitt goda rykte. Bockenauer Felseneck är årets bästa riesling so far, och faktiskt årets tredje bästa vita vin, endast slagen av L'Orée och Silex.

2007 Castello di Uzzano Chianti Classico

2011-07-29T15:51:00.002+02:00

Mer italiensk! Det blir ytterligare en chianti, nu från det utmärkta året 2007. Producenten Castello di Uzzano är liksom Villa Cafaggio baserade i Greve in Chianti. Själva slottet som namnet stammar från har en intressant historia som sträcker sig tillbaka till 1200-talet. Slottet och vingårdarna har dock nuförtiden olika ägare. Vinets färg är mycket mörk och helt opak. Det första intrycket när näsan närmar sig glaset är stor, mörk fruktighet, nästan syltigt. En närmare undersökning avslöjar en hel del choklad, lite kaffe och blommiga, likörartade toner av körsbär. Munkänslan är stor och koncentrerad men mer elegant än doften. Här avslöjar vinet sitt ursprung med rejäl syra och robusta, lätt uttorkande tanniner. Frukten är fortsatt av det mörka slaget men några jordgubbar smyger sig in också tillsammans med en diskret, dov kryddighet. Utmärkt balans!

En riktigt kraftig, maffig chianti som flörtar med den "internationella" stilen men ändå behåller sin ursprungskaraktär. Till pasta med kraftig tomatsås, krispig bacon och parmesan passar vinet utmärkt. Efter ett dygn öppnad i kylskåp märks ingen större utveckling. Möjligen är vinet något mer elegant, men det är svårt att avgöra. Riktigt drickvänligt nu, speciellt till mat, och håller säkert flera år till. 89 poäng.

2008 Villa Cafaggio Chianti Classico

2011-07-22T16:32:00.004+02:00

Fick jag välja bara en basvara för mitt kolhydratintag skulle det självklart bli pasta. Ris, potatis och nudlar i all ära, men pasta är svårslaget. Jag verkar aldrig tröttna. Potatis tre dagar i rad? Tror inte det. Men canneloni dag ett, fussili dag två och lasagne dag tre? Inga problem! Ikväll blir det vanlig spagetti. Köper allt som oftast änglamarks ekologiska spagetti, som håller bra kvalité till ett bra pris. Bronsvalsad och allt är den också vilket ger en lite ruggad yta som drar till sig sås och olja bra. Lite olivolja och tryffelolja i den nykokta pastan, några flarn lufttorkad skinka, ett par rasp parmesan, färsk basilika och några droppar bra balsamico. Svårare än så är det inte att skapa njutning! Till denna inte helt vinvänliga rätt finns bara ett val: chianti. Villa Carfaggio är en välrenommerad producent belägen i Greve in Chianti centralt i Chianti Classico. En mycket trevlig liten stad som absolut är värd ett besök, inte minst för Le Cantine där man kan prova chianti och andra godsaker från italien tills smaklökarna lägger sig ned och dör. Här hittar du en rapport från tidigare besök. Villa Carfaggio producerar både en vanlig chianti och en riserva, och båda har rykte om sig att ge bra utdelning för pengarna. Bra år producerar man också ytterligare en chianti, Solatio Basilica Riserva. Portföljen innehåller också två IGT viner; San Martino på 100% Sangiovese och Cortaccio på 100% Cabernet Sauvignon. Idag är det den vanliga chiantin som står på bordet, årgång 2008.

Färgen är djupt röd, lätt transparent. Doften bjuder på lätt brända toner tillsammans med frisk körsbärsfrukt. Den är kanske inte är den mest generösa, men i gengäld rätt komplex med kryddor, nötter, tryffel, vanilj och choklad. Luft är mer eller mindre nödvändigt för att njuta fullt ut, en timme gör verkligen skillnad. Smaken är frisk och elegant med silkigt len munkänsla, bra fokus i syrorna och mjukt avrundade tanniner. Dröjer kvar en bra stund i munnen.

En trevlig, ursprungstypisk chianti i elegant stil. Mycket matvänlig. Finns på ett monopol nära dig, både i Sverige och Noreg. 87 poäng.

P.S. Dagen efter är vinet nästan ännu bättre. Rundare och med lite mer tyngd. D.S.

2010 Dönnhoff Riesling Trocken

2011-07-19T21:41:00.000+02:00

Dönnhoff behöver väl ingen närmare presentation. För lite kort info om producenten hänvisas till tidigare inlägg. Här hittas också en recension av samma vin, årgång 2009. 2010:an dricks till buljongkokt kyckling.

Färgen är mycket ljust gyllene. Doften är generös med lite söt frukt. Kiwi, röda och gröna äpplen, citrus och lite fläder. Tycker mig ana en del mineral redan här, uppblandat med lite blommiga toner av kaprifol. I munnen första sekunden mycket snällt och nästan sött, men sen kommer syran. Och vilken syra! Den skär igenom frukten som ett rakblad, får saliven att spruta och ger sig inte förrän en bra bit in i finishen som också bjuder på lätt bitter citronzest och peppar.

Ovanstående låter ju inte så illa men tyvärr känns vinet obalanserat. Även om jag uppskattar komponenterna var för sig (härlig frukt, imponerande syra) lyckas de inte bilda en helhet utan stävar för mycket åt varsitt håll. 2009 var ett mycket gladare, mindre komplicerat och lättare vin. Inte ett stort vin, men njutbart. I 2010 finns möjligen komponenterna till ett stort vin, även på denna Dönnhoffs instegsnivå, men det är vresigt att dricka nu. Med tanke på att priset inte kräver SMS lån eller pantsättande av organ kan det vara en idé att köpa några flaskor och låta dem ligga till sig, men för omedelbar njutning rekommenderas 2009. Betyget för 2010 blir idag 83-84 poäng, kanske betydligt mer i framtiden.

Boeuf Bourgignon och pinot

2011-07-17T21:46:00.001+02:00

Boef bourgignon är en riktigt klassiker som bara kräver pinot. Jag brukar utgå från Julia Child's version och den som blir sugen finner en utmärkt genomgång av receptet på Öhmans mat och vin, en av mina favoritbloggar på senare tid. Speciellt de återkommande (och lätt svavelosande) inslagen om biodynamiken är underhållande. I grytan häller jag en ung pinot från Devil's Corner, Tasmanien, NZ. Fick den rekommenderad på vinmonopolet. Eftersom jag bara lagar för två personer blir halva flaskan över. Vi dricker den medan vi väntar på maten. 2010 Devil's Corer Pinot Noir har ljusröd färg med blåa stick. Vinet har karaktär av hallongodis i både doft och smak, men de ordentligt pigga syrorna rätar upp det hela. Lätt kryddighet. Ingen större komplexitet men ett bussigt, lättdrucket och friskt vin utan fel. Trevligt! (83 pts.)

När maten till slut kommer på bordet är det dags för kvällens huvudnummer på vinfronten, 2006 Faiveley Mercurey 1er cru Clos de Myglands. CdM är en Monopole ägd av Faiveley som ofta producerar rustika men bra viner. 2006 är ju inte den mest hyllade årgången på senare år men det producerades en hel del bra vin av klassikt, elegant snitt. Något mörkare färg med begynnande tecken till mognad. Ur glaset stigen en doft av mörka och ljusa bär i härlig blandning tillsammans med en påtaglig jordighet och en mörk örtighet (tänk lagerblad). Stram, strukturerad munkänsla, fortfarande bra bett i tanninerna. Något tunn frukt men fin balans mellan syra, tanniner och mineraler. Medellång, svalt elegant finish. Riktigt trevligt men det ringer inga jubelklockor. Sopar banan med kusinen från down under (vi sparade en slatt att jämföra med) men så är priset också nästan fyra gånger så högt. (88 pts.)

2009 Produttori del Barbaresco Langhe Nebbiolo

2011-07-14T18:19:00.001+02:00

En tur till sjukhuset i Bodö för äventyr med ett fiberskop efterföljdes av en, hör och häpna, ledig eftermiddag! Efter en tur på stadens gator och en utmärkt lunch stod storhandling på schemat. Att få tag på kvalitativa produkter i norra Norge är inte helt lätt. Fisk och lamm är inga problem, men gillar man italiensk mat och goda ostar (vem gör inte det..) är det svårare. Första gången jag frågade efter risottoris föreslog de grötris (risgrynsgröt på 3 minuter!), och ostsortimentet är ofta begränsat till 5 varianter vardera av brunost och gulost. Den sistnämnda saknar totalt smak, en bedrift som inte kan vara helt lätt att lyckas med. I den ständiga jakten på bättre utbud beslöt jag och E oss för att prova en ny affär, Eurospar. Namnet lät ju inte så hoppingivande, men det skulle visa sig vara en riktigt lyckträff! Både ost och köttdisk, ett stort utbud av bra olivolja och balsamico, franska puylinser och som kronan på verket svart tryffel! Konserverad visserligen, men ändå. Det var nära att glädjetårarna kom. Med bilen fullastad av diverse delikatesser, mest italienska sådana, tog vi en tur förbi vinmonopolet. Det som skulle bli en snabbis drog ut till 45 minuter tack vare den trevliga personalen och det dito utbudet. Ännu tyngre lastade styrde vi kosan hemåt.

Middagen blir en fest på pasta, tryffel och parmesan, efterföljt av ostbricka. Till detta dricker vi 2009 Lange Nebbiolo från vanligen utmärkta Produttori del Barbaresco. Finare vinare har skrivit en kort men utmärkt producentprofil här. Nu till vinet. Mörkt körsbärsröd transparent färg. Direkt ur glaset först brända körsbärskärnor och lätt volatila toner av viol, lakrits, blod och rosor. Efter en stund mer tydlig rödfrukt dominerat av röda vinbär, körsbär och kanske nypon. Munkänslan är initialt stam. Rejält pigg syra och rätt sträva tanniner. En diskret ekton kan anas. Kombinationen av mat och luft rundar av vinet som blir fruktigare och mer gomvänligt, nästan silkigt i sina bästa stunder. Bra kryddighet. Medellång, torr och lite småvarm (14% ABV) finish.

En riktigt bra Langhenebba av den eleganta sorten. 88 pinnar.

2005 Pierre de Chabliseau Chablis 1er cru Montmains

2011-07-07T23:20:00.002+02:00

Pierre de Chabliseau är en anonym négociant och jag har inte hittat någon mer utförlig information om företaget. Det verkar i alla fall som om de inriktar sig på det något lägre prissegmentet, varför kvällens flaska blir en glad överraskning. Vinet är gyllene med stick av grönt och doften är härlig med begynnande mognadstoner. Kraftigt rökig mineral, citron, lätt kryddighet och mogna äpplen och en lite godisaktig ton - marsipan? I munnen massor av mineral och smörig munkänsla. Som att dricka mineralolja! Frukten spelar på andrafiolen bakom stenen, kalket och krutet men den finns där med citron, söta päron och mognande äpplen med en liten släng av aprikoser. Bra syra och medellång finish. Mycket trevligt, måste dricka mer mogen chablis. Får försöka hålla på de 2008:or som ligger till sig i källaren. 90 poäng.

2001 Chateau Gazin

2011-07-05T18:02:00.002+02:00

2001 var en blandad årgång i bordeaux och var tidigare undervärderad med möjligheter till fynd, men de sista två åren har priserna på de bättre slotten sprungit iväg av flera skäl. För det första börjar vinerna bli mogna att dricka och man ska inte underskata värdet av instant satisfaction och för det andra har priserna på bordeaux generellt gått upp rejält. För att förklara det sistnämnda fenomenet krävs ett helt eget inlägg eller hellre en artikelserie, men kineserna har visst ett finger med i leken. 2001 betraktas som sagt som en mellanårgång, men en hel del bra viner producerades, framför allt på högra stranden som lyckades bättre.

Gazin årgång 2001 (85% Merlot, 10% CabS och 5% CabF) har en mycket mörk färg och är direkt i glaset utan föregående dekantering grönt och örtigt, nästan blygt. Visst finns frukten där, men den är dov och svårtillgänglig. Massor av sandelträ och en del tobak och kaffe. I munnen mer merlotfrukt men fortfarande stramt och bittert. Lite, eller snarare en dryg timmes, luftning gör skillnad. Fram kommer mörk plommon och björnbärsfrukt med mörk choklad, rostad tobak och kaffe. Mycket torrt med imponerande munkänsla, bra tanniner och lång finish. Möjligen kan man önska sig lite bättre syra och riktigt alla gröna inslag är inte borta. Känslan är fortfarande ung.

Bra plonk, men det känns inte som om vinet levt upp till de 94 poäng Parker delade ut för snart 10 år sedan. 90 poäng från mig. Andra har provat här.

Glenfarclas 105

2011-06-28T14:45:00.007+02:00

Etthundrade posten! Det firar vi med en gammal trotjänare; Glenfarclas 105. Glenfarclas är ett pålitligt destilleri som producerar bra, sherrylagrad whisky till ofta fördelaktiga priser. Glenfarclas ligger i Speyside och namnet betyder "det gröna gräsets dal". Exakt hur länge det har bränts sprit på platsen är oklart, men den första licensen, som alltså gjorde verksamheten laglig, utfärdades 1836. De nuvarande ägarna, familjen Grant, köpte destilleriet 1865.

Glenfarclas 105 är en cask-strength buteljering och en del av destilleriets standardsortiment. Namnet kommer av styrkan; 60% motsvarar 105 proof. 105 har varit med ett bra tag och 2008 gavs en 40-årig specialutgåva ut för att fira att det var just 40 år sedan den första 105:an släpptes. Den vanliga utgåvan som recenseras här ligger cirka 10 år på sherryfat och håller en alkoholhalt på 60%. (På vissa buteljeringar anges 10 years old, på vissa ingen ålder.) Färgen är röd brons och doften bjuder på klassiska sherrytoner av det sötare slaget. En hel del russin och frukt tillsammans med en del kryddor. Lätt mint eller menthol. Inte så tung och massiv men med alla de rätta ingredienserna. Väl i munnen gör sig den höga alkoholhalten påmind. Outspädda är de 60% kanske väl mycket att hantera, men 105:an är en swimmer och tål vatten bra utan att kännas tunn. Efter adekvat utspädning kommer det fram söt sherry, lite honung, kryddor och nötter. Ingen rök och heller inget svavel. Finishen är varm, medellång och behåller sötman på ett bra sätt. Mycket trevlig! 86-87 poäng.

Jag har druckit Glenfarclas 105 buteljerad från '90 talet och framåt. Kvalitén är förvånandsvärt hög och jämn och med tanke på att endast sherryfat används för lagringen är priset mycket bra, speciellt på tax-free. Den höga alkoholhalten gör att de svenska skatterna driver upp priset på systembolaget.

Bunnahabhain Darach Ùr batch #4

2011-06-26T13:29:00.001+02:00

Bunnahabhain ligger på Islay och är kanske mest känt för att inte producera kraftigt rökig whisky, till skillnad från övriga destillerier på ön. Destilleriet byggdes 1880-1881, produktionen startade 1883 och förutom ett kort uppehåll under krisåren på 80-talet har den varit igång sedan dess. Namnet betyder "flodmynning" och kommer av läget vid floden Margadales utlopp.

Kvällen version såg dagens ljus för några år sedan och buteljeras endast för tax-free marknaden, så det blir att beställa en flygbiljett om man vill smaka. Whiskyn håller 46,3% och är lagrad på nya ekfat av amerikansk ek, alltså inte fat som använts till bourbon, sherry eller liknande. Namnet Darach Ùr betyder just "ny ek" på gaeliska. "Un-chillfiltered" och "Natural Color" anges på flaskan. Till skillnad från standardtappningen har malten faktiskt fått en lätt torvrökning. Färgen går mot ljus bärnsten. Doften är trevlig och bjuder på vanilj, honung bivax och mycket lätt peppar. Jag hittar också lite bittert te, bröd, ljus frukt och lätt rök. Smaken är lite spritig men med en skvätt vatten blir den mjuk och len med lätt sötma. Åter te, ljus frukt, tänk päron, lichie och fläder, och mer peppar. Ger ändå ett "hett" och lite oslipat intryck. Lätt rök. Finishen är torr, lite småbitter och mer te-lik än någonsin. Sammantaget en trevlig whisky till ett bra pris. Lite spretig kanske, men inte illa alls. De nya faten är mycket påtagliga, kanske främst i vaniljdoften och i den lilla bitterheten. Jag rekommenderar en skvätt vatten. 87 poäng.

2004 Chapoutier De L'Orée

2011-06-22T18:04:00.003+02:00

Jag lider tyvärr av problemet "young cellar" eftersom både intresset för och möjligheterna till inköp av bättre viner infunnit sig de senaste åren. Detta medför att det mest dricks enklare viner gjorda för tidig konsumtion i väntan på att dyrgriparna i källaren ska ligga till sig. Problemen med Young Cellar Syndrome har avhandlat av andra skribenter betydligt mycket bättre än vad jag själv klarar av, för svensk publik allra bäst här. Men nu har det blivit dags att övervinna all korskruvsångest och dra barkbiten ur ett vin som självaste Robert Parker gett 99 poäng minsann. Ermitage Blanc De L'Orée hör till toppsegmentet hos Capoutier, tillsammans med L'Ermite och Le Méal. Lite kuriosa: Chapoutier betecknar sina bästa viner Ermitage, och de ett snäpp under för Hermitage. Båda namnen kan användas för appellationen, men varför Chapoutier använder båda, med en tydlig skillnad i kvalité, vet jag inte. De L'Orée görs på 100% Marsanne från stockar med en genomsnittsålder på 60-70 år. Druvorna handplockas vid full mognad. Efter pressningen följer 24 timmars kallmaceration innan vinet tappas över på lika delar nya fat och tankar för jäsning.

Snyggt paket!

2004 De L'Orée har en ljus gyllene färg. Viskositeten är hög, vinet lämnar tjocka ränder längs insidan av glaset. Doften bjuder på koncentrerad frukt med grape, vinteräpplen, honung och tunga blommiga toner av viol, syren och kaprifol. Tydlig rök och kalk redan i doften, tillsammans med rostat bröd. Barndomens honungssmörgåsar på pappas egenhändigt skördade och slungade honung dyker upp i minnet. I munnen en kraftig, rökig mineralitet med kalk, järn och flinta. Flytande sten helt enkelt. Mer terroirkänsla får man leta efter. Stor kropp med oljig munkänsla; vinet draperar hela insidan av gommen. Koncentrerad frukt, grape med tydlig beska, honungsmelon och kanske lite nypon. En hint av gummi och anis i bakgrunden. Syran är förhållandevis tam men balansen är verkligen imponerande. Vinet lyckas hålla sig från att bli klumpigt och är av och till närmast elegant, speciellt kombinerat med mat, ikväll bestående av grillad laxsida med fänkål och sallad. Efter en dryg timme har vinet öppnat upp sig och är ännu mer överväldigande med tydligare frukt - aprikoser och söt citrus - och lite mindre skarp mineral. Det forsätter att utvecklas under flera timmar och den sista sippen är den bästa. Det här har ett långt liv framför sig och jag tror jag ska vänta 5 år till nästa flaska. Gaah! Ingen bot för en ung källare.

Som ett barn på julafton..

Jag har nog druckit för lite vit hermitage för att kunna bedöma det här vinet på ett rättvis sätt, men en imponerande upplevelse var det. Gruset och mineralerna var nästan för mycket i början, det var som att slicka grusgången. Vinet är svårbedömt. På grund av min bristande erfarenhet och vinets ungdom blir det svårt att sätta siffror på upplevelsen. Betyget blir ändå 92 - 95 poäng.

2009 Domaine la Florane, À Fleur de Pampre

2011-06-20T11:31:00.003+02:00

Bristlys nyhetsmail ger mer eller mindre alltid upphov till åtminstone något inköp. Kvällens vin beskrevs som "Ett saftigt, transparent, matvänligt vin". Ursprunget är södra rhône, närmare bestämt Visan, beläget uppe i kullarna norr om Orange, på mellan 350 och 400 meters höjd, vilket naturligt nog medför svalare klimat än man vanligen förknippar med regionen. Vinet avnjuts till hemlagade hamburgare från grillen och en rejäl sallad. Blåröd, mörk färg som möjligen med god vilja kan kalas transparent. Den läckra doften domineras av ren primärfrukt med körsbär, björnbär och hallon. I bakgrunden varm medelhavsskog och örter, lite lakrits (fänkål) och citron. Kanske en hint av ljung. I munnen saftig, ung frukt och bra syra. Lite kantigt grön känsla, men inte så mycket att det blir besvärande. Väl integrerade, lite klibbiga tanniner. Rätt så elegant med bra balans och sval känsla för att vara sydfrankrike. Medellång, fruktig finish. Ett trevligt vin som stämmer in rätt bra på Bristlys beskrivning. Matvänligheten intygas. 87 poäng. Också provat här.

1999 Paul Jaboulet Aïné Cornas

2011-06-18T22:00:00.002+02:00

Sköna sommarkvällar på terrassen med utsikt över viken och trevligt sällskap. Äntligen sommar. Jag har haft turen att pricka rätt på vädret i år, till skillnad från förra året då jag fick njuta av 10 grader och regn här uppe i norr, medan det var värmebölja i södra Sverige. I år har det varit tvärtom. Lyckades pricka in riktigt fina dagar på västkusten i maj och nu har det varit 20+ i flera veckor här uppe. Det slogs till och med något officiellt värmerekord för juni månad för nån vecka sedan då det var stekheta 33 grader. En del viner har druckits, bland annat ovanstående pava.

Vinet har en rubinröd färg med tegelkant. Doften domineras först av gummi och torkade kryddor med en tydlig ton av lagerblad. En lite torr, dammig frukt med både ljusare och mörkare röda inslag. Elegant, men lite större koncentration önskas. I munnen slås jag först av en pigg syra. Frukten är torr och något tunn. Det finns rikligt med sekundäraromer i form av multnande löv, svamp och mer av den torra örtigheten. Jag hittar också mogna olivkärnor, vitpeppar, lite vanilj, mer gummi och en bra mineral. Tanninerna är torra och lite sträva men inte störande. Eftersmaken är medellång, lite trevligt småvarm och kryddig. 89 poäng.

En söt italienska...

2011-06-16T23:54:00.000+02:00

Dags för ett hemsläp från italien. En skön donna följde med hem från senaste besöket och även om det inte blir så roligt som de här sliriga raderna hintar om och ni kanske tror, så bjöds det på njutning ändå. Flaskan, för det är en flaska det rör sig om, inköptes på rekommendation från min gode vän J som har fördelen att spendera större delen av sin tid under Toscanas sol. 2006 Antinori Castello della Sala, Muffato della Sala produceras dock i Umbrien, Umbria IGT anges på flaskan, och görs på 60% Sauvignon Blanc och en ohelig mix av Grechetto, Traminer och Riesling. Vinet har en gyllengul färg åt det ljusare hållet. Doften domineras av honung, blommor, päron och en lätt brödighet. I munnen en medelfyllig kropp med lätt botrytis och en intensiv, frisk frukt med toner av melon, citrus honung och nötter. Syran är frisk och balanserar sötman fint. Inte helt olikt en sautern, men kanske mer "vild" frukt, det spretar lite ibland. Inte illa alls, faktiskt riktigt gott och utmärkt sällskap till en härligt sommrig fruktsallad med lite rostade mandlar på toppen. 88 poäng.

Portvin mitt i sommaren...

2011-06-09T23:22:00.001+02:00

Det var en stund sedan senaste blogposten nu, men jag har haft annat för mig. Jag måste säga att jag är imponerad av vissa vinbloggare som spottar ur sig inlägg nästintill dagligen. Det måste gå hårt åt både plånbok och inre organ. Själv har jag aldrig haft varken tid eller ambition till ett så högt tempo. Inläggen kommer när de kommer helt enkelt.

Idag är det dags för något lite udda, portvin mitt i sommaren. Min konsumtion av port, och de flesta andras, inbillar jag mig, är vanligen förlagd till vinterhalvåret med en tydlig topp kring jul, men gratis är gott, så när det står två flaskor på bordet efter maten är jag inte den som tackar nej. Här följer några snabba anteckningar.

NV Dows Fine Tawny

Ljust rubinröd färg med drag åt tegel. Doften är likörartat elegant med lite vanilj, eukalyptus och björnbär. I munnen medelstor sötma, lite uttorkad, elegant frukt med hallon, jordgubbar och kanderade plommon. Kanske också en hint av rabarber. Medellång finish. 87 poäng.

NV Grahams Six Grapes Reserve Port

Färgen är djupt rubinröd. Näsan är först lite tillbkadragen. Mörk frukt och lätt brända toner. Vanilj. I munnen söt frukt; jordgubbslikör, plommon och björnbärssylt. En del tanniner och rätt pigg syra. Lång, uttorkande finish. 85 poäng

2009 Pierre Gruber Mercurey

2011-05-25T19:26:00.001+02:00

Bourgogne ligger mig lite extra varm om hjärtat. Dags att prova en 09:a till. Kvällens vin är ett spontanköp på vinmonopolet efter en kort pratstund med personalen. Producenter är för mig okänd, och det finns inte mycket info på nätet. Pierre Gruber drivs i alla fall av Jean-Luc och sonen Paul Aegerter, vilket intressant nog anges på korken. Jean-Luc köpte hela klabbet 1987 och har drivit firman sedan dess. Sina bästa viner butlejerar man dock under etiketten Aegerter, Jean-Luc et Paul. Maison Aegerter har sin bas i Nuit-Saint-Geroges. Tja, det var ungefär den information jag kunde komma över. 2009 Pierr Gruber Mercurey är ljust transparent med blåaktiga stick. Doften bjuder på pigg, intensiv primärfrukt av klassiskt slag - hallon, smultron, röda vinbär och kanske lite ljusa körsbärstoner. Efter en stund kommer en del rustika jordiga inslag, lite ceder och lagerblad. Frukten dominerar fortfarande men helheten är mer komplex. I munnen känner man först den relativt eleganta men kanske något enkelspåriga frukten och någon sekund senare slås man av den höga syran som verkligen är mycket påtaglig. De tanniner som finns är lena, snälla och beskedliga. Intrycket är saftigt fräscht, lätt och lättdrucket. Ett okomplicerat sommarvin att servera lätt kylt, cirka 14,8 grader blir nog bra. 87 poäng.

Jaboulet mot Chapoutier, rond III

2011-05-15T23:19:00.003+02:00

För drygt ett år sedan ropade jag in ett nummer med blandade viner hos Bruun-Rasmussen. Det var mest rhoneviner från de välkända M. Chapoutier och Paul Jaboulet Aïné och då föddes tanken att vid lämpliga tillfällen prova vinerna från respektive producent mot varandra. Det är snart ett år sedan rond I och II i styrkemätningen och hittills leder Jaboulet med två mot noll, då Chapoutier slarvade bort vad som borde varit en promenadseger genom en dåligt tajmad skada i rond två. 1996 Chapoutier Hermitage La Sizeranne hade tuggat lite för hårt på korken. Som tur är finns ett par flaskor till i källaren, så Siz får en chans till. Den här gången bjuds det dock på hårdare motstånd, i form av 1998 Jaboulet Hermitage La Chapelle. Nu har väl La Chapelle, och Jaboulet för den delen, varit lite på dekis ett tag. Det finns de som menar att man inte lyckats göra en verkligt bra Chapelle sedan årgång 1990, trots goda förutsättningar, och även då var man inte i närheten av den legendariska årgång '61 som räknas som ett av förra seklets allra största viner. Nå, detta har i alla fall fört det goda med sig att priset fortfarande är någorlunda överkomligt, trots att det är firmans toppvin. Motsvarande nivå hos Chapoutier kostar ofta tredubbelt eller mer. Jaboulet har föresten sålts nyligen. Förhoppningsvis kan de nya ägarna förbättra kvalitén, men räkna med att priserna också kryper uppåt. Vinerna dekanterades och fick sällskap av oxfilé med örtsmör, rostade jordärtskockor, smörstekt svamp och dito zuccini.

1996 Chapoutier Hermitage La Sizeranne är mörkrött, nästan opakt och initialt något knutet. Doften avslöjar inte mycket mer än en lätt örtighet och lite peppar. I munnen har vinet en mycket stram struktur, sträva tanniner, mycket hög syra och tillbakadragen mörkfrukt. Surt och vresigt är en av de spontana kommentarerna runt bordet. Efter hand öppnar det dock upp sig och frukten tittar fram, fortsatt något blygt. Fortsätter med lätt vitpeppar och en bra, lite kalkig och flintaktigt rökig mineralitet. En liten släng av vanilj smyger sig in på ett hörn. Det blir en slatt över och dagen efter är intrycket mjukare och frukten mer åt likörhållet. Kanske ytterligare några års lagring? Frågan är hur frukten klarar av det, den är redan lite åt det glesa hållet.

1998 Jaboulet Hermitage La Chapelle har en ljusare färg med lätt orange kant och är en glädje att dricka redan från början. Öppet elegant rödfrukt med inslag av plommon och begynnande mognadstoner av fruktkällare och multnande löv. Lite hallonlikör, lakritsrot och vanilj. En liten försiktig hint av tjära och rök, men mer elegant än kraftfullt. I munnen leker vinet med en mycket pigg syra och mjuka, finkorniga tanniner. Känslan är silkeslen trots syran, balansen är nära perfekt. Man blir glad! Fantastiskt lång och saftig finish med frukt och lätt vitpeppar, lite sådär lagom småvarm. Medan La Sizeranne mår bäst av att få sällskap med en matbit kan det här vinet lika gärna njutas på egen hand, det behöver inga stödhjul. Stilen är klart lätt för en Hermitage och någon tydlig utveckling kan inte märkas under de cirka två timmar det tar att tömma flaskan. Det här är nog på topp nu.

Ja, som ni nog kan förstå av beskrivningarna ovan blev det ännu en seger för Jaboulet. La Chapelle tryckte verkligen på rätt knappar hos mig, det här var ett av årets roligaste och vackraste viner hittills. 13 år är ingen ålder för en Hermitage och mognadsgraden förvånar mig lite. Kanske har flaskan förvarats lite varmt, men vad gör det när det smakar så här! 95 poäng blir det, jag är verkligen glad att jag har några flaskor till. La Sizeranne presterade också bra, men en nivå under. 90 poäng.

2009 Rabl Grüner Veltliner Lössterrassen

2011-05-14T12:51:00.003+02:00

Rabl är med dryga 70 hektar ekologiskt odlade vingårdar en rätt så stor producent från Kamptal, ett av Österrikes hetaste vindistrikt. Välkänd för många svenskar tack vare flitig förekomst på bolaget. Majoriteten av produktionen består av druvrena viner på Riesling och Grüner Veltliner. Dagens putelj innehåller druvjuice av den senare varianten. Dricks till en klassisk fisksoppa med lite kryddhetta.

Ljusgul färg. Ren, rätt generös doft med äpple, päron, persika och gräs. Lätt sötaktig citruston. Lite vitpppar går att hitta också. I munnen likaså generöst och fylligt, initialt nästan söt känsla innan syran kickar in. Friskare intryck än doften med en försiktig mix av syrliga tropiska fruker – passionsfrukt och halvmogen ananas – och äpple. Viss kryddighet. Rejält pigg syra och fin mineralisk finish som till skillnad från det initiala intrycket är knastertorr. Enkelt men gott och friskt! 84 poäng.

P.S. Efter att flaskan stått öppnad ett dygn i kylen upplevdes vinet torrare, stramare och mindre fruktdrivet.
D.S

2008 Alde Godt Spätburgunder Weissherbst Eiswein "B"

2011-05-11T23:28:00.000+02:00

Min svärfar halade fram denna flaska ur gömmorna efter en middag nyligen. Nyfiket studerade jag etiketten. Eiswein på spätburgunder, finns det? Tydligen, Alde Gott i Baden producerar, och vinet lagras på barrique enligt etiketten. Alde Gott är vad jag kan förstå, efter en snabb sökning på nätet, ett kooperativ, grundat 1948. Man har hela 261 hektar vinodlingar knutna till sig, med 360 olika odlare! En del att hålla reda på, onekligen. Nå, slut på den här odrägligt långa producentprofilen och över till vinet. Färgen är laxrosa med dragning åt orange. Doften domineras av lätt vax, hallon och aprikos. Lite drag av söta rönnbär. I munnen en mycket frisk och vital syra, nästan obegripligt hög, så att den faktiskt med råge balanserar upp den härligt bäriga sötman och ger vinet ett mycket frisk intryck. Den eleganta frukten består av ljust röda bär – krossade hallon och lite lingon. Mycket fin balans och fantastiskt gott, både för sig själv eller till en lättare, fruktig dessert. Det blir nästan att beställa några flaskor och lagra. 92 pinnar.

2000 Roagna Barbaresco Pajé

2011-05-09T23:23:00.000+02:00

Det finns en försvarlig mängd flaskor från Roagna i källaren, betydligt fler än som druckits upp so far och det har blivit dags för ett smakprov. Pajé är som ni märker vingårdsbetecknad, men är ändå producentens instegsbarbaresco. Rubin mot tegel i kanten. Doften med jordiga toner av svamp och multnade löv uppblandat med gammal, torkad kåda och brända körsbärskärnor. Lätt karaktär av lösningsmedel i början. Den rena frukten ligger lite i bakgrunden och bjuder på körsbär, lingon och inlagda plommon. Jag anar lätt vaniljton och lite trä från faten. Vinet är förhållandevis elegant men samtidigt ger det hela ger ett lite vilt, robust intryck. I munnen bjuder vinet på rejäla tanniner och dito syra med en slank frukt och en del blodigt animaliska inslag av järn och krut. Eftersmaken är mycket lång och lite varmare än det omedelbara intrycket med tanniner, lätt peppar, brända körsbärskärnor och en kvardröjande, lätt liköraktig rödfrukt. Det här vinet är inget man lättvindigt sörplar i sig, det formligen skriker efter tilltugg, gärna i form av robusta kötträtter. 90-91 poäng.

2009 Gianni Voerzio Langhe Fresia Sotto I Bastioni

2011-04-24T11:51:00.000+02:00

Röda mousserande viner ser man inte alltför ofta, och även de flesta Langhe Fresia är numera stilla, men traditionellt var detta vin svagt mousserande. Gianni Voerzio producerar ett vin i denna stil, Sotto I Bastioni. Det här är min första erfarenhet av mousserade Fresia och åsikterna om stilen går minst sagt isär. Hugh Johnsson har beskrivit vinerna som "immensely appetizing" medan Robert Parker's omdöme lyder "totaly repugnant wines". Vi får väl se.

I glaset har vinet en relativt ljust blålila färg med rubinröd kant. Doften är fruktig och frisk men jag hittar också lite jästrester. En lätt frukt dominerad av körsbär och hallon. Lätta drag av violpastill. I munnen märks först den svaga moussen men sedan blir det omedelbart uppenbart att detta är ett rött vin. Helt torrt, rejäl syra kombineras med sträva lätt bittra tanniner. Frukten är något tillbakadragen och består av en kombo av blåa och röda bär. Jag hittar också lite tobak och mer jäst. Finishen är relativt kort med stålhårda mineraler. Det samlade intrycket är något märkligt. Inte helt oangenämt men inte vidare gott heller för den delen, och frågan är när man ska dricka detta. Som en udda apéritif före maten? Kanske lätt kylt en het sommardag? Att sätta poäng på detta är svårt men domen faller någonstans i intervallet 78-80 poäng. Det blir ingen omedelbar beställning av lådvis mousserande langhe fresia men någon mer flaska vore kul att prova.

2006 Domaine du Pech, Le Pech Abusé

2011-04-21T16:47:00.001+02:00

Buzet är en region i sydvästra Frankrike. Här produceras kraftiga viner på Cabernet Sauvignon, Merlot och Cabernet Franc som ofta liknas vid vinerna från Haut Médoc. Historiskt sett har faktiskt Buzet tillhört Bourdeaux men nu har regionerna separerats och Buzet har en egen AOC. Man producerar 8 miljoner flaskor årligen varav 90% är rött. Över 90% av produktionen kontrolleras av ett kooperativ och endast en mindre del av producenterna är oberoende. Detta innebär bland annat att kooperativet i praktiken kontrollerar vilka viner som får använda sig av AOC Buzet, något som man åtminstone tidigare förvägrade Domaine du Pech. Man ansåg att vinerna inte var tillräckligt typiska för appelationen. Namnet på kvällens vin, Le Pech Abusé, är en ordlek (ung. den stötta persikan alt. Le Pech utnyttjad) som stammar ur detta förhållande, vilket dock verkar ha ändrats, eftersom AOC Buzet är angivet på den flaska vi sörplar i oss.

Domaine du Pech grundades 1978 av Daniel Tissot. Numera har generation nummer två tagit över i form av dottern Magalie och hennes make Ludovic Bonelle. Sedan 2004 drivs de 17 hektar stora vingårdarna biodynamiskt, med nedgrävda kohorn och allt. Man praktiserar ingen verdange vert utan håller istället nere antalet skott genom tidig beskärning. Skörden sker för hand med sortering både i vingården och i vineriet efter avstjälkning. Jäsning sker med naturlig jäst i en kombination av ståltankar och träkar och man använder både remontage och pigeage. Vinerna lagras sedan 2 år på demi-muids och foudres innan de tappas på flaska. Vinerna är ofiltrerade och osvavlade.

2006 Le Pech Abusé är lätt grumligt men ändå transparent med en mörk rubinröd färg och lätt orange kant. I nosen kommer först en massa funk; jord, kompost och multnande frukt. E hittar övermogna päron medan jag själv lutar mer åt nedfallna äpplen som börjat jäsa på gräsmattan. Under detta finns en mörk, lite uttorkad frukt. Med luftning ändrar dock vinet påtagligt karaktär. Jästen och jorden tonar bort och frukten blir renare, efterhand till och med elegant. Fram kommer cabernetdragen med svartvinbärslöv, lite plommon och en släng av grön paprika ovanpå en liten dos ceder. Faten bidrar med en flyktig vaniljton. I munnen är utvecklingen likartad. Tanninerna är rätt snälla och man kunde önska sig mer bett i syran, men frukten är fin och jag hittar lite anis och en blodanstruken smak av järn. Finishen är mjuk och medellång. Druvsammansättingen är 40% Merlot, 40% Cabernet Franc och 20% Cabernet Sauvignon. 87 poäng.

2009 Domaine Bruno Clair Marsannay

2011-04-20T12:38:00.002+02:00

Bruno Clair har seglat upp som en av de bättre producenterna i Côte de Nuits de senaste åren, men så har Bruno också vinmakning i blodet. Hans farföräldrar drev den på sin tid välkända Domaine Clair-Daü som senare splittrades på grund av stridigheter inom familjen. Bruno själv startade sin egen Domaine i mitten av 80-talet. Delar av den gamla Clair-Daü har inkorporerats och Bruno har succesivt expanderat. Domaine Bruno Clair är nu med 23 hektar en av bourgognes största producenter.

Så är det dags för ett första smakprov på bourgogne 2009, som anses som mycket lyckad, åtminstone för röda viner. Bra förhållanden hela säsongen ledde till god mognad och en enkel skörd. Det största problemet var övermognad och för låga syranivåer. Vinerna har beskrivits som generösa och fruktdrivna, snarare än strama och eleganta. Vi får se om kvällens vin lever upp till detta. I glaset är det transparent rubinrött. Doften bjuder på rikligt med mogen rödfrukt; skogshallon, smultron, körsbär och lite röda vinbär. En del lite jordiga, robusta toner av svamp och mylla samt en mycket lätt släng av cederträ och vanilj från faten skymtar fram bakom frukten. Bruno är förskiktig med eken och till sina viner från Marsannay använder han i huvudsak fat som är ett till två år gamla. Smaken är också den dominerad av generös, mogen rödfrukt. Bakom detta en elegant syra och mycket mjuka tanniner. En lätt kalkig mineralitet med inslag av järnfilspån. Mycket bra balans mellan elegant sval friskhet och frukt. Det saknas större djup och komplexitet, men detta är ett riktigt snyggt och gott vin utan egentliga fel. Drick det på frukten de närmaste åren. 88 poäng

2008 Louis Latour Côte de Beaune Village

2011-04-15T15:39:00.007+02:00

Efter alla italienare river det i bourgognetarmen. Vi korkar upp en instegsflaska från Louis Latour. 2008 sägs vara en stram, klassisk årgång. Finns det tillräckligt med frukt på de enklare nivåerna? Det får vi snart reda på. I glaset uppvisar vinet en förvånandsvärt mörk färg, transparent visserligen. Doften är mycket typisk med rödfrukt i form av jordgubbar, hallon och röda vinbär. Ett och annat lite mörkare bär har kanske slunkit med också. Vinet har inte mycket komplexitet att skryta med men lite anis och lätt volatila toner av körsbärslikör kan anas. I munnen ett något ljusare och lättare intryck än doften, men en viss bitterhet smyger sig in - lite rönnbär i fruktskålen. Bra syra och mineralitet. Något kort finish, men på det hela taget en bra, enklare bourgogne, och visst håller det att dricka det här på frukten, vilket också är avsikten. Någon större lagringspotential finns det inte. Passar bra med lufttorkad fransk korv, bröd och ost. 84 poäng.

2005 Gaja Sito Moresco

2011-04-13T20:53:00.005+02:00

Ett av Gajas mer överkommliga viner prismässigt är Sito Moresco. Vinet har fått sitt namn från en vingård i Barbaresco som tidigare tillhörde producenten Giovanni Moresco men nu ägs av Gaja. Vinet är en blend av Nebbiolo, Merlot och Cabernet i ungefär lika stora delar. Elegant med lätt körsbär men också inslag av blåare frukt som björnbär, plommon och svarta vinbär. Lakrits, fat, vanilj, toner av rosor, läder och tobak som kanske kan tillskrivas nebbakomponenten. I munnen medelfyllig kropp med nästan lite sval känsla. En hel del frukt men ändå ett balanserat och lite elegant intryck. Tillgänglig och charmig. Bra syra, en viss mineralitet lirar med tydliga tanniner som ger struktur men inte tar överhanden. Finishen är lång och lite torr mot slutet. Den här typen av viner är väl inte direkt "inne" nu, men man får säga och tycka vad man vill om druvblenden, brottet mot traditionerna och bristen på ursprungstypicitet. Det här vinet har inga sådana ambitioner utan nöjer sig med att vara ett modernt vin med alla delar väl integrerade och förbaskat gott! 94 pts

2000 Ghemme Antichi Vigneti di Cantalupo Collis Breclemae

2011-04-02T14:31:00.007+02:00

Ghemme ligger i norra piemonte. Här produceras en hel del fina viner på Nebbiolo i svalt klimat. Gillar man nebbaviner men tycker att priserna på Barolo har börjat skena iväg är det här ett bra ställa att leta ersättare på. Kvällens vin kommer från producenten Antichi Vigneti di Cantalupo som har 34 hektar vingårdar, varav 80% är planterade med nebbiolo. Man utför allt arbete för hand och skördar var plot separat vid olika tider för att få perfekt mognad. Dagens vin kommer från vingårdar mellan 280 och 310 meter över havet. Jäsningen sker vid 28-30 grader med nedpressning av skalhatten två gånger dagligen. Vinet lagras sedan på fat 28 månader, i huvudsak på stora slovenska ekliggare. Namnet kommer från den medeltida, numera förstörda, byn Breclema, som ska ha legat vid foten av kullarna där vingårdarna är belägna.

2000 Ghemme Antichi Vigneti di Cantalupo Collis Breclemae har en transparent rubinfärg med lite blåa stick. Elegant doft av röda och svarta vinbär. Lite lätt doft av örter, citron och lagerblad. I munnen svalt men kraftfullt intryck med generös frukt med vissa mörkare inslag. Lite kåda, harts, bivax och lätta fattoner, lite citron. Riktigt fin nebbiolo. Rekommenderas varmt! Tack A för att vi fick prova. 90 pts.

2006 Colle Massari

2011-03-16T19:01:00.014+01:00

Ett kul vin som jag fick prova blint. Jag bad om något lätt och elegant i baren på Rifugio Guglielmina, och hotellmanagern som också extraknäcker i baren grep först efter en flaska i hyllan men fick sedan något klurigt i blicken, försvann ut i köket och kom tillbaka med en flaska som han vägrade visa upp för mig.

Väl i glaset kan jag i alla fall snabbt konstatera att det är rött det rör sig om, resten blir klurigare ska det visa sig. Rätt ljus färg. Vacker doft med lätt värme, lite varm tallskog, inslag av röda och blåa frukter. Nebbiolo? Nej, frukten är inte riktigt sig lik. I munnen silkig, elegant känsla. Småvarm frukt med lätt jäst karaktär och en del brända och nötiga toner. Mot slutet en rejäl syra och mer bett i tanninerna. Nog är det sangiovese? Chianti? Känslan är lite varmare och mer avslipad. En äldre årgång? Nä, jag får nöja mig med att pricka in druva (Sangiovese) och land (Italien såklart, liksom samtliga viner på vinlistan!) Svaret blir Colle Massari, årgång 2006. Samma producent som mer välkända Grattamaco. Claudio Tipa har plöjt ned en hel hög med pengar (gissar jag i alla fall) i en ny anläggning i Maremma, Toscana. Första årgången var 2000. 40 hektar vinodlingar. Handplockning, noggrann sortering, endast gravitation, inga pressar eller pumpar, ni vet drillen. Bra blir det i alla fall. 91 pts

P.S. Senare under veckan provade jag årgång 2007, som tyvärr inte övertygade på samma sätt. D.S.

2006 Ornellaia

2011-03-15T23:45:00.006+01:00

På alpens topp, 2880 m.ö.h. ligger Rifugio Guglielmina, som ståtar med en, för alptoppar, utmärkt vinlista. Jag och E har turen att få hänga en tid här tillsammans med några vänner och planen är att ta oss igenom åtminstone delar av utbudet. Vi inleder i stor stil med kvällens vin, som jag antar de flesta åtminstone hört talas om; Ornellaia. Årgång 2006. Vinet är initialt lite knutet med mest ek, alkohol och peppar i både doft och smak. Allteftersom öppnar det upp sig och avslöjar en ung frukt med körsbär och plommon. Varm med påtagliga tanniner och rätt bra syra. Kraftig kropp. Lite väl alkoholstinn med sina 15%, och rejält med ek gör det inte lättare. Otroligt lång och härlig eftersmak, vilket lyfter helhetsintrycket. Förbättras med luftning, dricks under två timmar och den sista slurken är den bästa! De skarpa kanterna och alkoholen slipas respektive dunstar av och vinet ger allteftersom ett mer balanserat och även lite svalare intryck. Något svårtillgänglig och uttröttande för gommen nu, men blir säkert bättre med några års lagring. 93 poäng.

Middag i Chamonix

2011-03-03T22:54:00.005+01:00

På middag hos vänner i Chamonix får vi som aperitif lite oväntat ett Engelskt vin från Devon, 2009 Kenton Vineyards Bacchus. Värdparet har själva varit med och plockat druvorna, och som belöning fått ta del av den färdiga produkten. Druvan är för mig tidigare okända Bacchus. En snabb titt på wikipedia ger vid handen att druvan är en korsning mellan Silvaner, Riesling och Müller-Thurgau skapad 1933. Färgen är mycket ljus med gröna blänk. Doften påminner mycket om Sauvignon Blanc med inslag av fläder, gröna krusbär, och harsyra. Mycket frisk. Jag hittar också svag vanilj och en lätt acetonlik anstrykning, dock inte alls obehaglig. I munnen har vinet som väntat en pigg fräsch syra och mer av de gröna frukterna men också lite lätta tropiska drag med banan och mango. Medelstor kropp och något kort finish. Trevligt, spännande och gott! 86 poäng

Till maten får vi bordeaux från den prisade, men för tillfället kanske något bortglömda årgången 2005. Bortglömd är väl att ta i, men sista året har det varit fokus på den kanske ännu mer hajpade 2009. Som en påminnelse bjuds vi i på 2005 Chateau Carsin Cuvée Noire. Vinet har rubinröd färg och är lätt opakt. Doften är relativt generös med frukt bestående av björnbär och lite plommonkompott. Jag hittar också lite lakrits och lätt cederträ. Munkänslan är mjuk, len och bärig, men har ändå en hel del kraft. Bra bett i syror och tanniner, med detta balanseras fint av frukten. I bakgrunden finns lite tobak, lätt läder och animaliska inslag. Eftersmaken är föredömligt lång. Det hela slinker ned mycket fint till franska charkuterier och vegetarisk lasagne. 91 poäng. Tack E och E för en trevlig kväll.

2009 Domaine Delalex Marin Clos de Pont

2011-03-02T23:42:00.005+01:00

I stort sett varje hörn av Frankrike har någon form av vinproduktion och Savoie är inget undantag. Här snackar vi verkligen vinodling på gränsen till det möjliga. Högt upp i alplandskapet med tre och fyratusenmeterstoppar runtomkring finner man vinodlingar.

Skidsemestern kombineras i år, i brist på puderdump, med vinsafari. Eftersom jag inte har minsta koll på producenter och lägen i Savoie promenerar jag in i en lokal cave för en pratstund. Jag får inte med mig så mycket information, språkförbistringen är påtaglig, min halvt bortglömda skolfranska räcker inte långt. Jag får i alla fall lära mig att man producerar i stort sett enbart vitt vin och att det är övervägande mycket torrt med hög syra. Jag lämnar butiken utan mycket större förståelse för appelationen men ett par flaskor rikare. Först ut är alltså Domaine Delalex, som enligt butiksinnehavaren ska vara ett för Savoie kraftigt vin. Mycket ljust gul färg med inslag av grönt. Tillbakadragen doft av päron och skogstjärn. Lite lätt smör och rostat bröd. Inslag av sparris. Väl i munnen har vinet en härlig fräschör med mycket påtaglig syra och fruktig friskhet men samtidigt en bra kropp med lätt smörig och brödig karaktär, inte olikt champagne, minus bubblorna. Bra eftersmak med kalkig mineralitet. Riktigt gott! 88 poäng.

2007 St Joseph, Chapoutier ”Club des Sommeliers"

2011-02-24T17:00:00.006+01:00

Club des Sommeliers är en hel serie viner med vitt skilda ursprung och producenter som man kan hitta på snabbköp i Frankrike. Det som fick mig att plocka ned den här flaskan från hyllan var naturligtvis producenten. Det anges på flaskan att Chapoutier har stått för både druvmaterialet och vinifieringen. Frågan för kvällen är alltså om detta är ett försök att lura godtrogna kunder med ett känt namn eller inte. Vinet är relativt mörkt i färgen med blå stick. Doften är ung den också, med lakrits, blåfrukt och en hel del gröna, örtiga inslag. Saknar djup. I munnen ok frukt, men lite stickig syra och gröna, sträva tanniner. Det blir bättre med ordentlig luftning, men den gröna, snipiga karaktären försvinner inte helt. Finishen är medellång och helt ok men det lutar ändå åt att Chapoutier sålt ut sig. 80 pts.

2007 LUI möter 2007 I Veroni Riserva

2011-02-23T17:53:00.004+01:00

Smakprov inför en större fest under våren. Carlo Merolli står för flaskorna, som han generöst nog bjöd på, efter att jag frestat honom med utsikter om en större order. Vinerna är båda från Italien och ska matchas med andbröst i cidersky med rätt kraftiga tillbehör. Först ut är 2007 LUI, Toscana IGT. Transparent mörkröd färg. Doften bjuder ung, pigg frukt balanserade mellan röd och mörkare blå. En liten hint av örter och lite lakrits. I munnen mer ungfrukt och pigga syror. Lite kantiga, något sträva tanniner. Elegant intryck. Lite svagt mittenparti men trevlig, medellång finish. Vinner på luftning. 87 pts

Nå, första vinet fick ju klart godkänt och kan nog passa till maten med sin medelfylliga stil. Vin nummer två är 2007 I Veroni Riserva, en Chianti Rufina. Färgen är något ljusare än föregående vin. Doften bjuder initialt på större komplexitet med en del trevliga tjär och örttoner. Frukten är mer tillbakadragen. Stilen är annars mycket lik. Munkänslan är lätt dammig med lite vek frukt och avslipade tanniner. Lätta brända toner. Lite snällare syror. Finishen är kortare. Klart godkänt här också, men vinet tappar lite i glaset under kvällen, medan LUI snarare växer med tiden. 85 pts till I Veroni.

2005 A.F. Gros Beune 1er Cru Les Boucherottes

2011-02-10T20:25:00.004+01:00

Ett alltför utdraget besök på vinmonopolet resulterade i två flaskor av nyligen släppta Dom Perignon Vintage 2002, faktiskt till ett något lägre pris än på det svenska monopolet. Den här flaskan slank med också och får göra sällskap med kvällen ost och korvbricka. Anne-Francoise Gros fick ärva delar av familjeegendomarna efter sina föräldrar Jean och Jeanine Gros. Samtliga syskon fick varsin del, vilket är anledningen till att det nu finns fyra domaines med namnet Gros. De övriga är Anne Gros, Michel Gros och Gros Frere et Soeur. Anne-Francoise hade sedan den goda smaken att gifta sig med en man från trakten, Francois Parent, som också fått ärva vingårdar av sina föräldrar. Paret har dessutom köpt till ytterligare odlingar. Detta gör at man nu har en relativt stor line-up med en, enligt ryktet, utmärkt Richebourg i toppen.

Les Boucherottes ligger i södra delen av Beaune och gränsar mot Pommard. Läget räknas som en av de bättre premier cru i kommunen med grannar som Clos des Mouches, Les Chouacheux och Les Epenottes. Dessutom en utmärkt årgång. Frågan är bara om det är färdigt att dricka?

Direkt i glaset är vinet väl knutet, men efter en stunds gläntar det lite på dörren och avslöjar en fin blåröd frukt med slånbär, lingon och kanske lite tranbär. Intrycket är svalt med en del jordiga toner. En lätt rökslinga och lite köttiga järnfilsspån tillför komplexitet. Inget grönt så långt näsan räcker. I munnen svalt reserverat. Medelfyllig kropp och bra bett i både tanniner och syror. Härlig kraft och koncentration utan att förlora den burgundiska elegansen men vinet öppnar aldrig riktigt upp sig. Den riktiga punchen lurar fortfarande i bakgrunden under tanninerna och syrorna. Ytterligare minst ett par års lagring rekommenderas. Bra grejer är det i alla fall, och det gör på intet sätt ont att dricka nu. 90 poäng.

2006 Mouton Cadet Edition Limité

2011-01-31T23:04:00.003+01:00

Vi sitter på Björns Bar i Göteborg och pimplar armagnac när vi ser att hela personalen bakom disken sniffar nyfiket på ett vin från en nyöppnad magnumflaska. Vad är det för något tro. Det visar sig vara en limiterad specialutgåva Mouton Cadet som producerades till 80-års jubiléet. Vi kan inte hålla oss och ber att få smaka. De vill ha hutlöst betalt, tredubbla priset för en flaska på bolaget, per glas! Men man lever bara en gång och den redan intagna alkoholen kanske grumlar omdömet. Vi delar på ett glas, så mycket vett har vi kvar i alla fall.

Vinet är mörkt blårött. Doften är förvånansvärt öppen. Primärfrukt i koncentrerade, mörka lager. En del gröna toner, men inte störande på något sätt. Lite jord och fat finns där också. I munnen rejäla tanniner och lite mer försiktig frukt. Blyerts, lite flinta och mycket power. Den gode Baronen lade nog ner lite krut på den här cuvéen. Bättre än vanliga Mouton, men garanterat inte värt över 200 spänn glaset! (89-90)

P.S. På nätet kan man köpa detta vin för €58.50 för en magnum. Mer överkomligt och nästan värt det. D.S.

Restaurang 28+, Göteborg

2011-01-29T16:19:00.004+01:00

Det har sina fördelar att fylla jämt. Man får bland annat ha en stor fest för sina vänner, som, om man har tur, ger en trevliga presenter. Eller vad sägs om en helkväll på 28+ i Göteborg? En av stadens äldsta gourmetrestauranger som faktiskt firar 25-års jubileum i år. Glada i hågen beger jag och E oss till detta njutningens tempel för lite välbehövligt näringsintag efter dagens hårda (nåja) danslektion. Näringsintag? Ja, visst kan man kalla de aktiviteter man ägnar sig åt på 28+ för näringsintag, men det är verkligen att inte göra rättvisa åt upplevelsen. Här bjuds man på matlagning i den högre skolan. Inriktningen är det klassiska köket, och man specialiserar sig på ost, vilket blir tydligen redan när man ser skylten från gatan. En halvtrappa ned och så är vi inne i värmen. Vi blir snabbt visade till vårt bord. Lokalen är ganska stor, man har 70 sittplatser, men är uppdelad i flera mindre rum och känns mycket ombonad och trevlig. Vi erbjuds ett glas champagne, Billecart Salon, som slinker ned fint till en amusant med diverse munsbitar, bland annat confit på oxsvans. Vi har redan i förväg beställt stora avsmakningsmenyn, restaurangen vill gärna att man förvarnar om man vill äta denna extra-allt måltid. Till menyn finns två olika vinpaket, ett normalt och ett exklusivt. Vi tar varsin variant och delar, på så sätt kommer vi upp i hela 16 viner under kvällen, 17 om man räknar den inledande champagnen. Kvällens meny består av sju rätter.

Carpaccio på älgbiff med vaktelägg, kapris, rostad lök och persiljevierge

Risotto med kungskrabba och krabbskum

Halstrad torskrygg med savoykål, liner och pancetta samt tryffelsky

Kalvfilé och brässerad kalvbräss med polenta, svartrot, sticklök samt rökt tomatsky

Pouligny St Pierre med polkabetscrudité

Epoisses de Bourgogne med kvittenchutney

Ananasmousse med mörk rom, crunch och kokossorbet

Manjarichokladganache med inlagd banan, crue samt Tahitivaniljglass

VINMENY

2007 Domaine Otter Pinot Gris

2009 Keller Riesling Trocken

2009 Domaine Montanet-Thoden Bourgogne Garance

2007 Remo Farina Montecorna Valpolicella Classico Superiore Ripasso

2009 Reverdy et Fils Sancerre "La Reine Blanche"

2007 Marc Tempé Zellenberg Pinot Blanc

2009 Château la Truffière

2003 Domaine Pouderoux Grande Reserve

EXLUSIV VINMENY

2005 Marc Tempé Pinot Gris Vielles Vignes

2005 Egon Müller Scharzhofberger Riesling Kabinett

2008 Antica Terra Pinot Noir

2006 Alain Graillot Crozes Hermitage

2007 Dagueneau Silex Pouilly Fumé

2002 Weingut Pfeffingen Ungsteiner Weilberg Spätläse Trocken

2004 Château d'Yquem

1989 L'Etoile Banyuls Select Vieux

En helt klart diger lista, med en hel del spännande producenter. Allra mest välkänt är väl d'Yquem, men Dagueneau, Graillot och Antica Terra går inte heller av för hackor. Bara att hugga in! Älgcarpaccion är lövtunn och mycket mör. Tillbehören har en bra fräschör och kompletterar det smakrika, lite salta köttet fint.

Pinot Gris gånger två till. Domaine Otters variant är halvtorr och rätt så snäll. Blommig doft av fläder och mycket frukt men det saknas djup. (84). Marc Tempé Vielles Vignes har som väntat en betydligt större sötma och tyngd. Elegant frukt, en del fattoner och kanske lite tryffel (90). Vi går vidare till risotton som verkligen är ett mästervärk. Krabban är perfekt, saftig, mör och inte det minsta seg med intensiv, lite söt smak. Till detta dricks naturligtvis Riesling, min favorit bland vita druvor.

Egon Müller gör (nästan) alltid bra viner, och kvällens exemplar är inget undantag. Eleganta syror, kanske något tamare än vanligt, restsötman slår igenom lite. Klassisk blommighet, förhållandevis generös frukt - persikor och mango - och bra mineral och petroleumtoner. Komplext och vackert i en lite yppigare stil (91). 2009 Keller Riesling är i jämförelse mycket enkel men frisk och aptitlig med rejäla syror och en utpräglad mineralitet och även här en förvånande generös frukt. Ett riktigt charmtroll. Jag kan förstå varför man väljer ett vin med viss restsötma till krabborna, men frågan är om inte det här vinet ändå är en bättre match till maten, mycket tack vare friskheten. När det står för sig själv hamnar det dock en bit bakom konkurrenten (87).

Nästa rätt är torsken. Skinnet sitter kvar och är hårt stekt för att bli knaprigt och gott, men trots detta är köttet också närmast perfekt. Rätten blir rejält kraftig med linserna, pancettan och den fantastiskt smakrika tryffelskyn. Här är alltså ett exempel på när rödvin går utmärkt till fisk. Det är två gånger pinot som gäller. I den exklusiva menyn kommer juicen från andra sidan pölen, Willametta Valley, Oregon närmare bestämt. Vinet är mörkt och har initialt en mycket tydlig nya världen karaktär med intensiv mogen frukt men avsaknad av komplexitet. Med lite tid tonar frukten ned något och det kommer fram en fin kryddighet, lite animaliskt jordiga toneroch en bra mineralitet. Intrycket blir ett robust, relativt fruktdrivet men ändå svalt vin. Två eller tre år till på flaska gör nog susen (91). Utmanaren är en fransos, Domaine Montanet-Thoden. Deras vin är inte alls illa och initialt föredrar jag deras mer eleganta, lätta stil med rödfrukt, bra bett i syran och mjuka tanniner. Allteftersom Antica Terra växer till sig tappar dock det här vinet i glaset och blir lite glest, men riktigt gott ändå (88).

Köttet kommer på bordet. Filén är perfekt tillagad och supermör. Kalvbrässen är mjuk, smörig och smakar, tja, kalvbräss. Den innehåller ju mest fett egentligen, men fett är gott! Den rökta tomatskyn tillför en nästan grillad karaktär och ger tyngd åt den annars ganska lätta rätten. Här bjuds vi på en av kvällens höjdpunkter från den exklusiva vinmenyn - 2006 Alain Graillot Crozes Hermitage. Det här är Syrah på hög nivå, långt från de plastiga skräckexempel man kan hitta på annat håll. Mörk rödfrukt med inslag av lite björnbär. En härligt elegant mineralitet med anstrykning av blod, järn och bly. En lätt fatkryddighet, lite lakrits, mint och tjära. Vinet är trots de intensiva smakerna på intet sätt tungt utan har en fantastisk lätt och elegant struktur. Riktigt härligt! (94) Sannolikt var flaskan inte helt nyöppnad. Tyvärr är det andra vinet, 2007 Ripasso från Farina, inte alls på samma nivå. Det här är den första riktiga missen under middagen känns det som. Tungt och klumpigt med bränd frukt och nära total avsaknad av charm. Vinet framkallar spontant omdömen som "bränd plast" och "möglig gammal strumpa". Det är helt enkelt inte godkänt. Ska man nämna något positivt så är frukten hygglig, men vi tömde inte det här glaset utan slogs om dropparna från Graillot istället (76).

Så var det dags för huset signatur, osten. Två varianter med varsitt vin, alltså fyra flaskor på bordet. Pouligny St Pierre är en fräsch getost och till den dricker vi naturligtvis Sauvignon Blanc. Dagueneau var ju minst sagt välkänd, han har tyvärr gått bort, och hans 2007 Silex är oerhört kraftig och koncentrerad för en sauvignon. Man får nästan burgundiska vibbar när den täta frukten slår upp ur glaset. En massa citrus, aprikoser, päron och mogen melon. Vi hittar också en lätt örtighet, lite jäst och nötter. I munnen steniga mineraler, lite rök och mer frukt. Lät vaxig munkänsla. Den bästa sauvignon jag druckit! (94). Reverdy gör ett tappert försök med sin 2009 La Reine Blance med den vita drottningen står sig slätt i jämförelse. Här har vi en mer typisk sauvignon i lätt, tillgänglig stil med krusbär, kiwi, lite sparris och gröna toner i både doft och smak. God den också (87), men Silex tar hem matchen i tre raka set.

Därefter en betydligt kraftigare och klart fullmogen ost. Den närmast flyter över tallriken. Det rör sig om Epoisses de Bourgogne, en kraftig, opasteuriserad ost gjord på komjölk och tvättad i marc under lagringen. Till detta en Pinot Blanc från Alsace, signerad Marc Tempé och en Pfalzriesling från Weingut Pfeffingen. Vinerna är bra men imponerar inte riktigt ändå. En Pinot Blanc från Alsace behöver förvirrande nog inte innehålla bara Pinot Blanc, jag är inte ens säker på att det behöver innehålla Pinot Blanc överhuvud taget. Övriga tillåtna druvor är Pinot Noir och Auxerrois Blanc, som alltså ofta utgör en stor del av vinet. Druvmixen i det aktuella exemplaret är okänd för mig. Vinet är relativt kraftigt, fruktdrivet utan större komplexitet. Bra syra och en lätt mineralisk finish. Välgjort men lite tråkigt (85). Pfeffingen presterar lite bättre. Här har vi en klassisk Riesling med relativt kraftig karaktär med blommor, generös frukt och en bra, men inte skyhög, syra. En lätt honungssöt ton smyger sig in. Jag saknar lite mer mineral och bett, men på det hela taget bra (89).

Dessertdags. Först ut är ananasen som kommer som mousse, färsk och i pulverform med kokossorbet, kokoscrunch och rom. Allt är uppradat med varje komponent för sig. Det blir ordentligt sött, speciellt om man tar för mycket av pulvret. Nästan för sött för vinerna, som är kvällen största kändis, 2004 d'Yquem, och en kusin från Monbazillac, Chateau la Truffière. I Monbazillac produceras viner på samma sätt som i Sauternes. Druvmixen och vinifieringen är mycket lik, även om man ofta använder en större andel Muscadelle. Endast botrytisangripna druvor får användas. Vinet från la Truffière är undomligt friskt och fruktdriver med medelstor sötma. Toner av honung, melon och persika. Relativt lätt känsla i munnen. Trevligt och gott, men inget att hetsa upp sig över (86). D'Yquem då? Lever det upp till sitt rykte. Jodå, det här är bra skit. Koncentrerad frukt - ananas, äpple, citrus och fikon. Mycket bikupa med vax och honung, en hel del botrytiskaraktär. I munnen bra syra, stor kropp och en vaxartad munkänsla som dröjer kvar länge. Fortfarande ung, detta är nära barnarov. Supergott är det i alla fall, kvällens bästa vin (95), men maten till var lite för söt som sagt. Det rekommenderas att ta det försiktigt med ananaspulvret.

Dessert nummer två är mer massiv och mindre söt. Chokladganache med vaniljglass kan ju inte bli fel. Ganachen har en intensiv, mörk chokladsmak utan att bli alltför bitter och glassen är himmelsk. Den inlagda bananen är god, men tillför inte så mycket till rätten, som ändå är mycket bättre än ananasen i min mun. Här har man också lyckats bra med matchningen mellan maten och vinet. Båda vinerna kommer från Roussillon. 2003 Domaine Pouderoux Grand Reservée har klar portkaraktär. Pigg mörkfrukt med plommon, björnbär och russin. Medelstor sötma, lite väl tama syror men lång och fin eftersmak. Lite enkelt, inga krusiduller, men gott (84). 1989 L'Etoile Banyuls Select Vieux är snäppet större. Tilverkningsmetoden minst sagt speciell. L'Etoile är ett kooperativ grundat 1921 och sedan 1957 har man producerat söta röda viner genom att lagra dem utomhus i stora glasdamejeanner. För att behålla sötman i vinet tillsätts druvsprit innan vinet jäst ut. Select Vieux ligger sedan 15 år på stora ekliggare innan det buteljeras. I glaset har vinet en mogen tegelfärg. Klara mognadstoner med torkad frukt, lite tobak, bacon och choklad. Relativt stor sötma, restsötman ligger över 100 g/l. En stor, men inte tung kropp med sammetslena tanniner och klart mogen karaktär. Lång, fin eftersmak med mer animaliska, jordiga toner och choklad (93).

Efter maten provade vi en bra cognac, Normandin-Mercier Grande Champagne XO. Len och ren med karaktär av torkade dadlar, russin, choklad, vax och lite läder. Honungssötma. Härlig känsla, fyller liksom ut hela munnen. En av de bättre cognac jag druckit (92). En Mortlach slank ned också, det är ju mitt favoritdestilleri. Symposium Limitid Ed. från ett 1st fill olorossofat nummer 3762. Destillerad 24/5 1990 och buteljerad i september 2003, alltså 13 år gammal. Här finns en hel del klassiskt biffiga Mortlachtoner med bacon, lätt svavel och kryddor. Sherryn finns där också men kunde gärna varit kraftigare. Intrycket blir lite tunnt, men inte spritigt. Viss sötma. Något kort finish, men blir inte bitter utan behåller sin trevligt småsöta, kryddiga karaktär ända till slutet (87).

Så, hur faller domen? Ta, jag kan inte säga annat än att 28+ är en riktigt trevlig restaurang. Lokalerna är mycket bra. Den rustika inredningen förstärker den mysigt ombonade känslan med levande ljus lite överallt, vitkalkade väggar och mycket trädetaljer. Man lindas in en en mjuk, ljusbeige organisk kokong. Maten höll hög klass i traditionell kontinental stil. Man siktar inte på överraskningar här utan lägger istället krutet på att uppnå högsta kvalité. Samtliga rätter var mycket bra, men allra bäst var nog torsken. En härlig upplevelse! Tryffelskyn var helt fantastisk. Kvällens viner höll också bra nivå med en del riktiga höjdpunkter. Den enda missen var Remo Farinas Ripasso som inte presterade på godkänd nivå. Servicen är effektiv, men avslappnad och trevlig. Det är inte riktigt samma showkänlsa som på Trio i Malmö, utan mer hemtrevligt. Extra bonus för att vi efter måltiden får ta en titt i vinkällaren. Mycket spännande. Här finns en del riktiga rariteter, som Latour 1918 och Cheval Blanc 1949. Även källaren är mycket traditionellt inredd på ett rustikt sätt. 28+ har åldrats med värdighet och försvarar sin plats bland stjärnorna på Göteborgs restauranghimmels firmament. Ett besök rekommenderas varmt. Tack till J, S, M, E, K och H för en fantastisk present!

2007 Domaine de'l Echevin Guillaume de Rouville

2011-01-26T17:54:00.000+01:00

I lådan med viner från Bristly fanns även denna flaska. Det rör sig om ännu en liten producent som slutat sälja till kooperativet och börjat buteljera under egen etikett. Adrien Fabre driver två egendomar i norra delen av södra rhônedalen, varav Domaine de l' Echevin är den ena. Vinodlingarna ligger i nordväst läge på 350-400 meters höjd. Guillaume de Rouville är egendomens bästa vin, gjort på 95% Syrah och resterande Grenache. 12 månaders lagring på begagnade barriquer från bourgogne.

Vinet är mörkt blårött men ändå transparent. Det skiljer sig ganska mycket från Janasses Terre de Bussière, som dracks samtidigt. Ur glaset stiger en ren, mullrande mörkfrukt med toner av björnbär, hallon och plommon. Intrycket är kraftfult elegant, höghöjdsterroiren är mycket tydlig. Här finns också inslag av lättrostat kaffe, mint och kryddor. Det är långt till den varmt jordiga stilen hos Terre de Bussière. I munnen fortsätter vinet i samma stil. Ovanligt svalt och elegant för södra rhône, men samtidigt kraftigt. Frukten är saftig och ren, syrorna är mycket påtagliga (ibland sprutar verkligen saliven) och tanninerna har bra bett utan att ta överhanden. Några ytterligare års lagring är nog inga problem och kan slipa av syrorna som ibland är i vildaste laget, men det går helt utmärkt att dricka nu tack vare den härligt vidöppna och mycket rena frukten. 90 pts

2007 Domaine de la Janasse Terre de Bussiere

2011-01-24T23:10:00.000+01:00

Bristly's nyhetsbrev är alltid kul att få! I det senaste tipsades om påfyllning av detta vin, vilket redan recenserats här och här i sommras. Bra producent, bra årgång, bra pris och bra omdämen från ovanstående vanligen pålitliga källor; alltså inget att tveka på. Det blev köpt. Första flaskan korkas upp så fort vi kommit innanför dörren. Vinet bjuder direkt på en varm, mörk, koncentrerad frukt som är lite på gränsen till kokt med en del grön jordighet. Tanken går till en sommarvarm örtagård där ogräset just blivit rensat. Citron, mynta, oregano. En liten rökig ekton smyger sig på också. Med luftning blir frukten renare och elegantare, men är fortfarande koncentrerad. I munnen finns som väntat en rejäl frukt och ordentligt med kryddor. En tydlig mintighet, precis som i doften Syrorna är lite veka och tanninerna kanske i snällaste laget, men även här blir vinet bara bättre med tiden. Eftersmaken har bra längd och fortsätter på samma varma vis med en del krydda. Det samlade intrycket är ett bussigt, generöst och lättdrucket vin. 88 poäng.

2006 Le Sarda Blanc, Domaine Sarda-Mallet

2011-01-13T23:43:00.001+01:00

Domaine Sarda Mallet ligger på floden Tets högra strand, strax söder om Perpignan. Man har 46 hektar vingård med i genomsnitt 30 år gamla stockar med en mix av druvor. Druvorna handskördas och man tillåter en kortare skalkontakt även för de vita vinerna. I serien Le Sarda produceras ett rött, ett vitt och ett rosévin. Dagenns vin är den vita varienten som görs på Grenache Blanc, Grenache Gris, Malvoisie och Macabeo. Vinet är gyllene till färgen. Doften är fyllig och frisk men innehåller en hel del gröna toner. Smaken är också mättad på fyllig frukt med päron och kiwi i förgrunden och en hint av gröna äpplen längre bak. Syrorna är rätt skarpa och gröna , trots att vinet har ett par år på nacken. Det blir nästa lite i mesta laget. Vi sparar hälften av flaskan till dagen därpå och då är intrycket faktiskt mer balanserat. De mest intensiva syrorna och örterna har trätt tillbaka och lämnar plats för en generös frukt med inslag av jordiga, lätt järnhaltiga mineraler. Inte illa. 85 poäng.

2008 Domaine du Vieux Lazaret

2011-01-01T16:43:00.000+01:00

En gammal trotjänare på systembolaget. Egendomen ägs av familjen Quiot sedan början av 1800-talet. De äger även ett par andra egendomar i AOC Chateauneuf-du-Pape och förfogar över totalt 105 hektar, vilket gör det till den största egendomen i appellationen. Vinet görs av samtliga tretton tillåtna druvsorter men merparten (70%) utgörs av Grenache. Klasarna handplockas, avstjälkas och jäses i öppna betongtankar med remontage två gånger dagligen. Total skalmacerationstid är två till tre veckor. Vinet lagras sedan 18 månader på tank och en mindre del på foudres.

Vinet är transparent plommonfärgat. Doften är ung och initialt relativt sluten med tydliga tjärtoner men öppnar upp sig med koncentrerade moreller och lite lingon. En lätt parfymerad, lite dammig ton av cederträ, lagerblad och örter. Efter en stund kommer läder och lätt citronzest. I munnen är frukten lite tunn. Lingon, kanske lite hallon. Ungt, med rejäla syror och diskreta men lite grovkorningt gröna tanniner. En lätt alkoholvärme. Medellång finish. Det samlade intrycket är ett ungt, rätt enkelt, ursprungstypiskt vin med en hel del charm. 88 poäng.

2008 Lionheart of the Barossa Shiraz, Dandelion Vineyards

2010-12-26T14:54:00.000+01:00

Mycket text på baksidan i kombination med den grafiskt tilltalande etiketten fick mig att plocka ner den här nyhetsflaskan från bolagets hyllor. Kanske inte bästa bevekelsegrunderna för ett köp, men vi får väl se. Baksidetexten ger ändå en hel del info om vinet i fråga. Druvorna handplockas i klasar vilka krossas försiktigt. Jäsningen sker sedan under nio dagar i öppna jäskar med enbart naturlig jäst. Skalhatten trycks ned två gånger per dag. Vinet får ligga 12 månader på fat i 25% nya franska barriquer. Ett ospecifierat antal omdragningar sker innan buteljering. Ingen annan klarning eller filtrering används. Avnjutes till kalvfärsbiffar med grönsakspytt och syrade rödbetor.

Mörkt blåröd färg, nästan svart. En lätt mintig örtighet och ung frukt slår upp ur glaset. Inte någon direkt fruktbomb utan relativt elegant. Lätta inslag av rostade fattoner och vanilj finns också med. I munnen först något vasst men med luftning framträder en vacker, ung och småvarm fruktighet som dock är påtagligt elegant och inte alls tung. Len struktur med bra syra. Mot slutet kommer det fram lite torra tanniner. Lång, torr finish.

Inte alls dumt detta! Typisk australisk shiraz, men lättare och elegantare än vad jag är van vid, vilket är helt min melodi. Skadar nog inte att lägga på rygg något år eller två och priset på bolaget kryper precis under den magiska 100-kronors gränsen. 86 poäng.

2005 Chateau Planeres La Romanie les Aspres

2010-12-16T22:40:00.002+01:00

Planeres bästa vin - Syrah med lite Grenache och Mourvedre, 12 månader på nya fat. Har fått en del bra omdömen, och deras vanliga serie prestige var ju inte helt illa. Färgen är relativt mörk med kvarvarande blåa stänk. Doften är först något knuten och öppnar inte upp sig speciellt mycket med luftning heller.Efter en stund anas dock en mörk, pepprig fruktighet. Lätt viol och våta löv. I munnen stramt och svalt vilket hade fungerat bra om strukturen varit lite mer utvecklad. Både tanniner och syror är lite veka, och frukten fyller inte upp tomrummet. Nej, jag föredrar nog den lite mer bussiga och enkla Prestige Rouge som faktiskt hade bättre syra också. 83 poäng till storebror.

2004 Piesporter Michelsberg QW, weinhaus Simon Erben

2010-12-14T22:14:00.001+01:00

En slamkrypare som jag blir bjuden på av svärfar som aperitif före maten. Producenten Simon Erben är för mig helt okänd. En snabb sökning på nätet ger ingen ytterligare information utom adressen; Moselstr. 65, 54340 Bekond, vilket redan fanns angivet på flaskan. Det är väl bara att hälla upp och stifta en ny bekantskap. Vinet är gröngult mot guld. Doften är försiktigt tillbakadragen med stort inslag av fläder och päron. En del petroleum och krita finns med också, men intrycket är lite tamt. I munnen är vinet betydligt mer aggresivt. Petoleumkaraktären blommar ut och blir mycket mer dominerande. Blommorna kompletteras med lätt citrus och en liten hint av sötma på ett bra sätt. Saknas kanske lite fräschör, det finns enstaka jordiga toner, och mer mineraler i finishen skulle inte skada. Pigg syra dock. På det hela taget ett trevligt och intressant vin som säkert inte kostar några större summor. 83 poäng.

2000 Gemma Tabui Barolo Riserva

2010-12-08T16:30:00.004+01:00

Ännu en flaska från Carlo Merolli. Får mannen aldrig slut på bra viner till ännu bättre priser? Vinet avnjuts till strimlad lövbiff med svamp och sparrisrisotto. Färgen är transparent mitt mellan tegelröd och purpur. Doften uppvisar härliga toner av tallskog, örtaträdgård, pinjenötter och en generös på gränsen till yppig rödfrukt som klarat lagringen mycket bra. Jag hittar lite vanilj och peppar och där finns en lätt parfymerad ton av rosenblad också. Munnkänslan är elegant med viss värme och en trevlig, generös men balanserad rödfrukt med mörkare inslag av tobak, tjära och sandelträ. Silkiga tanniner men kanske något tama syror. Bra längd på finishen.

Det här var nog en riktigt fruktbomb för några år sedan och skulle mycket väl kunna lagras ett decennium till vad gäller frukten, men frågan är vad som händer med spänsten och syrorna. Carlo själv menar att den kommer att toppa år 2015 och erbjuder sig att köpa tillbaka flaskorna om han har fel, men varför chansa? Det smakar ju mumma nu! 91 poäng.

2002 Joseph Drohin Chablis Vaudesir Grand Cru

2010-12-06T16:50:00.001+01:00

Skaldjurssäsong på västkusten. Lite räkor, havskräftor och en halv krabba var. Gott bröd och en trevlig aioli, mer behövs inte för en lyxig middag. Med en bra chablis i glasen är lyckan total. 2002 var en lysande årgång och den här flaskan har legat på lut i källaren ett tag, men nu är det dags att korka ur. Plopp! Så var det gjort.

I glasen är vinet ljust guldfärgat med grågröna stänk. Doften är lite knuten initialt men öppnar upp sig efter en stund. Vi får en elegant men lite tunn frukt och en del gröna, gräsiga och lite kärva toner. Dock trevliga toner av sten, kalk och citrus. Man kan också hitta begynnande, lite jordiga mognadstoner. Dags att smaka. Vinet har en något vaxig munkänsla. Fortfarande frisk syra, men åter alltför tunn frukt och för mycket grönt. En lite skarp, pepprig ton av nässlor smyger sig också in. Mineraliteten är återigen det som lyfter vinet. Finishen är trevlig och medellång. Ovanstående låter kanske lite väl hårt, och vinet är inte alls illa, men på den här nivån förväntar man sig lite mer. Den Verget GC Bougros från samma år som jag drack i Bodö var ett betydligt bättre vin som levererade på en helt annan nivå. Kvällens pava klamrar sig, tack vare de fina mineralerna, upp till 85 poäng vilket ändå är en klar besvikelse.

2008 George Duboeuf Pouilly-Fuissé

2010-12-05T22:10:00.001+01:00

Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggandet, men det har sin förklaring; 3 veckors segling in karibien. Där var det långt både mellan internetaccess och bra viner. Jag hade visserligen förberett några inlägg som jag hade tänkt schemalägga för publicering medan jag sörplade piña colada men kameran gick sönder så jag fick inte in några bilder och då fick det helt enkelt vänta.

Den bästa vinupplevelsen under semestern bjuder den här pavan på. Vi avnjuter den till grillad languster på Hummingbird Beach Resort, Soufiere, St. Lucia. Namnet är inte bara tomt prat, det var gott om kolibri i trädgården. Vinet är ljust guldgult med stänk av grågrönt. Doften bjuder på citrus, lite päron, tropisk frukt och lätta toner av vanilj från faten. Lite rostat bröd kanske kan anas också. Vi smakar. Första intrycket är friskt och vitalt. En vaxartad, lätt smörig munkänsla, lite citronskal, en hel del syror och lite dov mineralitet. Fruktigheten är tidvis nästan yppig men intrycket blir ändå något stramt och oförlöst. Vinet skulle nog tjäna på ytterligare lagring. Smaken och kanske framför allt den smöriga eller vaxartade känslan dröjer kvar relativt länge. Gott är det i alla fall! 87 poäng.

Utsikten morgonen efter var det inget fel på heller!

Whiskysamples - en guide

2010-11-07T13:42:00.002+01:00

Som ni kanske märkt dyker det då och då upp inlägg om whisky här på bloggen. Faktum är att mitt dryckesintresse egentligen startade med whisky och även om det blivit allt mer vin de sista åren så ligger malten mig fortfarande varmt om hjärtat. En av de stora fördelarna med whisky, eller all starksprit för den delen, är att den kemiskt är mycket mer stabil än ömtåligt, lättoxiderat vin. Whisky tål rätt omild hantering utan att förändras nämnvärt vilket gör att man bland annat kan tappa den på mindre flaskor, ofta 2-3 cl och sedan byta dessa samples med andra entusiaster. Detta har den uppenbara fördelen att man kan prova mängder med olika whisky för en relativt billig peng. Här följer en guide in i samplebytandets värld.

Ett: Köp en flaska whisky, eller ännu hellre flera. Portot för enstaka samples blir onödigt högt. Helst ska det vara tappningar i cask strenght från ett obskyrt, nedlagt destilleri, alternativt ovanliga tappningar från ett populärt destilleri som Ardbeg, Laphroaig eller Macallan. Whiskyn ska gärna ha några år på nacken och allra helst ska den vara producerad före 1980. Ju tidigare produktionsår desto bättre kan man säga. Gammal fin whisky från 50 och 60 talet är hårdvaluta på bytesmarknaden.

Två: Skaffa utrustning för att tillverka samples. Flaskor och korkar kan köpas bland annat på apoteket men jag brukar beställa mina från Nordic Pack. 3 cl är vanligaste förekommande samplestorleken. Tillräckligt för att dela med en kompis. Man behöver också ett centilitermått och en liten tratt, exv. en sådan som ibland följer med fickpluntor. Det finns mer avancerade lösningar med mått man fäster på flaskan som automatiskt mäter upp rätt mängd men för "hemmabruk" är det överkurs. Sist men inte minst behöver man etiketter till flaskorna. Dessa bör vara tillräckligt stora för att all info som finns på den ursprungliga etiketten ska få plats. Tillverkningsdatum, tappningsdatum, ålder, alkoholprocent, nummer på fatet, vilken firma som tappat whiskyn, vilken typ av fat med mera är i högsta grad väsentlig information. Om det bara står Ardbeg 11 yo på etiketten kommer mottagaren att bli besviken. Enklast är att köpa etikettark som passar till en vanlig skrivare och sköta allt i till exempel Excel.

Tre: Leta reda på någon att byta med. Kan vara svårt ibland. Gå med i en whiskyklubb om en sådan finns i närheten. Där träffar du andra intresserade och kan få värdefulla kontakter. Bor du ute i obygden, har social fobi eller helt enkelt inte hinner engagera dig i en klubb så är whiskyforum.se ett utmärkt ställe att leta efter likasinnade. Här finns whiskyteket, en funktion som låter medlemmarna lägga upp whisky tillgänglig för byte (eller försäljning). När du hittat en byteskompis kommer ni överens om bytet. Det är inte alltid 1:1 som gäller, vissa flaskor är ju dyrare än andra. Det förekommer också ren försäljning av samples, men det är ju olagligt och jag kan absolut inte rekommendera det.... verkligen inte... hrm... host.. Nu går vi vidare!

Fyra: Posta paketet! Man bör dock lägga en del anstänging på att förpackningen blir stöttålig. Bubbelplast är det överlägset bästa sättet att förpacka samplesflaskor och det kan du ofta köpa i en bokhandel eller liknande affärer som säljer kontorsmaterial. Posten har gröna, förfrankerade, vadderade kuvert som lämpar sig utmärkt som ytteremballage. Storlek small rymmer sex stycken 3 cl sampleflaskor.

Det finns även en del affärer på nätet som, förutom vanliga whiskyflaskor, säljer samples. En av de bästa är Master of Malt. De rekommenderas varmt, även för sitt övriga utbud. Så, nu är det bara att följa stegen ovan och börja samla på sig samples. Det blir snabbt många, ibland tror jag nästan att de förökar sig i lådorna.

2008 Chanson Reserve du Bastion

2010-10-29T17:00:00.003+02:00

Domaine Chanson Père & Fils har varit med ett bra tag. Depuis 1750 står det på etiketten. Egendomen har sin bas i Beaune och grundades av en viss Simon Verry och övertogs senare av Chanson familjen som succesivt expanderade egendomen. Man lyckades genom tur och skicklighet förhindra att firman styckades upp, men på senare år har man fört en något avsomnad tillvaro. 1999 köptes hela klabbet av Group Societé Jacques Bollinger som bland annat äger Bollinger och Ayala i champagne. De nya ägarna har pumpat in en hel del kapital och nytt folk, vilket gjort att kvalitén hoppat upp ett par snäpp. Man har en hel räcka egna vingårdar framför allt i Beaune, men köper in så mycket 75% av frukten externt. Det uppges att druvorna handplockas, men det är osäkert om detta gäller även de inköpta druvorna. Vinifiering sker separat för varje parcelle. Ingen avstjälkning sker av de röda druvorna. Jag hittar ingen information om det aktuella vinet på deras hemsida, men det rör som om instegsnivå.

Den här flaskan köpte jag mest eftersom jag "råkade" inhandla ett par lådor 2009 en primeur från samma producent. Namnet är taget från Chansons källare, som sedan starten är belägen i ett gammalt fästningsverk från 1400-talet. I glaset en ljusröd, transparent färg men lite blå stick. Doften är initialt elegant med lite smultron, röda vinbär och rönnbär. Utvecklar sedan lite köttigare, jordiga, mustiga toner med en del järn och kalk i botten. Smaken är robust med påtaglig syra, tunna, lite strävt eleganta tanniner och rätt tillbakadragen frukt. Mer av järnfilspån och mustig höstkänsla. Relativt enkel, mycket typisk, robust och god pinot utan alltför mycket krusiduller för ett klart överkomligt pris. Slank ner fint till får-i-kål. 87 poäng. Det ska bli intressant att prova några av deras bättre viner årgång 2009 när de så småningom anländer till källaren.

2006 Montevertine Toscana IGT

2010-10-26T18:25:00.003+02:00

Det har blivit en del beställningar från vårt kära grannland i söder senaste månaden och några smakprov ur lådorna har det blivit också. Montevertine är både namnet på producenten och på vingården druvorna kommer från. Vinet görs på 90% Sangiovese. De resterande 10% utgörs av Canaiolo och Colorino. Den sistnämnda är en av få druvor som har rött fruktkött och som namnet antyder används den framför allt för att ge färg till vinerna.

I glaset är vinet relativt ljust. Doften är lite knuten men bjuder ändå på en härlig uppvisning. Trevlig ljus rödfrukt med hallon och körsbär kombineras med en påtaglig örtighet - oregano, lite salvia, någon kvist citrontimjan och den här svårdefinierbara tonen som jag närmast förknippar med varm tallskog. Vinet lagras i två år på botti och det har lämnat spår i form av lätt tobak, enstaka spån av mörk choklad och lite blyertspenna. Det här är verkligen ett vin att utforska. Här finns den lager-på-lager känsla som jag uppskattar så mycket. Dags att smaka! En härligt elegant ren frukt, trevliga, rätt så torra tanniner och spänstiga syror. Lång och trevligt kontemplativ finish. Det här tål lagring ett antal år utan problem. Mycket trevligt ursprungstypiskt vin i relativt lätt och friskt elegant stil. 91 poäng.

Årgång 2007 har provats här och här.

2008 Kallfelz Merler Königlay-Terrassen Grosses Gewächs

2010-10-25T10:00:00.004+02:00

Weingut Albert Kallfelz ligger strax utanför Zell. Firman grundades 1907 av Albert själv, men familjen har gjort vin på platsen sedan 1400-talet. Kallfelz är en av de större producenterna i Moseldalen med över 40 hektar vingårdar, bland annat majoriteten av Merler Königslay. Lutningen i vingården är 65% och orienteringen är syd till sydväst, vilket skapar mycket goda förhållanden. Jorden består av kvartsskiffer.

Vinet är ljust med gulgröna reflexer. Doften är frisk och fruktig med päron och lite fläder, samt en del inslag av rök och bensinstation och en nypa daggfuktig örtagård. Mycket trevlig. I munnen är vinet nästan spritsigt och har bra, fräsch syra. Mest påtagligt är nu den utpräglade smaken av kalk, stål och rök, vilket dock kompletteras och hålls under kontroll av en finlemmad blommighet och lite oljig, nästan vaxartad frukt. Finishen är mineralisk och medellång.

Ett mycket trevligt exempel på elegant moselriesling. Priset är mycket överkomligt också, 11 euro sist jag kollade. Det blir nog att beställa ett gäng från 2009 också. 88 poäng.

2008 Domaine du Colombier Crozes-Hermitage

2010-10-21T22:45:00.001+02:00

Domaine du Colombier har varit med länge, men började buteljera under egen etikett först 1991. De är kända för att producera pålitliga viner med hög drickbarhet utan krusiduller. Deras Crozes-Hermitage produceras från runt ett dussin lotter utspridda runt Mercurol och Tain. Till vinifieringen används tankar av cement, trä och stål. Jäsningen pågår i 14 dagar vid cirka 30 grader vilket mot slutet stiger till upp mot 34 grader. Vinet lagras drygt ett år före buteljering, delvis i 600-liters ekfat. Kvällens butelj avnjöts till Lammelår Provencale uppe i Norge.

Färgen är djupt blåröd, nästintill ogenomskinlig. Doften innehåller en del mörkmullrande syrahfrukt, men är stram snarare än varm, och har också en del gröna, lite ogina toner och en rejäl portion jord. Faten är inte alls påtagliga, även om det finns ett tydligt inslag av vanilj. En del gräs och lättare peppriga toner. Komponenterna är inte fel och vinet är relativt komplext och intressant, med det spretar en del och någon harmoni vill inte riktigt infinna sig. I munnen finns tydliga, rätt kärva tanniner och en sträv syra. Frukten är lite blek i sammanhanget och frågan är om den kommer att hålla för den lagring som är nödvändig för att runda av tanninerna och (förhoppningsvis) låta de övriga komponenterna gifta sig ordentligt. Finishen är relativt kort men trevlig med en släng mineraler på slutet och en lätt, kvardröjande rökighet.

Inget dåligt vin, men något mer inköp blir det nog inte. Om du råkar sitta på några flaskor skulle jag rekommendera minst ett par års lagring för att se vad som händer. Kanske kommer harmonin med lite tid. 84 poäng.

Mortlach x2

2010-10-13T20:05:00.001+02:00

Mitt favoritdestilleri är nog speyside klassikern Mortlach, mycket på grund av den kryddiga, biffiga, lite rökiga karaktären och den frekventa användningen av sherryfat. Grundat 1823 var Mortlach det första destilleriet i Dufftown att få licens för whiskytillverkning. Dess historia har, liksom många andra skotska destillerier, varit stormig och under årens lopp har byggnaderna bland annat fått tjänstgöra som kyrka. Nuförtiden ägs Mortlach av whiskygiganten Diageo. Standardutgåvan är 16 år gammal och ges ut i den förr mycket omfångsrika men nu starkt decimerade Flora & Fauna serien. Man har också gett ut en del specialbutlejeringar, och det finns massor av flaskor från oberoende buteljerare på marknaden, framför allt Gordon & Macphail som nyligen gav ut världens hittills äldsta whisky, en 70 år gammal Mortlach från 1938 för det facila priset av £10000.

Ikväll provar jag två äldre originalbuteljeringar som gavs ut för några år sedan. 1978 Mortlach Rare Malts 20 years old håller 62,2% och släpptes på marknaden i slutet av 90-talet. Rare Malts är en numera nedlagd och kultförklarad serie limiterade cask-strength buteljeringar som Diageo gav ut från 1995 till mitten av 2000 talet. När de kom var de förhållandevis billiga, runt £60, men nuförtiden är de äldre buteljeringarna i serien mycket svåra att få tag på och betingar oftast tiodubbla priset eller mer. Över till whiskyn. Doften är ren och fruktig med tydliga, men ganska lätta sherrytoner. Finofat kanske? Lite torkade russion och päron. I munnen är alkoholen först dominerande men med lite vatten framträder mycket karakteristiskt Mortlachkryddighet med vitpeppar och ingefära, följt av en ren, len sherryfrukt och lätt rök med stänk av svavel. Finishen har bra längd, bjuder på mer rök och svavel och blir lite hetare mot slutet. 87 poäng.

1971 Mortlach 32 years old släpptes som en del av Diageos årliga premium releases för några år sedan. Whiskyn håller 50,1%. Doften är något tillbakadragen med en ren och len profil. Gräs, en del kryddor och mycket lite svavel och rök, något som annars ofta är ett signum för Mortlach. Lite parfymlik med en del vanilj. I munnen fortsätter whiskyn på samma tema; mycket ren men kanske lite tunn. Svaga toner av lakrits, viss kryddighet med toner av kanel och julkaka. Finishen är mer utpräglat kryddig men kort. 84 poäng.

Två helt ok whisky som uppvisar lite olika sidor av Mortlach. Dock kan man inte med bästa vilja säga att de är prisvärda. Prova istället den 16-åriga standardutgåvan som är minst lika bra.

2009 Yellow Tail Shiraz

2010-10-05T18:22:00.002+02:00

Den här flaskan hittade till mitt bord på outgrundliga vägar. Du som var skyldig till detta - jag vet vem du är och kommer att hämnas! Skämt åsido, det här vinet är nog det syltigaste jag druckit. Doften är någotsånär ok. Ganska intetsägande med en del brända toner, slätstruken frukt och lite fat. I munnen börjar dock lidandet - total avsaknad av syror, nästan osynliga tanniner, en outhärdligt syltig varm frukt och en hel del bränd plast. Det bestående intrycket blir översötad björnbär/jordgubbssylt som legat för länge i en plastbox som tidigare använts som askfat. Detta är nära odrickbart och kan endast rekommenderas som nödlösning vid akut behov av berusning, möjligen utspätt med lämpligt "blannevann". 55 poäng

Mat och vin i Bodö

2010-10-04T21:06:00.006+02:00

Vilken tur! Det finns fler vinentusiater i trakten. En kollega på jobbet brukar ordna middagar med ett gäng kompisar, en liten mat och vin klubb helt enkelt. Värdskapet roterar mellan medlemmarna, som ordnar kvällarna tillsammans två och två. Jag hade förmånen att närvara vid senaste träffen. Här kommer en lite försenad rapport:

Vi anländer runt halv åtta. De flesta övriga gästerna har redan anlänt. Totalt blir vi sju till bordet. Först en aperitif i form av 2004 Zind-Humbrecht Clos Saint Urbain Gewurstraminer. Färgen är åt det orangegyllene hållet. Doften är lite oxiderad men fruktig med aprikoser och sommarblomster. I munnen möts man första sekunden av en intensiv, söt tropisk fruktighet som tyvärr dör bort väldigt snabbt och ersätts av en lite klumpig och tung gummi-petroleumkaraktär blandat med krossad kalksten. Frukten går nu istället åt omogna gråpäron, men utan någon frisk syrlighet. Finishen är kort och livlös. Nej, ingen höjdare, i alla fall inte så här på egen hand utan mat. 85 poäng.

Första rätten är grillad kungskrabba med palsternakspurée, soyasmör, tomatsallad och sparris. På tallriken ett krabben, kluvet på längden. Köttet har grillats i sitt skal. Supergott och precis lagom tillagat, utan att bli segt. Puréen är mycket len och god, smöret och sparrisen perfekta. Tomatsalladen däremot är kryddad med chili och stör i mitt tycke de övriga lena och smöriga komponenterna. Chilin passar inte heller till vinet.

Vinet ja, vi dricker 2002 Verget Chablis Grand Cru Bougros. Ett fantastiskt gott och matvänligt vin med trevliga sekundärmognadstoner. Färgen är gulgrön. I doften en härlig mineral, citrus, mogna päron, lichie och lite krusbär - en härlig fruktkompott! I munnen en avrundad syra, som ändå är närvarande. Milda toner av kalk och mineraler och mer av den friska fruktigheten. Det påstås ju att vinerna från Bougros ska vara lite fruktigare än övriga GC lägen i Chablis, och det stämmer på pricken på det här vinet. Fin årgång också. 93 poäng.

Krabban följs av lammracks med italiensk kryddning, svamprisotto, grillad sparris och bakad körsbärstomat. Vit tryffelolja och balsamico ringlat över. Lammet är himelskt! Perfekt rosarött, härligt mört. Oljan och balsamicon är också mycket bra och grönsakerna fina, men risotton är lite väl torr för min smak. Visst är den god, men i mitt huvud är risotto krämig och mjuk. Det här är som om man tagit en risotto och sen stekt den hastigt.

Till detta en chianti classico, 2004 Monsanto Riserva El Poggio. Ljust rubinrött med tegelfärgad kant, överaskande moget i färgen. Ur glaset stiger en härligt kraftig väldoft av röd, mogen frukt, italienska charketurier, kryddskafferi, kaffe, varm tallskog och rostade körsbärskärnor. Ursprunget är tydligt. I munnen mjuka, finkorniga tanniner och snäll syra (för att vara chianti). Mera kryddor och kött - cinta sinese lardes lindat med rosmarin och lagerblad. Milda röda vinbär, jordgubbar, körsbär och viol. Mycket drickbart, och till lammet en veritabel succée. J-vligt gott helt enkelt. 93 poäng.

Nu följer grillad torskrygg med morotspuré, sparris, saltbakad potatis, bacon, shitake och beurre blanc - en mycket norsk rätt och riktigt god och vällagad, igen. Man blir bortskämd! Till detta dricker vi lite överraskande en cava, NV Segura Viundas Heredad Reserva Brut. I glaset blekt strågult. Doften bjuder på lätt rostade, lite jästa brödtoner och en frisk fruktighet - citrus, päron och en lätt blommighet. Trevligt! I munnen fin mousse. Mycket friskt, med lätt sötma och en liten mineralisk sälta. Lättdrucket, relativt okomplicerat vin som visar sig passa mycket bra till den lite salta maten. Men flaskan är bara för mycket! 87 poäng.

Mera mat - Surf & Turf står det på menyn. Detta visar sig innebära havskräftor och scampi med filet mignon. Till detta chilisauterade minilökar med sparris (igen) och chorizosallad. Svampsås på kantareller och karl-johan samt ugnsbakade potatischips fyller ut tallriken. Här kommer kvällens enda miss i köket, köttet är lite överstekt, men har inte blivit torrt och är mycket mört. En utmärkt, trevlig rätt, som visar att det går fint att kombinera kött och skaldjur. Så till vinet som jag sett fram emot hela kvällen - 2005 Domaine du Pégaü Cuvée Laurence. Mörkt blårödlila. Ur glaset stiger en bedövande tät, varm fruktighet. Smultron, björnbär, och svarta vinbär följt av lakrits, herbes de provence, tjära, läder och tobak. Lite brända, rökiga ektoner. I munnen rejäla tanniner och stor kropp uppbyggd av tät, koncentrerad, lite söt frukt. Mer av de brända tonerna och en speciell limmig karaktär. En kalkig, järnaktig mineralsyra rundar av det hela. Karlssons klister på kolad ekplanka insmord med björnbär och strösslad med kalk och järnfilspån kommer rätt nära. Det låter kanske inte så gott, men det är det! Om några år smakar det nog ännu bättre. 95 poäng.

Till dessert blir det jordgubbscarpacchio, mynthapesto och balsamico med riven vit choklad. I glasen 2003 Chateau Dereszla Tokaji Aszú 5 puttonyos. Färgen är blekt gyllene. En speciell upplevelse infinner sig, vinet doftar nämligen precis som desserten! Jordgubbar, lite mint och ljus choklad.Lite citrus finns med också. I munnen önskar sig flera av gästerna större sötma, men jag uppskattar den friska känslan med bra syra och medelhög sötma. Det gör sig bra till de syrliga inslagen av mynta och balsamico i maten. 91 poäng.

Tack alla som bidrog till en lyckad och trevlig kväll. Speciellt tack till D och M som komponerade menyn och valde ut vinerna. Fantastiskt jobb!

2005 Chateau Planeres Prestige Rouge

2010-10-02T23:26:00.001+02:00

Så till sista vinet i Prestigeserien. Jag har tidgare avhandlat rosé och blanc, och så här framåt hösten har turen kommit till rouge. Vinet dracks till lammkotlett med rosmarin och svartpeppar, rödvinssås och potatis confiterad med citron och vitlök. Färgen är rubinröd med blå stick. Relativt transparent. Doften är fruktig med toner av blåbär, slånbär och koncentrerade hallon. Fortsätter med en fin kryddighet dominerad av lagerblad och kryddpeppar. Smaken är fyllig och pepprig med medelfyllig kropp och bra drag i syrorna. En del diskreta tanniner finn det också. Vinet dröjer sig kvar i munnen på ett rätt trevligt sätt. Blir lite dammigt mot slutet kanske. På det hela taget ett bra, relativt enkelt vin som passar till grillade kötträtter och köttigare tapas. 85 pinnar.

Restaurant Trio, Malmö

2010-09-30T21:13:00.007+02:00

Trio har fått mycket uppmärksamhet på senare tid, och ett besök passades in i ett pressat schema under blixtvisiten i skåne i helgen. Planet landar på Kastrup kl 18.00, bordet är bokat till 19.00. Vi är fyra personer som tumlar in på restaurangen, mycket förväntansfulla. Teamet på trio består av de tre grundarna; Ola Rudin, kökschef, Erik Berne, restaurangchef och sommelier, Sebastian Persson, kökschef och ytterligare en sommellier, Linda Violago, som tillkommit lite senare. Alla är lågmält trevliga och professionella ut i fingerspetsarna. Inredningen är mycket återhållsamt skandinavisk och går i vitt, grått och svart med en del trädetaljer. Lokalen är relativt liten med endast fem bord.

Vi erbjuds först ett glas champagne, NV Pascal Doquet Blancs de Blancs. En trevlig, knastertorr champagne (zero dosage) med fyllig karaktär av citron, mandelkaka och vanilj. Härliga syror och frisk, relativt lång finish. 89 poäng. Till vinet fick vi först räkchips och baconsnacks med svartpeppar, vilket var gott, speciellt räkchipsen, men kanske inte så spännade. Strax kom dock ytterligare en amusant på bordet bestående av flortunna skivor av rödbeta med någon form av creme fraiche likande skum, ljumna pilgrimsmusslor, sagogryn och svartvinbärscoulis. Även denna rätt var tyvärr lite väl tam utan varken sötma eller sälta. Det var för lite rödbetor för att väga upp svartvinbären och sagogryn smakar ju inte mycket, vilket även i det här fallet får gälla för pilgrimsmusslorna. Hela karaktären var väl tunn helt enkelt. Men brödet till var fantastiskt. Små minilimpor, varma från ugnen, med härligt skånskt smör till!

Första ordinarie rätten på menyn beskrevs som "Råräka, gurka, dill och saltarv". Detta visade sig vara ett ostron med dillskum, halvfrusna gurkstavar och ett litet berg av frusen, pulveriserad gurka (körd genom pacojet månne?). Saltarv är en liten strandört, och en kvist av denna hittade in på talriken också. Det hela var en otroligt frisk upplevelse och riktigt supergott. Vinet är en muscadet. 2009 Le Fief du Breil Jo Landron lyckas tyvärr inte leva upp till rätten. Det har inte den fräschör och syra som behövs och kylan i maten gör att vinet upplevs nästan jolmigt. Nä, det här är ingen lyckad matchning är jag rädd. 82 poäng till vinet.

Nästa rätt till rakning, eller smakning kanske man ska säga, är tre sorters ljummen kål, friterade fläderbär, tunna äppelskivor och brynt smör. Himmelskt gott, och det blir inte sämre av att vi får kvällens kanske bästa vin, NV Extra Brut Efflorescence Marie Courtin, en blanc de noir champagne som inte är den lättaste att få tag på. Zero dosage, lite rosa ton och en härlig, fyllig pinotdoft dominerad av lätta röda bär - hallon och jordgubbar - och en liten hint av vinbärsblad. Mycket trevlig munkänsla men pigg mousse och en lätt kryddighet. Blir efterhand mer mineralisk i munnen och avslutar med en lätt nötighet. 93 poäng.

Nu kommer torsken! Ångkokt torsk med torskrom, söl - en sorts tång - och rabarberbuljong. Inte fel alls, sältan i fisken och tången kommer bra överens med den lite oljiga karaktär rommen och tången bjuder på och den lilla sötma och syra som rabarberna bidrar med. I glasen 2008 Riesling Schonfels Peter Lauer, en härlig stenkakerisling med bra petroleum i både doft och smak, skyhöga, salivsprutande syror och fantastiskt fräsch frukt dominerad av päron och äpplen. Superbra kombo! 92 poäng till vinet.

Så en bit kött på talriken. Kalvfilé, varsamt tempererad till knappt 60 grader. Heltigenom rosa, ända ut i kanten. En liten klick lökcreme, stekt charlottenlök och ett strössel av lökaska. Gott, enkelt och på något sätt rustikt i sin smakprofil. Askan gör att man får associationer till sommarens grillkvällar, men det här köttet har troligen aldrig varit i närheten av en så ojämn och opålitlig värmekälla som en grill. Supermört, superlent, supergott! Det är verkligen köttet som har huvudrollen i den här rätten. Vi får ett "intressant" vin, 2007 Le Griotte, Domaine des Griottes från Loiredalen. Ofiltrerat, osvavlat, oklarat och helt ekologiskt (vilket för övrigt gäller samtliga av kvällens viner). Doften är inte den renaste, här finns en del funk, men fin frukt och en hel del spännande saker som man inte är van vid i mer traditionella viner. I munnen är det dock uppenbart att det här inte är ett vin som passar någon runt bordet. Kanske är vi alltför inbitna traditionalister, men ingen av oss tycker att detta är särskilt gott. Karaktären påminner mest om druvjuice med riklig frukt åt det ljusröda hållet, en del sötma och stor brist på både munkänsla, tanniner och syror. Vi kan inte påstå att vinet är defekt, förmodligen ska det smaka såhär, men i så fall finns det så mycket bättre rödtjut, även ekologiskt, att välja bland. 75 poäng, mest för doften.

Chevre är en av mina favoritostar. Jag såg alltså fram emot efterrätten som enligt menyn bestod av svarta vinbär, färskgetost och harsyra. Resultatet gör mig inte besviken. Chevren kommer i form av glass och pulver, vinbären är härligt intensiva och harsyran tillför lite fräschör. Det hela toppas med tunna marängflarn. Mumma! Vinet är 2006 Douceur Angevine La Coulée d'Ambrosia från Loiredalen. Sött med hela 18% alkohol, men ändå friskt. Mycket trevligt, utan att vara fantastiskt. 87 poäng.

Till kaffet dricker vi cognac från Jean Luc Pasquet. Vi prövar 10, 25 och 40 åriga varianter. Jag är ingen expert på cognac, men 10-åringen är lite spritig, medan de äldre varianterna bjuder på fantastiskt len upplevelse, stor kropp och fin komplexitet. 40-åringen är bäst i min mun, men 25:an kommer bara någon hårsmån efter och E och S tycker till och med att den är bättre.

Sammanfattingsvis så är maten av yppersta klass. Någon rätt upplevs som lite tråkigare än de andra, men allt är på en mycket hög nivå. Karaktären är genomgående lätt och frisk utan tyngande fett och såser. Genomgående lokala råvaror med nordiskt anknytning. Vad gäller vinerna så är det mer berg-och-dalbana. Vissa viner och matchningar är verkligen fantastiska. Kvällens bästa viner är utan tvekan NV Extra Brut Efflorescence Marie Courtin och 2008 Riesling Schonfels Peter Lauer. Bägge är utmärkta och passar sina respektive rätter mycket bra, men 2007 Le Griotte, Domaine des Griottes når inte upp till acceptabel standard. Trio är trots detta en mycket bra restaurang och i Malmö finns det nog bara Bloom som kan utmana. Trio står sig bra även i konkurrensen på andra sidan sundet. Väl värt ett besök!

Tack till E, D och S för en mycket trevlig kväll, och till personalen på trio för utmärkt service och god mat.

P.S - Sorry för uteblivna bilder. D.S

Svampmiddag

2010-09-22T20:02:00.002+02:00

Svamp och bärplockning innebär att man också måste äta upp det man höstat in, en inte alltför oangenäm plikt. Tagliatelle med svampstuvning, zuccini och parmesan står på menyn, följt av blåbärspaj och vaniljglass. Vi samlas hemma hos M, som har den största och trevligaste lyan av oss här på Inndyr för att rensa och tillreda svampen. Under matlagningen värmer vi upp med ost och fransk lantkorv som vi sköljer ned med kvällens första vin.

2006 Domainde la Pousse d'Or Volnay 1er cru En Caillerets, inköpt i höstas på SB till reapris och smugglades med upp till Norge nyligen. Färgen är transparent röd med mörkare stick och ljusnande kant. Doften är mättad med blandad rödfrukt och har undertoner av chark, lagerblad och rostat bröd - väl integrerade fattoner. Här finns också lite örtiga toner, lät mint och en obestämbar lite salt, dyig nyans som påminner om sjöbotten, vilket inte låter så trevligt men faktiskt är riktigt spännande! I munnen friskt och lätt med fin, ren frukt och en trevlig mineralitet. En del lite sträva tanniner och enstaka lite gröna örtiga toner. Torr och lång finish. Ett elegant och inbjudande vin med ren, trevlig, generös frukt, för bourgogne vill säga! Inte riktigt lika bra som Clos des 60 Ouvrées från samma år. 90-91 poäng. Finare Vinare provade naturligtvis för länge sen.

Så kommer maten på bordet och nästa vin i glasen - 2006 Chapoutier Cote Rotie Les Bécasses. Här är det ett helt annat vin som möter oss. Mörkt, tätt och ogenomskinligt. Doften mullrar av mörk frukt, rått kött och rostade fat. Lätt anstrykning av rök, violer, mint och kryddbukett. Får associationer till varm tallskog och olivsnacks på altanen. I munnen viskös känsla med stor kropp, mörk frukt, kryddor, inte så lite fatkaraktär och trevliga tanniner. Finns även här en del mint och lite klistrigt lösningsmedel. Bra syra och trevligt grusigt mot slutet. Hedonistiskt på sant Parker manér och mums-fillibaba redan nu i sin späda ungdom. Passar fint till svampstuvningen. En direkt jämförelse med En Callierets är svår då det är två helt olika viner, men Les Bécasses får två av tre röster kring bordet. 91 poäng.

Till pajen och glassen drack vi 2004 Domaine Mas de Lavail Maury Blanc, ett sött vin gjort på Grenache Blanc. Ljust guld i glaset, trevlig näsa med äpplen, päron, persikor, honung och lite parfymlika blommiga toner. Jag hittar en liten hint ingefära och lite apelsin också. I munnen rätt så lätt och frisk med behaglig sötma och vaxartad munkänsla, mera fruktkompott, lite gräs, mintpastiller, honung och lite hav (!). Mycket trevligt lätt och fräsht desertvin. Den höga alkoholen på 16% märks inte mycket. Serveras med fördel kylt. 89 poäng.

Tack till E och M för en trevlig dag med svampplockning och för middagen, speciellt eftersom jag vann det efterföljande partiet Settlers!

1977 North-Port Brechin

2010-09-15T23:57:00.001+02:00

Diageo, giganten i whiskyvärlden, har en hel del spännande whisky i sina lager och varje år släpper de ett gäng specialtappningar under samlingsnamnet special release. Det brukar röra sig om gammal, vällagrad, cask strenght whisky i de högre prisklasserna. 1977 North-Port Brechin 28 years old släpptes 2005 och håller 53,3% ABV. Destilleriet grundades 1820 men lades ned i den stora destilleridöden i början av 80-talet och de flesta byggnaderna har rivits, så det blir ingen mer whisky från Brechin och det börjar bli svårt att få tag på tidigare tappningar. Över till dropparna i glaset. Doften är smörig, men har samtidigt en torr, mineralisk gräsighet. Lite anis, maltsötma och en del frukt - kanderade päron kanske? Hint av russin. Trevlig och fräsch. Smaken har mer mineraler och en del maltsötma i bakgrunden. Jag hittar druvor och anis igen. Ren och supertorr. Finishen är först och främst torr den med. Toner av kalk och gräs dominerar. Påminner om torr riesling från Alsace. Dröjer kvar länge på ett angenämnt vis. 88 poäng.

2007 Francois Martenot Cote de Nuits Village

2010-09-13T23:20:00.002+02:00

Efter senaste tidens utflykter till pinot från udda, dvs. icke franskt, urspung är vi ikväll tillbaka på säker mark i Bourgogne. På bordet buljongkokt kyckling med äppelpotatismos och sås gjord på buljongen från kycklingkoket. Kvällens vin inköptes på Örnes vinmonopol, som inte hade något större utbud, men vi får hoppas att det smakar. En snabb googling av producenten ger följande: huset grundades 1859 av en viss Léonce Bocquet och tillhör de större producenterna i bourgogne. Man gör rätt många olika viner, men produktionen förefaller mer inriktad på bulk än finess får jag en känsla av. Nåja, vi ska ge vinet en ärlig chans. Färgen är typiskt blek med blå stick. Doften lämnar inga tvivel, det är faktiskt pinot i glaset. Trevlig, lätt rödfrukt med en del peppar och lite lätt jordiga toner. Inte så illa. I munnen initialt fin frukt, men denna dör alltför snabbt och vinet blir istället surt, grönt och ogint. I mitten finns ändå en liten pepprig kryddighet som är rätt fin. Finishen är kort. Nå, några större fel har vinet inte, och druv och regiontypicitet kan man inte klaga på, ingen bör ha några problem att placera detta rätt på kartan, men det finns betydligt bättre varianter på temat, även om näsan var helt ok. 80 poäng.

Nytt försök med spätburgunder

2010-09-11T22:18:00.001+02:00

Förra gången vi gav oss på 2008 Meyer-Näkel Spätburgunder gick vi på pumpen, eller rättare sagt korken. Nu är flaskan utbytt (en av fördelarna med statliga monopol är den generösa returpolicyn) och vi laddar med helstekt kyckling och sallad. Korken drogs någon timme tidigare och inga defekter kunde upptäckas. Vinet är medelintensivt blårött i färgen. Inga problem att se andra sidan av bordet genom glaset. Doften är initialt lite tyngd av överjästa och gröna toner av vinbärsblad, men dessa försvinner mer och mer med luftning och efter en halvtimme är de i stort sett helt borta. Istället framträder en mycket elegant, lätt rödfrukt med enstaka inslag av plommon och en skir örtighet. Smaken har också en klart positiv utveckling med tid, och går från lite fadd och knuten till lätt, elegant, nästan pärlande pinotfrukt. Här finns också en del tanniner som ibland blir lite kantiga. Ett par tre år i ryggläge borde lösa det problemet. Det saknas en del komplexitet och "driv" - det här är ett ganska snällt vin som inte kräver någon större analytisk förmåga. Relativt gott men fört dyrt, i alla fall på norska vinmonopolet, där man annars, till min stora glädje och förvåning, kan göra riktiga fynd, åtminstone i de högre prisklasserna. Vardagsvinerna däremot är rusktigt högt prissatta. Just det, höll på att glömma, kvällens vin kammar hem 85 poäng.

Söndagsviner

2010-09-07T08:26:00.001+02:00

Söndag eftermiddag, matlagning med goda vänner och ett gott vin på lut. Maten bestod av hjortstek, potatisgratäng, kantarellsås, smörkokta sockerärtor och sallad. Enkel klassiker men svårslaget gott. Vinet (vinerna kom det senare att visa sig) som låg på vänt var 2001 Roagna La Rocca et La Pira. Hederlig trad-barolo. Vinet är relativt ljust med tegelröd kant. En finstämd, oemotståndlig doft av italienska charketurier stiger upp ur glaset följt av en elegant blandning av röda skogsbär, örter (rosmarin och lagerblad) och en släng av pinje. Som att vandra i en varm tallskog i Toscana. Fortsätter med peppar, fat och kanske lite brett. Mycket trevligt är det ändå. I munnen elegant, frisk känsla med bra frukt och syra, ordentliga tanniner men samtidigt silkig känsla. Blir lite torr och dammig mot slutet men på det hela taget en mycket trevlig, matvänlig barolo. 93 poäng.

Kvällen drog ut på tiden och fler vänner dök upp, så det blev att öppna en flaska till, 2005 Antonin Guyon Gevrey-Chambertin La Justice har legat i källaren några år. Jag vill minnas att det rådde tämligen upphetsad stämning med täta FYND rekommendationer vid släppet på SB 2007. Vinet är mörkt i färgen med blåa stick. Doften är barabariskt elegant. Här är det inte italiensk korv utan rå inälvsmat på slaktbänken som slår upp ur glaset med ordentlig punch! Den frukt som finns är klassisk pinot: hallon och smultron med kanske en och annan mörkare kusin. Efterhand framträder lakrits, lite mint, blommor och en fin kryddighet. Intensivt men samtidigt elegant och mycket rent. I munnen mer av samma sak. En vildsint elegant! Mycket fräsh utan tyngande ek eller gröna toner. Bra syra, frukt och mineralisk avslutning. Mumma! 91 poäng.

P.S. Båda vinerna har provats här och här. D.S.

2006 Las Flors de Pèira

2010-09-04T22:54:00.001+02:00

La Pèira är en ung producent (startade 2004) i Terrassez du Larzac, Languedoc, som fått mycket uppmärksamhet på senare tid. Läsare av Frankofilen och Finare Vinare känner säkert till vinerna, liksom alla som prenumererar på importören Bristly's nyhetsbrev. Diverse internationella vinpersonligheter, som Robert Parker, Janice Robinsson och Gary Vaynerchuk har prisat firmans jästa druvsaft.

Den aktuella flaskan är av årgång 2006 och kanske skulle den haft några år till i ryggläge, men nyfikenheten blev för stor. Las Flors är som jag förstår det firmans näst bästa röda vin (toppvinet heter helt enkelt La Pèira) och görs på en mix av Grenache, Syrah och Mourvedre. I glaset är det mörkt men mer åt purpur än blåbär. Doften är koncentrerat fruktig och generös men samtidigt elegant. Mörkare björnbär blandas upp med smultron, blommor, fat och en fin pepprig kryddighet. Blir allt elegantare med luftning och frukten får en finare, ljusare struktur, utan att tappa djup och kraft. I munnen är detta en veritabel frukt-choklad-vanilj smakbomb som, framburen av en relativt hög alkoholhalt på 14,5%, ibland balanserar nära kanten till sliskig, men som återigen räddas av luftning och till slut lyckas ge ett rätt elegant, silkigt och nästan svalt intryck i sina bästa ögonblick. Diskreta, finkorniga tanniner, medelhöga syror och viss kalkaktig mineralitet avrundar det hela. Ett kontemplationsvin (nästan i alla fall) som behöver tid. 93 poäng