måndag 28 december 2009

Julport!

Portvin hör på något sätt den mörka årstiden till.. De senaste dagarna har bjudit på två varianter. Min far har sedan många år en liten samling vintage port och i år lyckades jag övertala honom att dra korken ur en av flaskorna. Vi valde mellan två vintage från 1980, Grahams och Smith Woodhouse. Valet föll slutligen på Grahams. Efter ett par timmar i stående ställning satte jag skruven i korken, men ack och ve! Den usla barkbiten gick av på mitten. Nytt försök. Försiktigt skruvande i biten som satt kvar i halsen, sedan ännu försiktigare drag. Djup tillfedställelse när den resterande delen av korken kom upp ur flaskan övergick snabbt i lika djup förtvivlan. Korken var i ett bedrövligt skick. Smulades sönder omedelbart! Hur var det med innehållet? Var det bara ättika kvar i flaskan? En första sniff direkt från flaskhalsen verkade ok, men helt säkra blev vi först när vinet var i glasen. Ingen korkdefekt!

Grahams Vintage Port 1980  är mörkt rött till färgen med möjligen en antydan till mognad i kanten. Doften är initialt lite torr och dammig, men efter luftning komer massor med frukt; björnbär, dadlar, fikon. Succesivt kommer lite kryddor och tillför större komplexitet, men framför allt utvecklas frukten mer och mer. I munnen samma känsla, initialt lite knuten men efter hand mer frukt. Lång eftersmak. Fantastiskt gott! Vinet uppvisar begynnande mognad men är förvånandsvärt fräch och tål säkert ytterligare tio års lagring. Halva flaskan sparades till dagen efter och var då ännu bättre! Vi dekanterade inte vinet och lät det lufta någon timme i flaskan efter att korken drogs, vilket med facit i hand var för lite. Jag skulle rekommendera kanske ett dygns luftning i flaskan, eller minst ett par timmars dekantering. 92 stabila poäng blev det i alla fall!


Någon dag senare provades Offley Cachucha, ett vitt NV vin. I doften honung, fikon och russin. Vax, bokna äpplen och lätt citrus. Frisk smak med mer honung, lite fat och äpplen i en relativt lätt stil. Medellång eftersmak. Gott och lättdrucket i helt annan stil än Grahams. 87 poäng.

tisdag 22 december 2009

Champagnejul!

En i bekantskapskretsen återkommande höjdpunkt är den årliga champagnejulen. Tyvärr har jag missat partyt de senaste åren på grund av tillfällig sinnesförvirring och felprioriteringar. Så icke i år! Upplägget framgår nästan av namnet. Bubbel av bästa sort i en strid ström och mängder av fantastisk plockmat att goffa i sig. Cremé Ninone i miniportioner någon? Jag och sambon anlände vår vana trogen något sent efter lite trubbel med bilen, som inte ville starta efter en natt i 15 minusgrader med kupébelysningen på. Vi spillde ingen tid utan dök rätt ner i ishinken. Tre olika buteljer fanns att välja på.

Först ut är Launois Blanc de Blancs Brut Cuvée Reservée. Doften är fyllig med en hel del tropisk fruk, bröd och lite nötighet. Någon lite orenhet verkar ha smugit sig in. Var nötterna månne härskna? I munnen fyllig med en del sömta (6 gram närmare bestämt). Har inte riktigt den friskhet och fräschör jag söker i champagne, men lättdrucken och passar säkert utmärkt till dessert eller lite fylligare mat. Till ostronen väljer jag hellre något annat. 84 poäng.

Vi följer upp med en klassiker och tillika husets champagne, Pol Roger Brut Réserve som ger ett stramare och torrare intryck trots hela 11 gram socker. Här är det inte lika mycket tropik utan mera citrusfrukter och en lätt sälta. Lite klassik brödighet finns allt med här också. I munnen betydligt mer nyancerad med mineraltoner, citrus, lite lera (!) och fräscha syror. 87 pinnar blir det.

Sist men inte minst en årgångschampagne, Baron Fuenté Grand Millésime Brut 2002 närmare bestämt. Druvsammansättningen är 45% chardonnay, 40% pinot meunier och 15% pinot noir. I nosen ett friskt intryck med mineral, citrusfrukter, torr brödighet och lite nötter. Begynnande mognad, men fortfarande ung. I munnen liknande intryck. Torr och frisk, klassikt skaldjursbubbel och kvällens favorit. Nu på rea dessutom! 89 poäng.

Tack J, M & J för en fantastisk kväll! Alltid lika trevligt!

onsdag 25 november 2009

Bordeaux, bordeaux

Nyligen bjöds på god middag hos lika goda vänner. Hjortstek med potatis, palsternackspurré och svampsås stod på menyn. Jag skulle bidra med vinet. Vad dricka till detta veritabla vidunder? Bejoulais? Pinot? Sådana tankar slogs snabbt ur hågen. Här krävdes tyngre grejer! Ett ypperligt tillfälle att korka ur ett par flaskor Bordeaux! Vid ett besök på systembolagets vinkällarbutik i Malmö i augusti gjorde jag en lycklig upptäckt. Undanskuffad i ett hörn med flera andra stackars singelbuteljer hittade jag en flaska 1995 Château Lascombes. En femhundring kändes helt klart överkomligt och så vällagrade flaskor hittar man sällan på monopolet, så det var ett givet köp. En del annat smått och gott råkade också trilla ner i korgen. Det är väldigt vad hyllorna på bolaget kan luta...

Nå, vi behövde en flaska till, om inte annat för jämförelsens skull. 2005:orna är ju inte färdiga än på länge, men ett första smakprov vore intressant. 2005 Château Mazeyres fick följa med på middag. Hur står sig en hormonstinn ungtupp av god årgång mot en mer mogen gentleman?

1995 Château Lascombes
Färgen uppvisar klar mognad med kant åt det tegelröda hållet. Doften är riktigt bra med kvardröjande frukt, lite charktoner,  lite fat och en fin inlindad blommighet. Med tiden lite  peppar, tobak, lakrits och faktiskt en del mineraltoner. I munnen en silkig mogen känsla med avrundade tanniner och en del fruktsötma. Lagom mängd syror. Helt klart moget men med krafter kvar. Ingen riktig slugger utan mer elegant klassisk Bordeaux. Medellång eftersmak som tenderar att bli lite torr. Trots det riktigt gott. Mumma! 92-93 pts.

2005 Château Mazeyres
Nu är det andra bullar. Borta är den inlindade lena känslan. Här är det handskarna av direkt. Färgen är blålila och mycket mörk. I näsan peppar, lakrits, mörk frukt och en hel del blyertspenna. Nästan överväldigande efter att ha varit rätt sluten första minuterna. Med lite ytterligare luftning lungnar det hela ned sig en aning igen och fram träder en del bäriga och örtiga toner med lite grönt stjälkigt inslag. I munnen  rejäla tanniner förstås och mer av samma saker som i doften. Mat är ett måste! Mest dominerande är peppar, fat och kondenserade mörka bär: björnbär, svarta vinbär, blåbär. En del sötma men det dominerande intrycket är stram kraft som skulle behöva ett par år till i flaskan, allra minst. Fast det visste vi ju redan. Gott är det ändå, men ingen riktig match för Lascombes. 89 pts.

tisdag 24 november 2009

Domaine de la Pousse d'Or x 2

Efter en hård femtimmarssittning på Viktoriagatan 30 i Göteborg (förhoppningsvis sista gången jag besöker denna ångestframkallande adress) kom belöningen i form av en tur till saluhallen och vinkällarbutiken i Nordstan, i nämnd ordning. Det var ett tag sen jag var i saluhallen, men mycket har hänt sedan jag flydde söderut för tre år sedan. Fler butiker, bättre utbud och allmän uppfräschning. Framför allt det stora charkutbudet imponerar. Kungsportsplatsen har också fått sig en rejäl upputsning. Därefter en tur hos det kära monopolet och lite dregel i vinkällaravdelningen. Resultatet blev fredagskvällens middag: Grytstekt fasan med rotfrukter och två flaskor Volnay 2006 som vi, med risk att kallas pederaster, förgrep oss på.


I och till matlagningen blev det ett hemsläp från Moseldalen: Leitzgen Calmont 2007. Torr riesling från europas brantaste vinberg. Lättdrucket och gott. Kunde haft lite mer syra. Ger ett lite sött intryck trots beteckningen "trocken", men definitivt njutbart, desto mer eftersom det inköpts på plats hos producentens Günter Leitzgen i Bremm. Mer om hans viner kan ni läsa
här

Så till kvällens duo: Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées 2006 och Volnay 1er Cru Clos de la Bousse d'Or 2006 båda från Domaine de la Pousse d'Or aka "Gyllene Grodden". Bra bourgone kan ju aldrig vara fel till fin fågel, eller? Vi börjar med Clos des 60 Ouvrées. Doften innehåller animaliska köttoner direkt från slaktaren och är kryddig med lätt ek och drösar av röda bär. Klassisk pinot. I munnen något knuten och stram initialt med en hel del syra och lite tanniner, som dock inte tar överhanden trots vinets ungdom. Efter en stund i glaset öppnar vinet upp och blir rundare och intensivare utan att för den skull ändra karaktär särskilt mycket. Lager på lager av kryddor och bär avslöjas: kanel, peppar, spiskummin, lite citron, körsbär, hallon, röda vinbär, listan kan göras ännu längre. Det här smakar och framförallt doftar fantastiskt!
Så till Clos de la Bousse d'Or. Direkt i glaset ger vinet ett rundare intryck än 60 Ouvrées, med lite mer ek och en varmare känsla. Annars är mycket sig likt i doften. Röda bär, kryddor, kött och så vidare. Mumma! Munkänslan är silkigare och inte lika stram. Lite mer tanniner men även här väl integrerade. Även detta vin utvecklas med lite tid, men skillnaden är inte lika dramatisk. Det tillkommer mer djup och intensitet, men den lager på lager känsla som föregående vin bjöd på infinner sig inte riktigt. Överlag är intrycket lite tyngre och silkigare utan den fantastiska fräschör och komplexitet som 60 Ouvrées uppvisar. Det betyder inte på något sätt att vinet är dåligt. Skillnaderna är små och vilket vin man föredrar mycket en fråga om personliga preferenser.
Sammanfattningsvis passade vinerna bra till maten. De kunde lätt ha burit upp även en kraftigare höstgryta och skulle inte skämmas för sig på egen hand heller, trots bristen på lagring. Runt vårt bord blev resultatet vinst för 60 Ouvrées med tre av fyra röster. Poäng? 92-93 för vinnaren, Bousse d'Or kommer någon pinne efter. Riktigt bra bourgone!

onsdag 23 september 2009

Mera Flora & Fauna

Igår kväll efter maten blev det ännu en Flora & Fauna buteljering, denna gång från Benrinnes, ett speyside destilleri grundat 1829. Liksom många andra destillerier har det en dramatisk historia, bland annat brann stora delar av anläggningen ner 1896. En större renovering genomfördes 1955 och 1966 utökades antalet pannor från tidigare tre till nuvarande sex stycken. En speciell detalj är att man som enda speysidedestilleri trippeldestillerar, vilket annars brukar förknippas med lowland eller irländsk whisky. Destilleriet ägs av Diageo. Ettiketen på F&F buteljeringen pryds av en orrtupp.
Benrinnes 15yo "Flora & Fauna"
Mörk teakfärg skvallrar om sherryfat, men som alla buteljeringar i serien är whiskyns färg justerat med sockerkulör, och därför helt opålitlig. Alkoholstyrkan är den sedvanliga 43%. Doften bekräftar i alla fall att färgen inte är helt fel ute, för här finns det klassisk kraftig sherry! Sötma, frukt och romindränkta russin! Faten bidrar med en viss pepprig kryddighet. Det finns också en del svavel vilket jag uppskattar, men andra ibland kan avsky. Smaken bjuder på mer av samma sak, men känslan är kanske lite torrare än jag förväntat mig och svaveltonerna är mer framträdande. Eftersmaken är medellång, varm, pepprig och söt. Ingen påtaglig beska. Sammantaget en bra sherrylagrad whisky med mycket kropp och karaktär. Om man inte har något emot svaveltoner (och det har inte jag!) så bör man absolut prova denna mycket prisvärda whisky. 85 pts.

tisdag 22 september 2009

Premiär!

Mitt första trevande försök till en blogg. Efter att i flera år läst andras bloggar tänkte jag göra ett eget krypin. Vi får se hur ofta jag hinner och orkar uppdatera. Först en kort presentation. Jag är snart trettio, arbetande. Bor på västkusten med sambo och hund i villa. Samlar på whisky och vin i källare och garderober för nutida och framtida konsumtion. Antalet flaskor är stadigt växande. Tänker skriva om de drycker jag inmundigar när jag har tid och lust. Inga kända jävförhållanden. Efter denna ouvertyr svingar vi oss in i bloggosfären!

I helgen åts det skaldjur. Förrätten bestod av krabbsoppa gjord på egenhändigt kokad skaljdjursbuljong, vitt vin, lite grädde och krabbkött. En rätt så mastig anrättning, men närande och god. Till huvudrätt blev det en risotto på räkor, havskräftstjärtar och sparris med en liten grönsallad vid sidan av. En av mina mest lyckade risotto någonsin! Under och i matlagningen körde vi Grüner Veltliner från Leth, friskt och gott som vanligt, men saknade kanske lite spänst. Avgjort för klent för själva måltiden, så vi uppgraderade till Bonterra Chardonnay som passade bra med sin typiska amerikanska stil och tydliga rökton. I sängen på kvällen blev det en whisky från skåpet, Mannochmore 12yo "Flora and Fauna", 43%

Bonterra Chardonnay 2007
Första gången vi drack denna jänkare som fått fina recensioner här och var. Första intrycket är klassisk eklagrad nya världen chardonnay med smörig, vanlijdoppad tropisk frukt. Ok syra bär upp skapelsen som annars riskerat att bli lite tung. Efter en stunds kontemplation framträder en fin mineralitet och överraskande tydliga röktoner. Nästan Islay style, om man får häda på det sättet. Ju längre tiden går och ju mer temperaturen i glaset stiger, desto tydligare blir rökigheten. Det ger nästan lite rieslingfeeling men ändå inte riktigt. Helhetsintrycket är ändå klart positivt runt bordet. Smörigheten i vinet balanserar bra med risotton och det finns tillräckligt med syra för att tåla åtminstone lite tyngre skaldjursrätter och till grillad fisk är det säkert toppen! Det här vinet kan nog slinka ner både en och två gånger till under hösten. 88 pts.
Manochmore 12yo, "Flora & Fauna"
Flora & Fauna är en gammal serie som Diageo kör sina mer obskyra destillerier i. Den har fått sitt namn av att alla etiketter pryds av ett djur eller en växt typisk för destilleriets omgivningar. Kvalitén varierar. Vissa tappningar är riktigt bra, som den Mortlach 16yo som nyss släpptes på bolaget, men flera lämnar en del övrigt att önska, så också denna Mannochmore som mest smakar papp. Det finns dock en del sötare toner och en viss pepprighet som inte är helt fel. Finishen är varm och lång och det klart bästa i vad som totalt sett blir en medelmåttig dram. 75 pts.