Vin i Wien

En tur till Wien för att lyssna på klassisk musik och titta på trikåklädda balettdansöser, imponerande rockokoinredningar och vita hästar inkluderar naturligtvis också några restaurangbesök. Äta bör man annars dör man, och dricka bör man också, annars dör man faktiskt ännu fortare.

På Restaurant Figlmüller serveras wienerschnitzlar av episka proportioner. Det hävdas att det var just här rätten uppfanns, och även om det delvis känns som en turistfälla, då man gör reklam redan på flygplatsen, så är det verkligen mycket charmigt och så att säga inbott. Tidningsklipp med recensioner från de flesta av 1900-talets decennier dekorerar väggarna och inredningen är klassiskt germansk med träbänkar, vitkalkade väggar och grönmålade gjutjärnsdetaljer. Schnitzeln är också till full belåtenhet, men kanske mest intressant är att man förfogar över egna vingårdar varifrån man producerar must och, så långt jag lyckas förstå, eget vin. Det rör sig om nationaldruvan naturligtvis: 2013 Figlmüller Grüner Veltliner. Vi får ett riktigt trevligt, lättdrucket vin med arketypisk druvkaraktär. Gott om gröna, kryddiga toner, bra syra och ok frukt. Inte stort, men utmärkt måltidsdryck. 84-85 poäng.

På kvällen på väg hem från den obligatoriska Mozart konserten upptäcker vi at vi är hungriga. På ren chans går vi in på Restaurang Führich, något som visar sig vara ett lyckat drag. Bra mat med ambitioner och tydlig Österikisk karaktär, livemusik på cittra, trevlig personal och en bra vinlista med en hel del lokala godsaker. Valet faller på ytterligare en GrüVe -  2013 Domaine Ott Fass 4. Här har vi ett elegantare och mer finlemmat vin. Mindre av de gröna kryddorna, mer och tydligare definierad frukt. Fin syra åt citron och limehållet, ok mineralitet och en rätt lång svans av citrus, omogen persika och mineraler .Det märks att ambitionerna är högre ställda än hos Figlmüller, och visst är kvaliten också ett snäpp upp, men det är inte samma klunkglädje och oförställda charm. Kanske väl ungt? 87-88 poäng.

Vi följer upp med en Blaufränkisch: 2010 Gesselman Blaufränkisch Creitzer Reserve. Även om druvan har grekiskt ursprung har den blivit något av en Österrikisk specialité. Min erfarenhet av druvan är inte stor, men den sägs ge mörkfruktiga viner med hög syra och tydliga tanniner, något som visar sig stämma bra på åtminstone det här exemplaret. Vi får ett vin med djup färg. Doften bjuder på massor av frukt med hög grad av mognad. Jordgubbar, mörka körsbär, björnbär och så vidare. Också, något överraskande, en fin blommighet, följt av lätt krydda med kanel och en tydlig apelsinton. I munnen mer av den mogna frukten, bra syra, medelstor till stor kropp, och tydlig struktur med kanske något grovkorniga tanniner. Mycket trevligt, möjligen kunde avslutet vara längre. Det är något kort och uttorkande. 87-88 poäng.

Servicen är utmärkt, maten av hög kvalite och sällskapet det bästa. Vi går mätta och belåtna vidare mot hotellet där sängen väntar. Tack A, H, R, B och E för en trevlig dag.

Oslo - Lille B revisited x 2

Lille B är alltså bakfickan till Bagatelle, en institution bland Oslos restauranger. Haket startades en gång i tiden av Hellstrøm, och lever vidare trots att han numera lämnat skeppet efter diverse konflikter. I mitt tycke är Lille B om inte den bästa så i vilket fall som helst den i särklas mest prisvärda restaurangen i Oslo, ja sannolikt i hela Norge, ett land där prisvärd mat på restaurang är ungefär lika vanligt som isbjörnar mätta på pingviner. En vanlig pizza kostar alltså ofta 180 NOK eller mer, och då är det en vidrig, tjockbottnad, amerikansk variant som möjligen duger till bukfylla men inte uppfyller några som helst andra krav på tjänlig föda. Och sen är det detta med service, något norrmännen överlag är riktigt usla på. De få trevliga servitriser/örer man träffar är i princip alltid arbetskraftinvandrare från det östliga grannlandet, ni vet, namnet börjar på S. Men inte på Lille B. Här finns visserligen svensk personal, men också norsk, och vet ni vad, de måste ha gått på charmkurs, för de är minst lika trevliga, välkomnande, kunniga och allmännt proffsiga som sina invandrade kollegor. Bravo!

Min senaste utbildningssession i den norska huvudstaden innefattar inte mindre än två besök på Lille B. Ska man äta ensam ska man åtminstone äta gott. Först lunch, vilket innebär kalvbräss och tysk Spätburgunder. Gott som tusan, och den något snålt tilltagna portionsstorleken räddas av gott bröd.

Vinet är alltså 2010 Reichsrat von Buhl Spätburgunder. Det bjuder på en härligt transparent, ljust rubinröd färg. Doften är sval och stenig, men har också en del lera och tång i sig. Frukten är tillbakadragen, men finns där som en hallon och rönnbärsdoftande smekning. I munnen fås ett mycket piggt, levande vin, med syra, mineral och en del ungfrukt. Fortfarande mycket slank kostym. Det saknar en del komplexitet och avslutet är väl inte det längsta, men mycket trevligt och lättdrucket är det. Perfekt till lunchen. 88 poäng.

Jag passar, samtidigt som jag betalar notan, på att boka bord till middagen, något som i och för sig inte alltid är nödvändigt, åtminstone inte mitt i veckan, men ändå rekommenderas för att undgå grymma besvikelser och tröstlösa vandringar längs Oslos gator i jakt på alternativa utfordringslokaler.

När jag anländer till middagen är det åtminstone delvis samma personal som vid lunchen och jag blir hälsad välkommen tillbaka. Måltiden inleds med ett glas 1999 Pol Roger Vintage från magnum. Jag får lätt brioche, nötter, grape, citrus, gyllene toner av aprikos och en del vinteräpplen. I munnen fin mousse och en bred, härlig känsla med mogen gul frukt och något avrundad men fortfarande pigg syra. Fint integrerade, lätt salta och kalkiga mineraler dominerar det medellånga avslutet.  En trevlig champagne med begynnande mognadstoner. Vill man dricka sin skumpa ung och frisk bör man nog poppa de här flaskorna nu, men för den som vill ha riktig mognad är det ingen brådska. 90 poäng.

Konceptet på Lille B är, åtminstone just nu, en fast meny med ett begränsat urval, där gästen för en komplett måltid förväntas kombinera minst ett par rätter. Portionerna är inte så stora. Man har också ett erbjudande där man får fem valfria rätter till ett fast, och naturligtvis förmånligt, pris. Det blir min självklara strategi. Måltiden inleds med en rätt betitlad Ostron Kaviar något som visar sig vara en slags soppa på ostron med någon form av fiskbullar, toppade med kaviar. Inte helt som förväntat men mycket gott. Därefter sjötunga, en rätt som inte fins på menyn utan lånas in från Bagatelle. Den kommer i en panerad och brynt rulle, tillsammans med hollandaise och blomkål. Till detta skulle man druckit en fet vit bourgogne, men det funkar att hyfsa champagnen. Kyparen är dock tveksam till den kombon och bjuder mig på en skvätt riesling med lite restsötma, närmare bestämt 2012 Schätzel Niersteiner Kabinett. Riktigt fin, elegant rieseling med lite mer tryck än de moselvarianter som annars utgör min huvudsakliga källa till Kabinett. Absolut värd att prova, ja till och med leta efter. Mycket bra till de fetare komponenterna i rätten. 88-89 poäng.

Efter fiskrätterna blir det kött och rött. Först ut Nordisk Rørt Tartar, med pommes frites och sallad. Mumma! Tartaren är kryddad med hackad ramslök, och här har man för en gångs skull inte gått till överdrift med löken. Valet av rödvin försätter mig i svår beslutsångest, något som helt avhjälps av den trevlige och generöse kyparen, som låter mig få en rätt rejäl skvätt av tre olika viner att prova innan jag bestämmer mig. Och det är inte vilken skit som helst som hälls upp. Först ut är 1996 Pavillion Rouge de Château Margax. Jajemän! Desvärre är ett något trött vin. Rejält moget i doften, men samtidigt lite knutet och ger inte så mycket. Frukten är tillbakadragen och jag hittar mest lite torkade vinbär, källare och grönsaker. Det är ändå kul att sniffa på, men ingen höjdare. I munnen uttorkad frukt och lite stäva tanniner. Ändå trevligt men på ett lite ledsamt sätt eftersom jag hade hoppats på så mycket mer. Kul att dricka, men ingen jackpott och absolut inte värt sitt pris. 85-86 poäng. 

Jag följer upp med 2011 Dugat-Py Bourgogne Rouge. Härlig burgundisk frukt med hallon, röda vinbär, slånbär och rönnbär. Hittar en del lera och järnfilsspån också, och brutna björkkvistar, eller ska man säga kart. Lite kärv men mycket charmig. I munnen ljus frukt med enstaka mörkare inslag, med de ljusare inslagen av röda vinbär och mogna hallon dominerar.  Syrorna sitter på plats, tanninerna är rätt snälla men får hjälp av den redan nämnda kärvheten som hänger i från doften. Lite tunnt i mittpartiet kanske Avslutet är bara en förlängning av redan nämnda intryck, möjligen blir det lite grönt bland mineralerna på slutet. Bra basbourgogne. 87-88 poäng.

Den andra kötträtten är i menyn kort och gott betecknad Okse. På tallriken en ändbit från en oxfilé, som säkert blivit över från Bagatelle, men inte är sämre för det. Till köttet grillad purjolök, sagogryn och en bea smaksatt med körvel istället för dragon, om jag förstod rätt. Gott, men sagogryn är alltid lite tråkigt, även när de är buljongkokta. 

Det tredje rödtjutet, och det vin som jag till slut beställer ett helt glas av, är 2005 Poggio di Sotto Rosso di Montalcino. Den intensiva doften skriker Sangiovese, med rosor, surkörsbär, tranbär och lakrits. Jag hittar massa annat också, till exempel apelsinskal och kamomille. I munnen elegant med samtidigt generöst, med tillräcklig syra och struktur för att väga upp den intensiva frukten, som domineras av körsbär, jordgubbar och en del björnbär. Här finns massa annat gott också, som en gnutta mörk choklad, lite lakritsstång, mer rosor och blommande örter. Avlutet har bra längd och får fram lite sälta och mer mörk choklad, blandat med surkörsbär. Imponerande för en simpel Rosso di Montalcino. Det här hade kunnat passera för en enklare, ja, riktigt bra Brunello utan problem. Den klart bästa matchningen till de rätt kraftiga kötträtterna. 91 poäng.

Jag avslutar med en rejäl ostbricka, till vilken jag beställer 2005 Domaine de la Tournelle Vin Jaune, vilket är riktigt fint, om än väl ungt. Frisk syra, nötter, apelsin, ingefära och citrus är de dominerande inslagen. Så mycket komplexitet har inte hunnit utvecklas ännu. Låt ligga några år, eller prova en äldre årgång. 88 poäng, men potential för mer.

Kyparen förbarmar sig ännu en gång över en törstig själ och ställer fram en flaska Niepoort Tawny 10 years old med en slatt kvar i botten. Verkligt generöst och en perfekt avslutning till de smakrikare blåmögelostarna.

Om ni är i Oslo finns ingen ursäkt att inte besöka Lille B minst en gång, gärna två.

PS. Om någon undrar så är jag inte sponsrad av Lille B och äter inte gratis. Det bara är så här bra. Personalen uppskattar verkligen när man är intresserad och bjuder till när de kan. Det skadar nog inte heller att jag klämmer in två besök på samma dag. DS.

2002 Chateau Pichon Longueville Comtesse de Lalande

På hotell Concorde i Berlin kan man inte bara bo bra, man kan också äta bra, något som dessvärre inte är en självklarhet på de flesta hotell. Restaurang Le Faubourg ligger i entreplan till vänster om lobbyn. Vi har inte bokat bord, men det blir bara en kort väntan i baren där vi delar på en flaska Bollinger Rose. Bra utan att vara exceptionell. Typisk generös husstil men ändå frisk med tydlig rödfrukt. Ungefär som väntat. 89 poäng.

Vi är sex runt bordet. Maten är mycket bra och för första gången på mycket länge får vi ett par exempel på riktigt väl utfört Trompe l'Oeil på tallriken. Tonfisk med kalv, där det man vid första anblicken tror är bitar av sous vide tillagad kalv visar sig vara melon med tångomslag. Kalven kommer i puree formad som små svampar. Tranbärsgele formad som färska tranbär är ett annat exempel. Det är riktigt skickligt utfört utan att bli irriterande. Uppläggningen i övrigt är också bland det snyggaste jag sett och när maten dessutom är förstklassig och priserna mycket rimliga - trerättersmeny inklusive ett par mellanrätter för 39 Euro - kan man inte vara annat än nöjd.

Vinlistan är inte alltför omfattande men har lite av varje från främst de klassiska franska vinregionerna. Vi sköljer ned våra förrätter med det som är kvar av champagnen. Till huvudrätten faller valet på Bordeaux - 2002 Chateau Pichon Longueville Comtesse de Lalande. En lite svagare årgång generellt, men Longueville Comtesse sägs ha lyckats särskilt bra. Vinet dekanteras och får vila i karaffen en halvtimme. 

Vi får ett mörkt, opakt vin. Doften är klassisk med svarta vinbär, både blad och bär, blyertspenna, cederträ, tobak, körsbär och björnbär. Här finns en del lätt brända örter som vissa kanske skulle rynka på näsan åt och kalla gröna, men jag tycker snarare de tillför fräschör och komplexitet. I munnen fantastisk, silkigt elegant frukt, god struktur och mycket fin balans. De medelhöga tanninerna och dito syran är tydliga men väl integrerade. Absolut inga störande gröna toner. Det är inte ett koncentrerat muskelpaket utan ett elegant, uttrycksfullt, mycket välbalanserat och klassiskt vin. Mycket bra för årgången! 93 poäng. 

AG:s och 2009 M&S Ogier d'Ampuis Côte-Rôtie

Ett besök i Stockholm tidigare i år för att glo på möbler och hänga med vänner inkluderade ett besök på köttpalatset AG:s, a.k.a Allmänna Galleriet. Hit går man inte om man vill äta fisk eller är vegetarian, även om det möjligen går att få in en död mört eller en sallad. Nej, nej! Kött, kött, kött och mera kött ska de va! Vi maxar ut köttorgien med en dignande mixbricka bestående av olika styckningsdetaljer och ursprung, som samtliga runt bordet får hugga in på. Det är visserligen klar skillnad i smak, om inte direkt i kvalité, på de olika bitarna, men i den allmänna huggsexan (en och annan hand är nära att bli spetsad) är det omöjligt att hålla reda vad som är vad. Gott är det i alla fall, men tillbehören är inte mycket att hurra för. Kanske är det inte därför man går hit, men lite bättre utbud än sallad, pommes och bakad potatis borde man kunna erbjuda, och om man inte kan eller vill det borde i så fall dessa tre alternativ hålla högre standard än de gör. Framför allt bör man spara på saltet på de friterade potatisstavarna! Vi tigger till oss stekta tomater också som är helt ok.

Kött e gött! 

Vinlistan är kul läsning. Här finns lite av varje i varierande prisklasser. Extra eloge för att man fått in rätt många intressanta viner i det annars gravt försummade mellansegmentet, dvs. de viner som kostar nånstans runt tusenlappen, +/- några hundralappar. Efter ett inledande glas champagne att skölja ned förrättens grodlår med går vitt vin i alla former bort. Valet faller på en nordrhônsk ungdom, 2009 M&S Ogier d'Ampuis Côte-Rôtie, som vinkyparen lovar är open for buisness. M&S står för Michel et Stéphane för de som undrar.

Vi får ett mörkt, opakt vin som sitter som en djupt lila, nästan svart klump i glaset. Dunster av mörk frukt slår upp ur glaset, med björnbär, kirch och violer. Här finns också rökt bacon och allmänt jävlar anamma. I munnen är det lite tamare med medelstor, mogen ungfrukt och medelhög syra. Inte så att det blir mjukt direkt men klart tillgängligt. Tanninerna är medel de med och balansen är ypperlig. Fin kryddighet med peppar och brända örter. Lätta ektoner men inte på något sätt störande, de bara ramar in helheten. I avslutet blir frukten något ljusare, syran lite mer påtaglig och, inte minst, mineralerna kommer fram på ett mycket trevligt sätt i en lång, sprakande svans. 92 poäng.

Ärketypisk nordrhônsk Syrah. Det blir inte mer Côte-Rôtie än så här. Ungt men som utlovats klart tillgängligt. Det känns inte heller som om det är på väg in i nån tunnel närmsta tiden, men det uttalandet finns det stor risk för att jag får äta upp. De rhônska tunnlarna kommer ofta plötsligt, och är långa och mörka.

Fiskekrogen och 1997 Vilmart et Cie Grand Cellier Rubis

Högtidsdag i familjekretsen. Efter en dag med lunch på Hotel Post, besök på Bachelors Club och beskådande av Helene Schjefbecks verk på Göteborgs Konstmuseum styr vi kosan mot Fiskekrogen på Lilla Torg. Restaurangen har länge hört till de bättre i Göteborg. Kanske tillhör den inte det absoluta toppskiktet, men man är uppe och nosar på de högsta nivåerna. Jag har ett tidigare besök under västen men det är över tio år sedan, så mina erfarenheter från den gången är väl inte så mycket värda så här en bit in på tiotalet. Man är som namnet diskret antyder fokuserad på fisk och sjömat. För att gästerna inte, på grund av till exempel bristande svenskakunskaper, ska kunna missa detta så har man monterat en enorm, gyllene hummer över entrén. 

S med partner har redan anlänt och vi slår oss ned vid bordet. Totalt är vi åtta personer. Strax får vi så menyer och vinlista. Det finns en klassisk avsmakningsmeny men de flesta i sällskapet går på en av de tre varianterna av skaldjursplatå. Någon väljer smörstekt marulk. Vi serveras bröd och en amusant i form av musselsoppa i en liten kopp innan huvudrätten kommer in på stora fat. Skaldjuren är bra, speciellt ostronen och hummern, men några av havskräftorna är väldigt mjöliga. Vi säger till och får nya. De som valt annat än skaldjur är också nöjda.

Vinlistan bjuder på en hel del godbitar. Fokus ligger på bubbel och vitt, av naturliga skäl, men man har ett ok sortiment av rött också. Prisnivån är ojämn, vissa flaskor känns helt klart överprisade, medan annat ligger på en acceptabel eller, i enstaka fall, billig nivå. Längst ner i en lång rad av champagner hittar jag 1997 Vilmart et Cie Grand Cellier Rubis och hajar omedelbart till. Har dom verkligen det vinet? 1997 var första årgången och till saken hör att endast 2000 flaskor producerades. Jag har förgäves tidigare försökt få tag på det utan att lyckas, efter att ha läst en del närmast lyriska omdömen. Priset är dessutom, om inte billigt så rätt skäligt, med ett påslag på runt 100% jämfört med den senaste årgången (2006). En sådan chans får inte försittas.

Vinkyparen kommer med flaskan, som visar sig vara den sista de har kvar. Den är som tur är i fint skick utan några defekter. Färgen är fantastisk! En djup laxrosa med starkt dragning mot orange. Vinet är på väg in i sin andra mognadsfas och doften bjuder, förutom mogna röda bär och aprikos, på mandelmassa, choklad, karamell och kaffe. Den utvecklas hela tiden och avslöjar nya nyanser på ett förföriskt vis, är både rik och intellektuell på samma gång, bjuder in till både njutning och analys. I munnen så en frisk, krämig mousse, kanske något mer tillbakadragen frukt men en bra syra och härlig komplexitet! Rik, kraftig stil med jordgubbar, grädde, kola och vit choklad. Det är bara så gott! Den klart bästa roséchampagne jag druckit och kanske den bästa champagnen över huvud taget. En riktig upplevelse. 96 poäng.

Vi dricker också en chablis, 2010 Billaud-Simon Chablis 1er cru Vaillons. Vinet serveras först alldeles för varmt, i stort sett rumstempererat. Jag skickar tillbaka det med instruktioner att kyla flaskan, men när den kommer tillbaka en stund senare är den fortfarande lite varm. Nåja, några grader kallare har den blivit och vi orkar inte vänta längre, så vinet hamnar i glasen. Här får vi en rik stil, vilket accentueras av den något höga serveringstemperaturen. Vinet känns nästan lite flabbigt. Doften bjuder på blommor, citrus, en del mineral, vanilj och lätt peppar. I munnen så en medelhög syra och tydliga ekinfluenser i form av vanilj, nötter och en smörig känsla. Fin frukt dock, mogen men med bra grepp. Tydliga mineraler och ett fint, medellångt, absolut torrt avslut. Hade varit kul att prova det under bättre förutsättningar. Ikväll blir det godkänt med 88 poäng.

Till sist något om servicen. Från att inledningsvis varit trevlig och effektiv blir den under kvällen alltmer sporadisk och ibland undrar vi nästan om de glömt bort oss. Vi får vänta länge på att beställa kaffe och dessert (det mesta är för sött, gå på Creme Brulée som är fin) och ännu längre på att betala. Till slut får jag resa mig och gå bort och säga till personalen, som verkar mer intresserad av att torka glas och städa än att se till sina gäster. Detta drar naturligtvis ner totalupplevelsen rejält och i kombination med de andra missarna, som alltför varmt vin och undermåliga kräftor, haltar det betänkligt. Det blir snålt med dricks och skärpning  behövs om Fiskekrogen ska kunna nämnas i samma andetag som Sjömagasinet, Thörnströms kök och Kock & Vin i framtiden. Den stora behållningen för kvällen blir champagnen. För ett sådant vin kan jag stå ut med lite dålig service. 

Tack alla som var med för sällskapet och speciellt H, som hade den goda smaken att fylla år så att vi fick anledning att samlas. Grattis än en gång!

Maison Moustache och 2010 Les Vins de Vienne Sotanum

En ny restaurang har öppnat i Chamonix. Den gamla baren Cantina, scenen för många blöta kvällar, hade ett rätt dåligt rykte, men fyllde ändå en nisch med sin kombination av klassik bar och diskotek. Men för något år sedan stängde man och i lokalen har nu restaurangen Maison Moustache et Filles installerat sig. Konceptet är enkel men vällagad mat serverad i opretentiös, vardagsrumslikande miljö. Det mesta av inredningen går i trä. På och längs väggarna återfinns en imponerande samling mer eller mindre antika skidor. Mycket av inredning och servis är dekorerat med en fyllig  mustasch. Det är smart och genomtänkt, men ändå hemtrevligt och välkomnande. 

När vi kommer är vårt bort inte ledigt än, de föregående gästerna har dragit ut på tiden. Vi får hänga i den lilla baren en liten stund, men det gör ingenting. Med ett glas vin i handen får vi tillfälle att studera vinlistan och de flaskor som finns uppställda runt baren. Så får vi då vårt bord och menyn i handen. Urvalet är klassisk fransk mat med bistrokänsla. Här finns bland annat sniglar, löksoppa, fois gras, confit de canard, hamburgare och creme brulee. Valet faller på löksoppa, sallad med lax, hamburgare, confit de canard och slutligen, creme brulee samt glass med choklad och maräng. Allt är till belåtenhet. Maten är enkel och rättfram, med begränsade tillbehör. Löksoppan serveras i en glasbruk med bröd och riven ost vid sidan av. Ett anklår med haricot verts och potatisgratäng utgör confiten. Gott och mycket prisvärt.

Valet av vin faller, efter en stunds diskussion i baren och provsmakning (mycket uppskattat) på en syrah från Les Vin de Vienne. Producenten är ett joint venture startat 1996 av de tre vinodlarna Yves Cuilleron, Pierre Gaillard och Francois Villard. De ville återuppliva de gamla romerska vinodlingarna på  norra rhônedalens östra strand. Området har en egen appellation, Vins de pays de Collines Rhodanniennes.  Projektet startade med ett fåtal viner från vingården Seyssuel men har sedan expanderat med en negociantverksamhet som inkluderar viner också från andra ursprung runt om i norra rhône.

Kvällens vin är 2010 Sotanum, från den egna vingården Seyssuel. Man gör två röda viner härifrån, Sotanum är storebror från de bästa och äldsta stockarna, lillebror heter Heluicum. Som sagt 100% Syrah. Färgen är kompakt mörkröd men transparent. Doften mycket inbjudande med  intensiv frukt, vilda, köttiga inslag och härlig kryddighet. I munnen en fin balans mellan yppig mörkfrukt, mineraler och syra. Här finns grafit, grillat kött, peppar, varm örtkrydda och som sagt en generös mörkfrukt med björnbär, slånbär, lingon och kanske lite ljusare, hallonliknande inlag men samtidigt den stringens som för mig är kännetecknet på bra Syrah. Tanninerna är silkiga men har ändå bra grepp. Avslutet är medellångt med småvarm kryddighet. Mycket bra med stor drickbarhet i sin ungdom, men också bra potential för lagring. Rekommenderas! 92 poäng. 

Eventyr i Oslo IV - Restaurant Oscarsgate

Min kära E kommer upp till Oslo för att spana in operan och äta en god middag tillsammans med mig. Vi har bokat bort på restaurant Oscarsgate, som jag bara hört gott om. Maten ska vara relativt klassisk och av hög kvalité. Vi promenerar från hotellet, kvällen är kylig men det regnar i alla fall inte. Restaurangen ligger i en liten, från utsidan rätt anonym lokal. Man har inte många bord, det finns plats för max 20 gäster, och då är det verkligen smockfullt. Urvalet på menyn är begränsat till Chef's Meny. Personalen förhör sig dock noga om allergier och andra matpreferenser såsom veganism etc. Menyn består av 10 rätter, men man nöjer sig inte med detta. En hel massa extra munsbitar smyger sig in, och totalen landar någonstans runt 20 rätter! Det är nästan så man baxnar. Stilen är inte så klassisk som jag väntat mig. Det är en hel del grönt på tallrikarna och jag skulle nog beskriva köket som en crossover av asiatisk och modernt skandinaviskt med franska inslag. Jag ville inte förstöra måltiden genom att föra noggranna anteckningar men höjdpunkterna inkluderar friterade ost och potatisbollar med tryffel, torsk med nässelsoppa, havskräftor med variation på persilja, löjrom med römme samt en efterrätt med choklad, lakrits och hallon. 

Trots att rätterna var för sig oftast håller hög kvalité måste jag säga att totalupplevelsen haltar något. I stort sett alla smaker är försiktiga och finstämt eleganta men alltför likartade. Ingen rätt sticker ut och de intensivare komponenterna saknas nästan helt.   Jag hade önskat mer av rökt, brynt, rimmat och reducerat. Stekta laxskinn, gyllenbruna rårakor, långkokad kalvkind i sky eller liknande. Chokladefterrätten är väl den som kommer närmast och det är också en riktig njutning att sleva i sig något fett och sött med kraftiga smakkomponenter efter en hel måltid som närmast kan beskrivas som anemisk. Allra tydligast blir det i en liten mellanrätt bestående av variation på gurka. Gurkagele i gurkasky med lite fryst gurka. Det smakar nästan ingenting.

Vinpaketet som erbjuds inte heller detta något att hänga i julgranen. Vi inleder med 2009 Schätzel ReinSchiefer Riesling som är en enkel, elegant riesling som inte aspirerar på någon direkt storhet men ändå är helt ok. (86) Detta följs av norkst veteöl från Nøgne Ø. Deras Wit är smaksatt med koriander och apelsinskal. God, frisk och bra match till fiskrätterna. (88)

Så till Österrike, närmare bestämt Kremstal. 2011 Geyerhof Hoher Rain Grüner Veltliner är dock inte någon hit i min mun. Frukten är ok men mycket kort. Visserligen finnsbåde mineraler och frisk syra, men inte mycket annat och intrycket blir mest sura, omogna krusbärskart vilket blir extra påtagligt i avslutet. (83) Så äntligen ett rött vin, från bourgogne dessutom. 2008 Domaine Forey Pere et Fils Bourgogne Rouge är tyvärr så tunt och karaktärslöst att till och med en stackars bourgogneälskare som jag börjar längta efter en maffig merlot. Inte finns det någon komplexitet eller pigg ungfrukt heller, nej här finns inte mycket att hämta av någonting. Visserligen hittar jag inga direkta negativa attribut i form av defekter eller otrevliga smakkomponenter, men mer än 81-82 poäng kan jag inte förmå mig dela ut, och då är jag generös. Besvikelsen över vinpaketet är så här långt påtaglig, men nästa vin hjälper faktiskt lite.

2009 Pietracupa Quizico kommer från en liten producent i Campania, närmare bestämt Montefredane. Man gör viner på ovanliga druvor som Fiano, Greco, Falanghina och Aglianico. Exakt vilka druvor som Quzico innehåller är oklart, men gott är det. Lite småvarmt, men med en frisk syra och en härlig rödfrukt med en del mörkare inslag som lindar in de mycket försiktiga tanninerna. En fin kryddighet blir tydlig i det sugande avslutet. Bäst hittills och ska vi säga 89 poäng. Så lämnar vi den jästa druvmusten en stund och får istället päroncider, som tur är dock inte riktigt av samma typ som jag brukade dricka till lördagsgodiset när jag var liten. Producenten heter Eric Bordelet, och han satsar på kvalité. Min erfarenhet av cider överhuvudtaget är begränsad, men hans Poiré Autentique är riktigt god. Frisk, med ett uns sötma. Poängsättning känns nästan slumpartad med tanke på min kunskapsnivå, men säg 90 pinnar.

Till efterrätterna får vi två viner, först 2005 Emrich Schönleber Riesling Spätläse som är en riktigt fin liten riesling med rätt hög sötma för spätläsenivån men tillräckligt med syra för att inte bli platt. Inte så rasande komplext direkt men gott. (88). Därefter ett något rarare vin som jag aldrig hört talas om tidigare. 2011 Santa Quiteria Almansa Tintoralba Dulce, ett sött vin på Garnacha och Alicante. Det är faktiskt riktigt läckert. Sött men ändå friskt med en intensiv frukt och lite kolatoner. (90).

Efter måltiden bjuds chokladpraliner. Jag spanar i listan över dryckjom och tar in en whisky, 1971 Glenfarclas The Family Casks, 57,1%.  Den här serien består av ett utvalt fat från varje år mellan 1952 och 1996. Man väljer kontinuerligt ut nya fat när tidigare buteljeringar sålt slut. Två fat från 1971 har släppts, det här är den första, en sherry butt med nummer 140, butlejerad 2007. Doften har tydliga sherryinfluenser med choklad, kola och ljung. Här finns också en liten rökton och kanderade apelsinskal. I munnen fås en medeltung sherrykaraktär med mycket av samma intryck som i doften, en lätt sötma och medellångt, kryddigt avslut. Jag upplever whiskyn som något enkel för sina 35 år. (88)

Den stora behållningen från middagen är till syvende och sist våra bordsgrannar 50 cm till höger om oss i den lilla lokalen. Ett trevligt norskt par som vi pratar med av och till under middagen. De visar sig ha ett stort vinintresse. Först dricker de 2004 Francois Raveneu Chablis 1er Cru Vaillons, som står på restaurangens vinlista. Därefter kommer kyparen in med en karaff rött vin. Mannen i sällskapet är mycket hemlighetsfull och vägrar berätta vad det är, annat än att det inte står på vinlistan. Han är uppenbart förtjust och bjuder oss att smaka en skvätt. Vi får ett vin med viss mognad. Att det är bourgogne är uppenbart. Härligt elegant rödfrukt, lätta toner av svamp och lite sous bois. En hint av järnfilsspån. I munnen frisk syra, känns lite yngre än i doften. Åter en elegant frukt men nu med enstaka mörkare inslag. Mycket mineraliskt med lätt avrundade, men ändå kännbara tanniner. Hela skapelsen andas kvalité, även om avslutet gärna kunde varit något längre. Vad kan det vara? Till slut väser vår norske vän ur mungipan:  2001 DRC Echezeaux! Den tackar vi för! (93)

Kvällen lider mot sitt slut men vi är djupt inne i den oundvikliga diskussionen om skillnaderna mellan norskt och svenskt, svenskar och norrmän. Glasen är tomma, så för att uppskjuta hemgången tar vi in en flaska till av 2004 Francois Raveneau Chablis 1er Cru Vaillons och delar på fyra. Så får vi smaka det vinet också. Vi får en koncentrerad bouquet med begynnande mognadstoner, en frukt som drar åt det tropiska, med lite ananas och persika, men också gröna äpplen och citrus. I munnen otrolig skärpa med kalkiga mineraler och koncentrerad, helt ren frukt, men trots detta upplevs det fortfarande något knutet och ger inte riktigt samma upplevelse som doften. Avslutet är långt och mineraliskt med tydliga inslag av citron. Mycket bra! (93)

Sist vill jag också säga några ord om servicen. Personalen är norsk, vilket tyvärr säger ganska mycket redan det. Upplevelsen är mekanisk. Nivån är rent tekniskt oklanderlig. Så fort någon reser sig är en kypare där och byter ut servetten mot en ny, konstfullt hopvikt. Serveringen sker mer eller mindre på samma sekund till alla runt ett och samma bord. Inget att anmärka på själva utförandet alltså, men var är värmen? Var är det där leendet, den där gesten, den extra ansträngningen för att få gästerna att känna sig välkomna? Nyfikna frågor om menyn, vinerna etc. verkar mest besvärande. Upplevelsen bekräftar min övertygelse att norrmän inte kan något om service. Till och med på högsta nivå brister det. Det måste vara något med folksjälen. En ännu mer utpräglad jante än i Sverige som gör varje äkta norrman obekväm i en "underlägsen" serviceposition. Sammantaget är Restaurant Oscarsgate något av en besvikelse. Vi hade väntat oss mer av en restaurang på den här nivån, som faktiskt toppar Tripadvisors lista över restauranger i Oslo. Våra nyvunna norska vänner som ätit här förr, bekräftar våra misstankar om att man har lagt om stilen i matlagningen och de anser att det var bättre före förändringen. Det känns tyvärr som om man inte hittat helt rätt i det nya.

Eventyr i Oslo III - Lille B

Restaurang Bagatelle är en fixstjärna på Oslos gastronomiska himmel. Restaurangen startades 1982 av den numera legendariske kocken Eyvind Hellström. I mitten på 90-talet fick man på grund av ekonomiska problem ta in en externa ägare, bland andra den matintresserade finansmannen Christen Sveaas. Sveaas köpte efter några år ut de flesta andra delägarna och tillskansade sig 96% av företaget. I slutet av 2009 sade Hellström oväntat upp sig efter en långvarig konflikt med Sveaas. Hans personal var honom trogen - hela styrkan lämnade in sin avskedsansökan och Bagatelle fick helt enkelt stänga. I jauari 2011 öppnade man åter i nyrenoverande lokaler och med helt ny besättning. Vågorna verkar ändå inte helt ha lagt sig då flera medlemmar i teamet bytts ut sedan dess.

Men men, nu är det inte Bagatelle som ska besökas, utan bakfickan Lille B, en nyhet sedan återinvigningen. Konceptet är välbekant. Något enklare mat i mer avslappnad miljö. Inga vita dukar, inga avsmakningsmenyer, humanare prisbild, men gemensamt kök och, tack och lov, vinkällare. Bagatelles vinkällare är med till visshet gränsande sannolikhet Oslos, ja kanske hela Norges mest välsorterade. Mer om denna nationalklenod senare.

Det är knappt halvfullt den onsdag kväll i oktober då jag småhuttrande skyndar mig innanför dörren, in i den välkommnande värmen. Inredningen är modern men med en hel del trädetaljer som ger en ombonad känsla. På väggarna hänger modern konst. Belysningen är lite lagom dämpad. Ett lite större bord ligger precis till vänster om ingången medan baren och övriga bord finns en halvtrappa upp men utan avskiljande vägg. Öppen planlösning alltså.

Menyn är kort men välgenomtänkt. Fokus ligger på klassisk mat. Jag inleder med Tartar, som serveras med välkända tillbehör. In kommer en rosa puck hackat kött, snyggt upplagdt, med pocherat vaktelägg, kapris, pepparrot och ostflarn. Smakar som det ska, kanske lite väl snäll. Jag minns varianten jag fick på Le Rouge som bättre. 

Denna aptitretare följs upp  med Bressert Lammeskank med Sopprisotto. Lammet serveras på ben, som en stor klubba nedstucken i risotton, som simmar i sky. Enkelt men effektfullt, och j-vlar vad det smakar! Perfekt, lite grov men samtidigt mycket mjäll textur på lammet och risotton ska vi bara inte tala om. Delarna kompletterar varandra perfekt  Det här är helt enkelt fantastiskt, underbart, härligt gott. Ord räcker inte till. En så till synes enkel rätt tar mig till sjunde mathimmlen! Helt enkelt per-fek-tion!  Det är så gott att jag helt glömmer att ta en bild på härligheten. 

Eftersom jag har en del vin kvar i karaffen hoppar jag dessert och tar in några blandade ostar istället. Helt okej urval, och gott smakar de också, men ingen match för de mogna skönheterna man kan få på 28+. Serveras med kvittenmarmelad i fasta kuber och en härlig sylt på tomat, äpple, timjan och en del andra kryddor. Fick inte med mig alla ingredienserna.

Sist men inte minst kommer vi till vinet. Vinlistan är som sagt mycket omfattande och man har det mesta av det bästa, också en hel del moget, även om listan, som vanligt på restaurang, är dominerad av yngre viner. Valet faller på 2002 Marquis d'Angerville Volnay Taillepieds. Ljus, rubinröd färg. Initialt mycket knutet och nästan anemiskt med frisk känsla, mineraler och påtagliga tanniner men dämpad frukt. Den som finns är ljusröd med röda vinbär och syrliga, något omogna körsbär. Efter någon timme i karaff blir det mer drag i frukten och faktiskt lite värme samt en härlig pinotkrydda. Det kommer fram lakrits och lite blod i doften och begynnande mognadstoner med lätt sous bois och svamp. Lite klassisk volnaysilkighet fås också, men tanninerna är fortsatt på plats och någon riktig mjukiskänsla infinner sig inte. Avslutet är långt, initialt mineraldrivet men blir alltmer kryddigt och varmt. De torra tanninerna klamrar sig fast vid gommen på ett trevligt sätt. En riktigt fin Taillepieds som bekräftar ryktet om att vinerna från det här lilla hörnet av Volnay har en tuffare karaktär än man vanligen förknippar med kommunen. Vinet är fortfarande ungt och kräver minst en timmes, helst flera dito, luftning för att komma till sin rätt. 93 poäng med potential till lite till. 

Sist men inte minst får jag en tur i vinkällaren som är inhyst i ett källarvalv under restaurangen. Fantastisk kul att få gå runt och klämma på flaskorna, som ligger prydligt organiserat för lätt åtkomst. Allra mest spännande är 1945 Chateau Mouton Rothschild. Den berömda V etiketten har jag tidigare bara sett på bild. Det blir en perfekt avslutning på en trevlig kväll. Lille B kan varmt rekommenderas!

Eventyr i Oslo II - Dinner Bar & Restaurant

På rekommendation från min kollega som stammar från Oslo går jag mol allena till restaurang Dinner, som sedan 1989 ligger på Stortingsgaten 22. Det här är en kinakrog, men inte vilken kinakrog som helst. Fokus ligger på det kantonesiska och szechuanska köket med spridda japanska inslag. Inredningen går i sobra, mörka trätoner och borden är dukade med vita dukar. Helt klart ett par steg upp från den vanligtvis överlastade stil som annars är legio på kinesiska restauranger.

Menyn är också mer slimmad, men här finns ändå en hel del att välja på och man har inte heller frångått den stolta traditionen att tilldela varje rätt ett egent nummer. Jag inleder med en hummersallad - en halv hummer med en slags pesto gjord på citrongräs, vårlök, soja, ingefära och lime. Enkel men utmärkt gott.

På menyn finns en egen sektion dedikerad till Dim Sum. Traditionellt är Dim Sum små munsbitar som serveras i bambukorgar eller på små fat. I Kina kan man ofta välja sina Dim Sum från en vagn som körs runt i restaurangen. Jag tjatar till mig en mixvariant som egentligen hör till en av de färdiga menyförslagen och inte är upptagen på à la carte menyn. Jag får fyra varianter. Alla serveras med sin egen sås och olika tilltugg, bland annat friterad spenat. Detta är kvällens absoluta höjdpunkt. Helt fantastiskt gott med utsökt balans i varje kombination. Superbt!

Vinlistan är helt godkänd. Utbudet är något begränsat men det finns lite av varje, producenterna är genomgående bra och man erbjuder runt 15 olika viner på glas. Med mycket god marginal den bästa lista jag sett på en kinesisk restaurang i skandinavien. Till de första två rätterna dricker jag ett glas 2011 Schäfer-Frölich Riesling Trocken. Riktigt fint!

Trots att jag egentligen är rätt mätt redan följer jag upp med en huvudrätt. Jag ber kyparen rekommedera något och får Tin Tin Hot Pot, som tyvärr är något av en besvikelse. Jag har svårt att förstå mig på den här rätten som är en mix av allsköns ingredienser - pilgrimsmussla, scampi, kalvkarré, svamp och grönsaker i en rejält stark sås. Det går visserligen att skönja smaken av de individuella ingredienserna, men såsen tar klart överhanden och jag sitter snart och svettas. Tur att jag har en sval, kinesisk öl att skölja ned det hela med.

Dinner kan klart rekommenderas, men är man inte en dedikerad anhängare av det kinesiska kökets kryddstarkare komponenter skulle jag rekommendera de säkrare korten på menyn. Det går lätt att plocka ihop en hel måltid bara från Dim Sum delen. Det tror jag blir min strategi nästa gång.

Eventyr i Oslo - Restaurang Ruffino

Oslo - stort som Göteborg ungefär, men med huvudstadens attribut i form av skrytbygggen, kulturutbud och inte minst restauranger. En hel vecka på kurs innebär möjligheter att för en gångs skull äta riktigt bra, och då menar jag inte hotellfrukosten och dito lunchen. Först ut är Ruffino, en ristorante italiano som ligger på Arbinsgate, precis bredvid slottet. Vi är tre som traskar genom slottsparken en måndagskväll.

Exteriören är anspråkslös med en italiensk flagga lojt hängande. Stora fönster ger insyn i matsalen där knappt hälften av borden är besatta. Vi gör entré och blir vänligt bemötta av en kypare som visar oss till vårt bord. Inredningen är tämligen typisk i trattoria stil med en stor bar som går längs ena väggen. Vi beställer bruchetta och ett fat blandade italienska ostar och charkuterier medan jag scannar vinlistan. Här finns mycket gott och de bättre vinerna har i alla fall någotsånär rimliga påslag, eller vad sägs om 2006 Domenico Clerico Barolo Pajana för 1165 norska kronor? Lägg på 50 kronor till för årgång 2005. 2005 Gaja Barolo Dagromis går loss på 945 oljekronor. Efter att ha konfererat med kyparen landar valet till slut på 2006 Gaja Pieve Santa Restituta Brunello di Montalcino.

Till huvudrätt äter vi alla tre olika varianter av pasta. Maten är genomgående enkel men bra. Inget att klaga på och servicen är faktiskt mycket bra, låt gå för att det inte är rush hour precis. Vår kypare lyckas bra med att hålla våra glas fyllda och småprata på ett trevligt sätt, utan att bli påträngande. Dessert är tiramisu, som kanske är i blötaste laget för min smak, men ändå levererar.

Vinet då, ja Gaja förnekar sig inte. Efter en lite försiktig start kommer efter en stunds luftning generös, tät körsbärsfrukt, viol, läder, tobak och lätt vanilj. Fathanteringen gör sig påmind men är ändå fint integrerad. I munnen mer sötfrukt, men också en fin syra och grusiga tanniner som ger ryggrad till vinet. Intrycket är visserligen rätt maffigt, men med en viss elegans trots intensiteten. Avslutet är långt med kaffebönor, en hint av mörk choklad, jord och svamp. Riktigt fin Brunello i modern stil. 92 poäng.

Tack till R och G för trevligt sällskap!

Le Chaudron, Chamonix-Mont Blanc

Chamonix-Mont Blanc! Ah, det är något speciellt med den platsen. Så många drömmar, så många härliga upplevelser, så många blöta kvällar under säsongerna jag spenderade här i början på 2000-talet. Trots att jag varit på orter som erbjuder bättre skidåkning och framför allt mindre konkurrens om pudersnön, så återvänder jag av någon anledning alltid hit. Ingen annanstans är bergen så spetsiga, himlen så blå och korven så god. Att jag och E nu har vänner som bor permanent i området gör inte saken sämre.

Restaurangen Le Chaudron, översätts väl bäst till kitteln, eller grytan, är en riktigt trotjänare. Första besöket var någon gång i mitten på 90-talet och om jag inte misstar mig har jag ätit på den här restaurangen varje gång jag varit i Chamonix. Jag har aldrig blivit besviken. Köket är traditionellt franskt, eller kanske ska man säga savoiardskt (med risk för att vricka tungan). Regionens specialitéer finns alla på menyn, men också annat smått och gott. Vi inleder kvällen med kaninpaté, lax och sniglar, ja inte allt på samma tallrik då. Vi är fyra till bordet. Jag tar patéen, som är utmärkt och har traditionella tillbehör i form av cornichons, syltad lök, lite sallad och rostat bröd. Sniglarna är alltid perfekta här, de bästa jag ätit! Laxen är utmärkt, men man får lika bra hemma.

Vi beställer två huvudrätter, fondue med svamp och något som jag tyvärr har glömt namnet på. Jag skulle tagit ett foto på menyn också. Det är i alla fall färserad kyckling och tryffel, format till ett kycklingbröst och serverad med gräddsås i en gjutgärnsgryta. För att vi inte ska magra av serveras en riktigt krämig risotto till. Tung mat, men ack så gott! Tryffelsmaken är tydlig men inte alltför dominerande. Hela härligheten bara smälter i munnen och glider ned utan minsta protest. Fonduen är som den ska, med mycket tydlig svampsmak och trevlig vitvinston. Det känns som om man har använt något bättre än vitt vin på dunk.

Barnmat!

Till dessert får Crepes flambée a l'oranges, alltså tunna pankakor flamberade i apelsinlikör. Något som i stort sätt är omöjligt att misslyckas med om man inte sätter eld på bordsduken. Flamberingen sker mycket stilfullt på bordet.

Till hela måltiden dricker vi en Mersault, 2008 Domaine Prieur Brunet. Några närmare anteckningar förs inte, men det är ett trevligt vin med typiskt smörig mersaultkarktär men tillräckligt med syra och mineral för att inte bli flabbigt. Dricks gärna igen om tillfället uppenbarar sig.

Tack E, E och E för en mycket trevlig kväll.