Två flaskor tysk Riesling resulterat inte oväntat i den längsta inläggstiteln hittills. Men man ska inte klaga i onödan, de långa namnen innehåller viktig information, så för min del får tyskarna gärna fortsätta med sina tungvrickande minnesutmaningar, även om risken för förväxlingar är uppenbar.
På bordet två flaskor av bättre kvalité, från producenter med hyfsat renommé. Jag misstog mig lite på Paradiesgarten, jag menar bestämt att det stod 2012 på hyllkanten, men flaskan är märkt 2011, och att köra 10 mil för att byta flaska känns inte aktuellt. Dessutom har monopolet stängt för dagen. Att skjuta upp inmundigandet är lika lite lockande. Jag måste ju dämpa ångesten med något, ety jag nu åter, efter jul och nyårsfirandets excesser, är gräsänklig på nordliga breddgrader, då hund och hustru övergett undertecknad och tagit flyget mot södern, eller åtminstone svenska västkusten. Saknaden är lika stor som föregående mening är lång, om inte större.
Ambitionerna vad gäller matlagningen är efter konstant köksslaveri i tre veckor inte på högsta nivå. Det blir bortalagat i form av sushi, men brödet har jag i alla fall bakat själv, utan större ansträngning tack vare "no knead" tekniken. Rekommenderas för alla bröd och bak naiva där ute, om sådana fortfarande existerar efter surdegsbakandes segertåg över Sverige.
2011 Von Winning Deidesheimer Paradiesgarten Riesling Trocken presenterar en rejält svavel och rökastruken, lite skitig doft. Här finns mognande ostar, jord, halm och massor av karaktär. Något i skymundan, åtminstone initialt, också en rätt fin frukt med päron, lime, citron och lite syrlig ananas. Vinet tar stor plats i munnen och känns nästan oljigt, men inte tungt eller klumpigt, tack vare den höga, citrustonade syran. Mineralerna är också de åt det tyngre hållet - flinta, mässing och stenkross med inte så lite rök och allmänn skitighet med i mixen. Avslutet blir allt friskare och syrligare med mycket tydlig citrus och lättnande rökskyar.
Pow! Rätt i fejan! Det här går på kraft, koncentration och jävlar anamma. Elegant kan jag inte riktigt förmå mig att kalla det, men gott är det. Håller bra ihop ända till dag tre, och är nog bäst andra dagen, då syran och röken lugnat sig något. 90-91+ poäng.
2012 BattenfeldSpanier Nieder-Flörsheimer Frauenberg Riesling Grosses Gewächs har en helt annan karaktär. Frukten är helt fantastisk! Kristallint rena toner av päron, äpple, citrus och persika stiger upp ur glaset. Citrusen är dominerande och otroligt koncentrerad, nästan oljig i sin framtoning. Här finns också vita blommor, lätt mynta och lite maskrosblommor. I munnen hög syra, snäppet värre än hos Paradiesgarten, men mycket fint balanserad av den eleganta, men samtidigt mäktiga frukten. Blommorna i doften kommer fram som lätt parfymerad sötma. Här finns naturligtvis också de sedvanliga mineralerna, men nu är det en ren fjällbäck med kiselstensbotten som dycker upp i huvudet istället för ett dammande flintbrott där diselaggregatet står och puttrar. Någon rök hittar jag inte, och ingen mognande ost eller gummislang heller. Det blir inte renare än så här! Avslutet är långt, med mer citruskoncentrat och lite grapebeska.
Ett härligt vin! Superelegant, men med kött på benen. Frukten är helt otrolig! Ren, koncentrerad, elegant, fyllig, allt på samma gång. Någon kan säkert invända mot just koncentrationen och önska sig ett lättare uttryck, men för mig kompenseras detta mer än väl av den magiska renheten. Jag kan tänka mig att om här funnits lite orenheter skulle balansen kunna rubbas och hela lasset stjälpa, men för mig, just nu, är detta en av de bästa Riesling jag druckit. Klarar också tre dagar öppnad i kylen utan några som helst problem. 93-94 poäng.
