Oslo - Lille B revisited x 2

Lille B är alltså bakfickan till Bagatelle, en institution bland Oslos restauranger. Haket startades en gång i tiden av Hellstrøm, och lever vidare trots att han numera lämnat skeppet efter diverse konflikter. I mitt tycke är Lille B om inte den bästa så i vilket fall som helst den i särklas mest prisvärda restaurangen i Oslo, ja sannolikt i hela Norge, ett land där prisvärd mat på restaurang är ungefär lika vanligt som isbjörnar mätta på pingviner. En vanlig pizza kostar alltså ofta 180 NOK eller mer, och då är det en vidrig, tjockbottnad, amerikansk variant som möjligen duger till bukfylla men inte uppfyller några som helst andra krav på tjänlig föda. Och sen är det detta med service, något norrmännen överlag är riktigt usla på. De få trevliga servitriser/örer man träffar är i princip alltid arbetskraftinvandrare från det östliga grannlandet, ni vet, namnet börjar på S. Men inte på Lille B. Här finns visserligen svensk personal, men också norsk, och vet ni vad, de måste ha gått på charmkurs, för de är minst lika trevliga, välkomnande, kunniga och allmännt proffsiga som sina invandrade kollegor. Bravo!

Min senaste utbildningssession i den norska huvudstaden innefattar inte mindre än två besök på Lille B. Ska man äta ensam ska man åtminstone äta gott. Först lunch, vilket innebär kalvbräss och tysk Spätburgunder. Gott som tusan, och den något snålt tilltagna portionsstorleken räddas av gott bröd.

Vinet är alltså 2010 Reichsrat von Buhl Spätburgunder. Det bjuder på en härligt transparent, ljust rubinröd färg. Doften är sval och stenig, men har också en del lera och tång i sig. Frukten är tillbakadragen, men finns där som en hallon och rönnbärsdoftande smekning. I munnen fås ett mycket piggt, levande vin, med syra, mineral och en del ungfrukt. Fortfarande mycket slank kostym. Det saknar en del komplexitet och avslutet är väl inte det längsta, men mycket trevligt och lättdrucket är det. Perfekt till lunchen. 88 poäng.

Jag passar, samtidigt som jag betalar notan, på att boka bord till middagen, något som i och för sig inte alltid är nödvändigt, åtminstone inte mitt i veckan, men ändå rekommenderas för att undgå grymma besvikelser och tröstlösa vandringar längs Oslos gator i jakt på alternativa utfordringslokaler.

När jag anländer till middagen är det åtminstone delvis samma personal som vid lunchen och jag blir hälsad välkommen tillbaka. Måltiden inleds med ett glas 1999 Pol Roger Vintage från magnum. Jag får lätt brioche, nötter, grape, citrus, gyllene toner av aprikos och en del vinteräpplen. I munnen fin mousse och en bred, härlig känsla med mogen gul frukt och något avrundad men fortfarande pigg syra. Fint integrerade, lätt salta och kalkiga mineraler dominerar det medellånga avslutet.  En trevlig champagne med begynnande mognadstoner. Vill man dricka sin skumpa ung och frisk bör man nog poppa de här flaskorna nu, men för den som vill ha riktig mognad är det ingen brådska. 90 poäng.

Konceptet på Lille B är, åtminstone just nu, en fast meny med ett begränsat urval, där gästen för en komplett måltid förväntas kombinera minst ett par rätter. Portionerna är inte så stora. Man har också ett erbjudande där man får fem valfria rätter till ett fast, och naturligtvis förmånligt, pris. Det blir min självklara strategi. Måltiden inleds med en rätt betitlad Ostron Kaviar något som visar sig vara en slags soppa på ostron med någon form av fiskbullar, toppade med kaviar. Inte helt som förväntat men mycket gott. Därefter sjötunga, en rätt som inte fins på menyn utan lånas in från Bagatelle. Den kommer i en panerad och brynt rulle, tillsammans med hollandaise och blomkål. Till detta skulle man druckit en fet vit bourgogne, men det funkar att hyfsa champagnen. Kyparen är dock tveksam till den kombon och bjuder mig på en skvätt riesling med lite restsötma, närmare bestämt 2012 Schätzel Niersteiner Kabinett. Riktigt fin, elegant rieseling med lite mer tryck än de moselvarianter som annars utgör min huvudsakliga källa till Kabinett. Absolut värd att prova, ja till och med leta efter. Mycket bra till de fetare komponenterna i rätten. 88-89 poäng.

Efter fiskrätterna blir det kött och rött. Först ut Nordisk Rørt Tartar, med pommes frites och sallad. Mumma! Tartaren är kryddad med hackad ramslök, och här har man för en gångs skull inte gått till överdrift med löken. Valet av rödvin försätter mig i svår beslutsångest, något som helt avhjälps av den trevlige och generöse kyparen, som låter mig få en rätt rejäl skvätt av tre olika viner att prova innan jag bestämmer mig. Och det är inte vilken skit som helst som hälls upp. Först ut är 1996 Pavillion Rouge de Château Margax. Jajemän! Desvärre är ett något trött vin. Rejält moget i doften, men samtidigt lite knutet och ger inte så mycket. Frukten är tillbakadragen och jag hittar mest lite torkade vinbär, källare och grönsaker. Det är ändå kul att sniffa på, men ingen höjdare. I munnen uttorkad frukt och lite stäva tanniner. Ändå trevligt men på ett lite ledsamt sätt eftersom jag hade hoppats på så mycket mer. Kul att dricka, men ingen jackpott och absolut inte värt sitt pris. 85-86 poäng. 

Jag följer upp med 2011 Dugat-Py Bourgogne Rouge. Härlig burgundisk frukt med hallon, röda vinbär, slånbär och rönnbär. Hittar en del lera och järnfilsspån också, och brutna björkkvistar, eller ska man säga kart. Lite kärv men mycket charmig. I munnen ljus frukt med enstaka mörkare inslag, med de ljusare inslagen av röda vinbär och mogna hallon dominerar.  Syrorna sitter på plats, tanninerna är rätt snälla men får hjälp av den redan nämnda kärvheten som hänger i från doften. Lite tunnt i mittpartiet kanske Avslutet är bara en förlängning av redan nämnda intryck, möjligen blir det lite grönt bland mineralerna på slutet. Bra basbourgogne. 87-88 poäng.

Den andra kötträtten är i menyn kort och gott betecknad Okse. På tallriken en ändbit från en oxfilé, som säkert blivit över från Bagatelle, men inte är sämre för det. Till köttet grillad purjolök, sagogryn och en bea smaksatt med körvel istället för dragon, om jag förstod rätt. Gott, men sagogryn är alltid lite tråkigt, även när de är buljongkokta. 

Det tredje rödtjutet, och det vin som jag till slut beställer ett helt glas av, är 2005 Poggio di Sotto Rosso di Montalcino. Den intensiva doften skriker Sangiovese, med rosor, surkörsbär, tranbär och lakrits. Jag hittar massa annat också, till exempel apelsinskal och kamomille. I munnen elegant med samtidigt generöst, med tillräcklig syra och struktur för att väga upp den intensiva frukten, som domineras av körsbär, jordgubbar och en del björnbär. Här finns massa annat gott också, som en gnutta mörk choklad, lite lakritsstång, mer rosor och blommande örter. Avlutet har bra längd och får fram lite sälta och mer mörk choklad, blandat med surkörsbär. Imponerande för en simpel Rosso di Montalcino. Det här hade kunnat passera för en enklare, ja, riktigt bra Brunello utan problem. Den klart bästa matchningen till de rätt kraftiga kötträtterna. 91 poäng.

Jag avslutar med en rejäl ostbricka, till vilken jag beställer 2005 Domaine de la Tournelle Vin Jaune, vilket är riktigt fint, om än väl ungt. Frisk syra, nötter, apelsin, ingefära och citrus är de dominerande inslagen. Så mycket komplexitet har inte hunnit utvecklas ännu. Låt ligga några år, eller prova en äldre årgång. 88 poäng, men potential för mer.

Kyparen förbarmar sig ännu en gång över en törstig själ och ställer fram en flaska Niepoort Tawny 10 years old med en slatt kvar i botten. Verkligt generöst och en perfekt avslutning till de smakrikare blåmögelostarna.

Om ni är i Oslo finns ingen ursäkt att inte besöka Lille B minst en gång, gärna två.

PS. Om någon undrar så är jag inte sponsrad av Lille B och äter inte gratis. Det bara är så här bra. Personalen uppskattar verkligen när man är intresserad och bjuder till när de kan. Det skadar nog inte heller att jag klämmer in två besök på samma dag. DS.