1999 Chateau Suduiraut

Ohotad kung vad gäller söta viner från Bordeaux är naturligtvis d'Yquem, ja man kan med ganska mycket på fötterna säga att d'Yquem är kungen av söta viner, alla kategorier. Med det menar jag inte att det alltid är det bästa, eller för den delen dyraste (Egon Müllers värstingar ligger bra till för den skalpen), men det är utan konkurrens det mest beryktade. Det produceras naturligtvis sötsaker hos ett gäng andra producenter i Bordeaux, företrädesvis och av högst kvalité i  Sauternes och Barsac. Bland det knippe slott som nafsar d'Yquem i hälarna vad gäller kvalité, om än inte pris och ryktbarhet, är det kanske grannegendomen Chateau Suduiraut som fått bäst grepp om byxbenet. Man fick mycket uppmärksamhet för 2009:an, som vissa bedömare menade var det årets bästa vin i Sauternes, en lager som annars med nästan tröttsam regelbundenhet brukar tillfalla just d'Yquem.

2009:orna bör dock ligga till sig några decennium innan konsumtion. Nu är det ett tio år äldre vin vi har på bordet, alltså en helflaska Chateau Suduiraut 1999, nyinköpt på vinmonopolet. Året har rätt bra rykte, men kanske är vinet fortfarande i yngsta laget. Dricks till kladdig mandelkaka och Roquefort.

Vinet har gyllengul färg utan tydliga mognadstecken. Doften är först lite enkelspårig och knuten, men med någon timmes luftning blir den mer detaljerad. Vi får honung, på vaxkaka direkt från kupan, söta persikor, aprikos, lätt nötighet, karamelliserat socker och lätt botrytis. Intrycket är ändå fortsatt lite enahanda. Jag hade önskat nått mer - mineral, citrus, rök - som bröt av och friskade upp. I munnen ordentligt sött med medelhög syra som nästan, men inte riktigt, balanserar sötman. Intrycken är mycket lika de i doften, möjligen tillkommer det faktiskt lite citrus i form av kanderat apelsin och citronskal. Det är gott, men ibland tungfotat. Mot det långa avslutet blir det friskare med mer tydlig citron och lite sälta. Matchningen med maten är om inte fulländad så mycket bra. Jag förstår verkligen varför kombon Sauternes och Roquefort är en klassiker. 91 poäng till vinet.

Visst, det är gott men jag har kanske druckit för lite Sauternes för att verkligen uppskatta det här vinet, eller så behöver det ett antal år till i källaren för att blomma ut. Flaskan går inte åt och vi dricker resterna dagen därpå. Då är det lite mer utvecklat och i min gom bättre, men ändå ingen match för Isole e Olena's Vino Santo från 2004 som är precis lika underbar som sist.

P.S. Receptet på den mycket goda mandelkakan hittade jag här på Malin Bergvalls blogg Malins Matblogg. D.S.