onsdag 28 november 2012

Eventyr i Oslo IV - Restaurant Oscarsgate


Min kära E kommer upp till Oslo för att spana in operan och äta en god middag tillsammans med mig. Vi har bokat bort på restaurant Oscarsgate, som jag bara hört gott om. Maten ska vara relativt klassisk och av hög kvalité. Vi promenerar från hotellet, kvällen är kylig men det regnar i alla fall inte. Restaurangen ligger i en liten, från utsidan rätt anonym lokal. Man har inte många bord, det finns plats för max 20 gäster, och då är det verkligen smockfullt. Urvalet på menyn är begränsat till Chef's Meny. Personalen förhör sig dock noga om allergier och andra matpreferenser såsom veganism etc. Menyn består av 10 rätter, men man nöjer sig inte med detta. En hel massa extra munsbitar smyger sig in, och totalen landar någonstans runt 20 rätter! Det är nästan så man baxnar. Stilen är inte så klassisk som jag väntat mig. Det är en hel del grönt på tallrikarna och jag skulle nog beskriva köket som en crossover av asiatisk och modernt skandinaviskt med franska inslag. Jag ville inte förstöra måltiden genom att föra noggranna anteckningar men höjdpunkterna inkluderar friterade ost och potatisbollar med tryffel, torsk med nässelsoppa, havskräftor med variation på persilja, löjrom med römme samt en efterrätt med choklad, lakrits och hallon. 



Trots att rätterna var för sig oftast håller hög kvalité måste jag säga att totalupplevelsen haltar något. I stort sett alla smaker är försiktiga och finstämt eleganta men alltför likartade. Ingen rätt sticker ut och de intensivare komponenterna saknas nästan helt.   Jag hade önskat mer av rökt, brynt, rimmat och reducerat. Stekta laxskinn, gyllenbruna rårakor, långkokad kalvkind i sky eller liknande. Chokladefterrätten är väl den som kommer närmast och det är också en riktig njutning att sleva i sig något fett och sött med kraftiga smakkomponenter efter en hel måltid som närmast kan beskrivas som anemisk. Allra tydligast blir det i en liten mellanrätt bestående av variation på gurka. Gurkagele i gurkasky med lite fryst gurka. Det smakar nästan ingenting.



Vinpaketet som erbjuds inte heller detta något att hänga i julgranen. Vi inleder med 2009 Schätzel ReinSchiefer Riesling som är en enkel, elegant riesling som inte aspirerar på någon direkt storhet men ändå är helt ok. (86) Detta följs av norkst veteöl från Nøgne Ø. Deras Wit är smaksatt med koriander och apelsinskal. God, frisk och bra match till fiskrätterna. (88)


Så till Österrike, närmare bestämt Kremstal. 2011 Geyerhof Hoher Rain Grüner Veltliner är dock inte någon hit i min mun. Frukten är ok men mycket kort. Visserligen finnsbåde mineraler och frisk syra, men inte mycket annat och intrycket blir mest sura, omogna krusbärskart vilket blir extra påtagligt i avslutet. (83) Så äntligen ett rött vin, från bourgogne dessutom. 2008 Domaine Forey Pere et Fils Bourgogne Rouge är tyvärr så tunt och karaktärslöst att till och med en stackars bourgogneälskare som jag börjar längta efter en maffig merlot. Inte finns det någon komplexitet eller pigg ungfrukt heller, nej här finns inte mycket att hämta av någonting. Visserligen hittar jag inga direkta negativa attribut i form av defekter eller otrevliga smakkomponenter, men mer än 81-82 poäng kan jag inte förmå mig dela ut, och då är jag generös. Besvikelsen över vinpaketet är så här långt påtaglig, men nästa vin hjälper faktiskt lite.



2009 Pietracupa Quizico kommer från en liten producent i Campania, närmare bestämt Montefredane. Man gör viner på ovanliga druvor som Fiano, Greco, Falanghina och Aglianico. Exakt vilka druvor som Quzico innehåller är oklart, men gott är det. Lite småvarmt, men med en frisk syra och en härlig rödfrukt med en del mörkare inslag som lindar in de mycket försiktiga tanninerna. En fin kryddighet blir tydlig i det sugande avslutet. Bäst hittills och ska vi säga 89 poäng. Så lämnar vi den jästa druvmusten en stund och får istället päroncider, som tur är dock inte riktigt av samma typ som jag brukade dricka till lördagsgodiset när jag var liten. Producenten heter Eric Bordelet, och han satsar på kvalité. Min erfarenhet av cider överhuvudtaget är begränsad, men hans Poiré Autentique är riktigt god. Frisk, med ett uns sötma. Poängsättning känns nästan slumpartad med tanke på min kunskapsnivå, men säg 90 pinnar.


Till efterrätterna får vi två viner, först 2005 Emrich Schönleber Riesling Spätläse som är en riktigt fin liten riesling med rätt hög sötma för spätläsenivån men tillräckligt med syra för att inte bli platt. Inte så rasande komplext direkt men gott. (88). Därefter ett något rarare vin som jag aldrig hört talas om tidigare. 2011 Santa Quiteria Almansa Tintoralba Dulce, ett sött vin på Garnacha och Alicante. Det är faktiskt riktigt läckert. Sött men ändå friskt med en intensiv frukt och lite kolatoner. (90).


Efter måltiden bjuds chokladpraliner. Jag spanar i listan över dryckjom och tar in en whisky, 1971 Glenfarclas The Family Casks, 57,1%.  Den här serien består av ett utvalt fat från varje år mellan 1952 och 1996. Man väljer kontinuerligt ut nya fat när tidigare buteljeringar sålt slut. Två fat från 1971 har släppts, det här är den första, en sherry butt med nummer 140, butlejerad 2007. Doften har tydliga sherryinfluenser med choklad, kola och ljung. Här finns också en liten rökton och kanderade apelsinskal. I munnen fås en medeltung sherrykaraktär med mycket av samma intryck som i doften, en lätt sötma och medellångt, kryddigt avslut. Jag upplever whiskyn som något enkel för sina 35 år. (88)


Den stora behållningen från middagen är till syvende och sist våra bordsgrannar 50 cm till höger om oss i den lilla lokalen. Ett trevligt norskt par som vi pratar med av och till under middagen. De visar sig ha ett stort vinintresse. Först dricker de 2004 Francois Raveneu Chablis 1er Cru Vaillons, som står på restaurangens vinlista. Därefter kommer kyparen in med en karaff rött vin. Mannen i sällskapet är mycket hemlighetsfull och vägrar berätta vad det är, annat än att det inte står på vinlistan. Han är uppenbart förtjust och bjuder oss att smaka en skvätt. Vi får ett vin med viss mognad. Att det är bourgogne är uppenbart. Härligt elegant rödfrukt, lätta toner av svamp och lite sous bois. En hint av järnfilsspån. I munnen frisk syra, känns lite yngre än i doften. Åter en elegant frukt men nu med enstaka mörkare inslag. Mycket mineraliskt med lätt avrundade, men ändå kännbara tanniner. Hela skapelsen andas kvalité, även om avslutet gärna kunde varit något längre. Vad kan det vara? Till slut väser vår norske vän ur mungipan:  2001 DRC Echezeaux! Den tackar vi för! (93)

Kvällen lider mot sitt slut men vi är djupt inne i den oundvikliga diskussionen om skillnaderna mellan norskt och svenskt, svenskar och norrmän. Glasen är tomma, så för att uppskjuta hemgången tar vi in en flaska till av 2004 Francois Raveneau Chablis 1er Cru Vaillons och delar på fyra. Så får vi smaka det vinet också. Vi får en koncentrerad bouquet med begynnande mognadstoner, en frukt som drar åt det tropiska, med lite ananas och persika, men också gröna äpplen och citrus. I munnen otrolig skärpa med kalkiga mineraler och koncentrerad, helt ren frukt, men trots detta upplevs det fortfarande något knutet och ger inte riktigt samma upplevelse som doften. Avslutet är långt och mineraliskt med tydliga inslag av citron. Mycket bra! (93)


Sist vill jag också säga några ord om servicen. Personalen är norsk, vilket tyvärr säger ganska mycket redan det. Upplevelsen är mekanisk. Nivån är rent tekniskt oklanderlig. Så fort någon reser sig är en kypare där och byter ut servetten mot en ny, konstfullt hopvikt. Serveringen sker mer eller mindre på samma sekund till alla runt ett och samma bord. Inget att anmärka på själva utförandet alltså, men var är värmen? Var är det där leendet, den där gesten, den extra ansträngningen för att få gästerna att känna sig välkomna? Nyfikna frågor om menyn, vinerna etc. verkar mest besvärande. Upplevelsen bekräftar min övertygelse att norrmän inte kan något om service. Till och med på högsta nivå brister det. Det måste vara något med folksjälen. En ännu mer utpräglad jante än i Sverige som gör varje äkta norrman obekväm i en "underlägsen" serviceposition. Sammantaget är Restaurant Oscarsgate något av en besvikelse. Vi hade väntat oss mer av en restaurang på den här nivån, som faktiskt toppar Tripadvisors lista över restauranger i Oslo. Våra nyvunna norska vänner som ätit här förr, bekräftar våra misstankar om att man har lagt om stilen i matlagningen och de anser att det var bättre före förändringen. Det känns tyvärr som om man inte hittat helt rätt i det nya.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar