2004 La Chablissienne Chablis 1er Cru Côte de Léchet

En mogen chablis på systembolaget! Det var inte i förrgår! Och 2004 som ska vara en utmärkt årgång, och skaldjuren som redan är inhandlade, och, och.... Perfekt! Nävarna sluter sig bestämt om ett par flaskor.

La Chablissienne är stort kooperativ, som producerar runt en tredjedel av all chablis. Ett klockrent recept på låg kvalité och tråkiga, slätstrukna viner kan man tro, men faktiskt har La Chablissienne rätt gott rykte. Tidigare använde man kanske lite mycket fat, men liksom flera andra producenter har man minskat på faten och till stor del övergått till ståltank. 2004 anses som en god årgång i Chablis, om än inte exceptionell. Inledningen på året var normal med blommning första veckan i juni. Det regnade en del i juli och augusti och problem med röta och svamp förekom men september och oktober bjöd på vackert väder. Skörden var okomplicerad och riklig. Vinerna är ofta urtypiska för Chablis, med fin syra och mineralitet.

Côte de Lechet är 37 hektar stor premier cru i kommunen Milly, på en sydostsluttning precis väster om själva samhället. Jordmånen är mycket mager och rik på kalk, vilket ofta leder till koncentrerade, intensiva viner. Läget anses vara ett av de bästa på västra stranden av Le Serein.

Efter att ha inlett med 2002 Pol Roger Brut som var nästan lika bra som förra gången, är det så dags att se vad La Chablissienne lyckats åstadkomma. Färgen är gyllene med gröna blänk. Doften bjuder på rätt intensiv tropisk frukt och tydliga influenser från faten i form av lätta vaniljtoner och lätt brända nötter. Tankarna går snarare till Côte d'Or än till Chablis. Här finns tydlig citrus och redan i doften en tydlig mineralitet med drag av flinta och rök. Med tiden ansluter ljusa, blommiga toner. En viss utveckling kan skönjas, men känslan är fortfarande rätt ung. I munnen är ursprunget mer tydligt med bra syra och typiska mineraler med musselskal, flinta och lätt rök. Vi får en för ursprunget rätt fet, lite oljig känsla. Fathanteringen har lämnat tydliga spår, men jag tycker det funkar rätt bra. Frukten bjuder på citron, päron och lite persika. Avslutet är rikigt fint med citronpaj och en lång svans av sprittiga mineraler.

En riktigt bra Chablis med begynnande mognad. Rekommenderas, så länge man är medveten om att vinet fått en rätt generös dos ek. Ekallergiska ståltanksanhängare bör styra undan. 91 poäng.

2010 Friedrich Becker Spätburgunder

Ytterligare ett vin som inhandlats efter att jag läst om det på andra bloggar. Alla verkar gilla det, så jag beställde sex flaskor. Hit or miss? Dags att kolla. Spätburgunder är alltså det tyska namnet på Pinot Noir, samma lilla druva som är ansvarig för röd bourgogne och en hel del champagne. En klar favorit för mig, så Becker har ett rätt gott utgångsläge.

I glaset får vi ett rätt ljust, transparent vin. Doften bjuder på rödfrukt och lätt ekkrydda. Jag hittar också lite rosor, viol och den där sjöbottenleran som finns i Pinot ibland, men som jag har svårt att beskriva. I munnen får vi pigg, sprittande syra och en påtaglig mineralitet med krita, järnfilspån och en nypa jord. Tanninerna är lätta, frukten ung och ljusröd. Här bjuds ingen enorm komplexitet eller något motstånd, vinet slinker ned otroligt lätt. 88-89 poäng.

Riktigt bra med hög drickbarhet. Jag tror inte det är någon idé att hålla på flaskorna alltför länge. Drick och njut! En till som har provat här.

2009 La Spinetta Ca' di Pian Barbera d'Asti

Spinettahypen har kanske lagt sig något i takt med att traditionella, eleganta viner åter har kommit på modet efter sena '90-talet och tidiga '00-talets excesser med fruktbomber lagrade i 200% ny ek. Riktigt så illa var det väl inte hos Spinetta och man gör fortfarande bra viner, kanske till och med bättre än förr. Idag står en av de billigare varianterna på bordet. 2009 La Spinetta Ca' di Pian Barbera d'Asti uppvisar en ungdomligt blålila färg. Doften ger björnbär, viol, lätta vaniljtoner och en något bränd kryddighet med tydlig värme. I munnen ändå rätt balanserat med ok syra. Frukten dominerar, den är mogen men inte kokt. Här går det som i doften åt det mörkare hållet med björnbär och till och med lite blåbär. Vinet är något endimensionellt men skrapar vi på botten hittar man lite jordiga, mineraliska toner och en trevlig kryddighet. Tyvärr finns också en viss alkoholhetta. Inte riktigt min påse chips, men kvalitén på frukten går inte att ta miste på. E och J gillar den bättre än jag. Passar bäst till något från grillen. 86 poäng.

2009 Chateau La Nerthe Chateauneuf-du-Pape

Chateau La Nerthe tillhör det klassiska Chateauneuf-de-Pape. Man har hållit på en bra stund och vinerna har gott rykte, även om en del amerikaner med brettfobi ryser vid namnet. Exakt när produktionen rullade igång är faktiskt okänt. Den tidigaste säkra dokumentationen är från 1560 men sannolikt har egendomen existerat bra mycket längre än så. Kungar, presidenter, premiärministrar och andra potentater har genom århundradena gulpat i sig viner härifrån och det finns dokumentation som stödjer att man redan i slutet av 1700-talet började tappa vin på flaska au Chateau, alltså en bra stund före samma praxis anammades längs Garonnes stränder. Phylloxeran drabbade egendomen hårt och under 1900-talet blev underhåll och vinmakning alltmer eftersatt. Som för så många andra ärevördiga vinproducenter krävdes det en outsider med pengar på fickan för att vända utvecklingen. 1986 köpte familjen Richard egendomen och påbörjade återuppbyggnaden. De har lyckats rätt bra.

2009 var en varm årgång och vinerna har rykte om sig att vara koncentrerade med stor frukt. 2009 Chateau La Nerthe Chateauneuf-du-Pape verkar dock hanterat hettan väl. Vi får en rätt elegant boquet med blandad rödfrukt och endast inslag av mörkare frukttoner. Här finns rikligt med sydfransk karaktär i form av varma örter, garrigue, lätt peppar och jord. Någon diskret vaniljton smyger sig in tillsammans med lätt animaliska drag. Härligt att sniffa på! Dags att smaka - rödfrukt igen, generösare nu, men samtidigt elegant och lite torr, nästan dammig. Kanske inte vad jag förknippar med ett ungt vin, det känns faktiskt nästan moget redan. Inte för att jag klagar, moget är bra! Syran och de silkiga tanninerna ger ryggrad. Avslutet är torrt, lätt mineraliskt med bra längd. Riktigt fint! 92 poäng.

2002 Bruno Paillard Brut Assemblage

Efter tips från coachen inhandlas en flaska skumpa, närmare bestämt Bruno Paillard Assemblage från den lyckade årgången 2002. Vinet har legat och gosat till sig i hela åtta år i Paillards källare innan det degorgerades i juli 2011. Nu har det i begränsad mängd genom Tryffelsvinets försorg kommit till Sverige. Lite flaskmognad får vi också på köpet.

Vi får ett vin med ljus, gulgrön färg. Den fina '02 frukten är tydlig redan vid första sniff, men det är delvis en annan best än 2002 Pol Roger Brut som jag hunnit prova ett par gånger. Känslan är mer stringent med äpple, citrus och jäst istället för tropisk yppighet. Redan i doften gör sig mineralerna påminda med krita och havsstrand. Första sippen är härlig! Fin, kittlande mousse och den underbara frukten, som för mig är årgångens signum. I munnen upplevs den mer mogen än doften skvallrar om. Här finns också en del nötter och lätt rostade toner från faten. Mineralerna är mycket fina och för åter tankarna till hav och steniga stränder där musselskalen knastrar under fötterna. Avslutet är långt med len citron och mineraler. 93-94 poäng.

Ytterligare en fantastisk champagne! Lite stramare och elegantare än 2002 Pol Roger Brut, och kanske mer komplex, men det är svårt att jämföra på ett rättvist sätt ur minnet. I minnesmatchen vinner Pol Roger knappt på sin perfekta balans mellan yppighet och elegans. Båda kan mycket starkt rekommenderas.