Chablis x2

Mitt första besök på vinmonopolet var en positiv upplevelse. Även ute i periferin på en lite mindre butik har de ett betydligt bättre urval än de flesta systembolag hemmavid. Jag diskuterade detta en stund med den trevliga personalen. Enligt dem har vinmonopolet ett betydligt större urval av viner än systembolaget. Siffror på runt 12000 olika viner nämndes. En snabb sökning på systembolagets hemsida resulterar i ca 8000 viner i ordinarie,  tillfälliga och beställningssortimentet. Då är en stor andel säkert redan är slutsålda. Man kan undra hur det kommer sig att vinmonopolet, på en betydligt mindre marknad, kan upprätthålla ett så brett sortiment. Nåja, allt är inte guld som glimmar. Priserna, åtminstone i de lägre prisklasserna, ligger cirka 50 procent över de svenska. Efter den trevliga pratstunden lommade jag hemåt med två flaskor i kassen. Dagen efter stundade besök från Sverige.

Krokfångad norsk torsk, äggsås, potatis och smörkokta primörer. Mumma! Flaskorna kylda en stund. En liten miniprovning av chablis tillsammans med maten. Först ut, flydda tider i form av Les Temps Perdu Petit Chablis 2008. Bakom etiketten Les Temps Perdu, som används till flera viner av olika ursprung, finns Clotilde Davenne, tidigare hos Jean-Marc Brocard men sedan några år egenföretagare. Hyllningarna har haglat och det är inte utan förväntningar vi öppnar flaskan, även om det rör sig om ett av hennes enklare viner. Färgen är ljusgul med gröna stick. Doften är stram och elegant med skira gröna örter, krusbär, citrus, kalksten och lätt blommighet. I munnen torr med  skyhöga syror och en uttalad mineralisk profil som bygger mer på lätt elegans och finess än kraft. Mer av de gröna tonerna, tänk örtträdgård tidigt om våren. Riktigt imponerande och helt i min smak! 90 poäng. A must buy för den prismedvetne!

Vi följer upp med något som tydligen fått mycket uppmärksamhet i Norge, enligt killen på vinmonopolet.  Emile Chandesais är en negociànt som ägs av Picard Vin & Spiritieux och buteljerar en serie viner under egen etikett. Druvorna till Emile Chandesais  Chablis 2008 kommer från en enskild vingård och handplockas, vilket är ovanligt i det här prissegmentet. Lagring på ståltankar 5-6 månader. I glaset något mer mättad färg än tidigare vin, men ändå åt det ljusa hållet. I doften klart kraftigare med tyngre gröna toner, mer som spenat eller nässlor, saftigare. Gröna äpplen, citrus och mineral.  Lite burdus i stilen.  I munnen fortsätter det på samma sätt med kraftigare karaktär, till och med så att man anar toner av nötter. Fina, friska syror men inte lika salivsprutande som föregångaren. Mineraliteten är här mer inlindad i den frodiga grönskan och de lite jordiga tonerna.  Det är ett snyggt, rejält bygge som passar utmärkt till mat, men i min mun når det inte riktigt upp till Clotildes Petit Chablis, trots att det här vinet kan stoltsera med  Chablis utan Petit på etiketten. 87 poäng.


Det blev över i flaskorna, och vinerna smakade lika bra dagen efter. Syrorna hade lugnat sig något och frukten var lite tydligare, vilket märktes mest i Les Temps Perdu. 

Le Sarda 2006 - Domaine Sarda-Malet

Ovanstående vin stammar från côtes du roussillon, var annars? Producenten Sarda-Malet har en medelstor vingård om knappt 50 hektar lera och kalkstensjordar på floden Tets högra strand i närheten Perpignan. Gården drivs av Jerome Malet, som tagit över efter sin far som grundade firman 1984. Kvalité ligger i fokus, med handskörd och lågt skördeuttag. Man använder inte bekämpningsmedel. Serien Le Sarda utgör stommen i produktionen och görs som rött, vitt och rosé. Dagens vin är rosévarianten, som görs på Syrah, Grenache och Mourvèdre. Vinet dracks till kokt torsk med sockerärtor och sallad, och till frukt efteråt.

I glaset har vinet en rosa-orange färg. Doften är rätt så generös men ändå åt det strama hållet. En trevlig, saftig gräsighet och en del röd frukt - vinbär - samsas med lite kraftigare toner åt stjälk och rönnbärshållet. I munen blir det än mer tydligt att detta är ett matvin. En ambitiös, kraftig kropp (för en rosé åtminstone) och samtidigt både frukt och mineralitet. Vinet ger ett kärvt, lite burdust intryck, fullt av charm och personlighet. Visst finns det en och annan skavank, ibland tar de lite bittra tonerna av rönnbär överhanden över frukten, men sammantaget ett trevligt vin av god kvalité. 87 poäng.


Mer om producenten kan ni läsa här.

Le Sud 2005 - VdP Côtes Catalanes

Mera  Roussillon - en stark trend i mitt vindrickande för tillfället, eftersom jag bombarderas med flaskor från vinimporterande kollegan. Den här gången är det lite kraftigare saker från côtes catalanes i form av rubrikens Le Sud 2005, från Mas de Lavail, som faktiskt finns representerade i Sverige hos vinovativa. Den rejäla gården - 80 hektar, varav stora delar dock är för oländiga för vinodling - drivs av Jean Battle, tillsammans med sonen Nicolas, som står för själva produktionen. Inriktningen är mot kvalité snarare än kvantité, med ambition att skapa riktigt bra viner. För att uppnå detta används beprövade metoder - lågt skördeutag under 30hl/hektar, bra fat etc. Le Sud är deras vita toppcuvée.  Druvsammansättningen är en blandning av grenache blanc och grenache gris från stockar över 25 års ålder. Alla druvorna plockas för hand. Vinet lagras på fat - sur lie i 12 månader. Vinet avnjöts till baconlindad torskrygg med potatisplättar, bearnaise och ärtor.

Färgen är blekt guldaktig med lite gråaktiga stänk. Doften är initialt något knuten, men utvecklas rätt snabbt och blir snart direkt generös, precis som förväntat. En hel del tropisk frukt, honung, nötter, lakrits och ett litet rökstänk. Läckert! Dags att smaka. Wow, här har vi en riktig bomb! En del ek, men till skillnad från förra veckans sydafrikan tar inte eken överhanden utan är väl integrerad i helheten och bidrar men en lite kärv kryddighet som balanserar sötman, smörigheten och den fantastiska, generösa frukten. Bra syror och mineral! Jag är generellt sätt inte så svag för den här typen av vin, men det här är helt enkelt riktigt snyggt och välgjort. Skulle gärna ha ett par flaskor till att dricka till smörstekt abborre i sommar. 89-90 poäng!

Restaurang Familjen

Under senaste blixtvisiten till hemlandet hanns det med ett besök på nyöppnade Familjen på Arkivgatan, Göteborg. Stället satsar på vällagad mat av det något enklare slaget till bra priser. Det är samma krögare som ligger bakom Kock och Vin på Viktoriagatan, en av Göteborgs fixstjärnor på restauranghimlen. Lokalen har dessutom inretts av ett par arkitekter som delar kontor med min sambo, så valet var närmast självklart. Stilen är diskret effektsökande med mycket rött och en heltäckningsmatta mönstrad som en trasmatta. Vi hade inte bokat bord, för övrigt bokar man endast upp 1/3 av borden och håller resten öppna för drop-ins från gatan. Vi fick ägna 20 minuter i baren medan vi väntade. Bra service och utbud. En hel del smårätter man kan beställa direkt till disken. Plus för det.

Så fick vi då ett bord, tyvärr lite nära dörren, så det drog lätt om axlarna.Konceptet går ut på att de har  dagens meny med tre rätter för överkomliga 295 kronor. Man kan ersätta någon av rätterna med ett par alternativ mot en extra kostnad. Man erbjuder också flera smårätter som komplement. Vinlistan är inte speciellt lång, men hyfsat varierad med ett bra prisspann och ganska många viner på glas.

Först fick vi en liten amusant bestående av färskt bröd och en röra på färskost, inlagda grönsaker och rökt sill. Försvinnande gott och friskt. Därefter tog vi varsitt ostron som serverades i sitt skal vilandes på ett litet berg av grovt salt. Citron och rödlöksvinegrette till. Utmärkt! Till ostronet delade vi på ett glas champagne, som vi, trots att vi specifikt bett om ett glas, fick serverat i varsitt glas, och det snålades inte vid upphällningen heller. Ytterligare plus i kanten. Champagnen - Mercier Brut - bjöd ändå på kvällens första besvikelse och största miss - den var alldeles för varm, närmast rumstempererad, vilket inte gjorde vinet rättvisa. Doften gick åt det brödiga hållet med mycket nötter, smör och äpple. I munnen inte så frisk (temperaturen?), nästan fadd. Mer av samma toner som i doften. 81 poäng, men under andra förhållanden kan det här vinet säkert prestera bättre.

Förrätten bestod av lufttorkad skinka från Helmuth i Högsbo, ljummen vit sparris med vispat smör smaksatt med citron och timjan och en liten sallad till. Gott och enkelt, även om sparrisen gärna kunde varit några grader varmare och smöret haft lite mer karaktär. Vi hyfsade champagnen till den här rätten, vilket fungerade utmärkt.

Huvudrätten på kvällens meny utgjordes av helstekt vårkyckling med pure på king edvard och purjo. Till detta smörstekta vårlökar, sky och rostad lök. In kom en portionsstor kyckling med perfekt, gyllenbrunt skin. Köttet var mört och saftigt utan minsta tendens till att bli torrt och potatis-purjomoset var lagom luftigt och inte för smörigt. Vårlökarna hade kvar precis lagom tuggmotstånd.

Till detta drack jag, på den mycket trevliga kvinnliga vinkyparens inrådan, ett vitt vin från sydafrika, Bellingham The Bernard Series Old Vine Chenin Blanc, producerat från 40 år gamla stockar. I nosen smör, tropisk frukt, vanilj och ekkryddor. I munnen första sekunderna angenäm med kraftig smörig och nötig karaktär. Massor av mogen frukt - aprikoser, päron och grape, men sen slog ekplankan till i gommen med full kraft. Jag måste säga att effekten var ganska imponerande. Som att få en käftsmäll precis när man slappnat av och börjat njuta av situationen. Eken tog över för mycket för min smak och de första, positiva intrycken försköts till bakgrunden. Med den smördrypande kycklingen och moset gick det bättre, men känslan av för mycket ek försvinner inte. 84 poäng i min gom.

E valde att byta ut kycklingen mot rosastekt ankbröst med palsternackskräm, rödvinssky och grömpepparglacerad majrova. Inget fel på den rätten heller, ankbröstet var bra, men kanske aningen för torrt. Palsternackskrämen var gudomlig, säkert med massor av smör och grädde, men vad gör det? Majrovan var god när man kommit igenom det yttersta skiktet som bjöd på en del tuggmotstånd utan att smaka så mycket. Kanske skulle man skalat av det innan serveringen. Rödvinsskyn var godkänd. Jag upplevde kycklingen som den bättre rätten, och tyckte inte att ankbröstet var värt de 100 kronor extra man fick lägga, men E tyckte tvärtom, och det är väl helt i sin ordning. Smaken är som baken.

Till ankbröstet dracks en côtes du rossillon villages, Les Vignes de Bila-Haut 2007, producerat av Chapoutier. En tät doft av mogna plommon, björnbär och lite blyertspenna. Trevlig pepprighet och lite hallon bidrar till helheten. I munnen åter mörk frukt och lite pepprig kryddighet från eken. Silkiga tanniner, en del syror och lätta mineraler styr upp det hela och hindrar precis vinet från att hamna i syltträsket. Stilen är publikfriande, varmt fruktigt sydfransk. Ett bra vin, men kanske inte riktigt i min smak heller. Lite mer elegans vore önskvärt. 87 poäng.


Till dessert serverades det gräddpudding med vanilj och buljong på rabarber och lagerblad, med ett par mandelbiskvier flytande i buljongen. Den rejält tilltagna portionen serverades i en glasform med handtag. Buljongen var god, men lite tunn och gräddpuddingen (annat namn på panna cotta?) var rätt smaklös och lite tung. Nä, det här gick inte hem hos någon av oss. Klart minus för en tråkig dessert, men utmärkt espresso till.

Sammantaget gav Familjen en trevlig upplevelse med mestadels god, vällagad mat till rimliga priser. Servicen var snabb och effektiv, om än något opersonlig, med undantag för den supertrevliga vinkyperskan som verkligen ansträngde sig för att göra ett bra jobb. Är hon lånad från Kock och Vin månne? Synd bara att ekade sydafrikaner inte är min grej. De enda riktiga missarna var den varma champagnen och efterrätten. Det blir säkert fler besök.

Valborgsviner

Här kommer en försenad rapport från valborgsmässoafton. Vi var ett glatt gäng på sju som samlats för att fördriva häxor och hälsa våren med hjälp av god mat och vin. Jag kom ner från Norge på onsdagskvällen och torsdagen ägnades åt matshopping i götet.

Vi inledde klassiskt med ostron, anklevermoussesnittar och champagne, närmare bestämt Jacquesson 1997 Brut. Jacquesson hävdar att de är de äldsta huset i hela champagne, grundat redan 1798, vilket stolt anges på flaskan. Vinet i fråga är gjort på 55% chardonnay och 45% pinot noir från enbart egna vingårdar. Låg dosage på 3,5 gram. I doften torr och förvånadsvärt frisk med citrus och mineral. Öppnar upp sig efter en stund och avslöjar lite lätta nötiga toner och en del fruktighet. Väl balanserad och mycket elegant. I munnen fin mousse och fortsatt mycket torr i samma stil som doften - citrusfrukt och mineral. Rejäla syror som bara börjat rundas av. Lite sälta, lätt rök och bara en liten hint nötter. Stilen faller kanske inte alla på läppen och sanningen att säga är vinet rätt tufft fortfarande och tål, vissa skulle säga behöver, ett antal år till i källaren, men vem vill vänta? Till ostronen är den fantastisk och gillar man torr, frisk champagne är det svårt att få så mycket bang for your buck som här. Eftersom torrt och friskt är min favoritstil kammar vinet hem hela 94 poäng!

Över till huvudrätten, grillad T-bone stek med ungsrostade potatischips, gräddsås med trattkantareller, karamelliserade scharlottenlökar och en liten, mild grönsallad. Köttet var helt enkelt fantastiskt. Mörat tio veckor! Kostade en halv förmögenhet i saluhallen, mer än något av kvällens viner, men det var det värt. Jag var rätt nervös vid grillningen, jag kan inte med gott samvete titulera mig grillmeister. För lite övning helt enkelt. Men allt gick väl och köttet blev perfekt. Det visar hur mycket lättare det är att lyckas med bra råvaror. Över till vinerna.

Jag hade ett tag planer på att öppna en av källarens skatter, Aldo Conternos Barolo Granbussia, årgång 2000, men fick kalla fötter. Vi var kanske lite många att dela på en sån flaska, och vad skulle jag ha ställt upp bredvid som kunde matcha en sån best? Till middagsgästerna - ni får hoppas på bättre lycka nästa gång, sorry!

Valet föll istället på Luigi Voghera Barbaresco 2003. Ett vin i traditionell stil som förhoppningsvis är drickbart nu. I glaset en fin röd färg åt tegelhållet. Lite slutet först men med tid öppnar vinet upp sig och avslöjar fina toner av röda vinbär,  plommon och hallon. Efter ytterligare en stund lite körsbär och rostade, kryddiga toner av fat. Vanilj, tobak, viol och läder kommer strax efter tillsammans med lite stalliga toner och något som påminner om enbär. I munnen en hel del sandiga, torra tanniner. Medelstor kropp och mer av den lite mörkare frukten - plommon och körsbär. Fat naturligtvis och en en fin örtighet. Bra balans, men tanninerna kräver mat. Med kantarellsås och en bit kött lyfter det hela till nya höjder. 90 pinnar.


För vissa av middagsgästerna som har lite svårt med tanniner korkade jag upp en sydfransos som alternativ, Lirac Les Chesnaies 2007. 60% grenache, 25% syrah och 15% mourvèdre. Cementtankar för lagring, ingen ek så långt ögat når, en annan typ av vin helt enkelt. Blålila färg. I doften publikfriande sötfruktighet med mörka bär som klart dominerande inslag. En viss kryddighet men känns mycket tamt bredvid barbarescon. Lite örtiga toner och något mer komplexitet med tiden. I munnen mer av björnbär, plommon och allmän syltig fruktighet. Kommer fram lite lakrits, örter och kryddighet med tiden, precis som i doften. Kanske inte helt rättvist matchning mellan vinerna här, på det hela taget inte ett dåligt vin men helt klart för syltigt för min smak. Uppskattades dock av andra kring bordet. 83 poäng.


Till desserten dracks det whisky, och det orkar jag inte skriva om nu. Det blev en sen kväll och eftersläckningen tog tid och kraft, men lyckat var det!

Land of the rising sun - Miyagikyo och Karuizawa

Mera japansk whisky. Blir mest whisky drucket här uppe, inte så mycket vin tillgängligt och jag drar mig lite för att öppna en flaska på en man hand, så att säga. Över till rapporten, som blir lite mer kortfattad än vanligt.

Miyagikyo 16yo - 1988.06 - 2005.06, SMWS 124.1, 59,4%

Färg: Guld med röda stänk

Doft: Toffee och vaniljkola. Smörig och len. En inställsam karaktär utan fat, ek eller eldighet. En del nästan mineraliska toner. Litet stänk av fino-sherry Nötter finns också, och lite sandelträ. Lite ointressant.

Smak: Mer karaktär, rent av eldig. Den höga alkoholhalten gör sig påmind. Rökslöjor, lite ekkrydda som inte fanns i doften. En del smörighet finns kvar men annars väldigt olik doften. Fortsätter med syrlig fruktighet - lichee? Mycket bra!

Finish: Varm och lång. Hänger kvar en evighet i munnen. Kryddig, vulkanlik. Fantastisk!

Definitivt en sippwhisky! Doften ger inte så mycket, vilket naturligtvis drar ned betyget något, men smak och finish är top of the line! 92 poäng.

Karuizawa 19yo 1988- 2007, Sherry Butt, 60,6%, 1/462 bottles for The Whisky Fair

Färg: Teak mot rött

Doft: Marsipan, kola, toffee. Helt klart sherrylagrad. Fortsätter med russin och torkade plommon. Lite kakao och kaffe. Med vatten klart kraftigare doft med mer av allt. Det slår igenom lite blommor och tropisk frukt.

Smak: Direkt attack - den höga alkoholhalten gör sig påmind. Kraftiga sherrytoner slår igenom. Choklad, marsipan och kolabönor upplösta i alkohol och lite möbelpolish. Med vatten mycket mer hanterbar och klart bättre. Len men ändå kraftig sherry. Lite träig, kanske något år för länge i fatet?

Finish: Lite tunn och lätt bitter. Inte så varm, men fina sherry och kaffetoner.

En riktig crawlerwhisky som kräver vatten för att komma till sin rätt. Finishen inte så bra tyvärr. 87 poäng.

Det kommer fler japanska whiskys framöver i bloggen men det är väl på sin plats med ett tack till T för alla fina samples hittills. Jag hoppas att sändningen som väntar hemma i Sverige är lika intressant som den här omgången.

Laphroaig 21 Years Old, Cask Strenght

Här har vi en riktig raritet, en 21 år gammal Laphroaig tappad av destilleriet, och cask strength dessutom, fina 53,4%. 750 flaskor producerades från nio fat (måste varit små fat, eller så användes inte hela innehållet). Buteljerad 2008 för Heathrow Terminal 5.

Färg: Guld åt det ljusa hållet

Doft: Toffe, fudge och smör. En rejäl dos av den klassiska Laphroaig medicinen - våg efter våg av menthol, tjära och havssalt. En del tropisk frukt letar sig igenom också. Mera hav - sjögräs och tång. Man riktigt känner den salta havsbrisen svepa genom håret. Lite salmiak, en del citrus och vanilj. Mycket komplex!

Smak: Direkt attack med massiva smakintryck, men förvånandsvärt len för sin ABV. Lika komplex som doften med åter klassiska drag av tjära, menthol och hav. En del gammalt läder, frukt och vanilj igen. Citronskal i bakgrunden. Fin kryddighet och en hel del rök naturligtvis.

Finish: Lång och varm med massor av mint. Fantastisk!

Visar att även Laphroaig, som mest är känt för sin intensiva rökighet, kan producera riktigt komplex whisky som hör till världen absoluta toppskikt. Tack M för möjligheten att prova denna. 94 poäng.

Mars Maltage 20 years old

Dags för lite mer whisky. Mars Maltage igen, denna gång en riktig raritet, en tjugoårig originalbuteljering, mixad från tre olika fat: Mars Maltag OB Hombo 20 1984-2004, sherrycask 1683 + 1684 + 1691. Flaska 793 av 1752, 55% ABV, tappad på den ovanliga flaskstorleken 72cl.

Färg: Halmgul
Doft: Initialt något tillbakadragen. En del vanilj och lite ekspån, men inte mycket spår av sherryfaten. Var det finofat månne? En hel del blommor, violpastiller och en del menthol. Mycket mer än så blir det aldrig.
Smak: Rätt så eldig direkt i munnen. De 55 procenten gör sig påminda. En del tropiska frukter och mera blommor, ja en hel blomsteräng! Lite oljig och parfymig. Lätt vanilj. Lugnar ner sig och blir mer balanserad med lite vatten. Den här whiskyn simmar bra.
Finish: Varm och lång. Efterlämnar en tunn, oljig film i munnen. Blir inte alltför bitter och plötsligt sticker det fram lite sälta också. Inte helt fel.

Sammantaget en fint balanserad whisky utan några större brister, men blir samtidigt lite tråkig. Smakar whisky helt enkel. 84 poäng.

Chateau Planeres Prestige 2006

När man minst anar det dyker det upp en vinimportör. Växer dom på träd nuförtiden? Det visar sig att en av mina kollegor i nordnorge är tidigare vinimportör specialiserad på Côtes du Roussilon. Jag kan inte säga att jag druckit några större mängder vin från detta soliga distrikt, flest soltimmar i la france sägs det, men när det plötsligt står en gratisflaska på skrivbordet tackar man ju inte nej. Flaskan följer med hem och töms till nykokt torsk med mandelpotatis och sockerärtor.

Chateau Planeres Prestige 2006 har färg av hallonsaft. Doften går också lite åt röda bär men kanske mer vinbär och krusbär. Det finns en lite mystisk nyans av någon form av lösningsmedel också. Det hela är inte helt olik en sommrig parfym. I munnen spretar det lite med en del syror och fruktighet men också lite tyngre toner nästan som av fat. Något träigt och stjälkigt är det i alla fall. För att vara en rosé är det lite tungt och klumpigt och känns inte särskilt väl balanserat. Torsken klarar det inte av, det hade krävts  bättre grejor. Frågan är vad man ska ha det här vinet till? Det är inte ett lätt fräscht bersåvin, och heller inte riktigt ett matvin. Möjligen kan det vara gott till fruktsallad. 78 poäng.

Japanblandning

Det har varit dåligt med uppdateringar på bloggen på sista tiden. Inte för att jag varit särskilt flitig tidigare heller, men sista tidens inaktivitet beror på att jag är i vårt kära grannland Norge och arbetar, varför tillgången på lämpliga objekt att recensera har varit dålig. Jag tog inte med mig vinkällaren, och närmsta vinmonopol ligger 10 mil bort, men lönen är betydligt bättre än hemma, så det blir förhoppningsvis en del intressanta inköp så småningom.

Whisky har den fördelen att det är lätt att dela med sig av godsakerna! Det är bara att tappa över några centiliter på ett sample och skicka med posten. För att ha något att göra här uppe har jag tagit med mig ett gäng sådana minisar, samtliga från Japan. Först ut är följande två godbitar.

Shuzo Komagatake - Hombo 10yo - OB 40% från det lite obskyra Komagatake Maltage aka Mars Maltage.

Doft: Klassisk japansk "lack" sherry (påminner om lösningsmedel/lack, jag gillar det om det inte är för mycket) med enstaka orena toner. Honung och vanilj. Blandade fat månne? Härlig varm julkänsla! Kanel? Ja, det doftar helt klart nybakta kanelbullar och kardemumma. Bra!
Smak: Lite skarp initialt. Smörig i munnen men mycket olik doften till karaktären. En del vanilj, men julkryddorna och det mesta sherrytonerna är som bortblåsta. En tunn sherrynyans finns kvar, tillsammans med en fatighet som inte fanns i doften.
Finish: Bitter och lite ofräsh men varm och lång

Doften var klart bästa delen av upplevelsen men smaken och framför allt finishen sänker betyget som ändå blir godkända 81 pinnar.

Nästa sample som korkas upp är en single cask från Nikkas utmärkta destilleri Yoichi, som brukar leverera för det mesta. Yoichi 1991 Cask 129445 destillerades 25 februari 1991 och buteljerades första november 2006 och är således 15 år gammal. Den håller hela 63%, vilket inte är ovanligt med single cask från japan. Fatet buteljerades speciellt för whiskymässan i Limburg.

Färg: Ljus teak med röda inslag
Doft: Medeltung till tung sherrylagrad whisky av klassiskt snitt. Först honung, russin, lite vax och läder. Sedan ännu mer vax, lätta tobakstoner och mer honung, Mer av allt faktiskt! Det smyger sig in lite halspastiller också - eukalyptus.
Smak: Mera sherry! Fantasktiskt len för att hålla 63%. Det är otroligt hur de här japanska sherrylagrade monstren klarar att bära upp en hög ABV. En del bett finns det i och för sig, men en del av det kommer från eukalyptusen som växer sig starkare i munnen än i doften. De finns lätta röktoner också och ett typiskt japanskt inslag av möbelpolish.
Finish: Honung, eukalyptus och rök. Undviker att bli bitter. Lång och varm. En oljig munkänsla dröjer sig kvar länge, länge!

Mycket bra! En fin balans mellan kraft och finess! Påminner om bra sherrylagrad Talisker. 90 poäng.