1982 Pichon-Longueville och 1994 La Conseillante, med mera..

En högtidsstund! En av de äldsta flaskorna i min annars rätt unga källare ska få sätta livet till. Efter så kallad semester, två veckors oavbrutet slit med skrapande av fasader, målande, kittande och otaliga förbannelser över den eländiga latexfärgen som inte vill lossna från fasaden, är vi värda en belöning. Den stackars flaska 1982 Chateau Pichon-Longueville som nu hotas av korkskruvens vridande plågor får sällskap av en något yngre kollega från andra sidan floden, 1994 Chateau La Conseillante. 1982 är som bekant en närmast legendarisk årgång i Bordeaux. I något så när modern tid är det bara 1961 och möjligen 2005 som är lika högt aktade, även om det ser ut som att 2009 har möjligheter att nå ikonstatus. Både'05 och '09 är lite väl unga ännu för slutgiltigt omdöme. 1982 Pichon-Longueville ansågs vid releasen inte vara ett av årgångens toppviner, snarare en av de svagare prestationerna bland de klassificerade slotten, men tid i källaren visade sig hjälpa och vid senare recensioner har det fått fina omdömen från både Parker och Suckling. 1994 Har inte alls samma anseende som '82, året hör till en rad svaga årgångar i början på 90-talet, men det finns fina viner att hitta. Cheval Blanc ska till exempel vara fantastiskt. Generellt är vinerna på högra stranden, speciellt Pomerol, mest lyckade. Båda flaskorna är inköpta på auktion hos Bruun-Rasmussen i Köpenhamn.

Men före vi går på rödtjutet inleder vi med uppfriskande bubbel. NV Champagne de Pompadour Extra Brut har fått ligga till sig några år i en kanske lite väl fuktig källare. Jag tror den här flaskan köptes runt 2008, möjligen 2009. Doften börjar i alla fall uppvisa vissa mognadtoner. Apelsin och marsipan samsas med lätt anstrykning av mjölkchoklad. Samtidigt finns fortfarande ungdomliga drag med syrliga äpplen och lime. Moussen är fin och munkänslan åt det runda, generösa hållet. Mer äpple, nu lite mer mogna, och torkade aprikoser. Mineral som går lite åt krita och en trevlig nötighet. Det medellånga avslutet är torrt, men samtidigt fruktigt. Trevligt! 89 poäng.

Till förrätt sallad med mango och pilgrimsmussla. Till det min näst sista flaska 1997 Trimbach Pinot Gris Réserve Personelle, som jag skrivit om tidigare. Intrycken idag är mer eller mindre identiska och det funkar fint med det söta i salladen. Med andra ord gott! 90 poäng.

Så är det dags för huvudrätten och huvudnummret när det gäller vinerna. Ugnsstekt fransyska med sås på blandsvamp och rostade grönsaker. Inget risktagande här! Vinerna korkas upp vid bordet. Fyllnadsnivån är utmärkt i båda, väl upp i halsen. La Conseillante bjuder inte på några problem, men när korken ska dras ur Pichon-Longueville går den av rätt långt ned. Efter ett par försök till och försiktigt drag får jag ändå ur sista delen intakt så att inga smulor hamnar i flaskan. Korken är genomblödd till hälften ungefär. Oroligt sniffar jag direkt ur flaskan. Det verkar vara grönt ljus trots allt. Ingen dekantering, vinerna serveras direkt ur flaskorna och får lufta i glasen. Vi tar god tid på oss. 

Båda vinerna har förvånande mörk färg. Skillnaden är inte stor, även om La Conseillante är någon grad mörkare och Pichon har en kant som går åt tegel. De är något knutna initialt. '82:an öppnar upp sig först, efter cirka 10 minuter, med intensiv, mogen sötfrukt blandat med violer. Snart ansluter läder, lite ekkrydda, tobak och blyerts. Väl i munnen uppvisar vinet en fantastiskt fräsch frukt, blandat med härliga mognadstoner.  Tanninerna är härligt silkiga men förmår ändå att bita till precis innan det skönt långa, mjukt mineraliska avslutet. Så här ska mogen bordeaux vara! I perfekt balans, på toppen av sin mognadskurva, utan tecken till trötthet, men med det mogna vinets hela register. Det är inte det största vinet jag druckit, men ett av de få som uppvisat perfekt mognad. Det bär upp sina 30 år med värdighet och elegans. Ska jag vara riktigt analytisk och navelskådande så saknar jag något större komplexitet och lite fylligare mittenparti, men det glömmer jag snabbt och bara njuter. Vinet håller ihop fint i de cirka 2 timmar det tar innan sista droppen är slut. 94 poäng.

La Conseillante tar längre tid på sig. Frukten är mer mörkt dov, och mer tillbakadragen. Vi får mörka plommon och lite björnbär. Också här lite läder, blandat med rosor, mörk choklad och tobak. I munnen rätt stramt, med rejäla tanniner, medelhög syra och steniga mineraler som drar mot blod och järn. Intrycket är nästan bistert, här finns inte mycket av frukten från doften. Istället en del ek, ceder och tobak. Så småningom kommer den mörka frukten fram, om än fortfarande tillbakadragen. Avslutet är fint. Långt, med kvardröjande mörkfrukt och bitter choklad. Inte illa ändå, med mat riktigt bra. 91 poäng.

Härligt med två mogna skönheter, men La Conseillante kan nog få ligga några år till. Tack alla för trevligt sällskap och hjälp med husrenoveringen!

2009 Les Obriers de la Peira

Alla prenumeranter på importören Bristly's nyhetsbrev känner väl till La Pèira? Kort sammanfattat är La Pèira en Damaisela, som det fullständiga namnet lyder, en producent i Langudoc som satsar på det absoluta toppskiktet när det kommer till kvalité. Historien känns igen; firman grundades av musikern Rob Dougan, som antagligen drömde om det goda livet och fina viner, och råkade sitta på en hög med pengar. Det är i alla fall så jag föreställer mig att det gick till. Nåja, med tanke på att startskottet gick så sent som 2004 har man kommit en bra bit på väg, åtminstone om man ska tro flera av världens ledande kritiker. Jag har tidigare druckit deras andravin, Las Flors. Les Obriers är ytterligare ett hack ned på stegen, så nu är det instegsnivå vi snackar om. 65% Cinsault och resten Carignan.

En mörk vätska ligger och lurpassar i glaset, där jag låtit vinet lufta nästan en timme. När näsan närmar sig glasets kant möts den av en tät frukt, dominerad av plommon, moreller och björnbär. Under detta fuktig, varm sommarjord, medlehavsörter och rostade nötter. Inte illa, säger doftcentrum. I munnen mjukt och silkigt, nästa lite väl motståndslöst, även om tanninerna finns där. Frukten lite ljusare nu, men får nog ändå sägas höra till "the dark side". Som tur är bärs den upp rätt bra av en medelhög syra som boxar lite grann på salivkörtlarna. Avslutet är kanske det bästa; långt, fruktigt, lite lakritssalt och trots att jag letar, utan större alkoholhetta. Det finns helt klart sämre sätt att spendera de etthundrafemtionio riksdaler man får punga ut för en putelj på systembolaget. 88-89 poäng.

2009 Francois Mikulski Bourgogne Blanc

En arbetsdag är till ända, maten puttrar på spisen. För att stilla den värsta hungern tuggar vi i oss en påse chips. Favoriten senaste tiden är Kettle Sea Salt & Vinegar. I glasen ett hemsläp från lokala systembolagets hylla, där jag knep den sista flaskan, ett instegsvin från en välkänd producent. Observera att etiketten publikfriar vilt med Chardonnay istället för Blanc. En trend i tiden? 

Francois Mikulski fick sitt efternamn från sin polske far som var officer i den fria polska armen under andra världskriget. På sin mors sida är han dock av fransk, ja till och med burgundisk, härkomst. Vinbonde blev han genom att överta sin morbror Pierre Boillot's domaine. Han började med att arbeta för Pierre och i början av 90-talet tog Fracois över driften helt. Etiketten Domaine Pierre Boillot levde vidare, med druvmaterial från Francois, fram till 2004, då Pierre slutligen gick ur tiden. De flesta vingårdar är hyrda på långtidskontrakt. Man producerar både röda och vita viner, men är med väl mest känd för de vita. Ryktet säger dock att också de röda är väl värda att leta efter. Etiketten är i alla fall lätt att känna igen.

2009 var ett varm år i bourgogne, liksom resten av Frankrike. De röda vinerna haussades initialt något hiskeligt. Nu när dammet lagt sig något anser de flesta fortfarande att det rör sig om ett mycket bra år, men kanske inte den helt exceptionella super-duper årgången som först trumpetades ut. De vita vinerna var inte lika omtalade; man talade om en god årgång i lite kraftigare, fetare stil, och de förväntningarna har i stort sett infriats. Kvällens vin är ett gott exempel. Doften drar åt honung och mogen frukt med melon, mango och annat tropiskt. Här finns örtagård också, men en solvarm sådan. I munnen skönt avslappnat med rik frukt, medelhög syra, lite sådär lagom mineraler och ett trevligt friskt avslut. Inget komplicerat, snarare rätt enkelt, men härligt lättklunkat. 88 poäng.

Georg Breuer gånger två, med mera

Solen skiner, himlen är blå, å vad det är skönt att leva då! Speciellt om man har en härlig middag i goda vänners lag att se fram emot. Vi inleder med en champagne på balkongen, 2002 Laurent Perrier Brut Millésimé. Klassiska nygräddade frallor, äppelskivor och päronskal i nosen. Fin mousse, medelstor kropp med mer äpplen och en frisk syra. Kalkbrottsvibbar när det kommer till de påtagliga mineralerna. Medellångt, friskt avslut. En rätt typisk champagne med alla de vanliga komponenterna snyggt ihopsatta. Klart godkänt och 90 poäng. Rostat rågbröd med smetana och rom sitter fint till.

Middagen inleds med pilgrimsmussla i grön ärtsoppa, toppad med champagne, följt av ugnsbakad torsk med smörkokta grönsaker. Vinerna är från välkända Georg Breuer, närmare presentation onödig. Vi har i första fållan 2006 Nonnenberg Trocken, och i bås nummer två en riktigt raritet, 1986 Rüdesheimer Berg Schlossberg Kabinett. De dricks sida vid sida till både för och huvudrätt. 

Nonnenberg är ung, men inte purung. Uppvisar en del komplexitet i doften som präglas av blomster blandad med en friskt kittlande fruktighet och lätta petroleumdunster. I munnen bra drag i syrorna, men de har trots allt rundats av lite. Det rinner till, men sprutar inte, saliven alltså. Fin, elegant struktur och bra, knastertorrt avslut. Toppen! 92 poäng.

Om Nunneberget bjöd på klassisk rieslingupplevelse så är Schlossberg något annat. Här har vi en klart mogen slottsherre. Doften är först knuten och sedan något oren, lite ofräsh med unken källare och något märkligt - kräftspad? Dessutom tät petrolum. Under detta skymtar dock en klar, kristalint ren frukt med melon och pärondroppar. Väl i munnen är vinet närmast oljigt. Här finns fortfarande medelhög syra, men friskt känns det ändå inte. Massiva, tunga mineraler och en lite söt, lätt jolmig känsla. Jag får en flashback till Chapoutiers L'Oree 2004.  Vad ska man tycka? Flera runt bordet rynkar på näsan, och jag kan inte heller riktigt säga att det är gott. Intressant, mumlar jag, men häller upp mer av Nonnenberg. Luftning visar sig dock hjälpa. Mitt i huvudrätten vänder det och blir bättre, och bättre, och bättre. Någonstans får frukten fart, oljan dunstar bort och syran spritsar till sig. Mineralerna är fortfarande lika massivt steniga, men kombinerade med den energi som nu finns i glaset lyfter de mot nya höjder. Kanske inte superelegant, men otroligt koncentrerat. Ett slags destillat av allt rieslingskt i en torr, fantastisk balansakt. Inte den absolut bästa riesling jag druckit, men en unik upplevelse. 93+ poäng.

Dessert är kladdig sockerkaka med körsbär och grädde. Två sötnosar till detta i form av 2007 Chateau Dereszla och 2006 Dr. Loosen Riesling Beerenauslese. Den sistnämnda finns faktiskt i systembolagets fasta sortiment på kvartsflaska. Dereszla bjuder på honung, aprikos och rosor. Inte överdrivet söt men låg syra, vilket gör att det känns lite flabbigt. Ok, och passar bäst till kakan. 87 poäng. Jag gillar rieslingen lite bättre. Den är friskare och har en fin syra, men hade nog gått bättre till färsk frukt. Här finns päron, citrus, äpplen och en härlig blommighet, även om det saknas lite komplexitet. 88-89 poäng.

Tack K för Breuervinerna, samt O, H och E för trevligt sällskap, ja K var trevlig han med.

2001 Calabretta Etna Rosso DOC

Till pasta med tryffelolja och svamp krävs en italienare. Calabrettas Etna Rosso har fått fina omdömen från vanligen pålitlig källa. Det var visserligen ett par år sedan. Står det sig ännu? I glaset är vinet transparent med ganska mörk orangerubinröd färg. Det omedelbarna intrycket är lite knutet och funky, så vi låter vinet lufta en liten stund i glaset innan vi fortsätter. Doften är inte utan värme men ändå elegant med mjuk, mogen kompakt rödfrukt dominerad av körsbär, hallon och lite smultron. Man hittar också mer flyktiga komponenter i form av lim, kåda, tobak, lite lakrits och parfymerade toner av rosenblad och blomsteräng. En viss jordighet med drag av kompost och gödsel blandat med en viss stenig kalkighet rundar av det hela. Mycket sniffvänligt!

I munnen är frukten kanske lite mer tillbakadragen. Intrycket är elegant moget med tydlig mineralitet, fortfarande markerade, om än något avrundade, syror, lite rök och finkalibriga, sandigt torra tannier. I den trevligt utdragna eftersmaken kommer en del värme fram till slut. 90 poäng

Det händer tydligen grejjer på Sicilien. Det får bli fler flaskor framöver, speciellt när priserna är så tilltalande. Inköpt för några år sedan hos Carlo Merolli för 135 spänn! Dags att spana in senare årgångar.

Tryffelolja är en ofta bespottad produkt. Det skiter jag i.

2008 Bonny Doon Vineyard Syrah Le Pousseur och tomatreduktion

Boony Doon Vineyard drivs av "The Original Rhône Ranger" Randall Grahm. Han startade Bonny Doon 1981 och fokuserade redan från början på de klassiska rhônedruvorna. Vingården Bonny Doon planterades med Syrah, Viogner, Rousanne och Marsanne. Tyvärr förstörstördes planteringarna av sjukdom 1994, och har sedan inte återplanterats (mig veterligen). Randall lät sig dock inte nedslås utan köpte in druvor och nya vingårdar. Han expanderade också kraftig och grundade in-house märkena Cardinal Sin och Big House, som blev storsäljare. De har sedemera sålts till The Wine Group LLC. Man har på Bonny Doon nu fokuserat på mer högkvalitativ produktion. Vinerna görs nu i större utsträckning på egna druvor och fokus ligger på terroir och elegans. Randall har också omfamnat biodynamiken. Säga vad man vill om det, personligen tycker jag att teorin bakom biodynamiken är att jämställa med häxkonst och homeopati. Att vinets kvalité skulle förbättras av kosmisk energi samlad i kohorn och liknande är jag minst sagt tveksam till. De goda resultat som vissa biodynamiska producenter uppnår har sannolikt en annan förklaring. Nog om det. Vidare!

Syrah Le Pousseur är ett av instegsvinerna. Flaskan är försedd med skruvkapsyl, vilket dock inte beror på prisnivån. Samtliga viner från Bonny Doon försluts på detta sätt. Årgång 2008 är gjord på 100% Syrah. 

Färgen är mörkt blålila. Doften är först något intetsägande, mest en del blod och chark, men efter en stunds luftning kommer en fin, diskret elegant frukt som jag först har svårt att precisera. E, som i ärlighetens namn har en skarpare näsa än jag, beskriver den som "mogna jordgubbar på inandning och syrliga smultron på utandning". Låt gå för det. Här finns också  en del garrigue, lakrits och lite rosor. I munnen mycket pigg syra. Något tunn frukt som också här drar åt jordgubbs och smultronhållet, en anstrykning av peppar, choklad och kaffe, samt en hel massa blodigt järniga mineraler. Tanninerna är egentligen rätt kraftiga, men kommer först efter några sekunder och tar inte överhanden. I det medellånga, syrliga avslutet blandas tobak och läder med blod. Intrycket är ett svalt elegant och lättdrucket vin. För även om mycket av de klassiska rhônekomponenterna är på plats så bjuds inget större motstånd. Jag hade önskat lite mer textur och djup samt mer närvaro i frukten, men för den här prisnivån (190 pix på systembolaget) är det godkänt. Några års lagring är nog inte fel, här finns syra så det räcker. 87-88 poäng.

Vinet dricks till älgskav i reduktion på rostade tomater. Den blodiga, lite köttiga och sotiga reduktionen passar perfekt till Syrah.

Ok, det ser inte fantastiskt ut, men det smakade gott!

Tomatreduktion, ger cirka 1,5 dl.
Hacka 4 stora, mogna tomater. Bred ut dem i en ungssäker form och kör på 250 grader under grillen i ugnen tills de får fin färg och börjar svartna i kanterna. Stjälp över i en stekpanna, häll på 2 deciliter kött eller kalvbuljong. Tillsätt eventuellt en skvätt vin. Reducera tills hälften av vätskan återstår. Sila genom finmaskig sil. Smaka av med salt och eventuellt peppar. Känns den för tunn i smaken kan man fuska lite och ha i en skvätt soja, blir den för koncentrerad är det bara att spä med vatten.

2010 Willi Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein

Det här vinet inköptes efter rekommendation från Frankofilen. En sak förbryllar mig dock. På framsidan står  Heiligenstein men på baksideetiketten anges Zöbinger Heiligenstein. På tidigare tappningar från Bründlmayer har man angett denna information på framsidan och på Bründlmayers hemsida listas ingen Heiligenstein, utan bara Zöbinger Heiligenstein. Jag tolkar det som att vi har att göra med Zöbinger Heiligenstein, men att man tycker att namnet är väl långt att skriva ut på framsidesetiketten. Fy skäms på dig, Willi Bründlmayer!

En av svårigheterna med germanska viner är att det är så eländigt jobbigt att hålla isär alla olika varianter, då samma producent, förutom vin från tio olika lägen, dessutom gärna producerar tio olika varianter från varje läge. Detta fenomen stammar ur predikat systemet med Kabinett, Spätläse, Auslese och så vidare, men kompliceras ytterligare av påfund som Feinherb, Hochgewächs, och vissa producenters oändliga specialtappningar. Willi Schäfer, till exempel, producerade 2010 åtminstone 5 olika Graacher Domprobst Auslese; Auslese Fuder 1, 4, 10, 11 samt Auktion, som är speciellt ämnat åt den årliga vinauktionen. Det finns säkert någon mer som jag har missat. Jag klagar inte på mängden viner, speciellt inte när de är så bra som de Schäfer producerar, men med detta myller är det av yttersta vikt att så mycket information som möjligt finns på etiketten, tydligt utläsbart på framsidan!

Så, då är månadens rant avklarad. Dags att dricka! Ettiketens oklarheter har som tur är inte påverkat innehållet. Vinet bjuder direkt upp till dans med en friskt elegant blomsterdoft uppblandad med lättrökta, riktigt gröna Granny Smith äpplen. En lite tyngre blomsternot som påminner om kaprifol hittar fram också. I munnen får vi en rasande snygg och livilig syra som riktigt spritter på tungan och en hel drös steniga, lätt rökiga mineraler. Frukten domineras av äpplen och päron med inslag av citrus men en liten hint av kaprifolsötma igen. Avslutet är långt, stramt och mineraliskt. Attans gott! 92 poäng.

2009 Clos du Val Napa Valley Cabernet Sauvignon

Det vin som byggde Clos du Vals rykte var utan tvekan deras Cabernet Sauvignon. Nuförtiden producerar man tre varianter, en Cabernet Sauvignon, en Cabernet Sauvignon Reserve från Napa Valley och en Cabernet Sauvignon från Stags Leap District, som är en mindre AVA i Napa Valley. Idag blir det instegsnivån. Vinet innehåller, förutom Cabernet och trots etiketten, mindre mängder Cabernet Franc, Merlot och Petit Verdot. En riktigt bordeauxblend alltså.

Vinet har en mycket mörk färg. Ur glaset stiger en mäktig primärfrukt med blåbär, körsbär och lite björnbär, uppblandat med en lite pepprig örtighet, en släng av lätt rostad tobak och lite vanilj. Vinet är naturligtvis purungt men utvecklas en del med luftning. Det tillkommer toner av läderfett och frukten blir lite mer komplex efter någon timme. I munnen en riktigt lyxig, silkig känsla med mycket fin balans. Alla komponenter känns väl avägda. Här finns fina syror, mjuka tanniner, en trevlig mineralitet och en härlig frukt. I  det medelånga avslutet kommer kaffe, tobak och choklad. 

Ett mycket trevligt vin, det bästa hittils av vinerna jag provat från Clos du Val. Den härliga frukten gör ursprunget tydligt men tar inte överhanden. Det är absolut ingen överextraherad, sötaktig fruktbomb utan ledordet är snarare balans. Det vore intressant att testa flagskeppet från Stags Leap också. 92 poäng till kvällens vin.

2010 Royal Tokaji Furmint

Torra viner på ungerska druvan Furmint har väl så smått börjat få erkännande, och med all rätt. Det produceras en hel del riktigt bra viner på den här lilla rackaren. Leta bara reda på några från producenten Zoltan Demeter så får ni se vad riktig toppklass Furmint går för. Royal Tokaji producerar en version som kanske inte riktigt har samma ambitioner men som duger gott ändå. För hundra spänn får man med sig en flaska från systembolaget och har ändå råd med ett tuggummi.

Vinet har en ljust gyllene, lätt grönskimmrande färg. Doften bjuder generöst på frisk frukt med lite krusbär, äpplen, citrus och en ljus blommighet. Kaprifol? Här finns också flinta och rök. Inte illa alls. Dags att smaka. Frisk syra dominerar. Frukten är lite småoljig och fet, med något mer mogna toner än i doften. Vi får åter äpple, melon, en del citrus och kanske lite melon. En finstämd mineralitet leder fram till ett medellångt, friskt och absolut torrt avslut. Finfint sommarvin. Rekommenderas! 88 poäng. Herr Öhman har också provat.

2010 Domaine de la Janasse Côtes du Rhône Village Rosé

Rosé är sommar för mig. Eller kanske ska jag säga så här: om jag dricker rosé är det sommar. Vintertid dricks möjligen i undantagsfall rosa bubbel, men stilla rosé? Ikke! Inte höst eller vår heller för den delen och som ni kanske förstått alltså rätt sällan också på sommaren. Varför? Tja. Varför har tomten skägg? 

Nu har i alla fall en flaska pinky letat sig hem, upp på bordet och ned i glaset. Mera från Janasse blir det. Det var ju inte länge sedan sist. 2010 Domaine de la Janasse Côte du Rhône Village Rosé görs på halvparten Grenache, tre tiondelar Syrah och resterande femtedelen Cinsault. Vinet håller hela 14,5%, högt för vilket vin som helst skulle vissa säga och speciellt för en rosé. Färgen är hallonröd. Ur glaset stiger... inte så mycket faktiskt. Efter en stund kommer en del örter och en försiktiga, godisaktiga hallon. Här finns lite andra ljusröda frukttoner också, men det här är blygt. I munnen är det bättre drag, här bjuds vi istället på ett riktigt kraftigt vin. Fortfarande inte mycket frukt att tala om, den som finns är hallon och lite jordgubbar, men en fin, pepprig örtighet parad med en helt ok syra, oljig munkänsla, en inte oäven mineralitet och faktiskt lite tanniner. På slutet kommer en del akoholvärme, men det stör bara lite. 

En för mig lite atypisk rosé som ger mycket rödvinsvibbar. Utmärkt med mat, men inte mitt förstaval som sällskapsdricka i trädgården. 85 poäng. Här finns ytterligare en som provat.