2011 Friedrich Becker Spätburgunder "B"

Surt sa räven om rönnbären. Undrans om han säger samma sak om druvklasen på Beckers etikett? Och vad tror ni Mickel skulle säga om innehållet i flaskan? Det lär vi aldrig få veta. Ni får hålla tillgodo med nedanstående.

Ett ungdomligt blålila, transparent vin i glaset. Doften bjuder på lite kött, trä och vanilj, men först och främst massor av röd frukt - körsbär, jordgubbar och röda vinbär. Här finns också en lätt kryddighet och lite rökt korv. I munnen slankt med stor energi, det formligen spritter på tungan. Massor av saftig frukt, medelhög syra, lätt kryddighet och tillräcklig struktur för att inte bli banalt, men fortfarande väldigt lättdrucket.

B står för barrique inbillar jag mig. Vinet lagras i alla fall i 16 månader på små ekfat, vilket visserligen har lämnat sina spår, men inte på något sätt förtar drickglädjen och den ungdomliga energin. Mycket bra. 90 poäng.

Kunde inte hitta nån bild på flaskan, men här är en höstdag i Norge istället

Barnarov - 2008 Mascarelo Monprivato

I somras drack jag en riktigt fin Barolo. Jag kunde inte hålla mig utan var tvungen att prova en flaska av 2008 Mascarele Monprivato ur mitt lilla lager. Hur var den då?

Transparent ljusröd i glaset. Kärlek vid första sniffen! Härlig rödfrukt - röda vinbär, surkörsbär, rönnbär och en fantastisk rosenparfym. En blyg violpastill tittar fram bland torkade örter och jord. Doften avslöjar nya nyanser för varje minut som går. Här finns ett djup, kombinerat med en elegant lätthet som jag inte kan annat än älska. I munnen är det inte lika imponerande, än. Ungt som tusan naturligtvis. Syran är hög och tanninerna visserligen inte skyhöga, men ändå rätt tuggiga. Frukten är fortsatt elegant och frisk, men har ändå (hoppas jag) tillräckligt djup och extrakt för att hålla tills tanninerna och syrorna lugnat ned sig om ett antal år. Det är fint balanserat men kräver mat (grillad kyckling, rotpytt och svampsås) för att komma till sin rätt. Allra bäst är att bara sitta med näsan i glaset! 93-94 poäng nu för den bedårande doften, men med lite tur några snäpp upp om ett antal år. 

Australiskt sötfrukt? - 2012 Tahbilk The Tower Shiraz

Tahbilk är en av de äldre producenterna i Australien. De bytte namn från Château Tahbilk för några år sedan. Att försöka kvala in bland franska slott kändes kanske inte så fräscht längre. Vinerna är flitigt förekommande på systembolagets hyllor. Den gamla klassikern Tahbilk Marsanne har funnits med åtminstone sen jag började dricka vin. Det påstås ofta att just det vinet utvecklas väl med lagring, men jag har aldrig provat några äldre exemplar. 

Nu är det något annat i flaskan, nämligen Shiraz. Jag tror jag läste nånstans- har glömt var - att The Tower skulle vara ett habilt vin. Namnet kommer i alla fall från ett torn på egendomen, byggt 1882, när sådana detaljer var högsta mode. Torn var man bara tvungen att ha, inte minst om man skulle kalla sig Château.

Vinet har en intensiv, lätt parfymerad godisfrukt i doften - en blandning av gelehallon och björnbär. Det finns lätt krydda och lite rostade toner också, men djup saknas tyvärr. I munnen medelhög syra, gott om sötfrukt, men lite tunn kropp. En del tanniner, men de ligger liksom utanpå. Känns något spretigt. Ok, nog med det negativa. avslutet är faktiskt rätt skönt småvarmt med lagom av godisfrukten. Ok för priset men jag köper inga fler flaskor.  82 poäng.

Rena rama rånet - 2007 Saint Cosme Cotes-du-Rhône

Ännu en CdR från det varma året 2007. Förra exemplaret var i tröttaste laget, men här får vi faktiskt ett i högsta grad levande och njutbart vin. Friskt och ungdomligt med bara en hint av mognad. Massor av mörka körsbär blandade med röda vinbär följt av blod, animalia och lätt rök. Frisk syra, fint korniga tanniner, bra struktur och ett hyfsat långt avslut. Flaskan tar slut i ett nafs! Vad mer kan man begära? 89 poäng.

Zyndigt gott? - 2007 Seghesio Sonoma Zinfandel

Zinfandel är väl så ute att det nästan börjar bli inne igen. Är det dags för ändring? Har Zin vandrat i dödsskuggans dal länge nog? När jag håller upp fingret i vintyckarvinden får jag känslan av att den kanske har börjat vända. I alla fall finns det bra viner också på denna tidvis bespottade druva. Seghesio har alltid levererat i mitt tycke, och kvällens vin var förr en stadig gäst på bordet, speciellt om det vankades något från grillen. Varför det inte fortsatt är så har jag egentligen ingen bra förklaring på. Andra viner har väl distraherat mig helt enkelt, det finns ju så mycket man vill dricka! Jag fiskar ur förrådet upp den sista flaskan av årgång 2007, inhandlad gissningsvis runt 2009.

Fortfarande djup färg. Doften är vital med, som väntat, mörkfrukt men inte alltför tung. Vanilj, lite ek, kryddor et cetera. I munnen rätt bra syra och struktur som balanserar frukten fint. Upplevs elegant, till och med frisk. Medellångt avslut. Inget kontemplationsvin direkt men sitter som en smäck till grillade korvar och en sallad. 89 poäng.

2010 Montevertine Toscana I.G.T

Montevertine gör en sällan besviken och jag har hört mycket gott om årgång 2010. Vinet dyker upp på en välsorterad matbutik i Toscana och jag passar på att smuggla ned en flaska i korgen när E ser åt ett annat håll. På kvällen bjuds det gräddstuvad fänkål, salsiccia och bistecca fiorentina. Vinet dekanteras en timme eller så.

Sniff, sniff.. här var det inte mycket att hämta. Locket på verkar det som. Rejält med snurr på glasen, vänta lite till.. Jodå, visst finns det lite frukt nere i botten, en del fat, lite kryddor, men vinet är fortfarande väldigt snålt med gåvorna. I munnen är det i stort sett samma visa. Bra drag i syrorna, imponerande struktur, frukt i bakgrunden, men ack så ungt och oförlöst.

Kompakt mörker. Grundmaterialet verkar fint, men det är svårt att bedöma vinet rättvist nu. Vänta några år. 89-90 poäng, delvis för potentialen.

Äntligen Grand Cru - 1999 Jadot Corton Pougets

Bloggen har varit vilande några månader nu, och vi får se hur det blir i framtiden, men nu smög sig skrivarlusten tillfälligt på och jag hade några minuter över så håll till godo. 

Det har gått alltför lång tid, ja flera år, sedan jag sist fick mig en röd Bourgogne Grand Cru till livs. En ändlös rad av vattniga bourgogne rouge, grönkartiga village och jordigt funkiga premier cru har passerat förbi och i viss mån dämpat abstinensen, men nu är det åter dags för den äkta varan, eller? Corton är en lurig vingård. Grand Cru till namnet visserligen, men vinerna lever inte alltid upp till förväntningarna och många hävdar att statusen är oförtjänt. Med tanke på franska vinlagar och byråkrati är det dock inte aktuellt med någon degradering i första taget. Låt oss nöja oss med att placera Corton bland de mindre bra av de bästa vingårdarna. Det är kvalitetsmässigt en bit upp till Richebourg, Chambertin, Musigny, La Tache och resten av de riktiga topplägena. Fördelen är att prisnivån är en helt annan. Även vanliga dödliga har råd med en flaska av och till.

1999 var en bra årgång av klassiskt snitt. Det förekommer en del tunna viner men överlag är kvaliten god. Vinunic, som importerar Jadots viner till Sverige, har, eller möjligen hade, 1999 Corton Pougets i sortimentent för ett hyfsat pris och eftersom jag har flera andra årgångar, alla yngre, av vinet i källaren tänkte jag att det kunde vara kul att prova en åtminstone något äldre variant för att se vad man kan vänta sig i framtiden. Vinet dekanteras drygt en timme.

Vi får ett fint transparent vin med ljusröd färg, mörk kärna och lätt orange ton längs kanten. Doften är initialt knuten men så småningom kommer mörk och ljus rödfrukt - rönnbär, röda vinbär, körsbär och lite sträva slånbär - följt av cederspån, jord, lätt peppar, apelsinskal och kanel. En del mognadstoner i doften men i munnen känns det betydligt yngre. Frisk syra, en tydlig mineralitet och en rätt slank kropp. En hel del fyllning och extrakt ligger i bakgrunden men har inte blommat ut ännu. Tanninerna är fortfarande rätt påtagliga. De har precis börjat bli lite söta men kan gott få smälta lite till, Det drygt medellånga avslutet bjuder på mer syrlig rödfrukt, lera, jord och körsbär.

Ett riktigt bra vin som precis börjat glänta på drickfönstret. Jag väntar nog några år till på nästa flaska och långlagring bör inte vara några problem. Bra vin byggt för att tåla tidens tand. Det är som det brukar hos Jadot. 93 poäng.

Flaskan i gott sällskap

Antinoris sötnos - 2008 Muffato della Sala

Familjen Antinori producerar en hiskelig massa vin, också ett vin gjort på botrytisangripna druvor. På egendomen Castello della Sala använder man en blanding av druvor, där Sauvignon Blanc står för lejonparten med cirka 60%. Riesling, Gewürstraminer och Grechetto utgör resterande 40%. Druvorna skördas i omgångar från oktober till november, förhoppningsvis svårt anfrätta av botrytis. Mig veterligen har jag bara en tidigare flaska innanför rocken, nämligen '06:an som ni kan läsa om här

Halmgul färg. Doften är ren med honung och lätt blommighet, men kanske något enkelspårig. I munnen stor sötma, men bra syra som ger en ok balans. Mer honung, lätt krydda och vita blommor. Visst kan man önska sig mer komplexitet, men gott är det. Kan säkert lagras ad infinitum och utvecklar väl större djup med tiden. 89 poäng nu.

Återkomsten och 1997 Giacomo Borgogno Barolo Riserva

Lååång paus i bloggandet. Oförutsedda händelser och resor har kommit i vägen. I livets och vardagens prioriteringar kan inte tid framför datorn för ännu ett blogginlägg som läses av några få närmast sörjande alltid stå högst upp på listan. Faktum är att det aldrig står högst upp på listan utan ofta återfinns nere på botten i "om jag hinner/orkar/har lust" kategorin. Sista tiden har det alltså varit dålig med tid, ork och lust. Jag har varit osäker på om jag överhuvud skulle fortsätta eller nöja mig med cellartracker som dokumentation på alkoholintaget. Samtidigt uppskattar jag själv bloggen som en dagbok över min egen smak och utveckling. Det är inte sällan jag sitter och bläddrar i gamla inlägg, så det blir fortsättning ett tag till. Har åtminstone hunnit dricka en del kul viner, och faktiskt också planterat några stockar Sangiovese i Toscana.

Vi kör igång med en härlig trad-barolo. 1997 Giacomo Borgogno Barolo Riserva har en nästan ungdomligt rubinröd, transparent färg. Bara precis längs kanten kan man anta en viss skiftning mot orange. Doften har också kvar en hel del ungdomlig frukt, blandat med begynnande mognadstoner av läder, torkade rosor, jord, bark och lite lösningsmedel. Mycket trevligt. I munnen en elegant, rätt slank skapelse. En del tanniner ger grepp, men stör inte. Bra längd i avslutet där rödfrukten lyckas hålla sig vid liv hela vägen utan att torka ut.

Riktigt härlig, elegant Barolo som vid 17 års ålder precis kommit in i den första drickfasen. Tål många år till i källaren. 92 poäng.

Vin i Wien

En tur till Wien för att lyssna på klassisk musik och titta på trikåklädda balettdansöser, imponerande rockokoinredningar och vita hästar inkluderar naturligtvis också några restaurangbesök. Äta bör man annars dör man, och dricka bör man också, annars dör man faktiskt ännu fortare.

På Restaurant Figlmüller serveras wienerschnitzlar av episka proportioner. Det hävdas att det var just här rätten uppfanns, och även om det delvis känns som en turistfälla, då man gör reklam redan på flygplatsen, så är det verkligen mycket charmigt och så att säga inbott. Tidningsklipp med recensioner från de flesta av 1900-talets decennier dekorerar väggarna och inredningen är klassiskt germansk med träbänkar, vitkalkade väggar och grönmålade gjutjärnsdetaljer. Schnitzeln är också till full belåtenhet, men kanske mest intressant är att man förfogar över egna vingårdar varifrån man producerar must och, så långt jag lyckas förstå, eget vin. Det rör sig om nationaldruvan naturligtvis: 2013 Figlmüller Grüner Veltliner. Vi får ett riktigt trevligt, lättdrucket vin med arketypisk druvkaraktär. Gott om gröna, kryddiga toner, bra syra och ok frukt. Inte stort, men utmärkt måltidsdryck. 84-85 poäng.

På kvällen på väg hem från den obligatoriska Mozart konserten upptäcker vi at vi är hungriga. På ren chans går vi in på Restaurang Führich, något som visar sig vara ett lyckat drag. Bra mat med ambitioner och tydlig Österikisk karaktär, livemusik på cittra, trevlig personal och en bra vinlista med en hel del lokala godsaker. Valet faller på ytterligare en GrüVe -  2013 Domaine Ott Fass 4. Här har vi ett elegantare och mer finlemmat vin. Mindre av de gröna kryddorna, mer och tydligare definierad frukt. Fin syra åt citron och limehållet, ok mineralitet och en rätt lång svans av citrus, omogen persika och mineraler .Det märks att ambitionerna är högre ställda än hos Figlmüller, och visst är kvaliten också ett snäpp upp, men det är inte samma klunkglädje och oförställda charm. Kanske väl ungt? 87-88 poäng.

Vi följer upp med en Blaufränkisch: 2010 Gesselman Blaufränkisch Creitzer Reserve. Även om druvan har grekiskt ursprung har den blivit något av en Österrikisk specialité. Min erfarenhet av druvan är inte stor, men den sägs ge mörkfruktiga viner med hög syra och tydliga tanniner, något som visar sig stämma bra på åtminstone det här exemplaret. Vi får ett vin med djup färg. Doften bjuder på massor av frukt med hög grad av mognad. Jordgubbar, mörka körsbär, björnbär och så vidare. Också, något överraskande, en fin blommighet, följt av lätt krydda med kanel och en tydlig apelsinton. I munnen mer av den mogna frukten, bra syra, medelstor till stor kropp, och tydlig struktur med kanske något grovkorniga tanniner. Mycket trevligt, möjligen kunde avslutet vara längre. Det är något kort och uttorkande. 87-88 poäng.

Servicen är utmärkt, maten av hög kvalite och sällskapet det bästa. Vi går mätta och belåtna vidare mot hotellet där sängen väntar. Tack A, H, R, B och E för en trevlig dag.