Felton Road har det skrivits många spaltmeter om de senaste åren, ofta i starkt positiva ordalag. Uttryck som "ledande i regionen", "viner i världsklass" och liknande brukar förekomma. Det enda jag tidigare provat var någon instegs pinot för ett par, tre år sedan. Som jag minns det helt ok, men inget att hetsa upp sig över. Vid senaste besöket på vinmonopolet stod 2009 Bannockburn Chardonnay i nyhetshyllan. Detta vin görs av druvor från flera vingårdar i Bannockburn och får väl också sägas höra till instegsvinerna även om det inte skiljer så mycket prismässigt upp till de vingårdsbetecknade vinerna. Flaskan är försluten med skruvkork.
Vinet har en ljus gulgrön färg med gul blänk. Doften är lite sötfruktig med drag av permanentvätska och lite våt yllefilt. En hel del mineraler pockar på uppmärksamheten redan här. I munnen först en skyhög, lite grön syra, sedan en något underlig frukt i form av kiwi och jordgubbar. Det känns inte helt rent, lite unket rentav. Det bästa är mineralerna som är steniga och lätt rökiga. Eftersmaken bjuder på mer flinta och rök, men är också lite sur. Efter ett dygn med öppnad flaska i kylen är vinet lite bättre, men ingen jätteskillnad.
Sammanfattning; en besvikelse. Ok vin, men egentligen inte särskilt gott och jag och E frågar oss flera gånger om det verkligen ska smaka så här. Samtidigt hittar vi inga uppenbara fel. Hade det inte varit för den utpräglade mineraliteten hade detta med sina gröna toner och smått sliskiga frukt lika gärna kunnat vara någon genomsnittligt bag-in-box historia. 80 poäng. Här finns ett mer positivt omdöme.
Utsikten från Inndyr ut mot Fuglöya kan man i alla fall inte klaga på den här kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar