2008 Clos du Val Carneros Pinot Noir

För de av er som läst mer än enstaka inlägg här på bloggen är det nog ingen hemlighet att jag gillar Pinot Noir. Det har skrivits otaliga spaltmeter om den druvans storhet så jag ska inte försöka förklara den återigen. Jag har en känsla av att de flesta av mina läsare inte heller behöver få den förklarad. Det som jag personligen gillar är att den har en så stor igenkänningsfaktor, men att den trots detta kan ge viner med stor inbördes variation. Det, och så att det smakar j-vligt gott, när det blir bra vill säga. Nu är det nog så att minst 9 av 10 pinotviner jag dricker kommer från bourgogne. Jag är inte så het på pinot med annat ursprung. De viner jag har provat har inte "gjort det" för mig, det känns ofta som om det saknas något. Det är svårt att sätta fingret på vad. Kanske är jag helt enkelt väldigt konservativ i mina vinval och preferenser? Kanske är jag en etikettdrickare som rynkar på näsan åt regioner men mindre än 200 års historia? Kanske är det en slump? När jag tittar igenom källaren så är i princip allt från de klassiska regionerna: bourgogne, bordeaux, rhone, champagne, loire, piemonte, tysk riesling och så vidare, med enstaka flaskor från mindre kända (europeiska) regioner. Viner från "nya världen", det vill säga med utomeuropeiskt ursprung, utgör ingen stor andel. Så här på rak arm kan jag bara komma på en något så när substansiell post: tre flaskor 1995 Beringer Cabernet Sauvignon Private Reserve. Inte har jag så stor lust att ändra på det här heller, men efter att ha läst en del om Clos du Val så kom jag mig till slut för att beställa några viner som systembolaget listar, från denna, enligt pressen, eurofila producent. Det gäller att börja försiktigt. 

Clos du Val grundades 1972 av John Goelet, som hyrde in franske vinmakaren Bernard Portet för att leta upp ett lämpligt område i USA där man kunde börja producera kvalitetsviner. Valet föll på Kalifornien och man började med 60 hektar företrädelsevis Cabernet Sauvignon i Stag's Leap District och köpte något år senare ytterligare 73 hektar i Los Carneros, som planterades med Pinot Noir och Chardonnay. Debutårgången 1972 av deras Cabernet var med i den berömda Judgement of Paris 1976 och kom på åttondeplats. Vid en ny provning med samma viner tio år senare, arrangerad av French Culinary Institute, vann Clos du Val. Alltså har man en stolt historia att falla tillbaka på. Clos du Val hoppade aldrig på vågen med stora, maffiga, fruktdrivna viner som dök upp i mitten av 90-talet, och som på senare år kritiserats allt mer. Man höll fast vid sin gamla stil med elegantare viner, med resultatet att man kom i skymundan av de moderna "power" producenterna. På senare år har som sagt trenden vänt och Clos du Val har fått allt mer uppmärksamhet men priserna är fortfarande förhållandevis låga, jämfört med andra kvalitetsproducenter i Kalifornien. 

Första flaska som faller offer för korkskruven blir 2008 Clos du Val Carneros Pinot Noir. Vinet dricks till lammracks med svamprisotto, så förutsättningarna är bra. 

Ris-Otto sa alltid min mamma när vi var små. Gött!

Mörk färg, knappt transparent. Direkt efter upphällning är det rätt tyst i glaset men efter en stund kommer pinotfrukt åt det mörkare hållet, blandat med lite vanilj och en hel del något unkna toner av förmultnande jord,rotfrukter och sjöbotten. E rynkar lite på näsan, men jag uppskattar det ändå på något sätt. Det tillför en komplexitet som jag gillar. Komplext är bra i min bok! Efter ytterligare lite tid tar frukten mer fart och de värsta dytonerna lägger sig. I munnen får vi ett ungt vin (oh, så oväntat!) med pigg syra, medelstor kropp och bra drag i mineralerna. Frukten känns silkig och len med liknande karaktär som i doften, kanske lite ljusare, med inslag av röda vinbär och hallon. Tanninerna är avrundade och tillbakadragna, men här finns spår av eken i form av vanilj och en varm kryddighet. Medellångt avslut. 

Ett bra vin med tydligt europeiskt påbrå. Har finns de jordiga, smutsiga tonerna som jag sällan annars hittat i viner från USA, där frukten oftast är ohotad kung. Jag kan tänka mig att någon som är van vid frukdominerade "snälla" viner inte gillar detta, men hemma hos mig blir det 90 poäng. Kanske köpa några flaskor till och lagra ett par år? Priset är överkomligt, om än inte direkt i budgetklass. Som vanligt får man (nästan) alltid betala mer för burgundisk pinot på samma kvalitetsnivå.