Shafer enkommafem var något av en besvikelse faktiskt, så nu tar jag inga risker. Back to the basics! Roagna brukar trycka på precis rätt knappar hos mig, så jag offrar min sista flaska 2003 la Rocca e la Pira. Det svider alltid lite när sista flaskan ryker av någon favorit, men vad ska man göra när suget efter Nebbiolo med lite mognad sätter in?
Vi får ett vin med vackert transparent rubinröd färg med mörk kärna. Doften bjuder initialt på rätt mörka toner med lite kärv frukt. Annars är det klassiska intryck: varm jord, lätt brända örter, rosor, viol, tjära och så vidare. Ni kan väl visan, men även om jag sett det här förr så är det svårt att tröttna. Efter en stunds luftning blir frukten lite ljusare och vi får mer blommor: rosor, violer, mint och lätt lakrits. I munnen får vi rätt mogna körsbär med lite brända kärnor med i mixen och mot slutet en rätt påtaglig rönnbärsbeska. Trots den rätt rejäla stilen upplevs vinet friskt tack vare en rejäl syra. Tanninerna är också fortfarande påtagliga vid tio års ålder, så ytterligare lagring bör inte vara några problem, även om frukten kanske inte håller för 20+ år. Avslutet är småbeskt med lätt brända toner och de där rönnbären, men kombinerat med en lätt sälta och den friska syran är det riktigt fint, om än inte superlångt. 92 poäng.
Hemma igen! Det här är precis min stil. I helt andra änden av spektrat jämfört med Shafer. Lean and mean! E längtar tillbaka till varmfrukten. Det är naturligtvis en fråga om vad man gillar. Rätt många tycker säkert det här är surt, beskt och ogint, medan jag tycker att det är super! Vin är i första hand en måltidsdryck för mig, och då behövs det syra och lite motstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar