2004 La Chablissienne Chablis 1er Cru Côte de Léchet

En mogen chablis på systembolaget! Det var inte i förrgår! Och 2004 som ska vara en utmärkt årgång, och skaldjuren som redan är inhandlade, och, och.... Perfekt! Nävarna sluter sig bestämt om ett par flaskor.

La Chablissienne är stort kooperativ, som producerar runt en tredjedel av all chablis. Ett klockrent recept på låg kvalité och tråkiga, slätstrukna viner kan man tro, men faktiskt har La Chablissienne rätt gott rykte. Tidigare använde man kanske lite mycket fat, men liksom flera andra producenter har man minskat på faten och till stor del övergått till ståltank. 2004 anses som en god årgång i Chablis, om än inte exceptionell. Inledningen på året var normal med blommning första veckan i juni. Det regnade en del i juli och augusti och problem med röta och svamp förekom men september och oktober bjöd på vackert väder. Skörden var okomplicerad och riklig. Vinerna är ofta urtypiska för Chablis, med fin syra och mineralitet.

Côte de Lechet är 37 hektar stor premier cru i kommunen Milly, på en sydostsluttning precis väster om själva samhället. Jordmånen är mycket mager och rik på kalk, vilket ofta leder till koncentrerade, intensiva viner. Läget anses vara ett av de bästa på västra stranden av Le Serein.

Efter att ha inlett med 2002 Pol Roger Brut som var nästan lika bra som förra gången, är det så dags att se vad La Chablissienne lyckats åstadkomma. Färgen är gyllene med gröna blänk. Doften bjuder på rätt intensiv tropisk frukt och tydliga influenser från faten i form av lätta vaniljtoner och lätt brända nötter. Tankarna går snarare till Côte d'Or än till Chablis. Här finns tydlig citrus och redan i doften en tydlig mineralitet med drag av flinta och rök. Med tiden ansluter ljusa, blommiga toner. En viss utveckling kan skönjas, men känslan är fortfarande rätt ung. I munnen är ursprunget mer tydligt med bra syra och typiska mineraler med musselskal, flinta och lätt rök. Vi får en för ursprunget rätt fet, lite oljig känsla. Fathanteringen har lämnat tydliga spår, men jag tycker det funkar rätt bra. Frukten bjuder på citron, päron och lite persika. Avslutet är rikigt fint med citronpaj och en lång svans av sprittiga mineraler.

En riktigt bra Chablis med begynnande mognad. Rekommenderas, så länge man är medveten om att vinet fått en rätt generös dos ek. Ekallergiska ståltanksanhängare bör styra undan. 91 poäng.

2010 Friedrich Becker Spätburgunder

Ytterligare ett vin som inhandlats efter att jag läst om det på andra bloggar. Alla verkar gilla det, så jag beställde sex flaskor. Hit or miss? Dags att kolla. Spätburgunder är alltså det tyska namnet på Pinot Noir, samma lilla druva som är ansvarig för röd bourgogne och en hel del champagne. En klar favorit för mig, så Becker har ett rätt gott utgångsläge.

I glaset får vi ett rätt ljust, transparent vin. Doften bjuder på rödfrukt och lätt ekkrydda. Jag hittar också lite rosor, viol och den där sjöbottenleran som finns i Pinot ibland, men som jag har svårt att beskriva. I munnen får vi pigg, sprittande syra och en påtaglig mineralitet med krita, järnfilspån och en nypa jord. Tanninerna är lätta, frukten ung och ljusröd. Här bjuds ingen enorm komplexitet eller något motstånd, vinet slinker ned otroligt lätt. 88-89 poäng.

Riktigt bra med hög drickbarhet. Jag tror inte det är någon idé att hålla på flaskorna alltför länge. Drick och njut! En till som har provat här.

2009 La Spinetta Ca' di Pian Barbera d'Asti

Spinettahypen har kanske lagt sig något i takt med att traditionella, eleganta viner åter har kommit på modet efter sena '90-talet och tidiga '00-talets excesser med fruktbomber lagrade i 200% ny ek. Riktigt så illa var det väl inte hos Spinetta och man gör fortfarande bra viner, kanske till och med bättre än förr. Idag står en av de billigare varianterna på bordet. 2009 La Spinetta Ca' di Pian Barbera d'Asti uppvisar en ungdomligt blålila färg. Doften ger björnbär, viol, lätta vaniljtoner och en något bränd kryddighet med tydlig värme. I munnen ändå rätt balanserat med ok syra. Frukten dominerar, den är mogen men inte kokt. Här går det som i doften åt det mörkare hållet med björnbär och till och med lite blåbär. Vinet är något endimensionellt men skrapar vi på botten hittar man lite jordiga, mineraliska toner och en trevlig kryddighet. Tyvärr finns också en viss alkoholhetta. Inte riktigt min påse chips, men kvalitén på frukten går inte att ta miste på. E och J gillar den bättre än jag. Passar bäst till något från grillen. 86 poäng.

2009 Chateau La Nerthe Chateauneuf-du-Pape

Chateau La Nerthe tillhör det klassiska Chateauneuf-de-Pape. Man har hållit på en bra stund och vinerna har gott rykte, även om en del amerikaner med brettfobi ryser vid namnet. Exakt när produktionen rullade igång är faktiskt okänt. Den tidigaste säkra dokumentationen är från 1560 men sannolikt har egendomen existerat bra mycket längre än så. Kungar, presidenter, premiärministrar och andra potentater har genom århundradena gulpat i sig viner härifrån och det finns dokumentation som stödjer att man redan i slutet av 1700-talet började tappa vin på flaska au Chateau, alltså en bra stund före samma praxis anammades längs Garonnes stränder. Phylloxeran drabbade egendomen hårt och under 1900-talet blev underhåll och vinmakning alltmer eftersatt. Som för så många andra ärevördiga vinproducenter krävdes det en outsider med pengar på fickan för att vända utvecklingen. 1986 köpte familjen Richard egendomen och påbörjade återuppbyggnaden. De har lyckats rätt bra.

2009 var en varm årgång och vinerna har rykte om sig att vara koncentrerade med stor frukt. 2009 Chateau La Nerthe Chateauneuf-du-Pape verkar dock hanterat hettan väl. Vi får en rätt elegant boquet med blandad rödfrukt och endast inslag av mörkare frukttoner. Här finns rikligt med sydfransk karaktär i form av varma örter, garrigue, lätt peppar och jord. Någon diskret vaniljton smyger sig in tillsammans med lätt animaliska drag. Härligt att sniffa på! Dags att smaka - rödfrukt igen, generösare nu, men samtidigt elegant och lite torr, nästan dammig. Kanske inte vad jag förknippar med ett ungt vin, det känns faktiskt nästan moget redan. Inte för att jag klagar, moget är bra! Syran och de silkiga tanninerna ger ryggrad. Avslutet är torrt, lätt mineraliskt med bra längd. Riktigt fint! 92 poäng.

2002 Bruno Paillard Brut Assemblage

Efter tips från coachen inhandlas en flaska skumpa, närmare bestämt Bruno Paillard Assemblage från den lyckade årgången 2002. Vinet har legat och gosat till sig i hela åtta år i Paillards källare innan det degorgerades i juli 2011. Nu har det i begränsad mängd genom Tryffelsvinets försorg kommit till Sverige. Lite flaskmognad får vi också på köpet.

Vi får ett vin med ljus, gulgrön färg. Den fina '02 frukten är tydlig redan vid första sniff, men det är delvis en annan best än 2002 Pol Roger Brut som jag hunnit prova ett par gånger. Känslan är mer stringent med äpple, citrus och jäst istället för tropisk yppighet. Redan i doften gör sig mineralerna påminda med krita och havsstrand. Första sippen är härlig! Fin, kittlande mousse och den underbara frukten, som för mig är årgångens signum. I munnen upplevs den mer mogen än doften skvallrar om. Här finns också en del nötter och lätt rostade toner från faten. Mineralerna är mycket fina och för åter tankarna till hav och steniga stränder där musselskalen knastrar under fötterna. Avslutet är långt med len citron och mineraler. 93-94 poäng.

Ytterligare en fantastisk champagne! Lite stramare och elegantare än 2002 Pol Roger Brut, och kanske mer komplex, men det är svårt att jämföra på ett rättvist sätt ur minnet. I minnesmatchen vinner Pol Roger knappt på sin perfekta balans mellan yppighet och elegans. Båda kan mycket starkt rekommenderas.

Eventyr i Oslo IV - Restaurant Oscarsgate

Min kära E kommer upp till Oslo för att spana in operan och äta en god middag tillsammans med mig. Vi har bokat bort på restaurant Oscarsgate, som jag bara hört gott om. Maten ska vara relativt klassisk och av hög kvalité. Vi promenerar från hotellet, kvällen är kylig men det regnar i alla fall inte. Restaurangen ligger i en liten, från utsidan rätt anonym lokal. Man har inte många bord, det finns plats för max 20 gäster, och då är det verkligen smockfullt. Urvalet på menyn är begränsat till Chef's Meny. Personalen förhör sig dock noga om allergier och andra matpreferenser såsom veganism etc. Menyn består av 10 rätter, men man nöjer sig inte med detta. En hel massa extra munsbitar smyger sig in, och totalen landar någonstans runt 20 rätter! Det är nästan så man baxnar. Stilen är inte så klassisk som jag väntat mig. Det är en hel del grönt på tallrikarna och jag skulle nog beskriva köket som en crossover av asiatisk och modernt skandinaviskt med franska inslag. Jag ville inte förstöra måltiden genom att föra noggranna anteckningar men höjdpunkterna inkluderar friterade ost och potatisbollar med tryffel, torsk med nässelsoppa, havskräftor med variation på persilja, löjrom med römme samt en efterrätt med choklad, lakrits och hallon. 

Trots att rätterna var för sig oftast håller hög kvalité måste jag säga att totalupplevelsen haltar något. I stort sett alla smaker är försiktiga och finstämt eleganta men alltför likartade. Ingen rätt sticker ut och de intensivare komponenterna saknas nästan helt.   Jag hade önskat mer av rökt, brynt, rimmat och reducerat. Stekta laxskinn, gyllenbruna rårakor, långkokad kalvkind i sky eller liknande. Chokladefterrätten är väl den som kommer närmast och det är också en riktig njutning att sleva i sig något fett och sött med kraftiga smakkomponenter efter en hel måltid som närmast kan beskrivas som anemisk. Allra tydligast blir det i en liten mellanrätt bestående av variation på gurka. Gurkagele i gurkasky med lite fryst gurka. Det smakar nästan ingenting.

Vinpaketet som erbjuds inte heller detta något att hänga i julgranen. Vi inleder med 2009 Schätzel ReinSchiefer Riesling som är en enkel, elegant riesling som inte aspirerar på någon direkt storhet men ändå är helt ok. (86) Detta följs av norkst veteöl från Nøgne Ø. Deras Wit är smaksatt med koriander och apelsinskal. God, frisk och bra match till fiskrätterna. (88)

Så till Österrike, närmare bestämt Kremstal. 2011 Geyerhof Hoher Rain Grüner Veltliner är dock inte någon hit i min mun. Frukten är ok men mycket kort. Visserligen finnsbåde mineraler och frisk syra, men inte mycket annat och intrycket blir mest sura, omogna krusbärskart vilket blir extra påtagligt i avslutet. (83) Så äntligen ett rött vin, från bourgogne dessutom. 2008 Domaine Forey Pere et Fils Bourgogne Rouge är tyvärr så tunt och karaktärslöst att till och med en stackars bourgogneälskare som jag börjar längta efter en maffig merlot. Inte finns det någon komplexitet eller pigg ungfrukt heller, nej här finns inte mycket att hämta av någonting. Visserligen hittar jag inga direkta negativa attribut i form av defekter eller otrevliga smakkomponenter, men mer än 81-82 poäng kan jag inte förmå mig dela ut, och då är jag generös. Besvikelsen över vinpaketet är så här långt påtaglig, men nästa vin hjälper faktiskt lite.

2009 Pietracupa Quizico kommer från en liten producent i Campania, närmare bestämt Montefredane. Man gör viner på ovanliga druvor som Fiano, Greco, Falanghina och Aglianico. Exakt vilka druvor som Quzico innehåller är oklart, men gott är det. Lite småvarmt, men med en frisk syra och en härlig rödfrukt med en del mörkare inslag som lindar in de mycket försiktiga tanninerna. En fin kryddighet blir tydlig i det sugande avslutet. Bäst hittills och ska vi säga 89 poäng. Så lämnar vi den jästa druvmusten en stund och får istället päroncider, som tur är dock inte riktigt av samma typ som jag brukade dricka till lördagsgodiset när jag var liten. Producenten heter Eric Bordelet, och han satsar på kvalité. Min erfarenhet av cider överhuvudtaget är begränsad, men hans Poiré Autentique är riktigt god. Frisk, med ett uns sötma. Poängsättning känns nästan slumpartad med tanke på min kunskapsnivå, men säg 90 pinnar.

Till efterrätterna får vi två viner, först 2005 Emrich Schönleber Riesling Spätläse som är en riktigt fin liten riesling med rätt hög sötma för spätläsenivån men tillräckligt med syra för att inte bli platt. Inte så rasande komplext direkt men gott. (88). Därefter ett något rarare vin som jag aldrig hört talas om tidigare. 2011 Santa Quiteria Almansa Tintoralba Dulce, ett sött vin på Garnacha och Alicante. Det är faktiskt riktigt läckert. Sött men ändå friskt med en intensiv frukt och lite kolatoner. (90).

Efter måltiden bjuds chokladpraliner. Jag spanar i listan över dryckjom och tar in en whisky, 1971 Glenfarclas The Family Casks, 57,1%.  Den här serien består av ett utvalt fat från varje år mellan 1952 och 1996. Man väljer kontinuerligt ut nya fat när tidigare buteljeringar sålt slut. Två fat från 1971 har släppts, det här är den första, en sherry butt med nummer 140, butlejerad 2007. Doften har tydliga sherryinfluenser med choklad, kola och ljung. Här finns också en liten rökton och kanderade apelsinskal. I munnen fås en medeltung sherrykaraktär med mycket av samma intryck som i doften, en lätt sötma och medellångt, kryddigt avslut. Jag upplever whiskyn som något enkel för sina 35 år. (88)

Den stora behållningen från middagen är till syvende och sist våra bordsgrannar 50 cm till höger om oss i den lilla lokalen. Ett trevligt norskt par som vi pratar med av och till under middagen. De visar sig ha ett stort vinintresse. Först dricker de 2004 Francois Raveneu Chablis 1er Cru Vaillons, som står på restaurangens vinlista. Därefter kommer kyparen in med en karaff rött vin. Mannen i sällskapet är mycket hemlighetsfull och vägrar berätta vad det är, annat än att det inte står på vinlistan. Han är uppenbart förtjust och bjuder oss att smaka en skvätt. Vi får ett vin med viss mognad. Att det är bourgogne är uppenbart. Härligt elegant rödfrukt, lätta toner av svamp och lite sous bois. En hint av järnfilsspån. I munnen frisk syra, känns lite yngre än i doften. Åter en elegant frukt men nu med enstaka mörkare inslag. Mycket mineraliskt med lätt avrundade, men ändå kännbara tanniner. Hela skapelsen andas kvalité, även om avslutet gärna kunde varit något längre. Vad kan det vara? Till slut väser vår norske vän ur mungipan:  2001 DRC Echezeaux! Den tackar vi för! (93)

Kvällen lider mot sitt slut men vi är djupt inne i den oundvikliga diskussionen om skillnaderna mellan norskt och svenskt, svenskar och norrmän. Glasen är tomma, så för att uppskjuta hemgången tar vi in en flaska till av 2004 Francois Raveneau Chablis 1er Cru Vaillons och delar på fyra. Så får vi smaka det vinet också. Vi får en koncentrerad bouquet med begynnande mognadstoner, en frukt som drar åt det tropiska, med lite ananas och persika, men också gröna äpplen och citrus. I munnen otrolig skärpa med kalkiga mineraler och koncentrerad, helt ren frukt, men trots detta upplevs det fortfarande något knutet och ger inte riktigt samma upplevelse som doften. Avslutet är långt och mineraliskt med tydliga inslag av citron. Mycket bra! (93)

Sist vill jag också säga några ord om servicen. Personalen är norsk, vilket tyvärr säger ganska mycket redan det. Upplevelsen är mekanisk. Nivån är rent tekniskt oklanderlig. Så fort någon reser sig är en kypare där och byter ut servetten mot en ny, konstfullt hopvikt. Serveringen sker mer eller mindre på samma sekund till alla runt ett och samma bord. Inget att anmärka på själva utförandet alltså, men var är värmen? Var är det där leendet, den där gesten, den extra ansträngningen för att få gästerna att känna sig välkomna? Nyfikna frågor om menyn, vinerna etc. verkar mest besvärande. Upplevelsen bekräftar min övertygelse att norrmän inte kan något om service. Till och med på högsta nivå brister det. Det måste vara något med folksjälen. En ännu mer utpräglad jante än i Sverige som gör varje äkta norrman obekväm i en "underlägsen" serviceposition. Sammantaget är Restaurant Oscarsgate något av en besvikelse. Vi hade väntat oss mer av en restaurang på den här nivån, som faktiskt toppar Tripadvisors lista över restauranger i Oslo. Våra nyvunna norska vänner som ätit här förr, bekräftar våra misstankar om att man har lagt om stilen i matlagningen och de anser att det var bättre före förändringen. Det känns tyvärr som om man inte hittat helt rätt i det nya.

Eventyr i Oslo III - Lille B

Restaurang Bagatelle är en fixstjärna på Oslos gastronomiska himmel. Restaurangen startades 1982 av den numera legendariske kocken Eyvind Hellström. I mitten på 90-talet fick man på grund av ekonomiska problem ta in en externa ägare, bland andra den matintresserade finansmannen Christen Sveaas. Sveaas köpte efter några år ut de flesta andra delägarna och tillskansade sig 96% av företaget. I slutet av 2009 sade Hellström oväntat upp sig efter en långvarig konflikt med Sveaas. Hans personal var honom trogen - hela styrkan lämnade in sin avskedsansökan och Bagatelle fick helt enkelt stänga. I jauari 2011 öppnade man åter i nyrenoverande lokaler och med helt ny besättning. Vågorna verkar ändå inte helt ha lagt sig då flera medlemmar i teamet bytts ut sedan dess.

Men men, nu är det inte Bagatelle som ska besökas, utan bakfickan Lille B, en nyhet sedan återinvigningen. Konceptet är välbekant. Något enklare mat i mer avslappnad miljö. Inga vita dukar, inga avsmakningsmenyer, humanare prisbild, men gemensamt kök och, tack och lov, vinkällare. Bagatelles vinkällare är med till visshet gränsande sannolikhet Oslos, ja kanske hela Norges mest välsorterade. Mer om denna nationalklenod senare.

Det är knappt halvfullt den onsdag kväll i oktober då jag småhuttrande skyndar mig innanför dörren, in i den välkommnande värmen. Inredningen är modern men med en hel del trädetaljer som ger en ombonad känsla. På väggarna hänger modern konst. Belysningen är lite lagom dämpad. Ett lite större bord ligger precis till vänster om ingången medan baren och övriga bord finns en halvtrappa upp men utan avskiljande vägg. Öppen planlösning alltså.

Menyn är kort men välgenomtänkt. Fokus ligger på klassisk mat. Jag inleder med Tartar, som serveras med välkända tillbehör. In kommer en rosa puck hackat kött, snyggt upplagdt, med pocherat vaktelägg, kapris, pepparrot och ostflarn. Smakar som det ska, kanske lite väl snäll. Jag minns varianten jag fick på Le Rouge som bättre. 

Denna aptitretare följs upp  med Bressert Lammeskank med Sopprisotto. Lammet serveras på ben, som en stor klubba nedstucken i risotton, som simmar i sky. Enkelt men effektfullt, och j-vlar vad det smakar! Perfekt, lite grov men samtidigt mycket mjäll textur på lammet och risotton ska vi bara inte tala om. Delarna kompletterar varandra perfekt  Det här är helt enkelt fantastiskt, underbart, härligt gott. Ord räcker inte till. En så till synes enkel rätt tar mig till sjunde mathimmlen! Helt enkelt per-fek-tion!  Det är så gott att jag helt glömmer att ta en bild på härligheten. 

Eftersom jag har en del vin kvar i karaffen hoppar jag dessert och tar in några blandade ostar istället. Helt okej urval, och gott smakar de också, men ingen match för de mogna skönheterna man kan få på 28+. Serveras med kvittenmarmelad i fasta kuber och en härlig sylt på tomat, äpple, timjan och en del andra kryddor. Fick inte med mig alla ingredienserna.

Sist men inte minst kommer vi till vinet. Vinlistan är som sagt mycket omfattande och man har det mesta av det bästa, också en hel del moget, även om listan, som vanligt på restaurang, är dominerad av yngre viner. Valet faller på 2002 Marquis d'Angerville Volnay Taillepieds. Ljus, rubinröd färg. Initialt mycket knutet och nästan anemiskt med frisk känsla, mineraler och påtagliga tanniner men dämpad frukt. Den som finns är ljusröd med röda vinbär och syrliga, något omogna körsbär. Efter någon timme i karaff blir det mer drag i frukten och faktiskt lite värme samt en härlig pinotkrydda. Det kommer fram lakrits och lite blod i doften och begynnande mognadstoner med lätt sous bois och svamp. Lite klassisk volnaysilkighet fås också, men tanninerna är fortsatt på plats och någon riktig mjukiskänsla infinner sig inte. Avslutet är långt, initialt mineraldrivet men blir alltmer kryddigt och varmt. De torra tanninerna klamrar sig fast vid gommen på ett trevligt sätt. En riktigt fin Taillepieds som bekräftar ryktet om att vinerna från det här lilla hörnet av Volnay har en tuffare karaktär än man vanligen förknippar med kommunen. Vinet är fortfarande ungt och kräver minst en timmes, helst flera dito, luftning för att komma till sin rätt. 93 poäng med potential till lite till. 

Sist men inte minst får jag en tur i vinkällaren som är inhyst i ett källarvalv under restaurangen. Fantastisk kul att få gå runt och klämma på flaskorna, som ligger prydligt organiserat för lätt åtkomst. Allra mest spännande är 1945 Chateau Mouton Rothschild. Den berömda V etiketten har jag tidigare bara sett på bild. Det blir en perfekt avslutning på en trevlig kväll. Lille B kan varmt rekommenderas!

Eventyr i Oslo II - Dinner Bar & Restaurant

På rekommendation från min kollega som stammar från Oslo går jag mol allena till restaurang Dinner, som sedan 1989 ligger på Stortingsgaten 22. Det här är en kinakrog, men inte vilken kinakrog som helst. Fokus ligger på det kantonesiska och szechuanska köket med spridda japanska inslag. Inredningen går i sobra, mörka trätoner och borden är dukade med vita dukar. Helt klart ett par steg upp från den vanligtvis överlastade stil som annars är legio på kinesiska restauranger.

Menyn är också mer slimmad, men här finns ändå en hel del att välja på och man har inte heller frångått den stolta traditionen att tilldela varje rätt ett egent nummer. Jag inleder med en hummersallad - en halv hummer med en slags pesto gjord på citrongräs, vårlök, soja, ingefära och lime. Enkel men utmärkt gott.

På menyn finns en egen sektion dedikerad till Dim Sum. Traditionellt är Dim Sum små munsbitar som serveras i bambukorgar eller på små fat. I Kina kan man ofta välja sina Dim Sum från en vagn som körs runt i restaurangen. Jag tjatar till mig en mixvariant som egentligen hör till en av de färdiga menyförslagen och inte är upptagen på à la carte menyn. Jag får fyra varianter. Alla serveras med sin egen sås och olika tilltugg, bland annat friterad spenat. Detta är kvällens absoluta höjdpunkt. Helt fantastiskt gott med utsökt balans i varje kombination. Superbt!

Vinlistan är helt godkänd. Utbudet är något begränsat men det finns lite av varje, producenterna är genomgående bra och man erbjuder runt 15 olika viner på glas. Med mycket god marginal den bästa lista jag sett på en kinesisk restaurang i skandinavien. Till de första två rätterna dricker jag ett glas 2011 Schäfer-Frölich Riesling Trocken. Riktigt fint!

Trots att jag egentligen är rätt mätt redan följer jag upp med en huvudrätt. Jag ber kyparen rekommedera något och får Tin Tin Hot Pot, som tyvärr är något av en besvikelse. Jag har svårt att förstå mig på den här rätten som är en mix av allsköns ingredienser - pilgrimsmussla, scampi, kalvkarré, svamp och grönsaker i en rejält stark sås. Det går visserligen att skönja smaken av de individuella ingredienserna, men såsen tar klart överhanden och jag sitter snart och svettas. Tur att jag har en sval, kinesisk öl att skölja ned det hela med.

Dinner kan klart rekommenderas, men är man inte en dedikerad anhängare av det kinesiska kökets kryddstarkare komponenter skulle jag rekommendera de säkrare korten på menyn. Det går lätt att plocka ihop en hel måltid bara från Dim Sum delen. Det tror jag blir min strategi nästa gång.

Eventyr i Oslo - Restaurang Ruffino

Oslo - stort som Göteborg ungefär, men med huvudstadens attribut i form av skrytbygggen, kulturutbud och inte minst restauranger. En hel vecka på kurs innebär möjligheter att för en gångs skull äta riktigt bra, och då menar jag inte hotellfrukosten och dito lunchen. Först ut är Ruffino, en ristorante italiano som ligger på Arbinsgate, precis bredvid slottet. Vi är tre som traskar genom slottsparken en måndagskväll.

Exteriören är anspråkslös med en italiensk flagga lojt hängande. Stora fönster ger insyn i matsalen där knappt hälften av borden är besatta. Vi gör entré och blir vänligt bemötta av en kypare som visar oss till vårt bord. Inredningen är tämligen typisk i trattoria stil med en stor bar som går längs ena väggen. Vi beställer bruchetta och ett fat blandade italienska ostar och charkuterier medan jag scannar vinlistan. Här finns mycket gott och de bättre vinerna har i alla fall någotsånär rimliga påslag, eller vad sägs om 2006 Domenico Clerico Barolo Pajana för 1165 norska kronor? Lägg på 50 kronor till för årgång 2005. 2005 Gaja Barolo Dagromis går loss på 945 oljekronor. Efter att ha konfererat med kyparen landar valet till slut på 2006 Gaja Pieve Santa Restituta Brunello di Montalcino.

Till huvudrätt äter vi alla tre olika varianter av pasta. Maten är genomgående enkel men bra. Inget att klaga på och servicen är faktiskt mycket bra, låt gå för att det inte är rush hour precis. Vår kypare lyckas bra med att hålla våra glas fyllda och småprata på ett trevligt sätt, utan att bli påträngande. Dessert är tiramisu, som kanske är i blötaste laget för min smak, men ändå levererar.

Vinet då, ja Gaja förnekar sig inte. Efter en lite försiktig start kommer efter en stunds luftning generös, tät körsbärsfrukt, viol, läder, tobak och lätt vanilj. Fathanteringen gör sig påmind men är ändå fint integrerad. I munnen mer sötfrukt, men också en fin syra och grusiga tanniner som ger ryggrad till vinet. Intrycket är visserligen rätt maffigt, men med en viss elegans trots intensiteten. Avslutet är långt med kaffebönor, en hint av mörk choklad, jord och svamp. Riktigt fin Brunello i modern stil. 92 poäng.

Tack till R och G för trevligt sällskap!

2007 Thierry et Pascal Matrot Meursault

Jag tyckte mycket om årgång 2005 av det här vinet, som tydligen är en återkommande gäst på norrbaggarnas monopol. Jag spanar in 2007 i hyllan, och en snabb koll på cellartracker ger grönt ljus. Mr. Meadows har också gett sitt godkännande. Middagen är redan inhandlad. Det blir räkrisotto med brynt torskrygg. Av räkskalen kokar jag buljong som används till risotton.

Buljong på räkskal

Hacka en lök, en morot och en halv liten fänkål. Krossa en vitlöksklyfta. Fräs hela klabbet i olja några minuter, tilsätt en matsked tomatpuré och skalen från 1/2 kilo räkor. Fräs ytterligare någon minut eller två under omrörning. Tillsätt 1 dl vin, låt koka upp och tillsätt så 4dl fiskbuljong. Låt sjuda i 20 minuter. Om man vill kan man slänga i några dillkvistar som får koka med. Sila av och reducera till önskad styrka. 

2007 Thierry et Pascal Matrot Meursault  har en klar, mycket ljus färg. Doften bjuder på lite citrontårta med toner av mandel, hasselnöt och lätt rök. Frukten är åt det elegantare hållet. I början blyg, men kommer sig efter en stund. I munnen rejält syrligt med citrus, precis som i '05:an. I bakgrunden lite mer mogen frukt med persika och kanske melon. I mitten smyger lite smöriga, lätt rostade ektoner in och påminner om ursprunget, men de tonar bort i det rätt strama, syrligt mineraliska avslutet, som håller i en bra stund. Det är faktiskt riktigt fint, avslutet, och det jag gillar bäst med vinet, men jag föredrar nog ändå 2005:an. Ska jag vara petig så känns frukten något vek och det finns inte tillräckligt struktur som väger upp för denna brist. Trots det ett utmärkt vin som presterar bra för village nivån. 88-89 poäng.

Efter två dagar i kylskåpet har doften blivit lite avtrubbad, men i munnen fås ett rundare vin med bättre balans och mer krydda och smörighet. Nästan bättre än dag ett. Lagring bör löna sig.