2007 G.D. Vajra Barolo Albe

G.D Vajra är en favorit som återkommer med jämna mellanrum, både i glaset och här på bloggen. För inte alltför länge sedan inhandlades några '07:or, bland annat Barolo Bricco delle Viole som jag har höga förhoppningar på efter adekvat lagring. Något billigare och enligt ryktet mer omedelbart tillgänglig är Barolo Albe, som jag också lagt vantarna på. Varför inte testa en flaska?

2007 G.D. Vajra Barolo Albe uppvisar en mycket trevlig näsa med mogen frukt, en del blommiga inslag och lätt dammig känsla. I munnen väl balanserat med medelstor kropp och generös frukt med plommon och körsbär samt ljusare inslag av tranbär, lingon och hallon. Väl integrerade tanniner och medelhög syra ger trots allt ett rätt elegant intryck.  Lite hetta i avslutet som också uppvisar järniga mineraler och en lätt rönnbärsbeska.

Skulle önska mer djup och komplexitet, men det kommer kanske mer av den varan (åtminstone det sistnämnda) med ålder. Sammantaget en trevlig, modern Barolo som är lätt att gilla och går helt utmärkt att dricka redan nu, men ge det en tur i karaffen först. 90-91 poäng.

2005 Chateau Musar på Lofoten

Skidåkning på Lofoten tillhör en av de upplevelser man inte får missa här i livet. Upp mot 1000 meter höga toppar, omflutna av hav. Vädret är visserligen kroniskt instabilt, men när man lyckas tajma nyfallen snö, sol och inte alltför mycket vind är det magiskt. Antalet liftar är mycket begränsat, så här är det apostlahästarna som gäller om man vill åt de stora upplevelserna. Känslan när man väl står där uppe på toppen väger dock upp både svett och skavsår med råge, och då har man ändå det bästa kvar - åket ner!

Skidåkare är hungriga varelser. På kvällen lagar jag en gammal favorit - lammelår provencal. Ett rejält lammelår får gå i ugnen på 150 grader under ett täcke av brödsmulor, olivolja, vitlök och citron till en innertemperatur på drygt 60 grader. Ugnsbakade tomater och potatisgratäng till. Riktig goffa-mat men med ett uns förfining.

Finare Vinare skrev nyligen i relativt positiva ordalag om 2005 Chateau Musar så när flaskorna stirrade ned på mig från översta hyllan på vinmonopolet behövde jag inte tänka länge. Jag har druckit Musar tidigare, men det var i min gröna ungdom när pappa bjöd på en flaska eller två till någon middag och den knappt vuxna sonen också fick smaka. Jag har alltså ingen aning om vad som egentligen väntar. 

Vinet har en tät, rubinröd färg, nästan helt opak. Doften, initialt något volatil, är rätt intensiv med mognande, sötaktig frukt åt det mörkare hållet, lätt läder, lakrits, kryddlåda och jord. Generös och öppen, riktigt fin med bra balans. I munnen en härligt mjuk, mycket mogen silkigt frukt som känns något ljusare än i doften. En lätt örtighet och en hint av citronskal på kanten. Snälla tanniner, medelhög syra och mineral. Det känns väldigt mycket medelhavet - ett varmt och vänligt vin från citronlundarnas rike. Avslutet stramar upp sig lite, mineralerna blir tydligare.

Jag förstår varför Musar en gång uppnådde ryktbarhet. Varför samma rykte blivit något skamfilat på sistone är, utgående från kvällens vin, svårare att fatta, men ska man tro press, bloggare och cellartracker varierar kvalitén helt enkelt, alternativt är det här ett av de viner som delar vinvärlden i två läger, där det för en gångs skull är ok att tycka olika. Det är faktiskt uppfriskande. Alltför ofta råder mer eller mindre strikt konsensus, man ser sällan någon som sågar en DRC, en Lafite eller en Conterno. Musar's 2005:a är i alla fall ett härligt vin i gammaldags, supercharmig stil. Har ni inte testat Musar tidigare så verkar det här vara en bra årgång att starta med. 91 poäng.

2007 Vincent Girardin Meursault 1er cru Genvrières

Vit bourgogne står på menyn. Domaine Vincent Girardin såldes relativt nyligen av den gode Vincent och hans fru, enligt ryktet på grund av ryggproblem som Vincent ådrog sig efter en olycka några år tidigare. Ny ägare är sedan februari 2012 La Compagnie des Vins d'Autrefois som i sin tur styrs av Jean-Pierre Nié. Några av vingårdarna har sålts, men huvuddelen av verksamheten, inklusive långsiktiga hyreskontrakt på vingårdar finns kvar. Man har också behållit namnet Vincent Girardin. Vincent själv är kvar som konsult. Produktionen är omfattande och inkluderar en rätt stor negociantverksamhet under etiketten Maison Vincent Girardin. Kvalitén anses god.

2007 var kanske inte den bästa årgången för röda viner i Bourgogne, men de vita är bättre och de bästa exemplaren är på samma nivå som mer hyllade 2008 och 2010. Så, på bordet, i karaffen och glaset - 2007 Vincent Girardin Meursault 1er cru Genvrières. Let's go!

Ett ljust gyllene vin. Doften lite knuten först men öppnar upp sig med en vacker, elegant frukt - citrus, persika och äpple samt en mycket tydlig, lätt kritrökig mineralitet. Också toner av vita blommor - liljekonvalj och kaprifol. Efter en stund nötter och lite smörig, pepprig ekkrydda. I munnen frisk syra följt av appellationens karakteristiska smöriga, vaxartade munkänsla, balanserad av fantastiskt pigga mineraler. Precis som på nosen är frukten först tillbakadragen men kommer efter någon timmes luftning. Vinet växer, både i djup och bredd. Avslutet är  dominerat av syrlig citrus och en lååång mineralsvans. 

Superbt! Visst, ekbehandlingen blir då och då lite väl tydlig, men det är ändå omöjligt att vara oberörd inför denna uppvisning. Helt enkelt ett fantastiskt vackert vin som kombinerar tyngden från Meursault med klassisk elegans. Fortfarande ungt. 93-94 poäng.

Dracks till en riktigt läcker rödspätta med gräddstuvad savoykål och potatis. Mumma!

2006 Gros Frère et Soeurs Hautes-Côtes-de-Nuits - dålig flaska?

I källaren hittar jag två buteljer av det här vinet, inköpta på systembolaget för några år sedan. Hur mår de? Korken åker ur ena flaskan. Lite halvskum doft, korkskada? Jag tror inte det, men det vill sig inte riktigt för det här vinet. Misstänkt avancerad mognad. Det känns trött, torrt och dammig med minimalt med frukt, gröna, kartiga drag och rätt ogin syra. En del skog, löv och svamp, men inte så att de väger upp de dåliga sidorna. Trots diskussion runt bordet och analyserande kan jag inte säkert säga att det är en dålig flaska. Nåja, det är ju inte någon riktigt dyrgrip det rör sig om och jag har en till flaska, så kanske får vi facit vad det lider. Återkommer då. Ingen poängsättning.

2010 Freixenet Vintage Reserva Brut Nature

Cava!

Spanjackernas svar på fransosernas champagne lider tyvärr av något dåligt rykte. Det är faktiskt inte helt obefogat, det produceras en hel del undermåliga cavor, men det görs också en del bra viner. Freixenet är världens största producent av mousserande vin! Man producerar hav av bubbel helt enkelt. Som den största producenten bör man väl anta att Freixenet har en viss del i Cava's skamfilade rykte, men de gånger jag har druckit något av deras (många) viner har jag oftast tyckt att de levererar felfria, om än kanske lite tråkiga viner. De har ofta en väl generös dosage för min smak, men passar utmärkt som mingleviner på fester där alla gäster kanske inte uppskattar den strama syra zero-dosage ger. 

Vintage Reserva Brut Nature har en betydligt lägre sockertillsats än vanligt hos Freixenet. Den uppges för årgång 2010 till  under tre gram per liter. Doften är fräsch med  äpplen och steniga mineraler. Inte så komplex, men ren. I munnen fin syra, ståliga mineraler, men trots den låga dosagen en något sötaktig känsla. Frukten är inte så stor, så jag tror inte det är den som gör det. Märkligt. Nåja, vinet är ändå gott och avslutet bjuder på en lätt nötighet, salt och kvardröjande lätt sötma. 85 poäng.

2006 Calabretta Nonna Concetta Nerello Mascalese

Carlo Merolli levererade det här vinet för gott och väl över ett år sedan och trots mer eller mindre unisona hyllningar från bloggosfären har jag inte kommit mig för att smaka tidigare, men nu är det dags. Producenten är en riktig traditionalist. Inga franska fat här inte.

Vinet är hyfsat transparent med lite kornigt, grumligt intryck. Färgen går mot rubinrött med lätt tegelfärgad kant. Doften placerar oss direkt i Italien med sina härliga sur-söta körsbär, lakrits, varm jord, terpentin och tallskog. Frukten är rätt mörk men med ljusare toppnoter och lätt blommiga inslag. Något rustikt och charmigt så det förslår! Smaken är dominerad av en mogen, något sötaktig frukt. Åter lakrits, mer tydligt än i doften, allt hållet i ett fast grepp av tydliga tanniner och en frisk syra. Avslutet är sugande med en torr, järnaktig mineralitet. Genuint gott! De återstående flaskorna ligger illa till. Jag skulle köpt mer när tid var. 92 poäng.

1998 La Rioja Alta Gran Reserva 904

Riojas producenter delas nuförtiden, liksom i många andra gamla vinregioner, ofta upp i två läger - modernisterna och traditionalisterna. I Rioja har den moderna stilen haft stora framgångar, men som så ofta förr har pendeln sakta börjat svänga tillbaka. I Rioja har man alltid använt mycket ek. Traditionellt använde man sig av långa lagringstider men mest på gamla fat, varför ekkarkatären inte blev så påtaglig, eller åtminstone annorlunda. Modernisterna har kortat lagringstiden och använder ofta också mycket större andel nya fat. Stilmässigt är det rätt spretigt, det finns dåliga, överekade viner i båda lägren, men de traditionella vinerna är genomgående mjukare, med svalare frukt medan många, om inte alla, modernister är riktiga fruktbomber i internationell stil. När det kommer till traditionell Rioja är det inte många som slår La Rioja Alta på fingrarna. Här gör man vin på förfädernas hävdvunna sätt, med långa lagringstider på fat, men inga franska barriques så långt ögat når.

Grand Reserva 904 hette från början 1904, och skapades till åminne av sammanslagningen av Bodega Ardanza och La Rioja Alta 1904. Skärpta regler för årtal på etiketten gjorde att man bytte namn till 904. Det var tydligen ok. Det är väl ingen som kommer att luras tro att vinet är 1000 år gammalt. Druvmixen är oftast 90 Tempranillo och 10% Graciano. Lagring på fat i 4 år.

1998 La Rioja Alta Gran Reserva 904 finns på systembolaget och kvällens flaska spontaninhandlades där. Vinet är rubinrött med lätt tegelanstrykning i kanten. Inte helt transparent. Doften är härligt intensiv med mogen rödfrukt och sekundäraromer av svamp och löv. Här finns också lätt vanilj från eken, läder och en lätt bränd örtighet. I munnen inte riktigt lika imponerande. Utvecklingen verkar ha gått längre. Frukten är lite tunn - eken och vaniljen tar överhanden. Känslan är ändå rätt elegant med lite torra örter och lätt citron. Skönt småsträva tanniner kompletterar bilden. Avslutet är något kort. 90-91 poäng, varav ganska mycket för den sköna näsan.

2010 Gaja Ca' Marcanda Promis

Detta vin är ett av Gajas mer överkomliga prismässigt och är i princip en klassisk supertuscan. Druvmixen är 55% Merlot, 35% Syrah och 10% Sangiovese. Detta är elfte årgången, den första var år 2000. Jag har druckit '06:an tidigare, på semester i Venedig, och var då mycket förtjust. Det vinet bjöd på en maffig frukt med rätt bra värme, men hade trots detta en fantastisk balans.

Årgång 2010 är betydlig stramare. Trots dekantering vill vinet först inte vara med och leka alls. En del mörkfrukt lurpassar nere i glaset, men det känns knutet. Efter någon timme har det öppnat upp sig och frukten har blivit både generösare och lite ljusare. Vi får också lätt ek, ceder och en anstrykning mynta. I munnen frisk syra och stram känsla, här är det fortfarande lås på porten. Det kommer sig så sakteliga med tid och luft, men når inte hela vägen fram. Kvalitén finns där, men oförlöst. Jag får ändå visst hum - det här är en betydligt elegantare version än 2006 med mer mineral, mindre ek och svalare frukt. Ge det något eller några år, eller lufta väl. 91 poäng.

Tja, vad ska man säga, när jag läser texten känns det som om jag borde föredra version 2010 framför 2006, men jag minns flaskan i Venedig som en riktigt stor vinupplevelse. Lite extra plus blev det säkert av atmosfären och maten på Ai Gondolieri. Det kan bli fler Promis vad tiden lider.

Sicilien - La Planeta x 2

Sicilien!

Up and coming, som dom säger. Nyligen inhandlades (i Italien), insmuglades (till Norge), urkorkades och inmundigades två puteljer från La Planeta, en av de större och mer välkända producenterna på ön. Det rör sig om en flaska rött och en dito vitt.

2011 La Planeta la Segreta Sicilia I.G.T Bianco (50% Greciano, 30% Chardonnay, 10% Viognier) uppvisar en gyllene färg. Doften bjuder på godistoner, tvål, blommor, honung och krusbär. Den känns lite parfymaktig och konstlad. I munnen syrligt, småpepprigt, med den godisaktiga syntetfrukten i hörnen. Känns rätt grönt också. Viognier alltså - jag blir sällan förtjust. 78 poäng

2011 La Planeta la Segreta Sicilia I.G.T Rosso (50% Nero d'Avola, 25% Merlot, 20% Syrah, 5% Cabernet Franc) är lite bättre. I nosen rätt generös frukt, kaffe, grillkött och en del örter. Inte illa. Smaken är lite tunnare. Ok syra och tydliga, om inte helt integrerade, tanniner. Mjuk, rätt rund känsla som mot avslutet blir lite örtig. Är det de futtiga procenten Cab Franc som gör sig påminda? Helt ok vin i alla fall. 84 poäng

Ett rätt av två kan man sammanfatta Planetas prestation. Det vita vinet var inget vidare. Jag sparar hellre levern till bättre saker, men det röda var gott. Inte så att jag kommer att jaga fler flaskor, men om jag ser en flaska i en hylla utan så mycket annat spännande att välja på så kan den säkert åka med i korgen.

2006 Banfi Brunello di Montalcino

Castello Banfi är den största producenten av Brunello di Montalcino. Totalt äger man hela 900 hektar vingårdar. Storlek borgar inte alltid för bra viner, snarare tvärtom och de är också mer kända på grund av just sin storlek än för kvaliten på vinerna, även om de (vinerna alltså) inte anses direkt dåliga. En halvflaska till pasta med tomatsås och salami ska väl ändå slinka ned? 2006 ska vara en riktigt fin årgång.

I glaset får vi ett rätt mörkt vin. Doften bjuder på massor av frukt, en del kryddor och murrig jordighet. Ingen tydlig mognadsutveckling ännu. I munnen mer av samma vara men lite stramare känsla än i doften på grund av rätt bra dos tanniner och syra. Balansen är riktigt fin och det medellånga avslutet bjuder på peppriga kryddor och småvarm fruktighet.

Inte något som får glädjeklockorna att ringa för fullt men helt ok, ungefär som förväntat, det vill säga bra bruksvin som tål en sväng i källaren. Det finns dock bättre flaskor för samma eller mindre peng. 89-90 poäng.