2006 Travaglini Gattinara

En av norra italiens mindre kända regioner, i skuggan av barolo och barbaresco, är gattinara, som också den har DOCG status. Gattinara ligger i norra Piemonte cirka 8 mil norr om Turin. Kommunen gränsar till ghemme, ytterligare en DOCG. Precis som hos de mer berömda grannarna är det Nebbiolo som dominerar. Områdets mest välkända producent Travaglini är tillika en av de största med 42 hektar planterade vingårdar. De har, som ni kan se på bilden, en speciell flaska till sina viner, som sägs vara designad för att den ska vara lättare att hälla ur. Kvällen vin är 100% Nebbiolo och lagras 2 år på en blandning av barrique och botti. Dricks till boeuf bourguignon.

Transparent men rätt mörk färg med lite blekare kant. Doftar inte så mycket till att börja med, mest sura körsbär och lite mossa, men efter en stund mer, om än försiktig, frukt. Lite brödkryddor kommer oväntat in på ett hörn tillsammans med lite vanilj och menthol. I munnen ok syra men väl tunn kropp. Det känns snipigt. Tanninerna är rätt sträva och känns lite omogna. Frukten är bra men för finlemmad för att balansera upp övriga komponenter. Ett ok vin som gör sitt jobb men inga glädjeklockor ringer. Med lite lagring kan det nog bli bättre om frukten inte dör helt. 82 poäng

2005 Thierry et Pascal Matrot Mersault

En vanlig sketen vardagskväll mol alena i ödemarken. Efter en dag där alltför mycket tid lagts på vinsurfande, där alltför många önskeinköpskorgar med en suck raderats, där samtliga olästa blogginlägg på min lista här på blogger skummats igenom, då är jag f-n i mig förtjänt av en flaska vin. Åtminstone intalar jag mig själv det när frestelsen plötsligt blir övermäktig. En snabb inventering i minikällaren. Det ska vara ett vin som inte smyger runt och är svårt, som inte tassar försiktigt på tå, inte knyter sig efter minsta sniff, inte är blygt och finlemmat. Dessutom ska det passa till den pasta med zuccini och skinka i gräddig sås som jag redan har på spisen. Det lämnar i stort sett bara ett alternativ; den enda vita bourgogne som jag har här norr om polcirkeln, alltså vinet i inläggstiteln. 

Korken ryker, en stabil baddare av god kvalité verkar det som. Sällan har jag sett en så solid barkbit. En skvätt av det ljust gyllene vinet (med grå blänk) i glaset och så första sniffen. Lite knutet är det så här 10 sekunder efter öppning, men i alla fall sunt. Ingen premox här. På bara några minuter blommar doften ut och utvecklar sig sedan fint under närmsta timmen. Först kommer lite rostat bröd följt av försiktig tropisk frukt som successivt förstärks. Snart ansluter rumstempererat smör, mandlar, nötter och en trevlig mineralitet. I munnen har vi frisk och fin syra som åtminstone initialt är lite skarp och grön i kanten men lugnar sig sedan. I munnen följer frukten samma mönster som i doften, det vill säga först knuten och sedan alltmer generös. Kanske går det här mer mot citrus än i doften. Redan från början finns rostade och oljigt smöriga toner med, speciellt i eftersmaken, som är föredömligt lång och utvecklar en mycket trevlig mineralisk, citronsur-söt karaktär med lätt rökiga inslag. Yummy! Nu har jag inget att jämföra med och det var en stund sedan jag drack vit bourgogne (det har varit riesling för hela slanten) men det här smakar helt enkelt sabla gott. Ett generöst och rejält vin utan krusiduller, precis vad jag önskade mig! Inte på samma nivå som Bonneau du Martrays Corton Carlemagne men så kostar det också bara en tredjedel så mycket. 90-91 poäng.

P.S. Jag sitter inte mol allena på juldagen. Det här var tidigare i veckan. D.S.

Nikka From the Barrel

Japanerna det här med whisky. Vad som för några år sedan var något av en hemlighet för de särskilt invigda är nu ett etablerat faktum. Tillverkningsmetoderna är med eller mindre copy-paste från skottland. Den japanska whiskyns fader, Masaka Taketsuru, kom från en familj med lång tradition av sakebryggning.  1918, vid 24 års ålder reste han till skottland för att studera kemi. När han efter tre år reste tillbaka till japan hade han hunnit få en gedigen insikt i whiskybränningens mysterier och dessutom hunnit gifta sig med en äkta skottska. Tillbaka i japan startar han tillsammans med en affärspartner destilleriet Yamazaki, men efter några år uppstår en konflikt och Taketsurur lämnar företaget och startar ett nytt destilleri lägre norrut. Det får namnet Yoichi. Dessa två destillerier är ursprunget till de två företag som fortfarande dominerar den japanska whiskymarknaden; Suntory och Nikka. 

Tillverkningen skiljer som sagt inte så mycket mot skotsk whisky, men lagringen har andra förutsättningar, då temperaturvariationen över året är mycket större i japan än i skottland. Det är osäkert om japansk whisky har någon speciell karaktär som kan sägas vara rent japansk. Någon enhetlig stil finns inte, tvärtom tillverkar man ett stort urval av stilar, ofta i samma destilleri. Möjligen kan man säga att whiskyn generellt tar åt sig mer smak från faten på grund av de stora temperaturvariationerna. I min erfarenhet är  lägstanivån väldigt hög och de bästa tappningarna hör definitivt till världseliten. 

Nikka From the Barrel är en blend av grain och maltwhisky från destillerierna Miagikyo och Yoichi. Lagring sker på first fill bourboncasks. Wiskyn har vunnit flera utmärkelser. Den säljs oftast på fyrkantiga 50cl flaskor. Priset är överkomligt, men den höga alkoholhalten , 51,4%, gör att det sticker iväg på systembolaget. Försök hitta den utomlands. 

Färgen är djupt gyllene. I doften får jag omedelbart intryck av smörkola och toffee, därefter russin och exotisk frukt. Här finns och nötter och en fin malt. Munkänslan är fet och oljig, och nästa omedelbart exploderar smakerna, framburna av den höga alkoholhalten. Här finns mer smör och vaniljtoffee, kombinerat med en tydlig kryddighet med inslag av ingefära och pepparkaka. Riktigt j-vla gott och maffigt! Finishen är varm, söt och smörig. Mot slutet smyger sig en liten bitter ton in. Den klart bästa blend jag druckit. En perfekt slamkrypare i en provning. 90 poäng.

Trippeltomatsås

Trötta på krossade tomater på burk? Här får ni en riktigt smakrik och mustig tomatsås. Grundreceptet kan varieras, jag fräser till exempel ofta lite chili med löken för extra hetta. Zuccini, ärtor eller bönor funkar också bra. Basreceptet är som följer, cirka 4 portioner.

Trippeltomatsås

12 st cocktailtomater

4 st stora, mogna tomater

1 paket soltorkade tomater

1 msk tomatpuré

2-3 schalottenlökar

2-3 vitlöksklyftor

olja

salt

valfria örtkryddor

Fräs löken mjuk i olja på medelvärme i en gryta eller kastrull. Tillsätt vitlöken och fräs till också den är mjuk. Lägg i en rejäl matsked tomatpuré. Hacka de torkade tomaterna. Hacka de stora tomaterna. Lägg hacket i grytan tillsammans med cocktailtomaterna. Tillsätt ev. lite vatten. Salta försiktigt. Låt puttra under lock 10-15 minuter. Späd med vatten vid behov. Tillsätt mot slutet ev. lite örter. Oregano är min favorit för tillfället. Servera med nykokt pasta och riven parmesan. 

2009 Markus Molitor Riesling Trocken

Vin nummer två i Molitor veritkalen blir årgång 2009. Några vänner har samlats i köket för att smäcka i sig några blandade smårätter; bruchetta med tomatchilli, tryffelomelett och en sallad på kål, äpplen och stekt korv för att stilla hungern i väntan på huvudrätten. Till detta dricks alltså ovan nämnda moselbarn. Vi får ett vin med frisk syra och hårda, ståliga mineraler. Skillnaden mot 2008 är uppenbar. Betydligt stramare. Den mogna frukten och lite söta blommigheten lyser med sin frånvaro. Har får vi istället en tysk soldat i sträng givakt med mängder av välpolerad metall och kalkgrus under fötterna. Jag trodde 09:orna skulle vara fruktiga med lite snällare syra (eller är jag ute och cyklar nu?). Ett mycket korrekt vin, som jag upplever som lite tråkigt. Är det maten (som väl inte är direkt vinvänlig, intrycket är dock samma både före och efter matintaget), årgången eller ett års mindre flaskmognad? Jag vill i vilket fall som helst tillbaka till den lekfulla '08:an! 84-85 poäng för kvällens vin. Ska bli intressant att se på 2010. Kommer syrorna vara over the top?

Mörk porter

Jag skriver sällan om öl och ärligt talat är det inte så ofta jag dricker öl över huvud taget. Ibland på fester och på krogen, men sällan annars, men det här ölet måste jag bara skriva några rader om. Upplevelsen är så.. så.. tja, vad ska man säga? Unik? Jag häller upp i ett lite större vitvinsglas från Hadeland Glassverk. Serien heter Odyssé och kan rekommenderas; bra, inte så dyrt och med livstids knusegaranti. Går ett glas sönder kan du hämta ut ett nytt mot uppvisande av foten med den inristade loggan. Över till den unika ölen; Sigtuna Höstporter. Färgen är mycket, mycket mörk, i stort sett svart. Doften bjuder på mörka toner av choklad och rostat kaffe. I munnen är det förstås matigt och mörkt men med en elegant, fruktig anstrykning som gör att det inte känns så tungt som man kunde väntat sig. Här finns också en del beska och brända toner, fint balanserande mot en lätt sötma. I like! Trots den påstådda elegansen är det här inte en öl man bälgar i sig flaska efter flaska. Själv tror jag till och med att jag helst delar en flaska med en god vän, en ruggigt höstig västkustkväll framför brasan.

2008 Markus Molitor Riesling Trocken

Markus Molitor håller till i Moseldalen och producerar en habil uppsättning viner. Sedan Markus tog över egendomen från sin far 1984 har kvalitén succesivt förbättrats och arealen ökat. Odlingarna omfattar nu hela 40 hektar, vilket gör egendomen till en av de största i Mosel. Några av de mest välkända lägena finns representerade, som till exempel Zeltinger Sonnenuhr, Zeltinger Schlossberg, Wehlener Sonnenuhr, Ürziger Würzgarten och Graacher Domprost. Riesling dominerar naturligtvis men man producerar också försvarliga mängder av Wiessburgunder och Spätburgunder.

Instegsvinet heter helt enkelt Riesling Trocken. Det kostar småslantar och smakar för det mesta riktigt bra. Senast jag var på vinmonopolet stod tre årgångar bredvid varandra i samma hylla. 2008, 2009 och 2010 fick alla följa med hem. Naturligtvis hade jag en härlig vertikal i åtanke, men med tanke på att jag sitter ensam uppe i den höga nord så har det inte blitt nått med de högflugna planerna. Det får bli en flaska åt gången och jämförelser i minnet. Vi börjar med äldsta flaskan, alltså 2008. Vinet har en fin, ljust gyllene färg med klara reflexer. Doften uppvisar redan en del mognad med en lätt nötighet, men domineras av lime, päron och fläder med diskret sötma och flintiga mineraler. Här finns också en honungsaktig blommighet som ytterligare bidrar till det lätt söta intrycket. Mycket trevligt, men fel årstid. Det här är ett sommarvin som ska njutas över en långlunch en ljummen julidag. Nåja, jag ska inte låta detta ligga vinet i fatet. I munnen medelhög syra (för tysk riesling alltså) som hunnit rundats av i kanterna, sötmogen frukt och oljiga mineraler. Det hela ger ett mycket behagligt intryck. Vinet lägger sig skönt tillrätta i munnen. Inte det mest finstämda och mineralvibrerande nervösa fullblod, utan mer en sammetslen, ständigt spinnande huskatt, men med klorna i behåll (i form av de ändå mycket närvarande mineralerna och syran). Det här är (trots allt) Mosel ut i fingerspetsarna, ursprunget är inte att ta miste på. Avslutet är långt, mineraliskt och lite sött. Fina fisken! 88 poäng.

Hummer och annat gott

Hemma på bästkusten en hel vecka. Lyx! Hummersäsongen har ju varit igång en stund nu och priserna har blivit något mer rimliga, även om det inte direkt är någon man äter varje dag, då får plånboken akuta magsmärtor. Men ikväll slår vi på stort och inleder middagen med en röd best. Hummern delas i två halvor och täcks med krossad vitlök, smör och gruyere. En snabbis under grillen i ugnen och sen är det bara att hugga in. Så enkelt, så gott! Vad kan man dricka till detta annat än champagne?

En flaska Heriot Brut Millésimé 1995, inköpt från Fine & Rare och enligt uppgift OD, dvs. original disgorgement, har fått följa med upp från källaren. Vinet är ljust halmfärgat. Doften är djup med en del mognadstoner av svamp och ädelost. Frukten är mogen med äpple, lätt citrus och aprikos blandat med jordgubbar och här finns också lätt rostade toner. Elegant och komplext. Vi smakar; moussen är medelstor, munkänslan överaskande frisk. Lite mer citrustoner än i doften och mer jordgubbar, uppblandade med härligt kräm-fluffig grädde. Super! Litte nötter och brieost tillför koplexitet. Det här är moget men inte på väg utför. Eftersmaken kunde kanske varit lite längre, avlutet känns något tunnt, men på det hela tagen en riktigt, riktigt bra champagne. 93-94 poäng.

En halv hummer blir man ju inte mätt på. Vi följer upp med lamminnerfilé med höstiga tillbehör i form av smörkokta morötter, jordärtskocksstomp, svampsås och grillad zuccini. Champagnen är slut och vi rör oss in i rödvinsterritorium istället. 2001 Domaine de Beaurenard Chateauneuf du Pape får göra lammet sällskap. I glaset är vinet transparent med mörkt rubinröd kärna. Doften är initalt lite knuten men kommer sig sedan, även om den aldrig klamrar sig upp till någon större intensivitet. Intressant, komplex och elegant är adjektiv som passar bättre. Här finns en tydlig ton av varm örtaträdgård och torkade löv uppblandat med en diskret frukt dominerad av mörka körsbär och hallon. Lätt rostade toner smyger sig in mellan varven. I munnen är frukten tydligare, vilket är klart positivt. Syran är medlehög och tanninerna rätt snälla vilket leder till en len men lite snäll munkänsla. En hel del jordig undervegetation och svamp ligger i bakrunden. Eftersmaken är längre än förväntat, vinet liksom klamrar sig fast i slemhinnorna och den rostade karaktären blir än tydligare. Ett kul vin som uppförde sig lite annorlunda än förväntat. Doften är för knuten och klen för att det ska bli riktigt bra, men det lirar fint i munnen. 89 poäng.

Efter den här mastodontmiddagen stupar vi  något berusade i säng, utan den planerade efterrätten. Sömnen kommer snabbt.

P.S. Bilderna är tagna med E's iphone, så kvalitén är inte den bästa tyvärr D.S.

2006 Guigal Hermitage Blanc

En förrätt med tillhörande vin som avnjuts i goda vänners lag. Det är otroligt hur mycket roligare och mer inspirerande det är att laga mat till människor som verkligen uppskattar och förstår god mat. Tack O och J för att ni förgyllde en stackars landsförvisad eremits tillvaro några dagar.

Pilgrimsmussla med pocherad kål, smörstekta äpplen och syrad rotselleri.

2006 E. Guigal Hermitage Blanc

Pilgrimsmusslan får en snabb tur i het stekpanna för den där lätt frasiga stekytan. Äpplena skärs mycket tunt och läggs ned i hett brynt smör, som just tagits av värmen. Rotsellerin tärnades smått tidigare och snabbsyrades några timmar i kylskåp. Hela salladskålblad får 30 sekunder i kokande, saltat vatten. Allt monteras med kålbladet underst. Brynt smör ringlas över. Inspirationen kommer från en middag på numera sorgligt nog nedlagda restaurang Trio. Gott och inte särskilt svår att laga. Timingen är dock viktig så att ingen av de varma komponenterna hinner kallna. Tyvärr missade jag helt att ta något foto på härligheten, extra synd eftersom det är lätt att få till en snygg uppläggning.

Gästerna har att välja på tre viner och flaskan som till slut får sätta korken till är 2006 E. Guigal Hermitage Blanc, inhandlad några veckor tidigare på vinmonopolet. Kommer det här unga vinet att vara open for buissness? 

Färgen är gyllene med gröna stänk. Initialt som väntat knutet. Doften avslöjar först mest lite peppar och svag citrus. Utvecklingen i glaset går dock rätt snabbt och snart får vi en tyngre frukt med tropiska inslag uppblandat med gröna citrusfrukter och nygräddad bröd (låter sexigare än jäst, som också kan användas för att beskriva intrycket). En del smör lindar in de tunga, metalliska  mineraltonerna. På tungan märks först en rätt hög syra och sedan kommer en del frukt, lite mer diskret än i doften. Mycket utpräglad mineralitet av tyngre typ med jord, järnfilsspån och krita. Eftersmaken är lång, torr och pepprig med inslag av bränt smör.

På det hela taget ett mycket trevligt vin som är mognare än väntat. Fungerar utmärkt med de smörigare komponenterna i maten men i kombination med den syrade rotsellerin skär det sig rätt rejält. Halvlyckad kombo alltså. 90 poäng till vinet blir det.

Vinprovning på To Rom og Kjøkken, Trondheim

Trondheim är en riktigt charmig stad. Om jag någon gång skulle flytta för gott till Norge tror jag det skulle bli hit. Centrum ligger på en halvö, med havet på ena sidan och Nidelven på två och en halv sida. En relativt smal landtunga förhindrar att halvön blir en ö. Staden är full av historia med gott om gamla charmiga kvarter och rester från de olika epokerna i stadens långa historia. Självskriven höjdpunkt är Nidarosdomen, en fantastisk katedral i mestadels gotiskt stil med makalösa stenhuggerier. Visserligen är de flesta av senare datum, en stor renovering påbörjades år 1869 och avslutades först så sent som år 2001, men de är fantastiska ändå. Det finns också gott om restauranger och butiker av allehanda slag. Gatulivet är myllrande, säkert till stor del på grund av alla studenter som flockas till stadens universitet. Intrycket blir lite som en mix mellan Lund, Uppsala och någon charmig mindre hamnstad. En weekend går snabbt åt och ett besök rekommenderas varmt för er som inte varit här.

Men nu ska den här bloggen inte förvandlas till en resebroschyr, över till väsentligheterna. Anledningen att jag överhuvud taget är i Trondheim är naturligtvis jobb och inte semester. En kongress fyller större delen av dagarna, men som tur är ordnas också kvällsaktiviteter. Jag är inbokad på vinprovning med efterföljande middag på restaurang To Rom og Kjøkken. Mina förväntningar är inte särskilt höga då det i programmet står att provningen riktar sig till nybörjare, vilket i min erfarenhet brukar innebära rätt trista, oftast billiga viner som säljs till överpris, men jag tänker att det säkert blir ett utmärkt tillfälle att socialisera. Som tur är har jag ikväll helt fel, åtminstone vad gäller vinerna. Vi börjar med champagne. Två frivilliga till att sablera flaskorna efterlyses. Jag nästan studsar upp ur stolen. Även om jag sett flaskor sableras har jag aldrig gjort det själv tidigare så det är med viss upphetsning jag fattar sabeln och drämmer till mot glaskanten högst upp på flaskhalsen. Poff! Korken med vidhängande liten glasring flyger iväg. Det var ju inte så svårt. Tricket, enligt provningsledaren, är att slå längs med skarven i flaskan, då den är lite svagare här. Så har man lärt sig något nytt ändå!

Michel Turgy Reserve Selction Blanc de Blanc Grand Cru är en riktigt trevlig bekantskap med tydliga drag av jäst och nötter i nosen, kombinerat med en något diskret frukt med drag av bokna äpplen. Musten är fin och mycket len. Medelhög syra och matig känsla med bröd, åter nötter och äpplen. Utmärkt matvin. 88 poäng.

2009 Domaine Didier Pabiot Pouilly Fumé uppvisar en mycket typisk druvkaratär med krusbärsbad, kalk och enstaka stänk av honung. Bra syra med frisk munkänsla och fin mineralitet. Efter en stund kommer den lilla sötman jag tyckte mig känna i doften smygande också i smaken. Man kunde önskat sig lite mer koncentration i frukten som nu mest består av peardrops. Finishen är dock föredömligt lång och syrlig. 87 poäng. Dags för de röda vinerna.

2002 Domaine Lorenzon Mercurey Champs Martin 1er Cru har en fint tegelfärgad kant och rubinröd kärna. Vinet bjuder direkt på en strålande doft av mognen frukt; hallon, vinbär och lite björnbär.. Här fins också massor av undervegetation, mörat kött, och svamp. I munnen är det tyvärr inte lika fantastiskt. Den härliga komplexiteten i doften är här inte lika tydlig, men vi får ändå ett klar levande vin med bra syra och kvarvarande bett i tanninerna. Avslutet är långt, fruktigt och mineraliskt. Så här ska mogen pinot smaka, ett härligt vin! 90 poäng. Över till kvällens oldie.

1993 Domaine du Galet des Papes Chateauneuf du Pape Vieilles Vignes är först lite diskret i doften. Jag anar hö och välhängda charketurier. Rejält moget är det. Efter en stund kommer lite kolaböno och en del vegetala, småruttna toner. Mycket mogna jordgubar ochlite peppar. Inte helt och hållet angenämt måste jag säga. I munnen lever vinet dock upp och ger ett mycket bättre intryck. Det är liv i gamlingen som har en oväntat hög syra och mjuka, fint integrerade tanniner. Alla komponenter sitter plötsligt på plats. Här finns långa rader av köttiga biffar och lufttorkad skinka, lätt uttorkad frukt med nu ytterst angenäma jordgubbar och en del kryddor. Finishen är lång och lite småvarm. Synd att doften inte höll samma nivå. 90 poäng, för den härliga upplevelsen i munnen.

Efter provningen får vi en utmärkt middag med svampsoppa, kalv och chokladmousse, och fler viner. Allt var till belåtenhet och jag får en snabbtur i vinkällaren också där allehanda godbitar ligger och väntar, till klart humana priser måste jag säga. Om ni råkar befinna er i Trondheim, tveka inte. To Rom og Kjøkken är väl värt ett besök.