2010 Weingut Michael Gindl Buteo 12

Buteo är släknamnet på den grupp rovfåglar som i dagligt tal kallas vråkar. Den i Sverige vanligt förekommande Ormvråken hör till denna grupp och bär namnet Buteo buteo. Flera underarter finns och den europeiska ormvråken maxar ut med namnet Buteo buteo buteo. Det är sannolikt en sådan pippi som avbildas på etiketten till dagens vin från Weingut Michael Gindl, som alltså bär namnet Buteo 12. Ormvråken är enligt producenten vanligt förekommande i vingårdarna där druvmaterialet hämtas och 12:an står för 12 månaders lagring på jästfällningen i 700-liters fat av akacia. Spontanjäsning och buteljering utan filtrering.

Färgen är ljust gul, lite mot halm. Doften är stor och lätt äppligt oxiderad men domineras av citron. Jag hittar också lite persika, en något sötaktig blommighet och rökiga mineraler. Det är alltså 100% Grüner Veltliner vi har i glasen. I munnen ett friskt vin med intensiv frukt. Visst kan man hitta Grüner här, den karakteristiska vitpepparn finns med, men jag tror inte jag har druckit något annat vin på druvan som kan jämföras med detta i intensitet. Smakerna nästan exploderar i munnen, men vinet hålls trots detta ihop väl av den fina syren och en hård, mineralisk ryggrad. Visst är det lite tyngre än jag är van, men riktigt härligt ända in i det långa, mineraliska avslutet som är nästan helt torrt men bjuder på en sista liten släng av fruktsötma. 

Buteo 12 är för Grüner Veltliner vad Silex är för Sauvignon Blanc. 92-93 poäng.

2008 Orma Toscana I.G.T.

Enligt personalen på vinmonopolet är det här ett underbart vin - om man ger det fem (5) timmars luftning först. Alternativet är naturligtvis att vänta, då säkert 5-10 år, men vem orkar det? Alltså blir det karaffen. Medan jag och min gode vän Dr. Sars traskar runt på fjellet i jakt på turkasser och multer luftas vinet i lägenhetens svalaste hörn. Alltså, vinet befinner sig i karaffen, som i sin tur är placerad i det svala hörnet. Konststycket att hälla upp vin i ett lägenhetshörn, med själva hörnet som behållare, försöker jag mig inte på.

Vinet är i alla fall en så kallad Super Tuscan. Låt oss nu hoppas att det betyder super-duper-bra och inte att vinet i fråga passar bäst när man super, även om Super Tuscans ibland har rejält hög alkoholprocent. Skämt åsido, Super Tuscan betyder allt som oftast någon typ av bordeaux blend. Den aktuella mixen innehåller en hel del Cabernet Franc, hela 40%. Andelen Merlot är lika stor, och resten utgörs av Cabernet Sauvignon. 

Efter dekantering på nära rekommenderade fem (5) timmar får vi ett lätt grumligt vin med vackert mörk, rubinröd färg. Doften är något stram, men man anar en fin fruktkompott med både jordgubbar, björnbär, plommon och slånbär. Intrycket är alltså mest åt det mörka hållet men med en del ljusare inslag. Vi får också en rätt utpräglad örtighet: gräs, lagerblad, oregano och salvia. Är det den höga Cab. F. andelen som gör sig hörd? Mer luft ger kolabönor, vanilj och ett litet stänk kakao.

I munnen rejäl struktur. Åter finns förnimmelsen av rejäl frukt i bakgrunden, men den kommer inte fram i mixen av örter, tanniner och vaniljkola. Utan mat är det rätt hårt att dricka men med en bit grillat lamm går det bättre. Det känns som om det kan bli bra, men just nu är det rätt ointressant. På intet sätt ett dåligt vin, men lite tråkigt. Underbart är en klar överdrift och inte ens fem (5) timmars dekantering kan ersätta adekvat lagring. Jag rekommenderar alltså istället att vänta minst fem (5) år. Åttionio (89) poäng.


Varför satte man förr, speciellt i engelska facktexter, ofta ut siffran/siffrorna i parentes om talet var utskrivet med bokstäver? Det ser ju bisarrt ut.

2008 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

En riktig gammal trotjänare som jag inte druckit på flera år. Aktuell årgång på systembolaget är 2008, som ska vara en riktig höjdare vad gäller piemontesiska viner.

Doften är något knuten med körsbär och klarbär om vartannat. En del kryddor och en lätt blommighet, men på det hela taget ges inte mycket att gå på här. Munkänslan är stram och sval. Också här är det oförlöst men jag hittar tydliga tecken på att detta faktiskt är ett kvalitetsvin. Det finns en oförlöst kraft med mörk men transparent frukt, en hel drös mineraler och en trevlig strävhet från de rätt kraftiga tanninerna. Med luftning öppnar både doft och smak upp sig något men den strama elegansen finns kvar.

En av de klart bättre årgångarna jag druckit av det här vinet. Mycket tydlig terroirkänsla. Ge det ordentlig luftning eller ännu hellre några år i källaren. 89-90 poäng.

Linkwood 1974 - 30 years old - Rare Malts series

Rare Malts är en numera nedlagd och kultförklarad serie specialtappningar från diverse destillerier i Diageos stora portfölj. Det är inte många år sedan man kunde köpa de här flaskorna för sex-sju hundralappar, men nu är priserna snabbt på väg upp i stratosfären, om de inte redan är där. Tur att jag har några flaskor undanstoppade. 

Linkwood är ett destilleri i Speyside. Den absoluta merparten av produktionen går till blends, men det går att få tag på flaskor från oberoende buteljerare, och Diageo ger ut en 12-årig version i sin Flora & Fauna serie.

Kvällens whisky är alltså 30 år gammal och därmed den äldsta officiella buteljeringen från destilleriet någonsin. Whiskyn destillerades 1974 och buteljerades outspädd 2005. Alkoholhalten är 54,9%. Det rör sig inte om en single cask, utan om en begränsad utgåva. Vår flaska har nummer 2646. Den har varit öppen ett tag och nu tar vi tabberas på det sista som är kvar.

Doften visar tydliga spår av de många åren på ekfat, med vanilj, rosenvatten, blommor och en härlig kryddighet: kanel, ingefära, mynta och kanderade apelsinskal. I munnen sötaktigt och rund, trots den höga alkoholhalten tycker jag inte att den behöver spädas, men det är naturligtvis en smaksak. Först mer apelsin, citrus och en oljig gräsighet. Blir sedan pepprig och kryddigare. Sötman försvinner och avslutet blir torrare. Oljigheten finns kvar och smakerna klibbar fast i munnen en god stund. 

Riktigt fin whisky, om än inte perfekt balanserad. Lite kortare tid på faten hade nog inte skadat. 89-90 poäng. 

2010 Domaines Ott Chateau de Selle Rose

Domaines Ott är välkända för sina utmärkta roséviner. Det är en gammal familjefirma som grundades i början av förra seklet av Marcel Ott, en vinmakare från Alsace som flyttade till de soligare delarna av Frankrike och började göra vin där. Ursprungsegendomen är just Chateau de Selle, men man har successivt utökat ägorna och har nu hela tre olika Chateaux i Côte-de-Provence och Bandol. 2004 sålde familjen två tredjedelar av bolaget till Louis Roederer men de är fortfarande i högsta grad engagerade i verksamheten. 

 Vänner på lunchbesök. Solen strålar från en molnfri himmel. Välmatade krabbor, sallad och bröd utgör menyn. Nu om någonsin ska det drickas rosé. Chateau de Selle Rosé är ingångsnivån hos Ott. 

Härlig laxrosa färg med dragning åt orange. Doften är frisk och bjuder på citron, jordgubbar, lätt peppar och gräs. I munnen härlig mineralkänsla, pigga syror och dito frukt. Mellanpartiet känns nästan lite sött men det är frukten som spökar. Avslutet är knastertorrt med citrus och vitpeppar. 88-89 poäng. 

 Mycket fin rosé. Lätt, friskt och läskande, men ändå seriös. Hade inga problem med krabborna som ibland kan vara riktiga vindödare.

2009 Cave de Tain Cornas

Cave de Tain nämns ofta som ett av de bättre kooperativen i la France och 2009 var väl en hyfsad årgång i Rhônedalen har jag för mig. Appellationen Cornas är inte stor, bara cirka 90 hektar vingårdar. Det finns slott i Bordeaux som i sig själva är större än hela Cornas, för att inte tala om de gigantiska producenter som finns ute i världen. Vinerna från Cornas är röda och görs på 100% Syrah. Jag har inte jättemycket erfarenhet, men tycker inte att tidigare exempel har övertygat riktigt.

Vi får ett mörk vin med blålila reflexer. Doften är något knuten men avslöjar ändå mörk frukt, något vidbrända örter, lätta drag av sötaktig vanilj, tobak och rökt bacon. Ok komponenter, men de brända dragen tar över för mycket och vinet blir obalanserat. Kombinationen sötma och bränt har jag alltid svårt för (i vin alltså: crème brûlée är en helt annan sak). Ska man vara riktigt stygg så säger man askkopp och Alhgrens bilar men riktigt så illa är det faktiskt inte.

I munnen känns det friskare. Här finns en bra syra som lättar upp och helt ok struktur med rätt tydliga tanniner och en del mineralkänsla. Frukten blir också tydligare, även om den känns lite tunn och pusslet fallet, om inte helt på plats, åtminstone såpass i ordning att man kan ana en helhetsbild. Jag önskar mig mer kraft i frukten, bättre precision och balans, men på det hela taget är det ändå helt ok. 

Det är mycket möjligt att några år i källaren gör att pusselbitarna till slut passar helt, och då kan det här bli riktigt bra. Just nu 85-86 poäng.

2010 La Pèira en Damaisèla Las Flors

Sommaren artar sig till en enda lång grillfest. Vi grillar vidare ikväll och då behövs ytterligare ett lämpligt vin. Nyligen släppte Bristly senaste årgången från La Pèira på systembolaget och eftersom jag har positiva erfarenheter av producenten tidigare blev det några flaskor. Stilen är rik med hög fruktmognad, men jag tycker att vinerna ändå oftast uppvisar fin balans med tillräcklig syra, mineral, tanniner och allmän skitighet (aka struktur) för att väga upp frukten. Las Flors ligger pris och kvalitetsmässigt i mitten av La Pèiras lineup och bör passa som hand i handske till mixed grill.

2010 Las Flors uppvisar som väntat rejält med mogen frukt - björnbär, moreller, boysenbär - mörkt och sött är huvudtemat, men här finns både lite kärvare slånbär och ett och annat ljusrött hallon också. Mörkret är inte kompakt, så att säga. Också lätt vanilj, lite kakao och violer. Dags att smaka. Frukten upplevs inte lika kraftig i munnen men det gör absolut ingenting för den är silkigt mjuk, mycket vacker och innehåller mer av de ljusa tonerna, vilket i kombination med en förhållandevis hög syra ger ett riktigt fräscht vin. Här finns också en bra struktur med lätta tanniner, en fint pepprig kryddighet, järniga mineraler och ett medellångt avslut. 

Ett mycket fint vin som kan drickas nu, men också bör tåla något decennium i källaren. 93-96 poäng i Rhone Report tycker jag kanske är väl generöst, åtminstone den högre gränsen av intervallet, men 92 pinnar får det av mig.

2007 Tenimenti Luigi d'Alessandro Cortona Migliara Syrah

Modern Syrah - ytterligare ett grillvin. Här måste jag erkänna att jag inte gjort vinet rättvisa. Ingen dekantering och för kall serveringstemperatur. Nåja, tid avhjälper så sakta det förstnämnda problemet och en placering lagom långt från flammorna det andra.

Vi får ett mörksvart vin. Doften är naturligt nog först sluten. Här finns inte mycket att hänga i julgranen inte, men luftning och uppvärmning gör att det rinner till allteftersom. Vi får en typisk Syrahkaraktär med mörk frukt, svarta oliver, rök, bacon, mörk choklad och en lätt blommighet. Syran är frisk och tanninerna precis lagom. Mörk frukt också i smaken naturligtvis, lite tillbakahållen men av god kvalité. Avslutet är något bistert med skiffter och stål. 91 poäng.

Mycket bra vin, men öppnat på tok för tidigt. Det här kräver flera år till i källaren och passerar säkert nästa decennieskifte utan problem. Med mognad kryper nog poängen upp ett par hack också.

1995 Beringer Napa Valley Cabernet Sauvignon

De här flaskorna har legat och gottat till sig i vinkylen hos K en bra stund nu. Vid senaste visiten i Hufvudstaden fick de följa med hem, alla tre, och nu får den första sätta livet till. Tog den med en reva i etiketten. Så går det om man inte tar hand om sitt utseende. Första gången jag dricker Cali-Cab med mognad. Spännande!

Beringer är en av de mest välkända Napa producenterna med en historia som sträcker sig tillbaka till 1875, något som få, om någon, av konkurrenterna kan matcha. Namnet kommer från grundarfamiljen, men de sålde redan 1971 och missade sålunda att casha in på senare tids skenande markpriser. Sedan dess har olika företagskonstellationer avlöst varandra som ägare, men personalen på Beringer har jobbat på och vinerna har blivit hyfsade ändå. (Ojojoj, här rimmas det!)

Jättegrillen (tänk ett rejält eldfat på höga ben) vi fick i bröllopspresent går varm och på den grillas hamburgare och diverse grönsaker. Det borde väl kunna bli en fin kombo? Dags att hugga in på mat och dryck!

Vinet uppvisar tydliga mognadstecken redan i färgen, kanten är tegelfärgad, men kärnan är fortfarande mörk. Doften är urtypisk Cab. S. med massor av söta, mogna svarta vinbär, viol, lite blyertspenna och en mycket lätt touch av mint. Vi får också sous bois, läder och cigarrlåda. Klart utvecklad, men inte på väg nedför på en stund ännu. Mycket fin textur i munnen med mer av den härligt mogna, mörksöta frukten, medelhög syra och skönt avrundade tanniner. Elegant med fin balans. Tankarna går mer till en varm årgång på västra stranden i Bourdeaux än till Napa, även om vinet kanske inte riktigt har den mineralitet man ofta hittar där. Medellångt till långt avslut med vänlig frukt och lätt grepp från tanninerna. Supergott! 93 poäng.

Riktigt fin mogen Cabernet, en av de bättre från USA jag druckit. Även den mest inbitne eurofil kan dricka det här utan att det gör ont någonstans. Om det är den bombastiska Napafrukten som sökes bör man leta på annat håll.

2012 Keller Riesling von der Fels

Ny årgång, som enligt ryktet ska vara något extra. Är det bara snack, eller ligger det något bakom all buzz? Bara en sak att göra: dra korken ur flaskan och smaka.

Doften är ung med härlig frukt, dominerad av päron och citron. Efter det en del tropiska inslag. Intensiv men ändå elegant. Jag har läst om jäst i andras provningsnoteringar, men tycker faktiskt inte jag hittar något åt det hållet i min flaska. Nåja, det har ju fått några veckor till av mognad, det har säkert gjort hela skillnaden. Däremot finns inslag av gräs, lite grönt och en mineralitet som för tankarna till en blandning av rostfritt stål och kalkgrus.

Klunk - pigg syra och lite småfet ungfrukt följs av rejält kalkiga mineraler. Mot slutet massor av citrus och lite grapebeska. En del blandat smågrönt letar sig in, men där 2011:an var lite unken och sparrisdoftande är det här mycket elegantare och friskare med knivskarp balans mellan komponenterna. Mycket imponerande längd på den citrusdominerade eftersmaken, som ligger och spritter länge, länge på tungan. 92 poäng.

Ja, det här slår i alla fall 2011 på fingrarna rätt lätt. Fantastiskt välgjort vin för pengarna. Dricka nu eller lagra? Båda alternativen funkar utmärkt. Räcker det med en låda, eller ska jag ta två? Finns att köpa hos Atomwine i Danmark och hos Howard Ripley i England, bland andra.

Observera att passagen om mognad i andra stycket innehåller en god portion ironi...