För drygt ett år sedan ropade jag in ett nummer med blandade viner hos
Bruun-Rasmussen. Det var mest rhoneviner från de välkända M. Chapoutier och Paul Jaboulet Aïné och då föddes tanken att vid lämpliga tillfällen prova vinerna från respektive producent mot varandra. Det är snart ett år sedan rond
I och
II i styrkemätningen och hittills leder Jaboulet med två mot noll, då Chapoutier slarvade bort vad som borde varit en promenadseger genom en dåligt tajmad skada i rond två. 1996 Chapoutier Hermitage La Sizeranne hade tuggat lite för hårt på korken. Som tur är finns ett par flaskor till i källaren, så Siz får en chans till. Den här gången bjuds det dock på hårdare motstånd, i form av 1998 Jaboulet Hermitage La Chapelle. Nu har väl La Chapelle, och Jaboulet för den delen, varit lite på dekis ett tag. Det finns de som menar att man inte lyckats göra en verkligt bra Chapelle sedan årgång 1990, trots goda förutsättningar, och även då var man inte i närheten av den legendariska årgång '61 som räknas som ett av förra seklets allra största viner. Nå, detta har i alla fall fört det goda med sig att priset fortfarande är någorlunda överkomligt, trots att det är firmans toppvin. Motsvarande nivå hos Chapoutier kostar ofta tredubbelt eller mer. Jaboulet har föresten sålts nyligen. Förhoppningsvis kan de nya ägarna förbättra kvalitén, men räkna med att priserna också kryper uppåt. Vinerna dekanterades och fick sällskap av oxfilé med örtsmör, rostade jordärtskockor, smörstekt svamp och dito zuccini.
1996 Chapoutier Hermitage La Sizeranne är mörkrött, nästan opakt och initialt något knutet. Doften avslöjar inte mycket mer än en lätt örtighet och lite peppar. I munnen har vinet en mycket stram struktur, sträva tanniner, mycket hög syra och tillbakadragen mörkfrukt. Surt och vresigt är en av de spontana kommentarerna runt bordet. Efter hand öppnar det dock upp sig och frukten tittar fram, fortsatt något blygt. Fortsätter med lätt vitpeppar och en bra, lite kalkig och flintaktigt rökig mineralitet. En liten släng av vanilj smyger sig in på ett hörn. Det blir en slatt över och dagen efter är intrycket mjukare och frukten mer åt likörhållet. Kanske ytterligare några års lagring? Frågan är hur frukten klarar av det, den är redan lite åt det glesa hållet.
1998 Jaboulet Hermitage La Chapelle har en ljusare färg med lätt orange kant och är en glädje att dricka redan från början. Öppet elegant rödfrukt med inslag av plommon och begynnande mognadstoner av fruktkällare och multnande löv. Lite hallonlikör, lakritsrot och vanilj. En liten försiktig hint av tjära och rök, men mer elegant än kraftfullt. I munnen leker vinet med en mycket pigg syra och mjuka, finkorniga tanniner. Känslan är silkeslen trots syran, balansen är nära perfekt. Man blir glad! Fantastiskt lång och saftig finish med frukt och lätt vitpeppar, lite sådär lagom småvarm. Medan La Sizeranne mår bäst av att få sällskap med en matbit kan det här vinet lika gärna njutas på egen hand, det behöver inga stödhjul. Stilen är klart lätt för en Hermitage och någon tydlig utveckling kan inte märkas under de cirka två timmar det tar att tömma flaskan. Det här är nog på topp nu.
Ja, som ni nog kan förstå av beskrivningarna ovan blev det ännu en seger för Jaboulet. La Chapelle tryckte verkligen på rätt knappar hos mig, det här var ett av årets roligaste och vackraste viner hittills. 13 år är ingen ålder för en Hermitage och mognadsgraden förvånar mig lite. Kanske har flaskan förvarats lite varmt, men vad gör det när det smakar så här! 95 poäng blir det, jag är verkligen glad att jag har några flaskor till. La Sizeranne presterade också bra, men en nivå under. 90 poäng.
