Eventyr i Oslo III - Lille B

Restaurang Bagatelle är en fixstjärna på Oslos gastronomiska himmel. Restaurangen startades 1982 av den numera legendariske kocken Eyvind Hellström. I mitten på 90-talet fick man på grund av ekonomiska problem ta in en externa ägare, bland andra den matintresserade finansmannen Christen Sveaas. Sveaas köpte efter några år ut de flesta andra delägarna och tillskansade sig 96% av företaget. I slutet av 2009 sade Hellström oväntat upp sig efter en långvarig konflikt med Sveaas. Hans personal var honom trogen - hela styrkan lämnade in sin avskedsansökan och Bagatelle fick helt enkelt stänga. I jauari 2011 öppnade man åter i nyrenoverande lokaler och med helt ny besättning. Vågorna verkar ändå inte helt ha lagt sig då flera medlemmar i teamet bytts ut sedan dess.

Men men, nu är det inte Bagatelle som ska besökas, utan bakfickan Lille B, en nyhet sedan återinvigningen. Konceptet är välbekant. Något enklare mat i mer avslappnad miljö. Inga vita dukar, inga avsmakningsmenyer, humanare prisbild, men gemensamt kök och, tack och lov, vinkällare. Bagatelles vinkällare är med till visshet gränsande sannolikhet Oslos, ja kanske hela Norges mest välsorterade. Mer om denna nationalklenod senare.

Det är knappt halvfullt den onsdag kväll i oktober då jag småhuttrande skyndar mig innanför dörren, in i den välkommnande värmen. Inredningen är modern men med en hel del trädetaljer som ger en ombonad känsla. På väggarna hänger modern konst. Belysningen är lite lagom dämpad. Ett lite större bord ligger precis till vänster om ingången medan baren och övriga bord finns en halvtrappa upp men utan avskiljande vägg. Öppen planlösning alltså.

Menyn är kort men välgenomtänkt. Fokus ligger på klassisk mat. Jag inleder med Tartar, som serveras med välkända tillbehör. In kommer en rosa puck hackat kött, snyggt upplagdt, med pocherat vaktelägg, kapris, pepparrot och ostflarn. Smakar som det ska, kanske lite väl snäll. Jag minns varianten jag fick på Le Rouge som bättre. 

Denna aptitretare följs upp  med Bressert Lammeskank med Sopprisotto. Lammet serveras på ben, som en stor klubba nedstucken i risotton, som simmar i sky. Enkelt men effektfullt, och j-vlar vad det smakar! Perfekt, lite grov men samtidigt mycket mjäll textur på lammet och risotton ska vi bara inte tala om. Delarna kompletterar varandra perfekt  Det här är helt enkelt fantastiskt, underbart, härligt gott. Ord räcker inte till. En så till synes enkel rätt tar mig till sjunde mathimmlen! Helt enkelt per-fek-tion!  Det är så gott att jag helt glömmer att ta en bild på härligheten. 

Eftersom jag har en del vin kvar i karaffen hoppar jag dessert och tar in några blandade ostar istället. Helt okej urval, och gott smakar de också, men ingen match för de mogna skönheterna man kan få på 28+. Serveras med kvittenmarmelad i fasta kuber och en härlig sylt på tomat, äpple, timjan och en del andra kryddor. Fick inte med mig alla ingredienserna.

Sist men inte minst kommer vi till vinet. Vinlistan är som sagt mycket omfattande och man har det mesta av det bästa, också en hel del moget, även om listan, som vanligt på restaurang, är dominerad av yngre viner. Valet faller på 2002 Marquis d'Angerville Volnay Taillepieds. Ljus, rubinröd färg. Initialt mycket knutet och nästan anemiskt med frisk känsla, mineraler och påtagliga tanniner men dämpad frukt. Den som finns är ljusröd med röda vinbär och syrliga, något omogna körsbär. Efter någon timme i karaff blir det mer drag i frukten och faktiskt lite värme samt en härlig pinotkrydda. Det kommer fram lakrits och lite blod i doften och begynnande mognadstoner med lätt sous bois och svamp. Lite klassisk volnaysilkighet fås också, men tanninerna är fortsatt på plats och någon riktig mjukiskänsla infinner sig inte. Avslutet är långt, initialt mineraldrivet men blir alltmer kryddigt och varmt. De torra tanninerna klamrar sig fast vid gommen på ett trevligt sätt. En riktigt fin Taillepieds som bekräftar ryktet om att vinerna från det här lilla hörnet av Volnay har en tuffare karaktär än man vanligen förknippar med kommunen. Vinet är fortfarande ungt och kräver minst en timmes, helst flera dito, luftning för att komma till sin rätt. 93 poäng med potential till lite till. 

Sist men inte minst får jag en tur i vinkällaren som är inhyst i ett källarvalv under restaurangen. Fantastisk kul att få gå runt och klämma på flaskorna, som ligger prydligt organiserat för lätt åtkomst. Allra mest spännande är 1945 Chateau Mouton Rothschild. Den berömda V etiketten har jag tidigare bara sett på bild. Det blir en perfekt avslutning på en trevlig kväll. Lille B kan varmt rekommenderas!

Eventyr i Oslo II - Dinner Bar & Restaurant

På rekommendation från min kollega som stammar från Oslo går jag mol allena till restaurang Dinner, som sedan 1989 ligger på Stortingsgaten 22. Det här är en kinakrog, men inte vilken kinakrog som helst. Fokus ligger på det kantonesiska och szechuanska köket med spridda japanska inslag. Inredningen går i sobra, mörka trätoner och borden är dukade med vita dukar. Helt klart ett par steg upp från den vanligtvis överlastade stil som annars är legio på kinesiska restauranger.

Menyn är också mer slimmad, men här finns ändå en hel del att välja på och man har inte heller frångått den stolta traditionen att tilldela varje rätt ett egent nummer. Jag inleder med en hummersallad - en halv hummer med en slags pesto gjord på citrongräs, vårlök, soja, ingefära och lime. Enkel men utmärkt gott.

På menyn finns en egen sektion dedikerad till Dim Sum. Traditionellt är Dim Sum små munsbitar som serveras i bambukorgar eller på små fat. I Kina kan man ofta välja sina Dim Sum från en vagn som körs runt i restaurangen. Jag tjatar till mig en mixvariant som egentligen hör till en av de färdiga menyförslagen och inte är upptagen på à la carte menyn. Jag får fyra varianter. Alla serveras med sin egen sås och olika tilltugg, bland annat friterad spenat. Detta är kvällens absoluta höjdpunkt. Helt fantastiskt gott med utsökt balans i varje kombination. Superbt!

Vinlistan är helt godkänd. Utbudet är något begränsat men det finns lite av varje, producenterna är genomgående bra och man erbjuder runt 15 olika viner på glas. Med mycket god marginal den bästa lista jag sett på en kinesisk restaurang i skandinavien. Till de första två rätterna dricker jag ett glas 2011 Schäfer-Frölich Riesling Trocken. Riktigt fint!

Trots att jag egentligen är rätt mätt redan följer jag upp med en huvudrätt. Jag ber kyparen rekommedera något och får Tin Tin Hot Pot, som tyvärr är något av en besvikelse. Jag har svårt att förstå mig på den här rätten som är en mix av allsköns ingredienser - pilgrimsmussla, scampi, kalvkarré, svamp och grönsaker i en rejält stark sås. Det går visserligen att skönja smaken av de individuella ingredienserna, men såsen tar klart överhanden och jag sitter snart och svettas. Tur att jag har en sval, kinesisk öl att skölja ned det hela med.

Dinner kan klart rekommenderas, men är man inte en dedikerad anhängare av det kinesiska kökets kryddstarkare komponenter skulle jag rekommendera de säkrare korten på menyn. Det går lätt att plocka ihop en hel måltid bara från Dim Sum delen. Det tror jag blir min strategi nästa gång.

Eventyr i Oslo - Restaurang Ruffino

Oslo - stort som Göteborg ungefär, men med huvudstadens attribut i form av skrytbygggen, kulturutbud och inte minst restauranger. En hel vecka på kurs innebär möjligheter att för en gångs skull äta riktigt bra, och då menar jag inte hotellfrukosten och dito lunchen. Först ut är Ruffino, en ristorante italiano som ligger på Arbinsgate, precis bredvid slottet. Vi är tre som traskar genom slottsparken en måndagskväll.

Exteriören är anspråkslös med en italiensk flagga lojt hängande. Stora fönster ger insyn i matsalen där knappt hälften av borden är besatta. Vi gör entré och blir vänligt bemötta av en kypare som visar oss till vårt bord. Inredningen är tämligen typisk i trattoria stil med en stor bar som går längs ena väggen. Vi beställer bruchetta och ett fat blandade italienska ostar och charkuterier medan jag scannar vinlistan. Här finns mycket gott och de bättre vinerna har i alla fall någotsånär rimliga påslag, eller vad sägs om 2006 Domenico Clerico Barolo Pajana för 1165 norska kronor? Lägg på 50 kronor till för årgång 2005. 2005 Gaja Barolo Dagromis går loss på 945 oljekronor. Efter att ha konfererat med kyparen landar valet till slut på 2006 Gaja Pieve Santa Restituta Brunello di Montalcino.

Till huvudrätt äter vi alla tre olika varianter av pasta. Maten är genomgående enkel men bra. Inget att klaga på och servicen är faktiskt mycket bra, låt gå för att det inte är rush hour precis. Vår kypare lyckas bra med att hålla våra glas fyllda och småprata på ett trevligt sätt, utan att bli påträngande. Dessert är tiramisu, som kanske är i blötaste laget för min smak, men ändå levererar.

Vinet då, ja Gaja förnekar sig inte. Efter en lite försiktig start kommer efter en stunds luftning generös, tät körsbärsfrukt, viol, läder, tobak och lätt vanilj. Fathanteringen gör sig påmind men är ändå fint integrerad. I munnen mer sötfrukt, men också en fin syra och grusiga tanniner som ger ryggrad till vinet. Intrycket är visserligen rätt maffigt, men med en viss elegans trots intensiteten. Avslutet är långt med kaffebönor, en hint av mörk choklad, jord och svamp. Riktigt fin Brunello i modern stil. 92 poäng.

Tack till R och G för trevligt sällskap!

2007 Thierry et Pascal Matrot Meursault

Jag tyckte mycket om årgång 2005 av det här vinet, som tydligen är en återkommande gäst på norrbaggarnas monopol. Jag spanar in 2007 i hyllan, och en snabb koll på cellartracker ger grönt ljus. Mr. Meadows har också gett sitt godkännande. Middagen är redan inhandlad. Det blir räkrisotto med brynt torskrygg. Av räkskalen kokar jag buljong som används till risotton.

Buljong på räkskal

Hacka en lök, en morot och en halv liten fänkål. Krossa en vitlöksklyfta. Fräs hela klabbet i olja några minuter, tilsätt en matsked tomatpuré och skalen från 1/2 kilo räkor. Fräs ytterligare någon minut eller två under omrörning. Tillsätt 1 dl vin, låt koka upp och tillsätt så 4dl fiskbuljong. Låt sjuda i 20 minuter. Om man vill kan man slänga i några dillkvistar som får koka med. Sila av och reducera till önskad styrka. 

2007 Thierry et Pascal Matrot Meursault  har en klar, mycket ljus färg. Doften bjuder på lite citrontårta med toner av mandel, hasselnöt och lätt rök. Frukten är åt det elegantare hållet. I början blyg, men kommer sig efter en stund. I munnen rejält syrligt med citrus, precis som i '05:an. I bakgrunden lite mer mogen frukt med persika och kanske melon. I mitten smyger lite smöriga, lätt rostade ektoner in och påminner om ursprunget, men de tonar bort i det rätt strama, syrligt mineraliska avslutet, som håller i en bra stund. Det är faktiskt riktigt fint, avslutet, och det jag gillar bäst med vinet, men jag föredrar nog ändå 2005:an. Ska jag vara petig så känns frukten något vek och det finns inte tillräckligt struktur som väger upp för denna brist. Trots det ett utmärkt vin som presterar bra för village nivån. 88-89 poäng.

Efter två dagar i kylskåpet har doften blivit lite avtrubbad, men i munnen fås ett rundare vin med bättre balans och mer krydda och smörighet. Nästan bättre än dag ett. Lagring bör löna sig.

2010 S.A. Prüm Graacher Himmelreich Riesling Spätläse

Ikväll lagar jag rostade rotfrukter med lök, paprika och chili. Till det en bit hälleflundra. Vid vinvalet tvekar jag lite, men valet faller på ett halvsött moselvin. Sötman från löken och rotfrukterna och hettan från chilin bör går bra med den typen av vin, tänker jag, och det visar sig faktiskt stämma.

Jag har druckit viner från S.A. Prüm fler gånger tidigare och alltid upplevt att de levererar klart över vad man förväntar sig när man tittar på prislappen. Basen ligger i Wehlen och man har andelar i flera av de bästa vingårdarna, bland annat Wehlener Sonnenuhr och Nonnenberg. Dessutom har man fina odlingar i flera andra byar, bland annat Graacher Himmelriech och Domprobst. Kvällens vin kommer just från Graach.

2010 S.A. Prüm Graacher Himmelreich Riesling Spätläse är en typiskt 2010:a. Doften är lite tillbakadragen och bjuder på försiktiga blommor och lätt gul frukt, men väl i munnen får vi årgångens signum; syran är hiskeligt hög. Den rundas av av sötman, för det här är en traditionell, om inte överdrivet söt, spätläse, men vinet upplevs mycket friskt, nästan porlande. Frukten är mogen, med honungsmelon, kiwi, päron och gula äpplen. Avslutet är mycket syrligt med omogen kiwi och citron. Ett mycket finlemmat och härligt friskt vin, men kanske inte så komplext som jag skulle önska. Detta är dock inte något större problem. S.A. Prüm levererar igen. 90 poäng.

2010 Gianni Voerzio Langhe Arneis Bricco Cappellina

Gianni och Roberto Voerzio ärvde vinmakaryrket från sin far, ytterligare en Gianni. De både bröderna drog dock inte helt jämt och gick skilda vägar 1986. Roberto startade sin egen verksamhet, mycket framgångsrikt dessutom. Hans viner ligger nuförtiden ett par nivåer över Gianni's i både pris och, enligt de flesta bedömare, kvalité. Mest kända är båda naturligtvis för sina utmärkta Baroli där båda bröderna nog får räknas som modernister, men medan Roberto's viner är mer finstämt eleganta med försiktig fathantering har Gianni ibland beskyllts för att producera för ursprunget atypiskt ekstinna fruktmonster. Så länge man är medveten om skillnaden i stil och sina egna preferenser kan bådas viner rekommenderas.

Kvällens vin kommer också från Langhe, men har annars inte mycket gemensamt med Barolo. Annan druva, annan färg; vi snackar Arneis, Piemontes egen lilla vita rackare. Arneis betyder faktiskt ungefär liten rackare på Piemont dialekt och sägs stamma från det faktum att druvan är svårodlad. Tidigare användes den i Barolovinerna för att mjuka upp Nebbiolos sträva tanniner. När man frångick denna metod gick det illa för Arneis och arealen minskade stadigt. På 70-talet var varianten nära utrotning, men på 80-talet ökade intresset för vita viner och betydande arealer återplanterades. Numera är 600-700 Piemontiska hektar planterade med Arneis, och det förekommer faktiskt planteringar även i USA, Australien och Nya Zeeland.

2010 Gianni Voerzio Langhe Arneis Bricco Cappellina har en gröngul färg. Doften bjuder på en rätt generös mix av äpplen, krusbär och blommor. Här finns också en lätt parfymerad kryddighet som är lite märklig och svår att definiera. I munnen en frisk syra och lätt pärlande känsla. Bra mineraler och en rätt fet frukt med apelsin och krusbär. Här finns också en del sötare godisaktiga toner som jag inte helt kommer överens med, men på det hela taget ett trevligt, rätt friskt sommarvin. Synd att sommaren är över bara. 84-85 poäng. Också provat här.

För källaren III

2003 var som allom bekant ett så in-i-h-lvete varmt år i europa. I princip alla vindistrikt hade problem med hetta och årgången anses på många håll som atypisk och ofta av tveksam kvalité, så också i champagne som dessutom drabbades av frost under våren. Kritikerkåren har med få undantag mer eller mindre dömt ut årgången. Därför var det med viss förvåning jag läste att Jancis Robinsson, Antonio Galloni och Richard Juhlin alla har hyllat 2003 Dom Perignon. Juhlin håller den till och med framför den mer kategoriskt über-hyllade 2002:an. Kan de ha fel alla tre? En hel del vinamatörer (personal på vinmonopolet/systembolaget, en del av de som provat på cellartracker, bloggare mfl.) verkar tro det, och vi lär får vänta på avgörandet. Både Juhlin och Galloni garderar sig och tycker att runt 20 till 30 år i källaren blir lagom (som om någon kommer att ställa dem till svars om 20 år. Då är de väl på hemmet.). Robinsson nöjer sig med att konstatera att "it still has lots of unfurling to do" och sätter drickfönstret till 2012-2020. Jag kunde i alla fall inte hålla tassarna borta. Då jag är i den åldern att jag förhoppningsvis fortfarande kan uppskatta god champagne om både 20 och 30 år så fick det bli två flaskor. Sov gott små sötnosar.

Frågan är bara vad jag ska göra med boxarna till flaskorna. I vanliga fall slänger jag dem bara, men de här är ju bara så to much att den måste sparas! Tvivlar dock på att de tål 20 år i en halvfuktig källare. Garderoben kanske? Eller så blir det soptunnan ändå.

2009 Le G de Chateau Guiraud

Chateau Guiraud är ett av elva premier cru slott i sauternes. Kanske inte det bästa, men på senare tid har kvalitén förbättrats, sägs det. Deras huvudnummer är naturligtvis det söta Chateau Giraud men liksom flera andra slott i området producerar man också ett torrt vin och följer också den vanliga trenden vad gäller namngivning av sagda vin. d'Yquem har Y d'Yquem, Rieussec sin R och Suduiraut naturligtvis S de Suduiraut. Namnet är alltså mer eller mindre självskrivet. Druvkompositionen är 70% Sauvignon Blanc och 30% Semillion, jäsning sker på fat där  vinet spenderar totalt cirka 9 månader. Dricks till ugnsbakade knyten med torsk, purjo och getost. Potatisstomp till.

2009 Le G de Chateau Guiraud bjuder i doften på tydlig sauvignonkaraktär med gräsiga örttoner och krusbärsblad, men också en del rundare inslag från fatlagringen.  Sauvignongtonerna är dock klart dominerande. I munnen betydligt fruktigare och fylligare, med en del melon, citron och krusbär igen, kombinerat med en pepprig örtmix. Munkänslan är lite oljig och efter en stund kommer lite nötter. Även om det känns att grundmaterialet är bra tycker jag inte att vinet riktigt levererar. Känslan är lite artificiell och obalanserad. De fetare tonerna skär sig med den grön, rätt skarpa örtigheten. Det är som om vinet inte riktigt kan bestämma sig för hur det ska uppträda. Med en stunds luftning blir det bättre, de skarpaste komponenterna rundas av, men den där riktiga balansen infinner sig aldrig. 89 poäng.

2002 Pol Roger Vintage Brut

Det var länge sedan jag drack en riktigt bra champagne. Även om det blivit en och annan flaska så är det flera år sedan jag fick en sån där riktig käftsmäll, ni vet, när det bara är så jäkla GOTT. De skumpor som slunkit ned har i de flesta fall varit av helt acceptabel kvalité men jag har ändå börjat fundera på om jag verkligen gillar champagne eller om jag borde lägga slantarna på mer tysk riesling och bourgogne istället, de två regioner som är klart flitigast förekommande på inköpslistorna nuförtiden. Nåja, lite bubbel måste man ha liggandes hemma, så jag "råkade" (flaskorna var beställda) få med mig några Påål-Rååger hem. 2002 ska vara bra sägs det ju. Och jävlar-anamma, vilket vin!

Ung, krispig doft med massor av frukt. Röda bär, vinteräpplen och persika. En hel del tropisk frukt - mango och ananas. Inslag av något mintigt också - citronmeliss? - och kanske lite krusbär. Letar man finns lite rostade toner också men svagt. I munnen fin mousse, frisk syra och trevliga mineraler, men vilken frukt! I våg på våg sköljer den över gommen - både gula och röda nyanser - stor och lite smörig utan att på något sätt bli tung. Tack vare perfekt balans upplevs vinet snarare elegant trots sin intensitet. I det långa avslutet kommer så en del citron och lätt rökiga mineraler. Fantastiskt!  94-95 poäng.

Det här är fortfarande en riktigt ungdom och blir förhoppningsvis ännu bättre med lite tid i källaren, men det är så charmigt och gott nu att jag inte vet om jag kommer att kunna hålla tassarna borta från resterande flaskor. Den bästa champagnen på bra länge. Champagnebudgeten klarar sig från nedskärningar och blir det fler upplevelser av det här slaget får jag banne mig utöka den istället. Min vandring i mörkret är förbi.

P.S. Som av en händelse publiceras detta dagen efter Ward Wines skickat ut ett mail där de pushar den här champagnen. Jag vill passa på att tacka Ward Wines för att de tar in sådana här godingar, men samtidigt påpeka att jag inte har några som helst band till dem. Inlägget skrevs faktiskt före mailet. Jag skriver i presens men det betyder inte att jag skriver och publicerar samtidigt som jag dricker vinet i fråga, om nu någon trodde det. Jag tycker bara att det blir mer närvaro i texten på det sättet. D.S.

2009 Markus Molitor Zeltinger Sonnenuhr Kabinett

Jag är riktigt svag för de klassiska, halvtorra kabinettvinerna från Moseldalen. Tyskland har en lång tradition av halvsöta viner, men de har, eller hade åtminstone under lång tid, (o)förtjänt dåligt rykte. Floder av liebfraumilch och blåa flaskor formade till söta katter ligger bakom. Söta och blaskiga, utan balans och ofta utan syra - de här vinerna är verkligen inte något att hänga i julgranen. På systembolaget har vi trotjänaren Black Tower som god representant för kategorin.  Men det finns betydligt bättre varianter i form av just de traditionella kabinettvinerna. Trenden de senaste åren har gått allt mer mot torrt vin, så nuförtiden innebär inte alltid kabinett ett halvtorrt vin. Man gör till och med torra spätlese och en och annan torr auslese. De sista åren har den gamla stilen fått något av en revival, vilket verkligen var både välbehövligt och på tiden. Vi får hoppas att de halvtorra moselvinerna inte försvinner, för det här är eleganta, lekfulla små varelser, som kan charma byxorna av vem som helst i sina bästa stunder.

2009 Markus Molitor Zeltinger Sonnenuhr Kabinett är en god representant för stilen. Ur glaset står en kvast av blomsterdofter - kaprifol, nejlika och en hint viol. Här finns också drag av mogna päron och persika blandat med lätt krita. Stilen är kanske något yppigare än vanligt, blommorna är verkligen intensiva. I munnen får vi en härligt sprudlande syra. Sötman, som är rätt stor för en kabinett, på gränsen till spätläse, blir tydlig först efter några sekunder. 2009 var ett relativt varmt år som gav sötare viner än normalt. Trots sötman är intrycket friskt. Frukten är elegant - dominerad av mogna päron men med inslag av äpple och persika. Någon form av mint - citronmeliss? I avslutet blir citronen tydligare. Syran hänger med hela vägen och en fin, sötsyrlig citron och äppelmix dröjer sig kvar i munnen länge, länge. 91-92 poäng.

Om ni inte har fattat halvtorr tyskt riesling - det här är vad det handlar om! Gå och köp en flaska, drick för sig själv eller till en sallad med någon form av fläsk till, möjligen till fruktsallad, men inte för söt! Kvällen version är kanske lite intensivare och sötare än "standard" men ett riktigt fint, supercharmigt vin. Ren njutning! Som lök på laxen och grädde på moset så går den här typen av viner ofta att lagra närmast ad infinitum. När jag var i Mosel för några år sedan drack jag en kabinett från 1969 som var helt fantastisk och i högsta grad levande.