Maison Moustache och 2010 Les Vins de Vienne Sotanum

En ny restaurang har öppnat i Chamonix. Den gamla baren Cantina, scenen för många blöta kvällar, hade ett rätt dåligt rykte, men fyllde ändå en nisch med sin kombination av klassik bar och diskotek. Men för något år sedan stängde man och i lokalen har nu restaurangen Maison Moustache et Filles installerat sig. Konceptet är enkel men vällagad mat serverad i opretentiös, vardagsrumslikande miljö. Det mesta av inredningen går i trä. På och längs väggarna återfinns en imponerande samling mer eller mindre antika skidor. Mycket av inredning och servis är dekorerat med en fyllig  mustasch. Det är smart och genomtänkt, men ändå hemtrevligt och välkomnande. 

När vi kommer är vårt bort inte ledigt än, de föregående gästerna har dragit ut på tiden. Vi får hänga i den lilla baren en liten stund, men det gör ingenting. Med ett glas vin i handen får vi tillfälle att studera vinlistan och de flaskor som finns uppställda runt baren. Så får vi då vårt bord och menyn i handen. Urvalet är klassisk fransk mat med bistrokänsla. Här finns bland annat sniglar, löksoppa, fois gras, confit de canard, hamburgare och creme brulee. Valet faller på löksoppa, sallad med lax, hamburgare, confit de canard och slutligen, creme brulee samt glass med choklad och maräng. Allt är till belåtenhet. Maten är enkel och rättfram, med begränsade tillbehör. Löksoppan serveras i en glasbruk med bröd och riven ost vid sidan av. Ett anklår med haricot verts och potatisgratäng utgör confiten. Gott och mycket prisvärt.

Valet av vin faller, efter en stunds diskussion i baren och provsmakning (mycket uppskattat) på en syrah från Les Vin de Vienne. Producenten är ett joint venture startat 1996 av de tre vinodlarna Yves Cuilleron, Pierre Gaillard och Francois Villard. De ville återuppliva de gamla romerska vinodlingarna på  norra rhônedalens östra strand. Området har en egen appellation, Vins de pays de Collines Rhodanniennes.  Projektet startade med ett fåtal viner från vingården Seyssuel men har sedan expanderat med en negociantverksamhet som inkluderar viner också från andra ursprung runt om i norra rhône.

Kvällens vin är 2010 Sotanum, från den egna vingården Seyssuel. Man gör två röda viner härifrån, Sotanum är storebror från de bästa och äldsta stockarna, lillebror heter Heluicum. Som sagt 100% Syrah. Färgen är kompakt mörkröd men transparent. Doften mycket inbjudande med  intensiv frukt, vilda, köttiga inslag och härlig kryddighet. I munnen en fin balans mellan yppig mörkfrukt, mineraler och syra. Här finns grafit, grillat kött, peppar, varm örtkrydda och som sagt en generös mörkfrukt med björnbär, slånbär, lingon och kanske lite ljusare, hallonliknande inlag men samtidigt den stringens som för mig är kännetecknet på bra Syrah. Tanninerna är silkiga men har ändå bra grepp. Avslutet är medellångt med småvarm kryddighet. Mycket bra med stor drickbarhet i sin ungdom, men också bra potential för lagring. Rekommenderas! 92 poäng. 

2002 Taittinger Comtes de Champagne

Storvilt! Comte de Champagne Blanc de Blanc är högt ansedda presitgebubblor. Cuvéen produceras endast goda år, till vilka alltså 2002 räknas. Året är sannolikt det bästa åtminstone sedan 1996 och de champagner jag provat har varit riktigt fina. Av någon anledning valde Taittinger att göra mindre än vanligt av Comtes det här året, men några flaskor hittade i alla fall till Gardemoen, där kvällens flaska inhandlades till ett i sammanhanget humant pris, eller som jag brukar säga när närstående ifrågasätter mitt omdöme - det är mycket pengar, men det är inte dyrt. Allt måste sättas i sitt sammanhang.

Flaskan skjuts sidledes ut ur sin lilla designlåda, folien och grimman rivs av och efter ett lite plopp och pys så har vi vinet i glasen. Doften är initialt rätt jästig, men efter några minuter klarnar det. Det känns väldigt primärt och lite slutet. Trots att vinet totalt får nära två timmars luftning så öppnar det inte riktigt upp sig. Jag hittar en del mint, citrus, apelsin och lätt bröd. I munnen först en mycket fin mousse - bland de minsta bubblor jag upplevt. Syran är påtaglig, frukten fortsatt knuten med en lite kryddig karaktär. Jag tycker mig hitta lätt sockrad ingefära, kanel, hårda päron, grape och mer apelsin, men förnimmelserna är eteriska och flyr undan vid närmare inspektion. Intrycket är mineraliskt - lätt och elegant snarare än kraftfullt. En lätt krämighet lindar in kanterna lite. Finishen är också den mineralisk med en släng av rök, nötter och kryddor.

Ok, jag fattar att det här är jätte, jätte, jättebra och visst är det gott nu och balansen är imponerande, men för guds skull, det här är så så prematurt det kan bli! Som att äta smeten istället för kakan; oförlöst, närmast en abort! Bröder och systrar, beväpna eder med tålamod och en perfekt temperaturreglerad lagringslokal. Prova igen tidigast om 4-5 år.

Just det ja, poäng brukar jag ju sätta, trots de olika invändningar som finns mot detta. I det här fallet, tja, ska vi säga 92-93 nu, med potential för 95+, minst.

2009 Santadi Rocca Rubia Carignano del Sulcis

Min gode vän Jazzpianisten lever livets glada dagar. Han bor i eget hus i franska alperna, lever på att spela på diverse barer och eftersom jobbet till största delen utförs på kvällstid kan han dessutom åka skidor nästan hur mycket som helst. Den jäveln!

Nåja, jag ska inte missunna honom drömtillvaron, han om någon förtjänar den. En klar bonus är också möjligheten att hälsa på i skidparadiset. Redan innan årets besök hade han entusiastiskt beskrivit något rödtjut från Italien, trots att han inte är så väldigt insnöad på vin. Väl på plats är det nu dags att se vad det är som fått honom så upphetsad.

Etiketten säger mig först inte mycket: 2009 Rocca Rubia Carignano del Sulcis DOC. Aldrig hört talas om, men det behöver inte betyda något. Det produceras mängder mer eller mindre obskyrt vin i Italien, landet är ovanligt svåröverblickbart på vinfronten. Det rör sig i alla fall om 100% Carignan. Lite sökningar på nätet ger vid handen att vinet kommer från Sardinien, där det varma klimatet ger den sent mognande Carignan goda förutsättningar. Rocca Rubia är inte helt okänt ute i världen visar det sig, bland annat har Jancis Robinsson kallat vinet "one of the wine world's bargains". Vinmakningen är hyfsat ambitiös och priset alltså klart överkomligt. Genomsnittet på wine-searcher ligger på £14 före skatter och annat otyg.

I glaset får vi ett djupt rubinrött, opakt vin. Doften är generös, med mogna björnbär och körsbär. En hel del varm medelhavskryddighet, dominerad av lagerblad, kombineras med lätta drag av blod och järn. Bra, men jag önskar mig lite mer komplexitet och djup. I munnen fin, mycket lång frukt, Kryddig och lite pepprig men utan gröna drag. Fin syra och lite torra, men finkorniga tanniner. Vinet är fylligt och tar plats i munnen, men känns samtidigt piggt och läskande. Avslutet är långt och sugande med lätt värme, pepprighet och mogen sötsyrlig frukt.

Imponerande! Det är svårt att tro att det är 100% Carignan vi har i glasen. Inga ruffiga, grova tanniner, inga gröna toner, ingen hård, spretig syra. Bara ett riktigt bra vin. 90 - 91 poäng.

Torka i strupe och huvud

Det blir inte mycket skrivet nuförtiden, som ni kanske märkt. Det beror delvis på mycket jobb och resor, men också på bristande motivation och, ve och fasa, minskat intag av vin. Detta har skett helt ofrivilligt på grund av just jobb och resor, men nu har sakernas tillstånd förbättrats efter en veckas semester i Frankrike med i stort sett dagligt vinintag. Balansen är återställd, och jag har fått några lämpliga puteljer att skriva om här på bloggen. Marginellt ökad aktivitet utlovas närmaste veckorna.

2004 La Chablissienne Chablis 1er Cru Côte de Léchet

En mogen chablis på systembolaget! Det var inte i förrgår! Och 2004 som ska vara en utmärkt årgång, och skaldjuren som redan är inhandlade, och, och.... Perfekt! Nävarna sluter sig bestämt om ett par flaskor.

La Chablissienne är stort kooperativ, som producerar runt en tredjedel av all chablis. Ett klockrent recept på låg kvalité och tråkiga, slätstrukna viner kan man tro, men faktiskt har La Chablissienne rätt gott rykte. Tidigare använde man kanske lite mycket fat, men liksom flera andra producenter har man minskat på faten och till stor del övergått till ståltank. 2004 anses som en god årgång i Chablis, om än inte exceptionell. Inledningen på året var normal med blommning första veckan i juni. Det regnade en del i juli och augusti och problem med röta och svamp förekom men september och oktober bjöd på vackert väder. Skörden var okomplicerad och riklig. Vinerna är ofta urtypiska för Chablis, med fin syra och mineralitet.

Côte de Lechet är 37 hektar stor premier cru i kommunen Milly, på en sydostsluttning precis väster om själva samhället. Jordmånen är mycket mager och rik på kalk, vilket ofta leder till koncentrerade, intensiva viner. Läget anses vara ett av de bästa på västra stranden av Le Serein.

Efter att ha inlett med 2002 Pol Roger Brut som var nästan lika bra som förra gången, är det så dags att se vad La Chablissienne lyckats åstadkomma. Färgen är gyllene med gröna blänk. Doften bjuder på rätt intensiv tropisk frukt och tydliga influenser från faten i form av lätta vaniljtoner och lätt brända nötter. Tankarna går snarare till Côte d'Or än till Chablis. Här finns tydlig citrus och redan i doften en tydlig mineralitet med drag av flinta och rök. Med tiden ansluter ljusa, blommiga toner. En viss utveckling kan skönjas, men känslan är fortfarande rätt ung. I munnen är ursprunget mer tydligt med bra syra och typiska mineraler med musselskal, flinta och lätt rök. Vi får en för ursprunget rätt fet, lite oljig känsla. Fathanteringen har lämnat tydliga spår, men jag tycker det funkar rätt bra. Frukten bjuder på citron, päron och lite persika. Avslutet är rikigt fint med citronpaj och en lång svans av sprittiga mineraler.

En riktigt bra Chablis med begynnande mognad. Rekommenderas, så länge man är medveten om att vinet fått en rätt generös dos ek. Ekallergiska ståltanksanhängare bör styra undan. 91 poäng.

2010 Friedrich Becker Spätburgunder

Ytterligare ett vin som inhandlats efter att jag läst om det på andra bloggar. Alla verkar gilla det, så jag beställde sex flaskor. Hit or miss? Dags att kolla. Spätburgunder är alltså det tyska namnet på Pinot Noir, samma lilla druva som är ansvarig för röd bourgogne och en hel del champagne. En klar favorit för mig, så Becker har ett rätt gott utgångsläge.

I glaset får vi ett rätt ljust, transparent vin. Doften bjuder på rödfrukt och lätt ekkrydda. Jag hittar också lite rosor, viol och den där sjöbottenleran som finns i Pinot ibland, men som jag har svårt att beskriva. I munnen får vi pigg, sprittande syra och en påtaglig mineralitet med krita, järnfilspån och en nypa jord. Tanninerna är lätta, frukten ung och ljusröd. Här bjuds ingen enorm komplexitet eller något motstånd, vinet slinker ned otroligt lätt. 88-89 poäng.

Riktigt bra med hög drickbarhet. Jag tror inte det är någon idé att hålla på flaskorna alltför länge. Drick och njut! En till som har provat här.

2009 La Spinetta Ca' di Pian Barbera d'Asti

Spinettahypen har kanske lagt sig något i takt med att traditionella, eleganta viner åter har kommit på modet efter sena '90-talet och tidiga '00-talets excesser med fruktbomber lagrade i 200% ny ek. Riktigt så illa var det väl inte hos Spinetta och man gör fortfarande bra viner, kanske till och med bättre än förr. Idag står en av de billigare varianterna på bordet. 2009 La Spinetta Ca' di Pian Barbera d'Asti uppvisar en ungdomligt blålila färg. Doften ger björnbär, viol, lätta vaniljtoner och en något bränd kryddighet med tydlig värme. I munnen ändå rätt balanserat med ok syra. Frukten dominerar, den är mogen men inte kokt. Här går det som i doften åt det mörkare hållet med björnbär och till och med lite blåbär. Vinet är något endimensionellt men skrapar vi på botten hittar man lite jordiga, mineraliska toner och en trevlig kryddighet. Tyvärr finns också en viss alkoholhetta. Inte riktigt min påse chips, men kvalitén på frukten går inte att ta miste på. E och J gillar den bättre än jag. Passar bäst till något från grillen. 86 poäng.

2009 Chateau La Nerthe Chateauneuf-du-Pape

Chateau La Nerthe tillhör det klassiska Chateauneuf-de-Pape. Man har hållit på en bra stund och vinerna har gott rykte, även om en del amerikaner med brettfobi ryser vid namnet. Exakt när produktionen rullade igång är faktiskt okänt. Den tidigaste säkra dokumentationen är från 1560 men sannolikt har egendomen existerat bra mycket längre än så. Kungar, presidenter, premiärministrar och andra potentater har genom århundradena gulpat i sig viner härifrån och det finns dokumentation som stödjer att man redan i slutet av 1700-talet började tappa vin på flaska au Chateau, alltså en bra stund före samma praxis anammades längs Garonnes stränder. Phylloxeran drabbade egendomen hårt och under 1900-talet blev underhåll och vinmakning alltmer eftersatt. Som för så många andra ärevördiga vinproducenter krävdes det en outsider med pengar på fickan för att vända utvecklingen. 1986 köpte familjen Richard egendomen och påbörjade återuppbyggnaden. De har lyckats rätt bra.

2009 var en varm årgång och vinerna har rykte om sig att vara koncentrerade med stor frukt. 2009 Chateau La Nerthe Chateauneuf-du-Pape verkar dock hanterat hettan väl. Vi får en rätt elegant boquet med blandad rödfrukt och endast inslag av mörkare frukttoner. Här finns rikligt med sydfransk karaktär i form av varma örter, garrigue, lätt peppar och jord. Någon diskret vaniljton smyger sig in tillsammans med lätt animaliska drag. Härligt att sniffa på! Dags att smaka - rödfrukt igen, generösare nu, men samtidigt elegant och lite torr, nästan dammig. Kanske inte vad jag förknippar med ett ungt vin, det känns faktiskt nästan moget redan. Inte för att jag klagar, moget är bra! Syran och de silkiga tanninerna ger ryggrad. Avslutet är torrt, lätt mineraliskt med bra längd. Riktigt fint! 92 poäng.

2002 Bruno Paillard Brut Assemblage

Efter tips från coachen inhandlas en flaska skumpa, närmare bestämt Bruno Paillard Assemblage från den lyckade årgången 2002. Vinet har legat och gosat till sig i hela åtta år i Paillards källare innan det degorgerades i juli 2011. Nu har det i begränsad mängd genom Tryffelsvinets försorg kommit till Sverige. Lite flaskmognad får vi också på köpet.

Vi får ett vin med ljus, gulgrön färg. Den fina '02 frukten är tydlig redan vid första sniff, men det är delvis en annan best än 2002 Pol Roger Brut som jag hunnit prova ett par gånger. Känslan är mer stringent med äpple, citrus och jäst istället för tropisk yppighet. Redan i doften gör sig mineralerna påminda med krita och havsstrand. Första sippen är härlig! Fin, kittlande mousse och den underbara frukten, som för mig är årgångens signum. I munnen upplevs den mer mogen än doften skvallrar om. Här finns också en del nötter och lätt rostade toner från faten. Mineralerna är mycket fina och för åter tankarna till hav och steniga stränder där musselskalen knastrar under fötterna. Avslutet är långt med len citron och mineraler. 93-94 poäng.

Ytterligare en fantastisk champagne! Lite stramare och elegantare än 2002 Pol Roger Brut, och kanske mer komplex, men det är svårt att jämföra på ett rättvist sätt ur minnet. I minnesmatchen vinner Pol Roger knappt på sin perfekta balans mellan yppighet och elegans. Båda kan mycket starkt rekommenderas.

Eventyr i Oslo IV - Restaurant Oscarsgate

Min kära E kommer upp till Oslo för att spana in operan och äta en god middag tillsammans med mig. Vi har bokat bort på restaurant Oscarsgate, som jag bara hört gott om. Maten ska vara relativt klassisk och av hög kvalité. Vi promenerar från hotellet, kvällen är kylig men det regnar i alla fall inte. Restaurangen ligger i en liten, från utsidan rätt anonym lokal. Man har inte många bord, det finns plats för max 20 gäster, och då är det verkligen smockfullt. Urvalet på menyn är begränsat till Chef's Meny. Personalen förhör sig dock noga om allergier och andra matpreferenser såsom veganism etc. Menyn består av 10 rätter, men man nöjer sig inte med detta. En hel massa extra munsbitar smyger sig in, och totalen landar någonstans runt 20 rätter! Det är nästan så man baxnar. Stilen är inte så klassisk som jag väntat mig. Det är en hel del grönt på tallrikarna och jag skulle nog beskriva köket som en crossover av asiatisk och modernt skandinaviskt med franska inslag. Jag ville inte förstöra måltiden genom att föra noggranna anteckningar men höjdpunkterna inkluderar friterade ost och potatisbollar med tryffel, torsk med nässelsoppa, havskräftor med variation på persilja, löjrom med römme samt en efterrätt med choklad, lakrits och hallon. 

Trots att rätterna var för sig oftast håller hög kvalité måste jag säga att totalupplevelsen haltar något. I stort sett alla smaker är försiktiga och finstämt eleganta men alltför likartade. Ingen rätt sticker ut och de intensivare komponenterna saknas nästan helt.   Jag hade önskat mer av rökt, brynt, rimmat och reducerat. Stekta laxskinn, gyllenbruna rårakor, långkokad kalvkind i sky eller liknande. Chokladefterrätten är väl den som kommer närmast och det är också en riktig njutning att sleva i sig något fett och sött med kraftiga smakkomponenter efter en hel måltid som närmast kan beskrivas som anemisk. Allra tydligast blir det i en liten mellanrätt bestående av variation på gurka. Gurkagele i gurkasky med lite fryst gurka. Det smakar nästan ingenting.

Vinpaketet som erbjuds inte heller detta något att hänga i julgranen. Vi inleder med 2009 Schätzel ReinSchiefer Riesling som är en enkel, elegant riesling som inte aspirerar på någon direkt storhet men ändå är helt ok. (86) Detta följs av norkst veteöl från Nøgne Ø. Deras Wit är smaksatt med koriander och apelsinskal. God, frisk och bra match till fiskrätterna. (88)

Så till Österrike, närmare bestämt Kremstal. 2011 Geyerhof Hoher Rain Grüner Veltliner är dock inte någon hit i min mun. Frukten är ok men mycket kort. Visserligen finnsbåde mineraler och frisk syra, men inte mycket annat och intrycket blir mest sura, omogna krusbärskart vilket blir extra påtagligt i avslutet. (83) Så äntligen ett rött vin, från bourgogne dessutom. 2008 Domaine Forey Pere et Fils Bourgogne Rouge är tyvärr så tunt och karaktärslöst att till och med en stackars bourgogneälskare som jag börjar längta efter en maffig merlot. Inte finns det någon komplexitet eller pigg ungfrukt heller, nej här finns inte mycket att hämta av någonting. Visserligen hittar jag inga direkta negativa attribut i form av defekter eller otrevliga smakkomponenter, men mer än 81-82 poäng kan jag inte förmå mig dela ut, och då är jag generös. Besvikelsen över vinpaketet är så här långt påtaglig, men nästa vin hjälper faktiskt lite.

2009 Pietracupa Quizico kommer från en liten producent i Campania, närmare bestämt Montefredane. Man gör viner på ovanliga druvor som Fiano, Greco, Falanghina och Aglianico. Exakt vilka druvor som Quzico innehåller är oklart, men gott är det. Lite småvarmt, men med en frisk syra och en härlig rödfrukt med en del mörkare inslag som lindar in de mycket försiktiga tanninerna. En fin kryddighet blir tydlig i det sugande avslutet. Bäst hittills och ska vi säga 89 poäng. Så lämnar vi den jästa druvmusten en stund och får istället päroncider, som tur är dock inte riktigt av samma typ som jag brukade dricka till lördagsgodiset när jag var liten. Producenten heter Eric Bordelet, och han satsar på kvalité. Min erfarenhet av cider överhuvudtaget är begränsad, men hans Poiré Autentique är riktigt god. Frisk, med ett uns sötma. Poängsättning känns nästan slumpartad med tanke på min kunskapsnivå, men säg 90 pinnar.

Till efterrätterna får vi två viner, först 2005 Emrich Schönleber Riesling Spätläse som är en riktigt fin liten riesling med rätt hög sötma för spätläsenivån men tillräckligt med syra för att inte bli platt. Inte så rasande komplext direkt men gott. (88). Därefter ett något rarare vin som jag aldrig hört talas om tidigare. 2011 Santa Quiteria Almansa Tintoralba Dulce, ett sött vin på Garnacha och Alicante. Det är faktiskt riktigt läckert. Sött men ändå friskt med en intensiv frukt och lite kolatoner. (90).

Efter måltiden bjuds chokladpraliner. Jag spanar i listan över dryckjom och tar in en whisky, 1971 Glenfarclas The Family Casks, 57,1%.  Den här serien består av ett utvalt fat från varje år mellan 1952 och 1996. Man väljer kontinuerligt ut nya fat när tidigare buteljeringar sålt slut. Två fat från 1971 har släppts, det här är den första, en sherry butt med nummer 140, butlejerad 2007. Doften har tydliga sherryinfluenser med choklad, kola och ljung. Här finns också en liten rökton och kanderade apelsinskal. I munnen fås en medeltung sherrykaraktär med mycket av samma intryck som i doften, en lätt sötma och medellångt, kryddigt avslut. Jag upplever whiskyn som något enkel för sina 35 år. (88)

Den stora behållningen från middagen är till syvende och sist våra bordsgrannar 50 cm till höger om oss i den lilla lokalen. Ett trevligt norskt par som vi pratar med av och till under middagen. De visar sig ha ett stort vinintresse. Först dricker de 2004 Francois Raveneu Chablis 1er Cru Vaillons, som står på restaurangens vinlista. Därefter kommer kyparen in med en karaff rött vin. Mannen i sällskapet är mycket hemlighetsfull och vägrar berätta vad det är, annat än att det inte står på vinlistan. Han är uppenbart förtjust och bjuder oss att smaka en skvätt. Vi får ett vin med viss mognad. Att det är bourgogne är uppenbart. Härligt elegant rödfrukt, lätta toner av svamp och lite sous bois. En hint av järnfilsspån. I munnen frisk syra, känns lite yngre än i doften. Åter en elegant frukt men nu med enstaka mörkare inslag. Mycket mineraliskt med lätt avrundade, men ändå kännbara tanniner. Hela skapelsen andas kvalité, även om avslutet gärna kunde varit något längre. Vad kan det vara? Till slut väser vår norske vän ur mungipan:  2001 DRC Echezeaux! Den tackar vi för! (93)

Kvällen lider mot sitt slut men vi är djupt inne i den oundvikliga diskussionen om skillnaderna mellan norskt och svenskt, svenskar och norrmän. Glasen är tomma, så för att uppskjuta hemgången tar vi in en flaska till av 2004 Francois Raveneau Chablis 1er Cru Vaillons och delar på fyra. Så får vi smaka det vinet också. Vi får en koncentrerad bouquet med begynnande mognadstoner, en frukt som drar åt det tropiska, med lite ananas och persika, men också gröna äpplen och citrus. I munnen otrolig skärpa med kalkiga mineraler och koncentrerad, helt ren frukt, men trots detta upplevs det fortfarande något knutet och ger inte riktigt samma upplevelse som doften. Avslutet är långt och mineraliskt med tydliga inslag av citron. Mycket bra! (93)

Sist vill jag också säga några ord om servicen. Personalen är norsk, vilket tyvärr säger ganska mycket redan det. Upplevelsen är mekanisk. Nivån är rent tekniskt oklanderlig. Så fort någon reser sig är en kypare där och byter ut servetten mot en ny, konstfullt hopvikt. Serveringen sker mer eller mindre på samma sekund till alla runt ett och samma bord. Inget att anmärka på själva utförandet alltså, men var är värmen? Var är det där leendet, den där gesten, den extra ansträngningen för att få gästerna att känna sig välkomna? Nyfikna frågor om menyn, vinerna etc. verkar mest besvärande. Upplevelsen bekräftar min övertygelse att norrmän inte kan något om service. Till och med på högsta nivå brister det. Det måste vara något med folksjälen. En ännu mer utpräglad jante än i Sverige som gör varje äkta norrman obekväm i en "underlägsen" serviceposition. Sammantaget är Restaurant Oscarsgate något av en besvikelse. Vi hade väntat oss mer av en restaurang på den här nivån, som faktiskt toppar Tripadvisors lista över restauranger i Oslo. Våra nyvunna norska vänner som ätit här förr, bekräftar våra misstankar om att man har lagt om stilen i matlagningen och de anser att det var bättre före förändringen. Det känns tyvärr som om man inte hittat helt rätt i det nya.