2010 Freixenet Vintage Reserva Brut Nature

Cava!

Spanjackernas svar på fransosernas champagne lider tyvärr av något dåligt rykte. Det är faktiskt inte helt obefogat, det produceras en hel del undermåliga cavor, men det görs också en del bra viner. Freixenet är världens största producent av mousserande vin! Man producerar hav av bubbel helt enkelt. Som den största producenten bör man väl anta att Freixenet har en viss del i Cava's skamfilade rykte, men de gånger jag har druckit något av deras (många) viner har jag oftast tyckt att de levererar felfria, om än kanske lite tråkiga viner. De har ofta en väl generös dosage för min smak, men passar utmärkt som mingleviner på fester där alla gäster kanske inte uppskattar den strama syra zero-dosage ger. 

Vintage Reserva Brut Nature har en betydligt lägre sockertillsats än vanligt hos Freixenet. Den uppges för årgång 2010 till  under tre gram per liter. Doften är fräsch med  äpplen och steniga mineraler. Inte så komplex, men ren. I munnen fin syra, ståliga mineraler, men trots den låga dosagen en något sötaktig känsla. Frukten är inte så stor, så jag tror inte det är den som gör det. Märkligt. Nåja, vinet är ändå gott och avslutet bjuder på en lätt nötighet, salt och kvardröjande lätt sötma. 85 poäng.

2006 Calabretta Nonna Concetta Nerello Mascalese

Carlo Merolli levererade det här vinet för gott och väl över ett år sedan och trots mer eller mindre unisona hyllningar från bloggosfären har jag inte kommit mig för att smaka tidigare, men nu är det dags. Producenten är en riktig traditionalist. Inga franska fat här inte.

Vinet är hyfsat transparent med lite kornigt, grumligt intryck. Färgen går mot rubinrött med lätt tegelfärgad kant. Doften placerar oss direkt i Italien med sina härliga sur-söta körsbär, lakrits, varm jord, terpentin och tallskog. Frukten är rätt mörk men med ljusare toppnoter och lätt blommiga inslag. Något rustikt och charmigt så det förslår! Smaken är dominerad av en mogen, något sötaktig frukt. Åter lakrits, mer tydligt än i doften, allt hållet i ett fast grepp av tydliga tanniner och en frisk syra. Avslutet är sugande med en torr, järnaktig mineralitet. Genuint gott! De återstående flaskorna ligger illa till. Jag skulle köpt mer när tid var. 92 poäng.

1998 La Rioja Alta Gran Reserva 904

Riojas producenter delas nuförtiden, liksom i många andra gamla vinregioner, ofta upp i två läger - modernisterna och traditionalisterna. I Rioja har den moderna stilen haft stora framgångar, men som så ofta förr har pendeln sakta börjat svänga tillbaka. I Rioja har man alltid använt mycket ek. Traditionellt använde man sig av långa lagringstider men mest på gamla fat, varför ekkarkatären inte blev så påtaglig, eller åtminstone annorlunda. Modernisterna har kortat lagringstiden och använder ofta också mycket större andel nya fat. Stilmässigt är det rätt spretigt, det finns dåliga, överekade viner i båda lägren, men de traditionella vinerna är genomgående mjukare, med svalare frukt medan många, om inte alla, modernister är riktiga fruktbomber i internationell stil. När det kommer till traditionell Rioja är det inte många som slår La Rioja Alta på fingrarna. Här gör man vin på förfädernas hävdvunna sätt, med långa lagringstider på fat, men inga franska barriques så långt ögat når.

Grand Reserva 904 hette från början 1904, och skapades till åminne av sammanslagningen av Bodega Ardanza och La Rioja Alta 1904. Skärpta regler för årtal på etiketten gjorde att man bytte namn till 904. Det var tydligen ok. Det är väl ingen som kommer att luras tro att vinet är 1000 år gammalt. Druvmixen är oftast 90 Tempranillo och 10% Graciano. Lagring på fat i 4 år.

1998 La Rioja Alta Gran Reserva 904 finns på systembolaget och kvällens flaska spontaninhandlades där. Vinet är rubinrött med lätt tegelanstrykning i kanten. Inte helt transparent. Doften är härligt intensiv med mogen rödfrukt och sekundäraromer av svamp och löv. Här finns också lätt vanilj från eken, läder och en lätt bränd örtighet. I munnen inte riktigt lika imponerande. Utvecklingen verkar ha gått längre. Frukten är lite tunn - eken och vaniljen tar överhanden. Känslan är ändå rätt elegant med lite torra örter och lätt citron. Skönt småsträva tanniner kompletterar bilden. Avslutet är något kort. 90-91 poäng, varav ganska mycket för den sköna näsan.

2010 Gaja Ca' Marcanda Promis

Detta vin är ett av Gajas mer överkomliga prismässigt och är i princip en klassisk supertuscan. Druvmixen är 55% Merlot, 35% Syrah och 10% Sangiovese. Detta är elfte årgången, den första var år 2000. Jag har druckit '06:an tidigare, på semester i Venedig, och var då mycket förtjust. Det vinet bjöd på en maffig frukt med rätt bra värme, men hade trots detta en fantastisk balans.

Årgång 2010 är betydlig stramare. Trots dekantering vill vinet först inte vara med och leka alls. En del mörkfrukt lurpassar nere i glaset, men det känns knutet. Efter någon timme har det öppnat upp sig och frukten har blivit både generösare och lite ljusare. Vi får också lätt ek, ceder och en anstrykning mynta. I munnen frisk syra och stram känsla, här är det fortfarande lås på porten. Det kommer sig så sakteliga med tid och luft, men når inte hela vägen fram. Kvalitén finns där, men oförlöst. Jag får ändå visst hum - det här är en betydligt elegantare version än 2006 med mer mineral, mindre ek och svalare frukt. Ge det något eller några år, eller lufta väl. 91 poäng.

Tja, vad ska man säga, när jag läser texten känns det som om jag borde föredra version 2010 framför 2006, men jag minns flaskan i Venedig som en riktigt stor vinupplevelse. Lite extra plus blev det säkert av atmosfären och maten på Ai Gondolieri. Det kan bli fler Promis vad tiden lider.

Sicilien - La Planeta x 2

Sicilien!

Up and coming, som dom säger. Nyligen inhandlades (i Italien), insmuglades (till Norge), urkorkades och inmundigades två puteljer från La Planeta, en av de större och mer välkända producenterna på ön. Det rör sig om en flaska rött och en dito vitt.

2011 La Planeta la Segreta Sicilia I.G.T Bianco (50% Greciano, 30% Chardonnay, 10% Viognier) uppvisar en gyllene färg. Doften bjuder på godistoner, tvål, blommor, honung och krusbär. Den känns lite parfymaktig och konstlad. I munnen syrligt, småpepprigt, med den godisaktiga syntetfrukten i hörnen. Känns rätt grönt också. Viognier alltså - jag blir sällan förtjust. 78 poäng

2011 La Planeta la Segreta Sicilia I.G.T Rosso (50% Nero d'Avola, 25% Merlot, 20% Syrah, 5% Cabernet Franc) är lite bättre. I nosen rätt generös frukt, kaffe, grillkött och en del örter. Inte illa. Smaken är lite tunnare. Ok syra och tydliga, om inte helt integrerade, tanniner. Mjuk, rätt rund känsla som mot avslutet blir lite örtig. Är det de futtiga procenten Cab Franc som gör sig påminda? Helt ok vin i alla fall. 84 poäng

Ett rätt av två kan man sammanfatta Planetas prestation. Det vita vinet var inget vidare. Jag sparar hellre levern till bättre saker, men det röda var gott. Inte så att jag kommer att jaga fler flaskor, men om jag ser en flaska i en hylla utan så mycket annat spännande att välja på så kan den säkert åka med i korgen.

2006 Banfi Brunello di Montalcino

Castello Banfi är den största producenten av Brunello di Montalcino. Totalt äger man hela 900 hektar vingårdar. Storlek borgar inte alltid för bra viner, snarare tvärtom och de är också mer kända på grund av just sin storlek än för kvaliten på vinerna, även om de (vinerna alltså) inte anses direkt dåliga. En halvflaska till pasta med tomatsås och salami ska väl ändå slinka ned? 2006 ska vara en riktigt fin årgång.

I glaset får vi ett rätt mörkt vin. Doften bjuder på massor av frukt, en del kryddor och murrig jordighet. Ingen tydlig mognadsutveckling ännu. I munnen mer av samma vara men lite stramare känsla än i doften på grund av rätt bra dos tanniner och syra. Balansen är riktigt fin och det medellånga avslutet bjuder på peppriga kryddor och småvarm fruktighet.

Inte något som får glädjeklockorna att ringa för fullt men helt ok, ungefär som förväntat, det vill säga bra bruksvin som tål en sväng i källaren. Det finns dock bättre flaskor för samma eller mindre peng. 89-90 poäng.

Maison Moustache och 2010 Les Vins de Vienne Sotanum

En ny restaurang har öppnat i Chamonix. Den gamla baren Cantina, scenen för många blöta kvällar, hade ett rätt dåligt rykte, men fyllde ändå en nisch med sin kombination av klassik bar och diskotek. Men för något år sedan stängde man och i lokalen har nu restaurangen Maison Moustache et Filles installerat sig. Konceptet är enkel men vällagad mat serverad i opretentiös, vardagsrumslikande miljö. Det mesta av inredningen går i trä. På och längs väggarna återfinns en imponerande samling mer eller mindre antika skidor. Mycket av inredning och servis är dekorerat med en fyllig  mustasch. Det är smart och genomtänkt, men ändå hemtrevligt och välkomnande. 

När vi kommer är vårt bort inte ledigt än, de föregående gästerna har dragit ut på tiden. Vi får hänga i den lilla baren en liten stund, men det gör ingenting. Med ett glas vin i handen får vi tillfälle att studera vinlistan och de flaskor som finns uppställda runt baren. Så får vi då vårt bord och menyn i handen. Urvalet är klassisk fransk mat med bistrokänsla. Här finns bland annat sniglar, löksoppa, fois gras, confit de canard, hamburgare och creme brulee. Valet faller på löksoppa, sallad med lax, hamburgare, confit de canard och slutligen, creme brulee samt glass med choklad och maräng. Allt är till belåtenhet. Maten är enkel och rättfram, med begränsade tillbehör. Löksoppan serveras i en glasbruk med bröd och riven ost vid sidan av. Ett anklår med haricot verts och potatisgratäng utgör confiten. Gott och mycket prisvärt.

Valet av vin faller, efter en stunds diskussion i baren och provsmakning (mycket uppskattat) på en syrah från Les Vin de Vienne. Producenten är ett joint venture startat 1996 av de tre vinodlarna Yves Cuilleron, Pierre Gaillard och Francois Villard. De ville återuppliva de gamla romerska vinodlingarna på  norra rhônedalens östra strand. Området har en egen appellation, Vins de pays de Collines Rhodanniennes.  Projektet startade med ett fåtal viner från vingården Seyssuel men har sedan expanderat med en negociantverksamhet som inkluderar viner också från andra ursprung runt om i norra rhône.

Kvällens vin är 2010 Sotanum, från den egna vingården Seyssuel. Man gör två röda viner härifrån, Sotanum är storebror från de bästa och äldsta stockarna, lillebror heter Heluicum. Som sagt 100% Syrah. Färgen är kompakt mörkröd men transparent. Doften mycket inbjudande med  intensiv frukt, vilda, köttiga inslag och härlig kryddighet. I munnen en fin balans mellan yppig mörkfrukt, mineraler och syra. Här finns grafit, grillat kött, peppar, varm örtkrydda och som sagt en generös mörkfrukt med björnbär, slånbär, lingon och kanske lite ljusare, hallonliknande inlag men samtidigt den stringens som för mig är kännetecknet på bra Syrah. Tanninerna är silkiga men har ändå bra grepp. Avslutet är medellångt med småvarm kryddighet. Mycket bra med stor drickbarhet i sin ungdom, men också bra potential för lagring. Rekommenderas! 92 poäng. 

2002 Taittinger Comtes de Champagne

Storvilt! Comte de Champagne Blanc de Blanc är högt ansedda presitgebubblor. Cuvéen produceras endast goda år, till vilka alltså 2002 räknas. Året är sannolikt det bästa åtminstone sedan 1996 och de champagner jag provat har varit riktigt fina. Av någon anledning valde Taittinger att göra mindre än vanligt av Comtes det här året, men några flaskor hittade i alla fall till Gardemoen, där kvällens flaska inhandlades till ett i sammanhanget humant pris, eller som jag brukar säga när närstående ifrågasätter mitt omdöme - det är mycket pengar, men det är inte dyrt. Allt måste sättas i sitt sammanhang.

Flaskan skjuts sidledes ut ur sin lilla designlåda, folien och grimman rivs av och efter ett lite plopp och pys så har vi vinet i glasen. Doften är initialt rätt jästig, men efter några minuter klarnar det. Det känns väldigt primärt och lite slutet. Trots att vinet totalt får nära två timmars luftning så öppnar det inte riktigt upp sig. Jag hittar en del mint, citrus, apelsin och lätt bröd. I munnen först en mycket fin mousse - bland de minsta bubblor jag upplevt. Syran är påtaglig, frukten fortsatt knuten med en lite kryddig karaktär. Jag tycker mig hitta lätt sockrad ingefära, kanel, hårda päron, grape och mer apelsin, men förnimmelserna är eteriska och flyr undan vid närmare inspektion. Intrycket är mineraliskt - lätt och elegant snarare än kraftfullt. En lätt krämighet lindar in kanterna lite. Finishen är också den mineralisk med en släng av rök, nötter och kryddor.

Ok, jag fattar att det här är jätte, jätte, jättebra och visst är det gott nu och balansen är imponerande, men för guds skull, det här är så så prematurt det kan bli! Som att äta smeten istället för kakan; oförlöst, närmast en abort! Bröder och systrar, beväpna eder med tålamod och en perfekt temperaturreglerad lagringslokal. Prova igen tidigast om 4-5 år.

Just det ja, poäng brukar jag ju sätta, trots de olika invändningar som finns mot detta. I det här fallet, tja, ska vi säga 92-93 nu, med potential för 95+, minst.

2009 Santadi Rocca Rubia Carignano del Sulcis

Min gode vän Jazzpianisten lever livets glada dagar. Han bor i eget hus i franska alperna, lever på att spela på diverse barer och eftersom jobbet till största delen utförs på kvällstid kan han dessutom åka skidor nästan hur mycket som helst. Den jäveln!

Nåja, jag ska inte missunna honom drömtillvaron, han om någon förtjänar den. En klar bonus är också möjligheten att hälsa på i skidparadiset. Redan innan årets besök hade han entusiastiskt beskrivit något rödtjut från Italien, trots att han inte är så väldigt insnöad på vin. Väl på plats är det nu dags att se vad det är som fått honom så upphetsad.

Etiketten säger mig först inte mycket: 2009 Rocca Rubia Carignano del Sulcis DOC. Aldrig hört talas om, men det behöver inte betyda något. Det produceras mängder mer eller mindre obskyrt vin i Italien, landet är ovanligt svåröverblickbart på vinfronten. Det rör sig i alla fall om 100% Carignan. Lite sökningar på nätet ger vid handen att vinet kommer från Sardinien, där det varma klimatet ger den sent mognande Carignan goda förutsättningar. Rocca Rubia är inte helt okänt ute i världen visar det sig, bland annat har Jancis Robinsson kallat vinet "one of the wine world's bargains". Vinmakningen är hyfsat ambitiös och priset alltså klart överkomligt. Genomsnittet på wine-searcher ligger på £14 före skatter och annat otyg.

I glaset får vi ett djupt rubinrött, opakt vin. Doften är generös, med mogna björnbär och körsbär. En hel del varm medelhavskryddighet, dominerad av lagerblad, kombineras med lätta drag av blod och järn. Bra, men jag önskar mig lite mer komplexitet och djup. I munnen fin, mycket lång frukt, Kryddig och lite pepprig men utan gröna drag. Fin syra och lite torra, men finkorniga tanniner. Vinet är fylligt och tar plats i munnen, men känns samtidigt piggt och läskande. Avslutet är långt och sugande med lätt värme, pepprighet och mogen sötsyrlig frukt.

Imponerande! Det är svårt att tro att det är 100% Carignan vi har i glasen. Inga ruffiga, grova tanniner, inga gröna toner, ingen hård, spretig syra. Bara ett riktigt bra vin. 90 - 91 poäng.

Torka i strupe och huvud

Det blir inte mycket skrivet nuförtiden, som ni kanske märkt. Det beror delvis på mycket jobb och resor, men också på bristande motivation och, ve och fasa, minskat intag av vin. Detta har skett helt ofrivilligt på grund av just jobb och resor, men nu har sakernas tillstånd förbättrats efter en veckas semester i Frankrike med i stort sett dagligt vinintag. Balansen är återställd, och jag har fått några lämpliga puteljer att skriva om här på bloggen. Marginellt ökad aktivitet utlovas närmaste veckorna.