Rena rama rånet - 2007 Saint Cosme Cotes-du-Rhône

Ännu en CdR från det varma året 2007. Förra exemplaret var i tröttaste laget, men här får vi faktiskt ett i högsta grad levande och njutbart vin. Friskt och ungdomligt med bara en hint av mognad. Massor av mörka körsbär blandade med röda vinbär följt av blod, animalia och lätt rök. Frisk syra, fint korniga tanniner, bra struktur och ett hyfsat långt avslut. Flaskan tar slut i ett nafs! Vad mer kan man begära? 89 poäng.

Zyndigt gott? - 2007 Seghesio Sonoma Zinfandel

Zinfandel är väl så ute att det nästan börjar bli inne igen. Är det dags för ändring? Har Zin vandrat i dödsskuggans dal länge nog? När jag håller upp fingret i vintyckarvinden får jag känslan av att den kanske har börjat vända. I alla fall finns det bra viner också på denna tidvis bespottade druva. Seghesio har alltid levererat i mitt tycke, och kvällens vin var förr en stadig gäst på bordet, speciellt om det vankades något från grillen. Varför det inte fortsatt är så har jag egentligen ingen bra förklaring på. Andra viner har väl distraherat mig helt enkelt, det finns ju så mycket man vill dricka! Jag fiskar ur förrådet upp den sista flaskan av årgång 2007, inhandlad gissningsvis runt 2009.

Fortfarande djup färg. Doften är vital med, som väntat, mörkfrukt men inte alltför tung. Vanilj, lite ek, kryddor et cetera. I munnen rätt bra syra och struktur som balanserar frukten fint. Upplevs elegant, till och med frisk. Medellångt avslut. Inget kontemplationsvin direkt men sitter som en smäck till grillade korvar och en sallad. 89 poäng.

2010 Montevertine Toscana I.G.T

Montevertine gör en sällan besviken och jag har hört mycket gott om årgång 2010. Vinet dyker upp på en välsorterad matbutik i Toscana och jag passar på att smuggla ned en flaska i korgen när E ser åt ett annat håll. På kvällen bjuds det gräddstuvad fänkål, salsiccia och bistecca fiorentina. Vinet dekanteras en timme eller så.

Sniff, sniff.. här var det inte mycket att hämta. Locket på verkar det som. Rejält med snurr på glasen, vänta lite till.. Jodå, visst finns det lite frukt nere i botten, en del fat, lite kryddor, men vinet är fortfarande väldigt snålt med gåvorna. I munnen är det i stort sett samma visa. Bra drag i syrorna, imponerande struktur, frukt i bakgrunden, men ack så ungt och oförlöst.

Kompakt mörker. Grundmaterialet verkar fint, men det är svårt att bedöma vinet rättvist nu. Vänta några år. 89-90 poäng, delvis för potentialen.

Äntligen Grand Cru - 1999 Jadot Corton Pougets

Bloggen har varit vilande några månader nu, och vi får se hur det blir i framtiden, men nu smög sig skrivarlusten tillfälligt på och jag hade några minuter över så håll till godo. 

Det har gått alltför lång tid, ja flera år, sedan jag sist fick mig en röd Bourgogne Grand Cru till livs. En ändlös rad av vattniga bourgogne rouge, grönkartiga village och jordigt funkiga premier cru har passerat förbi och i viss mån dämpat abstinensen, men nu är det åter dags för den äkta varan, eller? Corton är en lurig vingård. Grand Cru till namnet visserligen, men vinerna lever inte alltid upp till förväntningarna och många hävdar att statusen är oförtjänt. Med tanke på franska vinlagar och byråkrati är det dock inte aktuellt med någon degradering i första taget. Låt oss nöja oss med att placera Corton bland de mindre bra av de bästa vingårdarna. Det är kvalitetsmässigt en bit upp till Richebourg, Chambertin, Musigny, La Tache och resten av de riktiga topplägena. Fördelen är att prisnivån är en helt annan. Även vanliga dödliga har råd med en flaska av och till.

1999 var en bra årgång av klassiskt snitt. Det förekommer en del tunna viner men överlag är kvaliten god. Vinunic, som importerar Jadots viner till Sverige, har, eller möjligen hade, 1999 Corton Pougets i sortimentent för ett hyfsat pris och eftersom jag har flera andra årgångar, alla yngre, av vinet i källaren tänkte jag att det kunde vara kul att prova en åtminstone något äldre variant för att se vad man kan vänta sig i framtiden. Vinet dekanteras drygt en timme.

Vi får ett fint transparent vin med ljusröd färg, mörk kärna och lätt orange ton längs kanten. Doften är initialt knuten men så småningom kommer mörk och ljus rödfrukt - rönnbär, röda vinbär, körsbär och lite sträva slånbär - följt av cederspån, jord, lätt peppar, apelsinskal och kanel. En del mognadstoner i doften men i munnen känns det betydligt yngre. Frisk syra, en tydlig mineralitet och en rätt slank kropp. En hel del fyllning och extrakt ligger i bakgrunden men har inte blommat ut ännu. Tanninerna är fortfarande rätt påtagliga. De har precis börjat bli lite söta men kan gott få smälta lite till, Det drygt medellånga avslutet bjuder på mer syrlig rödfrukt, lera, jord och körsbär.

Ett riktigt bra vin som precis börjat glänta på drickfönstret. Jag väntar nog några år till på nästa flaska och långlagring bör inte vara några problem. Bra vin byggt för att tåla tidens tand. Det är som det brukar hos Jadot. 93 poäng.

Flaskan i gott sällskap

Antinoris sötnos - 2008 Muffato della Sala

Familjen Antinori producerar en hiskelig massa vin, också ett vin gjort på botrytisangripna druvor. På egendomen Castello della Sala använder man en blanding av druvor, där Sauvignon Blanc står för lejonparten med cirka 60%. Riesling, Gewürstraminer och Grechetto utgör resterande 40%. Druvorna skördas i omgångar från oktober till november, förhoppningsvis svårt anfrätta av botrytis. Mig veterligen har jag bara en tidigare flaska innanför rocken, nämligen '06:an som ni kan läsa om här

Halmgul färg. Doften är ren med honung och lätt blommighet, men kanske något enkelspårig. I munnen stor sötma, men bra syra som ger en ok balans. Mer honung, lätt krydda och vita blommor. Visst kan man önska sig mer komplexitet, men gott är det. Kan säkert lagras ad infinitum och utvecklar väl större djup med tiden. 89 poäng nu.

Återkomsten och 1997 Giacomo Borgogno Barolo Riserva

Lååång paus i bloggandet. Oförutsedda händelser och resor har kommit i vägen. I livets och vardagens prioriteringar kan inte tid framför datorn för ännu ett blogginlägg som läses av några få närmast sörjande alltid stå högst upp på listan. Faktum är att det aldrig står högst upp på listan utan ofta återfinns nere på botten i "om jag hinner/orkar/har lust" kategorin. Sista tiden har det alltså varit dålig med tid, ork och lust. Jag har varit osäker på om jag överhuvud skulle fortsätta eller nöja mig med cellartracker som dokumentation på alkoholintaget. Samtidigt uppskattar jag själv bloggen som en dagbok över min egen smak och utveckling. Det är inte sällan jag sitter och bläddrar i gamla inlägg, så det blir fortsättning ett tag till. Har åtminstone hunnit dricka en del kul viner, och faktiskt också planterat några stockar Sangiovese i Toscana.

Vi kör igång med en härlig trad-barolo. 1997 Giacomo Borgogno Barolo Riserva har en nästan ungdomligt rubinröd, transparent färg. Bara precis längs kanten kan man anta en viss skiftning mot orange. Doften har också kvar en hel del ungdomlig frukt, blandat med begynnande mognadstoner av läder, torkade rosor, jord, bark och lite lösningsmedel. Mycket trevligt. I munnen en elegant, rätt slank skapelse. En del tanniner ger grepp, men stör inte. Bra längd i avslutet där rödfrukten lyckas hålla sig vid liv hela vägen utan att torka ut.

Riktigt härlig, elegant Barolo som vid 17 års ålder precis kommit in i den första drickfasen. Tål många år till i källaren. 92 poäng.

Vin i Wien

En tur till Wien för att lyssna på klassisk musik och titta på trikåklädda balettdansöser, imponerande rockokoinredningar och vita hästar inkluderar naturligtvis också några restaurangbesök. Äta bör man annars dör man, och dricka bör man också, annars dör man faktiskt ännu fortare.

På Restaurant Figlmüller serveras wienerschnitzlar av episka proportioner. Det hävdas att det var just här rätten uppfanns, och även om det delvis känns som en turistfälla, då man gör reklam redan på flygplatsen, så är det verkligen mycket charmigt och så att säga inbott. Tidningsklipp med recensioner från de flesta av 1900-talets decennier dekorerar väggarna och inredningen är klassiskt germansk med träbänkar, vitkalkade väggar och grönmålade gjutjärnsdetaljer. Schnitzeln är också till full belåtenhet, men kanske mest intressant är att man förfogar över egna vingårdar varifrån man producerar must och, så långt jag lyckas förstå, eget vin. Det rör sig om nationaldruvan naturligtvis: 2013 Figlmüller Grüner Veltliner. Vi får ett riktigt trevligt, lättdrucket vin med arketypisk druvkaraktär. Gott om gröna, kryddiga toner, bra syra och ok frukt. Inte stort, men utmärkt måltidsdryck. 84-85 poäng.

På kvällen på väg hem från den obligatoriska Mozart konserten upptäcker vi at vi är hungriga. På ren chans går vi in på Restaurang Führich, något som visar sig vara ett lyckat drag. Bra mat med ambitioner och tydlig Österikisk karaktär, livemusik på cittra, trevlig personal och en bra vinlista med en hel del lokala godsaker. Valet faller på ytterligare en GrüVe -  2013 Domaine Ott Fass 4. Här har vi ett elegantare och mer finlemmat vin. Mindre av de gröna kryddorna, mer och tydligare definierad frukt. Fin syra åt citron och limehållet, ok mineralitet och en rätt lång svans av citrus, omogen persika och mineraler .Det märks att ambitionerna är högre ställda än hos Figlmüller, och visst är kvaliten också ett snäpp upp, men det är inte samma klunkglädje och oförställda charm. Kanske väl ungt? 87-88 poäng.

Vi följer upp med en Blaufränkisch: 2010 Gesselman Blaufränkisch Creitzer Reserve. Även om druvan har grekiskt ursprung har den blivit något av en Österrikisk specialité. Min erfarenhet av druvan är inte stor, men den sägs ge mörkfruktiga viner med hög syra och tydliga tanniner, något som visar sig stämma bra på åtminstone det här exemplaret. Vi får ett vin med djup färg. Doften bjuder på massor av frukt med hög grad av mognad. Jordgubbar, mörka körsbär, björnbär och så vidare. Också, något överraskande, en fin blommighet, följt av lätt krydda med kanel och en tydlig apelsinton. I munnen mer av den mogna frukten, bra syra, medelstor till stor kropp, och tydlig struktur med kanske något grovkorniga tanniner. Mycket trevligt, möjligen kunde avslutet vara längre. Det är något kort och uttorkande. 87-88 poäng.

Servicen är utmärkt, maten av hög kvalite och sällskapet det bästa. Vi går mätta och belåtna vidare mot hotellet där sängen väntar. Tack A, H, R, B och E för en trevlig dag.

2012 Bret Brothers Mâcon-Uchizy Cuvée La Martine

Bret Brothers och Domaine La Soufrandière har fått en del uppmärksamhet på senare tid. Kombinationen bra viner till rimliga priser är alltid attraktiv, kanske lite mer än vanligt när det är bourgogne vi snackar om. Bret Brothers är alltså negociantetiketten och La Soufrandière etiketten för viner från de egna vingårdarna i Pouilly-Vinzelles.

Mâcon är en vanlig källa till billig bourgogne, men bra? Inte alltid, men ibland blir det riktigt lyckat. 2012 Bret Brothers Mâcon-Uchizy har en något återhållsam, elegant doft med citrus, grape, lime, kalk, vita blommor och järn. Lätt och behaglig känsla men ändå lite kraft undertill. Munkänslan är rikare med lite smör, mer och tydligare frukt - inte bara variationer på citrustemat, utan också äpple och gul stenfrukt. Bra tryck i syran och härligt mineralisk känsla mot det medellånga, mycket rena, fruktiga och av och till nästan söta avslutet. 89-90 poäng.

Riktigt bra vit bourgogne till vettigt pris. Vi tackar och bockar.

Par i Champagne - 2002 Dom Pérignon och 2000 Pol Roger Brut Vintage

Det fylls jämt. Familjen är samlad vid Vätterns strand. Min och E:s present till jubilaren är skaldjur från bästkusten. Ett härligt fat ståtar mitt på bordet - hummer, krabba, havskräftor, vanliga räkor och kungsräkor, rökta musslor och ostron. Ingen kommer att gå hungrig. Vi har också tagit med lämpliga viner, närmare bestämt 2000 Pol Roger och 2002 Dom Perignon. Det blir första flaskan DP från lagret av '02:or. Skaldjuren får ursäkta - för mig är vinerna det jag ser mest fram emot.

2000 Pol Roger Brut Vintage börjar få en del mognad. Färgen är gyllene. Doften bjuder på bakade äpplen, mandel och hasselnöt. Frukten är bred och stor, med apelsin, citron och lätt tropiska inslag av mango och ananas. Syltad ingefära smyger in på ett hörn. I munnen bra mousse, kanske lite grov, medelhög syra och intensiv, något söt och nästan tung frukt. En hint av mjölkchoklad klämmer sig in innan avslutet, som är något över medellängd och domineras av apelsin, citron och nötter. I vissa lägen känns det lite klumpigt, men överlag är det ändå riktigt bra. Mognaden har börjat komma krypande, men det är absolut ingen brådska att dricka upp. 91-92 poäng.

2002 Dom Pérignon är en helt annan varelse. Här har vi ett nästan purungt vin med ljust gulgrön färg. Doften domineras först av bröd och jäst, men blir efterhand renare och intensivare med jordgubbar, massor av gula frukttoner, lime, brioche, kalkdamm och en hint rök. Känslan är mycket lättare och elegantare än hos föregående vin, men också mindre intensiv, ja lite knuten. Moussen är mycket finare med minimala bubblor som knappt märks men ändå tillför en krämig känsla. Frukten är något tyngre än i doften, nästan vaxartad med citrus, gula äpplen och dito plommon, ja en del tropik också. Känslan är ändå frisk tack vare en relativt hög syra som håller vinet i närmast perfekt balans. I avslutet mer citrus och lite kalk. Riktigt, riktigt bra, men fortfarande lite väl ungt och inte helt tillgängligt. Det blir att vänta några år med nästa flaska. 93 poäng.

Tack alla middagsgäster för en mycket trevlig kväll.

Jaboulet mot Chapoutier, rond IV

Traditioner ska man inte ge upp alltför lätt, så därför är det nu dags för ännu en holmgång mellan två av Rhônedalens giganter. Det har gått hela tre år sedan sist och ställningen från tidigare matcher är alltså 3-0 till Jaboulet. (För en rekapitulering - Rond I, II och III). Dags för revanch! Slagläge för Chapoutier som ställer upp med 2003 Saint Joseph Les Granits medan Jaboulet får förlita sig till 1999 Cornas, som redan för några år sedan var i tröttaste laget. Inte helt jämn uppställning alltså, men livet är hårt och orättvist så gamle PJ får bara bita i det sura äpplet.

Som tur är visar det sig att just den här flaskan Cornas är i betydligt bättre skick än de två som tidigare konsumerats. Eftersom flaskorna kommer från samma auktionslot beror det nog inte på olika lagringsförhållanden, nej, hjälten i sagan är troligen korken, som är av riktigt fin kvalitet. Hårt som berget sitter den och när den väl kommer ut är den helt oanfrätt av tidens tand. Bara någon millimeter är färgad av vinet. Den kunde lika gärna sats in igår. Vi får en härlig doft med söt, mogen frukt - körsbär, björnbär och slånbär. En lätt kryddighet, lite läder, rosor, viol, en hint av laktris och lätt rök. Det finns mognadstoner men intrycket är ändå förvånande ungt. I munnen är åldern tydligare men det håller ihop med bra syra och en frukt som fortfarande hänger med även om den blir något tunn i mittpartiet. Tanninerna har smält och är rätt mjuka med en finkornig, sandig känsla. Trevlig, rätt elegant stil som förstärks av en fin mineralkänsla med järn och kalk. Avslutet håller drygt medellängd. Bekräftar det gamla talesättet att det inte finns bra viner, bara bra flaskor. 90 poäng.

Det heta 2003 är känt för sin maffiga frukt och var väl rätt haussad på sina håll när det begav sig. Den gode advokaten delade i alla fall ut en del höga poäng i Rhônedalen, men på senare år har vinerna fått sämre rykte då de inte alltid åldras väl. Chapoutiers Les Granits bjuder som väntat på riktigt maffig mörkfrukt med moreller, björnbär, boysenbär och så vidare men känslan är inte överkokt utan i rätt fin balans tack vare att övriga rhôneattribut också sitter där dom ska i form av lätt brända örter, rök, baconfett, lakrits, olivtapenade, tjära, järn, blod, viol, rosmarin, lätt vanilj från faten.... Jag kan fortsätta men ni fattar väl vid det här laget. Riktigt, riktigt fin bouquet helt enkelt. I munnen kommer först den maffiga frukten, ok balanserad av medelhög syra, men sen kommer tanninerna och snörper åt rätt rejält. Frukten, blodet och kryddorna kommer dock igen och tonar långsamt ut i det långa, lite söta, småvarma avslutet. Mycket kraft och generös ekbehandling, men ändå rätt ok balanserat. Tanninerna är i kraftigaste laget, mer tid i källaren så att de får rundas av lite skadar inte och frukten håller för ett decennium till. Med detta sagt är det är ändå j-vligt gott redan nu. 92 poäng

Chapoutier hyfsar till siffrorna något. Jaboulet fortfarande i klar ledning, men det kommer fler tillfällen. Källaren ruvar på ett antal flaskor från båda producenter. Stay tuned...