1999 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva

Det här är något av en främmande fågel på vårt bord. Aglianico har jag inte mycket erfarenhet av och den jag har har väl inte direkt gett mersmak, i alla fall inte så mycket att jag gett mig ut på jakt efter fler exemplar. Denna sent mognande röda druva kommer ursprungligen från Grekland men spreds till Italien redan under antiken och nuförtiden är den utdöd i moderlandet. Vinerna är kända för kraftiga tanniner och hög syra, vilket gör att lagring ofta är närmast obligatoriskt. 

Mastroberardino är en av de bästa producenterna av Aglianico. I alla fall är det en av de mest välkända. Man har producerat vin i snart ett och ett halvt sekel, firman registrerades 1878 och vinet Radici har varit med från starten (Edit: Tydligen tillkom namnet Radici först 1986, tidigare var namnet Taurasi Riserva och första årgången var 1928. Se kommentarer) Det var Mastroberardino som satte regionen på kartan, framför allt med årgång 1968 av Radici, ett vin som enligt ryktet fortfarande håller hög klass.

1999 var också ett bra år och 14 år är alltså ingen ålder för en Taurasi. Vi får ett mörkt rubinrött, men förvånande transparent vin, med begynnande tegelfärg i kanten. Doften visar också en del mognadstecken. Vi får torkade, lätt brända örter, varma tallbarr, kåda, en lite tung blommighet, tobak och lätt rök. Jag får den härliga känslan av att vandra under tallarna någonstans i  syditalien en varm, solig dag, med en lätt, varm bris i ansiktet, torra tallbar under fötterna och doften av varm kåda, vilt växande kryddor och jord i näsan. Underbart!

Här finns en del frukt också, mest mörka körsbär, men det känns som om den slängts i med en axelryckning: det är liksom inte frukten som är poängen, även om den självklart är en viktig komponent i helheten. Körsbärskärnorna är naturligtvis med också, liksom lätt bränd tomat, lite eukalyptus och lakrits. I munnen är tanninerna fortfarande påtagliga, men på väg att rundas av. Intrycken är annars ungefär som i doften med örter, jord, tobak och liknande som dominerande inslag, och frukten mer som en stöttepelare än det centrala ornamentet. Syran är fortfarande med i spelet, liksom en bra skopa mineraler, vilket sammantaget ger ett rätt piggt, om än lantligt ruffigt intryck. Mat är nödvändigt för att få full utdelning, gärna något gräddigt eller ostigt för att runda av tanninerna lite till. Vinet bjuder i alla fall på riktigt njutning i hederlig, gammaldags stil. Tål säkert ett decennium eller två till i källaren om så önskas. 91-92 poäng.