2004 Chapoutier De L'Orée

Jag lider tyvärr av problemet "young cellar" eftersom både intresset för och möjligheterna till inköp av bättre viner infunnit sig de senaste åren. Detta medför att det mest dricks enklare viner gjorda för tidig konsumtion i väntan på att dyrgriparna i källaren ska ligga till sig. Problemen med Young Cellar Syndrome har avhandlat av andra skribenter betydligt mycket bättre än vad jag själv klarar av, för svensk publik allra bäst här. Men nu har det blivit dags att övervinna all korskruvsångest och dra barkbiten ur ett vin som självaste Robert Parker gett 99 poäng minsann. Ermitage Blanc De L'Orée hör till toppsegmentet hos Capoutier, tillsammans med L'Ermite och Le Méal. Lite kuriosa: Chapoutier betecknar sina bästa viner Ermitage, och de ett snäpp under för Hermitage. Båda namnen kan användas för appellationen, men varför Chapoutier använder båda, med en tydlig skillnad i kvalité, vet jag inte. De L'Orée görs på 100% Marsanne från stockar med en genomsnittsålder på 60-70 år. Druvorna handplockas vid full mognad. Efter pressningen följer 24 timmars kallmaceration innan vinet tappas över på lika delar nya fat och tankar för jäsning.

Snyggt paket!

2004 De L'Orée har en ljus gyllene färg. Viskositeten är hög, vinet lämnar tjocka ränder längs insidan av glaset. Doften bjuder på koncentrerad frukt med grape, vinteräpplen, honung och tunga blommiga toner av viol, syren och kaprifol. Tydlig rök och kalk redan i doften, tillsammans med rostat bröd. Barndomens honungssmörgåsar på pappas egenhändigt skördade och slungade honung dyker upp i minnet. I munnen en kraftig, rökig mineralitet med kalk, järn och flinta. Flytande sten helt enkelt. Mer terroirkänsla får man leta efter. Stor kropp med oljig munkänsla; vinet draperar hela insidan av gommen. Koncentrerad frukt, grape med tydlig beska, honungsmelon och kanske lite nypon. En hint av gummi och anis i bakgrunden. Syran är förhållandevis tam men balansen är verkligen imponerande. Vinet lyckas hålla sig från att bli klumpigt och är av och till närmast elegant, speciellt kombinerat med mat, ikväll bestående av grillad laxsida med fänkål och sallad. Efter en dryg timme har vinet öppnat upp sig och är ännu mer överväldigande med tydligare frukt -  aprikoser och söt citrus - och lite mindre skarp mineral. Det forsätter att utvecklas under flera timmar och den sista sippen är den bästa. Det här har ett långt liv framför sig och jag tror jag ska vänta 5 år till nästa flaska. Gaah! Ingen bot för en ung källare.

Som ett barn på julafton..

Jag har nog druckit för lite vit hermitage för att kunna bedöma det här vinet på ett rättvis sätt, men en imponerande upplevelse var det. Gruset och mineralerna var nästan för mycket i början, det var som att slicka grusgången. Vinet är svårbedömt. På grund av min bristande erfarenhet och vinets ungdom blir det svårt att sätta siffror på upplevelsen. Betyget blir ändå 92 - 95 poäng.

2009 Domaine la Florane, À Fleur de Pampre

Bristlys nyhetsmail ger mer eller mindre alltid upphov till åtminstone något inköp. Kvällens vin beskrevs som "Ett saftigt, transparent, matvänligt vin". Ursprunget är södra rhône, närmare bestämt Visan, beläget uppe i kullarna norr om Orange, på mellan 350 och 400 meters höjd, vilket naturligt nog medför svalare klimat än man vanligen förknippar med regionen. Vinet avnjuts till hemlagade hamburgare från grillen och en rejäl sallad. Blåröd, mörk färg som möjligen med god vilja kan kalas transparent. Den läckra doften domineras av ren primärfrukt med körsbär, björnbär och hallon. I bakgrunden varm medelhavsskog och örter, lite lakrits (fänkål) och citron. Kanske en hint av ljung. I munnen saftig, ung frukt och bra syra. Lite kantigt grön känsla, men inte så mycket att det blir besvärande. Väl integrerade, lite klibbiga tanniner. Rätt så elegant med bra balans och sval känsla för att vara sydfrankrike. Medellång, fruktig finish. Ett trevligt vin som stämmer in rätt bra på Bristlys beskrivning. Matvänligheten intygas. 87 poäng. Också provat här.

1999 Paul Jaboulet Aïné Cornas

Sköna sommarkvällar på terrassen med utsikt över viken och trevligt sällskap. Äntligen sommar. Jag har haft turen att pricka rätt på vädret i år, till skillnad från förra året då jag fick njuta av 10 grader och regn här uppe i norr, medan det var värmebölja i södra Sverige. I år har det varit tvärtom. Lyckades pricka in riktigt fina dagar på västkusten i maj och nu har det varit 20+ i flera veckor här uppe. Det slogs till och med något officiellt värmerekord för juni månad för nån vecka sedan då det var stekheta 33 grader. En del viner har druckits, bland annat ovanstående pava.

Vinet har en rubinröd färg med tegelkant. Doften domineras först av gummi och torkade kryddor med en tydlig ton av lagerblad. En lite torr, dammig frukt med både ljusare och mörkare röda inslag. Elegant, men lite större koncentration önskas. I munnen slås jag först av en pigg syra. Frukten är torr och något tunn. Det finns rikligt med sekundäraromer i form av multnande löv, svamp och mer av den torra örtigheten. Jag hittar också mogna olivkärnor, vitpeppar, lite vanilj, mer gummi och en bra mineral. Tanninerna är torra och lite sträva men inte störande. Eftersmaken är medellång, lite trevligt småvarm och kryddig. 89 poäng.

En söt italienska...

Dags för ett hemsläp från italien. En skön donna följde med hem från senaste besöket och även om det inte blir så roligt som de här sliriga raderna hintar om och ni kanske tror, så bjöds det på njutning ändå. Flaskan, för det är en flaska det rör sig om, inköptes på rekommendation från min gode vän J som har fördelen att spendera större delen av sin tid under Toscanas sol. 2006 Antinori Castello della Sala, Muffato della Sala produceras dock i Umbrien, Umbria IGT anges på flaskan, och görs på 60% Sauvignon Blanc och en ohelig mix av Grechetto, Traminer och Riesling. Vinet har en gyllengul färg åt det ljusare hållet. Doften domineras av honung, blommor, päron och en lätt brödighet. I munnen en medelfyllig kropp med lätt botrytis och en intensiv, frisk frukt med toner av melon, citrus honung och nötter. Syran är frisk och balanserar sötman fint. Inte helt olikt en sautern, men kanske mer "vild" frukt, det spretar lite ibland. Inte illa alls, faktiskt riktigt gott och utmärkt sällskap till en härligt sommrig fruktsallad med lite rostade mandlar på toppen. 88 poäng.

Portvin mitt i sommaren...

Det var en stund sedan senaste blogposten nu, men jag har haft annat för mig. Jag måste säga att jag är imponerad av vissa vinbloggare som spottar ur sig inlägg nästintill dagligen. Det måste gå hårt åt både plånbok och inre organ. Själv har jag aldrig haft varken tid eller ambition till ett så högt tempo. Inläggen kommer när de kommer helt enkelt.

Idag är det dags för något lite udda, portvin mitt i sommaren. Min konsumtion av port, och de flesta andras, inbillar jag mig, är vanligen förlagd till vinterhalvåret med en tydlig topp kring jul, men gratis är gott, så när det står två flaskor på bordet efter maten är jag inte den som tackar nej. Här följer några snabba anteckningar.

NV Dows Fine Tawny

Ljust rubinröd färg med drag åt tegel. Doften är likörartat elegant med lite vanilj, eukalyptus och björnbär. I munnen medelstor sötma, lite uttorkad, elegant frukt med hallon, jordgubbar och kanderade plommon. Kanske också en hint av rabarber. Medellång finish. 87 poäng.

NV Grahams Six Grapes Reserve Port

Färgen är djupt rubinröd. Näsan är först lite tillbkadragen. Mörk frukt och lätt brända toner. Vanilj. I munnen söt frukt; jordgubbslikör, plommon och björnbärssylt. En del tanniner och rätt pigg syra. Lång, uttorkande finish. 85 poäng

2009 Pierre Gruber Mercurey

Bourgogne ligger mig lite extra varm om hjärtat. Dags att prova en 09:a till. Kvällens vin är ett spontanköp på vinmonopolet efter en kort pratstund med personalen. Producenter är för mig okänd, och det finns inte mycket info på nätet. Pierre Gruber drivs i alla fall av Jean-Luc och sonen Paul Aegerter, vilket intressant nog anges på korken. Jean-Luc köpte hela klabbet 1987 och har drivit firman sedan dess. Sina bästa viner butlejerar man dock under etiketten Aegerter, Jean-Luc et Paul. Maison Aegerter har sin bas i Nuit-Saint-Geroges. Tja, det var ungefär den information jag kunde komma över. 2009 Pierr Gruber Mercurey är ljust transparent med blåaktiga stick. Doften bjuder på pigg, intensiv primärfrukt av klassiskt slag - hallon, smultron, röda vinbär och kanske lite ljusa körsbärstoner. Efter en stund kommer en del rustika jordiga inslag, lite ceder och lagerblad. Frukten dominerar fortfarande men helheten är mer komplex. I munnen känner man först den relativt eleganta men kanske något enkelspåriga frukten och någon sekund senare slås man av den höga syran som verkligen är mycket påtaglig. De tanniner som finns är lena, snälla och beskedliga. Intrycket är saftigt fräscht, lätt och lättdrucket. Ett okomplicerat sommarvin att servera lätt kylt, cirka 14,8 grader blir nog bra. 87 poäng.

Jaboulet mot Chapoutier, rond III

För drygt ett år sedan ropade jag in ett nummer med blandade viner hos Bruun-Rasmussen. Det var mest rhoneviner från de välkända M. Chapoutier och Paul Jaboulet Aïné och då föddes tanken att vid lämpliga tillfällen prova vinerna från respektive producent mot varandra. Det är snart ett år sedan rond I och II i styrkemätningen och hittills leder Jaboulet med två mot noll, då Chapoutier slarvade bort vad som borde varit en promenadseger genom en dåligt tajmad skada i rond två. 1996 Chapoutier Hermitage La Sizeranne hade tuggat lite för hårt på korken. Som tur är finns ett par flaskor till i källaren, så Siz får en chans till. Den här gången bjuds det dock på hårdare motstånd, i form av 1998 Jaboulet Hermitage La Chapelle. Nu har väl La Chapelle, och Jaboulet för den delen, varit lite på dekis ett tag. Det finns de som menar att man inte lyckats göra en verkligt bra Chapelle sedan årgång 1990, trots goda förutsättningar, och även då var man inte i närheten av den legendariska årgång '61 som räknas som ett av förra seklets allra största viner. Nå, detta har i alla fall fört det goda med sig att priset fortfarande är någorlunda överkomligt, trots att det är firmans toppvin. Motsvarande nivå hos Chapoutier kostar ofta tredubbelt eller mer. Jaboulet har föresten sålts nyligen. Förhoppningsvis kan de nya ägarna förbättra kvalitén, men räkna med att priserna också kryper uppåt. Vinerna dekanterades och fick sällskap av oxfilé med örtsmör, rostade jordärtskockor, smörstekt svamp och dito zuccini.

1996 Chapoutier Hermitage La Sizeranne är mörkrött, nästan opakt och initialt något knutet. Doften avslöjar inte mycket mer än en lätt örtighet och lite peppar. I munnen har vinet en mycket stram struktur, sträva tanniner, mycket hög syra och tillbakadragen mörkfrukt. Surt och vresigt är en av de spontana kommentarerna runt bordet. Efter hand öppnar det dock upp sig och frukten tittar fram, fortsatt något blygt. Fortsätter med lätt vitpeppar och en bra, lite kalkig och flintaktigt rökig mineralitet. En liten släng av vanilj smyger sig in på ett hörn. Det blir en slatt över och dagen efter är intrycket mjukare och frukten mer åt likörhållet. Kanske ytterligare några års lagring? Frågan är hur frukten klarar av det, den är redan lite åt det glesa hållet. 

1998 Jaboulet Hermitage La Chapelle har en ljusare färg med lätt orange kant och är en glädje att dricka redan från början. Öppet elegant rödfrukt med inslag av plommon och begynnande mognadstoner av fruktkällare och multnande löv. Lite hallonlikör, lakritsrot och vanilj. En liten försiktig hint av tjära och rök, men mer elegant än kraftfullt. I munnen leker vinet med en mycket pigg syra och mjuka, finkorniga tanniner. Känslan är silkeslen trots syran, balansen är nära perfekt. Man blir glad! Fantastiskt lång och saftig finish med frukt och lätt vitpeppar, lite sådär lagom småvarm. Medan La Sizeranne mår bäst av att få sällskap med en matbit kan det här vinet lika gärna njutas på egen hand, det behöver inga stödhjul. Stilen är klart lätt för en Hermitage och någon tydlig utveckling kan inte märkas under de cirka två timmar det tar att tömma flaskan. Det här är nog på topp nu.

Ja, som ni nog kan förstå av beskrivningarna ovan blev det ännu en seger för Jaboulet. La Chapelle tryckte verkligen på rätt knappar hos mig, det här var ett av årets roligaste och vackraste viner hittills. 13 år är ingen ålder för en Hermitage och mognadsgraden förvånar mig lite. Kanske har flaskan förvarats lite varmt, men vad gör det när det smakar så här! 95 poäng blir det, jag är verkligen glad att jag har några flaskor till. La Sizeranne presterade också bra, men en nivå under. 90 poäng.

2009 Rabl Grüner Veltliner Lössterrassen

Rabl är med dryga 70 hektar ekologiskt odlade vingårdar en rätt så stor producent från Kamptal, ett av Österrikes hetaste vindistrikt. Välkänd för många svenskar tack vare flitig förekomst på bolaget. Majoriteten av produktionen består av druvrena viner på Riesling och Grüner Veltliner. Dagens putelj innehåller druvjuice av den senare varianten. Dricks till en klassisk fisksoppa med lite kryddhetta. 

Ljusgul färg. Ren, rätt generös doft med äpple, päron, persika och gräs. Lätt sötaktig citruston. Lite vitpppar går att hitta också. I munnen likaså generöst och fylligt, initialt nästan söt känsla innan syran kickar in. Friskare intryck än doften med en försiktig mix av syrliga tropiska fruker – passionsfrukt och halvmogen ananas – och äpple. Viss kryddighet. Rejält pigg syra och fin mineralisk finish som till skillnad från det initiala intrycket är knastertorr. Enkelt men gott och friskt! 84 poäng.

P.S. Efter att flaskan stått öppnad ett dygn i kylen upplevdes vinet torrare, stramare och mindre fruktdrivet. 
D.S

2008 Alde Godt Spätburgunder Weissherbst Eiswein "B"

Min svärfar halade fram denna flaska ur gömmorna efter en middag nyligen. Nyfiket studerade jag etiketten. Eiswein på spätburgunder, finns det? Tydligen, Alde Gott i Baden producerar, och vinet lagras på barrique enligt etiketten. Alde Gott är vad jag kan förstå, efter en snabb sökning på nätet, ett kooperativ, grundat 1948. Man har hela 261 hektar vinodlingar knutna till sig, med 360 olika odlare! En del att hålla reda på, onekligen. Nå, slut på den här odrägligt långa producentprofilen och över till vinet. Färgen är laxrosa med dragning åt orange. Doften domineras av lätt vax, hallon och aprikos. Lite drag av söta rönnbär. I munnen en mycket frisk och vital syra, nästan obegripligt hög, så att den faktiskt med råge balanserar upp den härligt bäriga sötman och ger vinet ett mycket frisk intryck. Den eleganta frukten består av ljust röda bär – krossade hallon och lite lingon. Mycket fin balans och fantastiskt gott, både för sig själv eller till en lättare, fruktig dessert. Det blir nästan att beställa några flaskor och lagra. 92 pinnar.

2000 Roagna Barbaresco Pajé

Det finns en försvarlig mängd flaskor från Roagna i källaren, betydligt fler än som druckits upp so far och det har blivit dags för ett smakprov. Pajé är som ni märker vingårdsbetecknad, men är ändå producentens instegsbarbaresco. Rubin mot tegel i kanten. Doften med jordiga toner av svamp och multnade löv uppblandat med gammal, torkad kåda och brända körsbärskärnor. Lätt karaktär av lösningsmedel i början. Den rena frukten ligger lite i bakgrunden och bjuder på körsbär, lingon och inlagda plommon. Jag anar lätt vaniljton och lite trä från faten. Vinet är förhållandevis elegant men samtidigt ger det hela ger ett lite vilt, robust intryck. I munnen bjuder vinet på rejäla tanniner och dito syra med en slank frukt och en del blodigt animaliska inslag av järn och krut. Eftersmaken är mycket lång och lite varmare än det omedelbara intrycket med tanniner, lätt peppar, brända körsbärskärnor och en kvardröjande, lätt liköraktig rödfrukt. Det här vinet är inget man lättvindigt sörplar i sig, det formligen skriker efter tilltugg, gärna i form av robusta kötträtter. 90-91 poäng.