2011 Friedrich Becker Spätburgunder "B"

Surt sa räven om rönnbären. Undrans om han säger samma sak om druvklasen på Beckers etikett? Och vad tror ni Mickel skulle säga om innehållet i flaskan? Det lär vi aldrig få veta. Ni får hålla tillgodo med nedanstående.

Ett ungdomligt blålila, transparent vin i glaset. Doften bjuder på lite kött, trä och vanilj, men först och främst massor av röd frukt - körsbär, jordgubbar och röda vinbär. Här finns också en lätt kryddighet och lite rökt korv. I munnen slankt med stor energi, det formligen spritter på tungan. Massor av saftig frukt, medelhög syra, lätt kryddighet och tillräcklig struktur för att inte bli banalt, men fortfarande väldigt lättdrucket.

B står för barrique inbillar jag mig. Vinet lagras i alla fall i 16 månader på små ekfat, vilket visserligen har lämnat sina spår, men inte på något sätt förtar drickglädjen och den ungdomliga energin. Mycket bra. 90 poäng.

Kunde inte hitta nån bild på flaskan, men här är en höstdag i Norge istället

Barnarov - 2008 Mascarelo Monprivato

I somras drack jag en riktigt fin Barolo. Jag kunde inte hålla mig utan var tvungen att prova en flaska av 2008 Mascarele Monprivato ur mitt lilla lager. Hur var den då?

Transparent ljusröd i glaset. Kärlek vid första sniffen! Härlig rödfrukt - röda vinbär, surkörsbär, rönnbär och en fantastisk rosenparfym. En blyg violpastill tittar fram bland torkade örter och jord. Doften avslöjar nya nyanser för varje minut som går. Här finns ett djup, kombinerat med en elegant lätthet som jag inte kan annat än älska. I munnen är det inte lika imponerande, än. Ungt som tusan naturligtvis. Syran är hög och tanninerna visserligen inte skyhöga, men ändå rätt tuggiga. Frukten är fortsatt elegant och frisk, men har ändå (hoppas jag) tillräckligt djup och extrakt för att hålla tills tanninerna och syrorna lugnat ned sig om ett antal år. Det är fint balanserat men kräver mat (grillad kyckling, rotpytt och svampsås) för att komma till sin rätt. Allra bäst är att bara sitta med näsan i glaset! 93-94 poäng nu för den bedårande doften, men med lite tur några snäpp upp om ett antal år. 

Australiskt sötfrukt? - 2012 Tahbilk The Tower Shiraz

Tahbilk är en av de äldre producenterna i Australien. De bytte namn från Château Tahbilk för några år sedan. Att försöka kvala in bland franska slott kändes kanske inte så fräscht längre. Vinerna är flitigt förekommande på systembolagets hyllor. Den gamla klassikern Tahbilk Marsanne har funnits med åtminstone sen jag började dricka vin. Det påstås ofta att just det vinet utvecklas väl med lagring, men jag har aldrig provat några äldre exemplar. 

Nu är det något annat i flaskan, nämligen Shiraz. Jag tror jag läste nånstans- har glömt var - att The Tower skulle vara ett habilt vin. Namnet kommer i alla fall från ett torn på egendomen, byggt 1882, när sådana detaljer var högsta mode. Torn var man bara tvungen att ha, inte minst om man skulle kalla sig Château.

Vinet har en intensiv, lätt parfymerad godisfrukt i doften - en blandning av gelehallon och björnbär. Det finns lätt krydda och lite rostade toner också, men djup saknas tyvärr. I munnen medelhög syra, gott om sötfrukt, men lite tunn kropp. En del tanniner, men de ligger liksom utanpå. Känns något spretigt. Ok, nog med det negativa. avslutet är faktiskt rätt skönt småvarmt med lagom av godisfrukten. Ok för priset men jag köper inga fler flaskor.  82 poäng.

Rena rama rånet - 2007 Saint Cosme Cotes-du-Rhône

Ännu en CdR från det varma året 2007. Förra exemplaret var i tröttaste laget, men här får vi faktiskt ett i högsta grad levande och njutbart vin. Friskt och ungdomligt med bara en hint av mognad. Massor av mörka körsbär blandade med röda vinbär följt av blod, animalia och lätt rök. Frisk syra, fint korniga tanniner, bra struktur och ett hyfsat långt avslut. Flaskan tar slut i ett nafs! Vad mer kan man begära? 89 poäng.

Zyndigt gott? - 2007 Seghesio Sonoma Zinfandel

Zinfandel är väl så ute att det nästan börjar bli inne igen. Är det dags för ändring? Har Zin vandrat i dödsskuggans dal länge nog? När jag håller upp fingret i vintyckarvinden får jag känslan av att den kanske har börjat vända. I alla fall finns det bra viner också på denna tidvis bespottade druva. Seghesio har alltid levererat i mitt tycke, och kvällens vin var förr en stadig gäst på bordet, speciellt om det vankades något från grillen. Varför det inte fortsatt är så har jag egentligen ingen bra förklaring på. Andra viner har väl distraherat mig helt enkelt, det finns ju så mycket man vill dricka! Jag fiskar ur förrådet upp den sista flaskan av årgång 2007, inhandlad gissningsvis runt 2009.

Fortfarande djup färg. Doften är vital med, som väntat, mörkfrukt men inte alltför tung. Vanilj, lite ek, kryddor et cetera. I munnen rätt bra syra och struktur som balanserar frukten fint. Upplevs elegant, till och med frisk. Medellångt avslut. Inget kontemplationsvin direkt men sitter som en smäck till grillade korvar och en sallad. 89 poäng.

2010 Montevertine Toscana I.G.T

Montevertine gör en sällan besviken och jag har hört mycket gott om årgång 2010. Vinet dyker upp på en välsorterad matbutik i Toscana och jag passar på att smuggla ned en flaska i korgen när E ser åt ett annat håll. På kvällen bjuds det gräddstuvad fänkål, salsiccia och bistecca fiorentina. Vinet dekanteras en timme eller så.

Sniff, sniff.. här var det inte mycket att hämta. Locket på verkar det som. Rejält med snurr på glasen, vänta lite till.. Jodå, visst finns det lite frukt nere i botten, en del fat, lite kryddor, men vinet är fortfarande väldigt snålt med gåvorna. I munnen är det i stort sett samma visa. Bra drag i syrorna, imponerande struktur, frukt i bakgrunden, men ack så ungt och oförlöst.

Kompakt mörker. Grundmaterialet verkar fint, men det är svårt att bedöma vinet rättvist nu. Vänta några år. 89-90 poäng, delvis för potentialen.

Äntligen Grand Cru - 1999 Jadot Corton Pougets

Bloggen har varit vilande några månader nu, och vi får se hur det blir i framtiden, men nu smög sig skrivarlusten tillfälligt på och jag hade några minuter över så håll till godo. 

Det har gått alltför lång tid, ja flera år, sedan jag sist fick mig en röd Bourgogne Grand Cru till livs. En ändlös rad av vattniga bourgogne rouge, grönkartiga village och jordigt funkiga premier cru har passerat förbi och i viss mån dämpat abstinensen, men nu är det åter dags för den äkta varan, eller? Corton är en lurig vingård. Grand Cru till namnet visserligen, men vinerna lever inte alltid upp till förväntningarna och många hävdar att statusen är oförtjänt. Med tanke på franska vinlagar och byråkrati är det dock inte aktuellt med någon degradering i första taget. Låt oss nöja oss med att placera Corton bland de mindre bra av de bästa vingårdarna. Det är kvalitetsmässigt en bit upp till Richebourg, Chambertin, Musigny, La Tache och resten av de riktiga topplägena. Fördelen är att prisnivån är en helt annan. Även vanliga dödliga har råd med en flaska av och till.

1999 var en bra årgång av klassiskt snitt. Det förekommer en del tunna viner men överlag är kvaliten god. Vinunic, som importerar Jadots viner till Sverige, har, eller möjligen hade, 1999 Corton Pougets i sortimentent för ett hyfsat pris och eftersom jag har flera andra årgångar, alla yngre, av vinet i källaren tänkte jag att det kunde vara kul att prova en åtminstone något äldre variant för att se vad man kan vänta sig i framtiden. Vinet dekanteras drygt en timme.

Vi får ett fint transparent vin med ljusröd färg, mörk kärna och lätt orange ton längs kanten. Doften är initialt knuten men så småningom kommer mörk och ljus rödfrukt - rönnbär, röda vinbär, körsbär och lite sträva slånbär - följt av cederspån, jord, lätt peppar, apelsinskal och kanel. En del mognadstoner i doften men i munnen känns det betydligt yngre. Frisk syra, en tydlig mineralitet och en rätt slank kropp. En hel del fyllning och extrakt ligger i bakgrunden men har inte blommat ut ännu. Tanninerna är fortfarande rätt påtagliga. De har precis börjat bli lite söta men kan gott få smälta lite till, Det drygt medellånga avslutet bjuder på mer syrlig rödfrukt, lera, jord och körsbär.

Ett riktigt bra vin som precis börjat glänta på drickfönstret. Jag väntar nog några år till på nästa flaska och långlagring bör inte vara några problem. Bra vin byggt för att tåla tidens tand. Det är som det brukar hos Jadot. 93 poäng.

Flaskan i gott sällskap

Antinoris sötnos - 2008 Muffato della Sala

Familjen Antinori producerar en hiskelig massa vin, också ett vin gjort på botrytisangripna druvor. På egendomen Castello della Sala använder man en blanding av druvor, där Sauvignon Blanc står för lejonparten med cirka 60%. Riesling, Gewürstraminer och Grechetto utgör resterande 40%. Druvorna skördas i omgångar från oktober till november, förhoppningsvis svårt anfrätta av botrytis. Mig veterligen har jag bara en tidigare flaska innanför rocken, nämligen '06:an som ni kan läsa om här

Halmgul färg. Doften är ren med honung och lätt blommighet, men kanske något enkelspårig. I munnen stor sötma, men bra syra som ger en ok balans. Mer honung, lätt krydda och vita blommor. Visst kan man önska sig mer komplexitet, men gott är det. Kan säkert lagras ad infinitum och utvecklar väl större djup med tiden. 89 poäng nu.

Återkomsten och 1997 Giacomo Borgogno Barolo Riserva

Lååång paus i bloggandet. Oförutsedda händelser och resor har kommit i vägen. I livets och vardagens prioriteringar kan inte tid framför datorn för ännu ett blogginlägg som läses av några få närmast sörjande alltid stå högst upp på listan. Faktum är att det aldrig står högst upp på listan utan ofta återfinns nere på botten i "om jag hinner/orkar/har lust" kategorin. Sista tiden har det alltså varit dålig med tid, ork och lust. Jag har varit osäker på om jag överhuvud skulle fortsätta eller nöja mig med cellartracker som dokumentation på alkoholintaget. Samtidigt uppskattar jag själv bloggen som en dagbok över min egen smak och utveckling. Det är inte sällan jag sitter och bläddrar i gamla inlägg, så det blir fortsättning ett tag till. Har åtminstone hunnit dricka en del kul viner, och faktiskt också planterat några stockar Sangiovese i Toscana.

Vi kör igång med en härlig trad-barolo. 1997 Giacomo Borgogno Barolo Riserva har en nästan ungdomligt rubinröd, transparent färg. Bara precis längs kanten kan man anta en viss skiftning mot orange. Doften har också kvar en hel del ungdomlig frukt, blandat med begynnande mognadstoner av läder, torkade rosor, jord, bark och lite lösningsmedel. Mycket trevligt. I munnen en elegant, rätt slank skapelse. En del tanniner ger grepp, men stör inte. Bra längd i avslutet där rödfrukten lyckas hålla sig vid liv hela vägen utan att torka ut.

Riktigt härlig, elegant Barolo som vid 17 års ålder precis kommit in i den första drickfasen. Tål många år till i källaren. 92 poäng.

Vin i Wien

En tur till Wien för att lyssna på klassisk musik och titta på trikåklädda balettdansöser, imponerande rockokoinredningar och vita hästar inkluderar naturligtvis också några restaurangbesök. Äta bör man annars dör man, och dricka bör man också, annars dör man faktiskt ännu fortare.

På Restaurant Figlmüller serveras wienerschnitzlar av episka proportioner. Det hävdas att det var just här rätten uppfanns, och även om det delvis känns som en turistfälla, då man gör reklam redan på flygplatsen, så är det verkligen mycket charmigt och så att säga inbott. Tidningsklipp med recensioner från de flesta av 1900-talets decennier dekorerar väggarna och inredningen är klassiskt germansk med träbänkar, vitkalkade väggar och grönmålade gjutjärnsdetaljer. Schnitzeln är också till full belåtenhet, men kanske mest intressant är att man förfogar över egna vingårdar varifrån man producerar must och, så långt jag lyckas förstå, eget vin. Det rör sig om nationaldruvan naturligtvis: 2013 Figlmüller Grüner Veltliner. Vi får ett riktigt trevligt, lättdrucket vin med arketypisk druvkaraktär. Gott om gröna, kryddiga toner, bra syra och ok frukt. Inte stort, men utmärkt måltidsdryck. 84-85 poäng.

På kvällen på väg hem från den obligatoriska Mozart konserten upptäcker vi at vi är hungriga. På ren chans går vi in på Restaurang Führich, något som visar sig vara ett lyckat drag. Bra mat med ambitioner och tydlig Österikisk karaktär, livemusik på cittra, trevlig personal och en bra vinlista med en hel del lokala godsaker. Valet faller på ytterligare en GrüVe -  2013 Domaine Ott Fass 4. Här har vi ett elegantare och mer finlemmat vin. Mindre av de gröna kryddorna, mer och tydligare definierad frukt. Fin syra åt citron och limehållet, ok mineralitet och en rätt lång svans av citrus, omogen persika och mineraler .Det märks att ambitionerna är högre ställda än hos Figlmüller, och visst är kvaliten också ett snäpp upp, men det är inte samma klunkglädje och oförställda charm. Kanske väl ungt? 87-88 poäng.

Vi följer upp med en Blaufränkisch: 2010 Gesselman Blaufränkisch Creitzer Reserve. Även om druvan har grekiskt ursprung har den blivit något av en Österrikisk specialité. Min erfarenhet av druvan är inte stor, men den sägs ge mörkfruktiga viner med hög syra och tydliga tanniner, något som visar sig stämma bra på åtminstone det här exemplaret. Vi får ett vin med djup färg. Doften bjuder på massor av frukt med hög grad av mognad. Jordgubbar, mörka körsbär, björnbär och så vidare. Också, något överraskande, en fin blommighet, följt av lätt krydda med kanel och en tydlig apelsinton. I munnen mer av den mogna frukten, bra syra, medelstor till stor kropp, och tydlig struktur med kanske något grovkorniga tanniner. Mycket trevligt, möjligen kunde avslutet vara längre. Det är något kort och uttorkande. 87-88 poäng.

Servicen är utmärkt, maten av hög kvalite och sällskapet det bästa. Vi går mätta och belåtna vidare mot hotellet där sängen väntar. Tack A, H, R, B och E för en trevlig dag.

2012 Bret Brothers Mâcon-Uchizy Cuvée La Martine

Bret Brothers och Domaine La Soufrandière har fått en del uppmärksamhet på senare tid. Kombinationen bra viner till rimliga priser är alltid attraktiv, kanske lite mer än vanligt när det är bourgogne vi snackar om. Bret Brothers är alltså negociantetiketten och La Soufrandière etiketten för viner från de egna vingårdarna i Pouilly-Vinzelles.

Mâcon är en vanlig källa till billig bourgogne, men bra? Inte alltid, men ibland blir det riktigt lyckat. 2012 Bret Brothers Mâcon-Uchizy har en något återhållsam, elegant doft med citrus, grape, lime, kalk, vita blommor och järn. Lätt och behaglig känsla men ändå lite kraft undertill. Munkänslan är rikare med lite smör, mer och tydligare frukt - inte bara variationer på citrustemat, utan också äpple och gul stenfrukt. Bra tryck i syran och härligt mineralisk känsla mot det medellånga, mycket rena, fruktiga och av och till nästan söta avslutet. 89-90 poäng.

Riktigt bra vit bourgogne till vettigt pris. Vi tackar och bockar.

Par i Champagne - 2002 Dom Pérignon och 2000 Pol Roger Brut Vintage

Det fylls jämt. Familjen är samlad vid Vätterns strand. Min och E:s present till jubilaren är skaldjur från bästkusten. Ett härligt fat ståtar mitt på bordet - hummer, krabba, havskräftor, vanliga räkor och kungsräkor, rökta musslor och ostron. Ingen kommer att gå hungrig. Vi har också tagit med lämpliga viner, närmare bestämt 2000 Pol Roger och 2002 Dom Perignon. Det blir första flaskan DP från lagret av '02:or. Skaldjuren får ursäkta - för mig är vinerna det jag ser mest fram emot.

2000 Pol Roger Brut Vintage börjar få en del mognad. Färgen är gyllene. Doften bjuder på bakade äpplen, mandel och hasselnöt. Frukten är bred och stor, med apelsin, citron och lätt tropiska inslag av mango och ananas. Syltad ingefära smyger in på ett hörn. I munnen bra mousse, kanske lite grov, medelhög syra och intensiv, något söt och nästan tung frukt. En hint av mjölkchoklad klämmer sig in innan avslutet, som är något över medellängd och domineras av apelsin, citron och nötter. I vissa lägen känns det lite klumpigt, men överlag är det ändå riktigt bra. Mognaden har börjat komma krypande, men det är absolut ingen brådska att dricka upp. 91-92 poäng.

2002 Dom Pérignon är en helt annan varelse. Här har vi ett nästan purungt vin med ljust gulgrön färg. Doften domineras först av bröd och jäst, men blir efterhand renare och intensivare med jordgubbar, massor av gula frukttoner, lime, brioche, kalkdamm och en hint rök. Känslan är mycket lättare och elegantare än hos föregående vin, men också mindre intensiv, ja lite knuten. Moussen är mycket finare med minimala bubblor som knappt märks men ändå tillför en krämig känsla. Frukten är något tyngre än i doften, nästan vaxartad med citrus, gula äpplen och dito plommon, ja en del tropik också. Känslan är ändå frisk tack vare en relativt hög syra som håller vinet i närmast perfekt balans. I avslutet mer citrus och lite kalk. Riktigt, riktigt bra, men fortfarande lite väl ungt och inte helt tillgängligt. Det blir att vänta några år med nästa flaska. 93 poäng.

Tack alla middagsgäster för en mycket trevlig kväll.

Jaboulet mot Chapoutier, rond IV

Traditioner ska man inte ge upp alltför lätt, så därför är det nu dags för ännu en holmgång mellan två av Rhônedalens giganter. Det har gått hela tre år sedan sist och ställningen från tidigare matcher är alltså 3-0 till Jaboulet. (För en rekapitulering - Rond I, II och III). Dags för revanch! Slagläge för Chapoutier som ställer upp med 2003 Saint Joseph Les Granits medan Jaboulet får förlita sig till 1999 Cornas, som redan för några år sedan var i tröttaste laget. Inte helt jämn uppställning alltså, men livet är hårt och orättvist så gamle PJ får bara bita i det sura äpplet.

Som tur är visar det sig att just den här flaskan Cornas är i betydligt bättre skick än de två som tidigare konsumerats. Eftersom flaskorna kommer från samma auktionslot beror det nog inte på olika lagringsförhållanden, nej, hjälten i sagan är troligen korken, som är av riktigt fin kvalitet. Hårt som berget sitter den och när den väl kommer ut är den helt oanfrätt av tidens tand. Bara någon millimeter är färgad av vinet. Den kunde lika gärna sats in igår. Vi får en härlig doft med söt, mogen frukt - körsbär, björnbär och slånbär. En lätt kryddighet, lite läder, rosor, viol, en hint av laktris och lätt rök. Det finns mognadstoner men intrycket är ändå förvånande ungt. I munnen är åldern tydligare men det håller ihop med bra syra och en frukt som fortfarande hänger med även om den blir något tunn i mittpartiet. Tanninerna har smält och är rätt mjuka med en finkornig, sandig känsla. Trevlig, rätt elegant stil som förstärks av en fin mineralkänsla med järn och kalk. Avslutet håller drygt medellängd. Bekräftar det gamla talesättet att det inte finns bra viner, bara bra flaskor. 90 poäng.

Det heta 2003 är känt för sin maffiga frukt och var väl rätt haussad på sina håll när det begav sig. Den gode advokaten delade i alla fall ut en del höga poäng i Rhônedalen, men på senare år har vinerna fått sämre rykte då de inte alltid åldras väl. Chapoutiers Les Granits bjuder som väntat på riktigt maffig mörkfrukt med moreller, björnbär, boysenbär och så vidare men känslan är inte överkokt utan i rätt fin balans tack vare att övriga rhôneattribut också sitter där dom ska i form av lätt brända örter, rök, baconfett, lakrits, olivtapenade, tjära, järn, blod, viol, rosmarin, lätt vanilj från faten.... Jag kan fortsätta men ni fattar väl vid det här laget. Riktigt, riktigt fin bouquet helt enkelt. I munnen kommer först den maffiga frukten, ok balanserad av medelhög syra, men sen kommer tanninerna och snörper åt rätt rejält. Frukten, blodet och kryddorna kommer dock igen och tonar långsamt ut i det långa, lite söta, småvarma avslutet. Mycket kraft och generös ekbehandling, men ändå rätt ok balanserat. Tanninerna är i kraftigaste laget, mer tid i källaren så att de får rundas av lite skadar inte och frukten håller för ett decennium till. Med detta sagt är det är ändå j-vligt gott redan nu. 92 poäng

Chapoutier hyfsar till siffrorna något. Jaboulet fortfarande i klar ledning, men det kommer fler tillfällen. Källaren ruvar på ett antal flaskor från båda producenter. Stay tuned...

Boulard X.O. - Calvados Pays d'Auge

Jag har blivit mer och mer förtjust i Calvados. Jag gillar fruktigheten och den relativa friskheten jämfört med mycket annan sprit av den här typen, alltså bättre brun sådan, som whisky, rom och cognac. E är något mer tveksam, hon håller fast vid whisky, som tidigare varit den överlägset mest druckna spriten hos oss, men jag framhärdar och hoppas på gradvis tillvänjning. Sist jag flög internationellt från Gardemoen passade jag på att plocka upp en flaska Boulard X.O. Den finns också på Systembolaget, men till ett annat pris naturligtvis. Tax-free är ju överlägset när sprit ska fyllas på. Tyvärr kan inte det samma sägas när det gäller vin. Det absolut värsta exemplet jag varit med om i den vägen var på Zürich flygplats, där en av delikatessbutikerna försökte kränga en flaska Château Figeac för runt fyrdubbla marknadspriset. Personalen tittade bara frågande på mig när jag påpekade detta. Jag antar att målgruppen var ryska oligarker.

Boulard är en av de största producenterna av Calvados och har en produktportfölj som sträcker sig från Grand Solage, med en ålder på 2 - 5 år, till prestigebuteljeringarna Auguste och Extra. XO ligger i mellanskiktet och innehållet har en ålder på 8 till 15 år.

Vi får en rödgyllene, bärnstensfärgad sprit. Doften bjuder på nötter, pepparkakskryddor, vinteräpplen, karamell, vanlij och lätt citrus.  I munnen lite friskare intryck, äpplena är syrligare och tydligare. Här är mer av de lite kärvare, nötiga tonerna, men samtidigt en tydlig karamellsötma och en fin kryddighet. Hög viskositet, rätt mjuk munkänsla och inte alls spritig. Det medellånga avslutat bjuder på en riktig julkavalkad med äpplen, ingefära, kanel och nejlika. Mycket trevligt med inte så lite julgodiskänsla men ändå rätt friska äpplen. 91-92 poäng.

2007 Cuvée du Vatican Côte du Rhône Village

Tänk vad man kan hitta i källaren. Några bortglömda flaskor av en gammal bloggfavorit: 2007 Cuvée du Vatican Côte du Rhône Village. Det här vinet valsade väl runt på nästan samtliga svenska vinbloggar back in the days, alltså runt 2009, och var allmänt uppskattat. Hur har det klarat tidens tand?

Vi får ett vin med rätt tydlig mognad. Frukten har förlorad vad den hade av ungdomlig friskhet, men alla vet väl att jordgubbar är godast precis innan de ruttnar? Nå, här finns mer än övermogna jordgubbar, faktiskt upplevs det på doften som rätt mörkt och kraftigt, mer än jag minns det från tidigare. Jord, lite vått trä, multnande örtagård, lätt peppar och en liten lakritston. Trevligt. I munnen håller det inte ihop lika bra. Frukten blir tunn, speciellt i mittpartiet men munkänslan är följsam med avrundade syror och dito tanniner. Precis på slutet skiner en del alkohol igenom.

Åren väl inte gått alltför hårt åt den här lätt bedagade skönheten, speciellt doften är trevlig, men nog var det bättre i sin ungdom. Drick upp! 85-86 poäng. 

2008 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

Åter en av systembolagets riktiga långkörare. Rätta mig om jag har fel, men så länge jag har haft ett vinintresse och följt med på utbudet, vilket är från runt 2005 eller så, har det här vinet funnits på hyllorna i snart sagt varje systembolagsbutik. Kanske inte den trognaste gästen här hemma men en och annan flaska har slunkit ned utan större besvär. Aktuell årgång är 2009, men nu har vi en 08'a på bordet. Alla runt bordet är dock från bästkusten. 

Vi får ett ungt vin. Frukten finns där, klassiska körsbärs med kärnor och allt, men är lite knuten. Dominerande är istället en fin blommighet - rosor och viol - och lite dova toner av jord, tobak och lätt ek. I munnen initialt friskt med årgångens friska, höga syra men sen kommer tanninerna och stramar upp strukturen. Frukten upplevs lite kraftigare och mörkare än i doften. Medellångt, uttorkande avslut.

Ett trevligt vin, men lite kantigt och oförlöst. Det skadar nog inte med ett par år i källaren för att runda av tanninerna. Ett par pizzor där kocken inte snålat med osten höjer upplevelsen och gör att flaskan ändå tar slut fort. 86-87 poäng.

2010 Louis Jadot Beaune 1er Cru Clos de Couchereaux

När det här vinet släpptes för ett par år sedan hamnade några flaskor i källaren, och har fått ligga kvar där ostörda, trots att nyfikenheten varit stor. När jag nu råkar se att det fortfarande går att få tag på halvflaskor från Systembolaget så kan jag inte hålla mig. Några knapptryckningar, någon veckas väntetid och en tur till lokala spritbutiken senare så är det dags. 

Vi får ett transparent vin med för ursprunget mörk färg. Lite blygt i doften men uppvisar ändå en trevlig fruktmix dominerad av mörkare toner av mogna körsbär. Vi hittar också mynta, jord och kryddig ek. Riktigt trevlig, om än inte så intensiv. Bra munkänsla med rätt mycket struktur. Strama tanniner, medelhög syra, lera, järn och jord. Frukten står tillbaka i mittenpartiet men kommer igen mot slutet, nu i lite ljusare dräkt än tidigare. Avslutet är en saftig blandning av mosade körsbär, smultron, mynta och mineraler. Härligt!

Ett bra vin med fin balans och stor potential. För full utdelning behöver tanninerna tid att smälta. Det var kul med ett smakprov men vi låter helflaskorna vila till 2020+. 91 poäng.

Rieslingduo - 2012 Dr. Bürklin-Wolf Wachenheimer och 2010 Schäfer-Fröhlich Bockenauer Felseneck Trocken

Bürklin-Wolf's Wachenheimer anno 2012 har hyllats av flera svenska vinbloggare och sålde snabbt slut på systembolaget, men går möjligen att beställa igen. Det är i alla fall listat i beställningssortimentet. Vi var snabba på avtryckaren i första vågen och fick tag på en låda. Vinet har druckits några gånger här hemma utan att göra bort sig. Men hur står det sig i en jämförelse? Vi plockar fram en flaska av 2010 Schäfer-Fröhlich Felseneck Trocken och lägger upp till en helkväll med skaldjur.

2012 Dr. Bürklin-Wolf Wachenheimer Riesling Trocken bjuder på en härlig bouquet med generös ungfrukt. Mest päron, äpplen och citrus, men en del tyngre inslag också, med persika, kanske lite omogen ananas och en liten hint av något lakritsliknande. Anis? I munnen friskt och nästan pärlande. Bra drag i syrorna och fin balans med den härliga, ibland nästan söta, 2012 frukten som för mig börjar bli årgångens signum. Intensiv mineralkänsla med kalk, fjällbäck och kiselsten. Medellångt avslut, imponerande friskt och rent.

2010 Schäfer-Fröhlich Bockenauer Felseneck Trocken har inte riktigt den ungdomliga friskhet och energi som föregående vin stoltserar med, men vi får faktiskt begynnande mognadstoner. Mindre päronsplitt, mer mognad i äpplena, torkade aprikoser, lite blommor och lätt rök också. Doften är riktigt fin, lite sötare och bredare än Wachenheimer. I munnen känns det i alla fall att det fortfarande är en ungdom vi har att göra med. Rakknivsvass syra, bitande citron och härligt mineralisk känsla. Frukten är en mix av citron, en liten hint apelsin, äpplen och bara en aning av stenfrukt i bakgrunden. Avslutet är åter citrus, med en hint av söt blommighet och naturligtvis mer mineral. Bra längd.

Här är det hugget som stucket. Jag har kanske en svag preferens för Felseneck. Jag gillar det lite bredare registret och den lilla hinten av mognad, men E föredrar Wachenheimers friskhet och vackra ungfrukt. Bägge vinerna klockar in på 90-91 poäng, eller däromkring i alla fall. 

Vad är det med Riesling nuförtiden? Dåliga viner verkar i stort sett inte förekomma. Inte från Tyskland i alla fall, och de Österrikare vi fått i oss har också imponerat. (Alsace har vi inte druckit på flera år, kanske dags att ända på det. Har några Cuvée Frédéric Emile någonstans långt ner i källaren som bör vara mogna.) Dessutom verkar det som om vinerna bara blir bättre och bättre. 2010 var ett fantastiskt år, men jag börjar luta åt att 2012 är ännu bättre. Hög syra, låt vara inte riktigt lika hög som 2010, kombinerat med en helt underbar frukt och härligt ren känsla. Det är bara att tacka och ta emot.

2011 Isole e Olena Chianti Classico

Strax efter jul hämtade jag glad i hågen ut min beställning på sex flaskor av 2010 Isole e Olena Chianti Classico. Förrådet behövde fyllas på då vinet var omåttligt populärt i julhelgen. Inspekterade inte flaskorna så noga. De stuvades in bland sina fränder och veks till konsumtion 2015-2020. Så döm om min förvåning när jag nu helt tillfälligtvis råkar se en extra etta i årtalet. 2011! Vad i helv... Fel årgång! Jag måste lagt min beställning precis i skarven vid årgångsbytet på systembolaget. Efter att ha grämt mig en stund torkar jag tårarna och korkar upp en flaska. Jag vet i stort sett ingenting om årgångens karaktär i Chianti, men kanhända det inte är så illa? 

Jag och E dricker vinet till Spaghetti Bolognese, men inte vilken sketen Bolognese som helst. Nej, jag har slaviskt följt Heston Blumenthals recept från TV varianten av "In search for Perfection". Hela programmet kan ses här. Det ligger alltså en hel dags slit bakom köttsåsen, men jag måste säga att det var värt det. Nog den bästa bolognese jag ätit, om jag får säga det själv.

Så till vinet. 2011, kan de verkligen va' nått å ha? Vi får efter en kort dekantering en riktigt härligt intensiv doft med massor av frukt. Moreller blandat med surkörsbär och kanske lite smultron. Lätt parfymerad, småvarm, generös känsla. Kanske en hint vanilj och lite brända mandlar också. I munnen frisk syra och mjuka tanniner. Frukten är fortfarande ungdomligt intensiv men vinet bjuder också på en del djup och komplexitet med varm jord, lite salt och kryddor. Bra längd i det småsöta men friska avslutet. 

Det här är ju nästan bättre än 2010! Lite mer generös i frukten och varmare känsla.  Kanske inte riktigt lika stor potential till långlagring som 2010, men kvaliteten går inte att klaga på och nått decennium i källaren bör gå utmärkt. Bland det bästa jag druckit från Chianti och ett av de mer lyckade felköpen. 92 poäng.

2010 Joseph Drouhin Gevrey-Chambertin

E har kommit upp til arktis på besøk. Vi firar att hon överlevde den skakiga flygturen med en härlig middag. Förrätt blir den gamla klassikern kokt endive, täckt med ost och gratinerad i ungnen.

Koka endiverna i lätt saltat vatten tills de börjar bli mjuka. Ta upp och låt rinna av. Täck med nån god hårdost och gratinera i ugnen tills osten smält och börjar bli gyllene.

Detta följs av rosastekt andbröst, potatis stekt i fettet från bröstet och ångade grönsaker. Vad kan man dricka, annat är bourgogne? Joseph Drouhin är en av de större negocianterna, men har sedan länge rykte om sig att producera habila viner. Låt oss se hur deras 2010 Gevrey-Chambertin presterar, så här tre och ett halvt år efter skörd.

Efter en kort dekantering får vi en sval och elegant rödfrukt med inte så lite mörkare komponenter - en mix av surkörsbär och moreller, med kanske lite hallon och rönnbär med i blandningen. Mer luftning ger en lätt blommighet, tydliga charkuterier, varm jord och det som fransmännen brukar kalla animale. Djurisk är väl en hyfsad översättning. 

I munnen är frukten kanske lite mer tillbakadragen än i doften, men ändå tydligt närvarande. Det är annars samma visa, med chark, köttsaft och en jordig, järnig mineralitet. Medelhög syra och rätt tydliga tanniner som suger sig kvar i det medellånga, riktigt fina avslutet. Mycket bra för villagenivå. 90 poäng.