1999 Chateau Suduiraut

Ohotad kung vad gäller söta viner från Bordeaux är naturligtvis d'Yquem, ja man kan med ganska mycket på fötterna säga att d'Yquem är kungen av söta viner, alla kategorier. Med det menar jag inte att det alltid är det bästa, eller för den delen dyraste (Egon Müllers värstingar ligger bra till för den skalpen), men det är utan konkurrens det mest beryktade. Det produceras naturligtvis sötsaker hos ett gäng andra producenter i Bordeaux, företrädesvis och av högst kvalité i  Sauternes och Barsac. Bland det knippe slott som nafsar d'Yquem i hälarna vad gäller kvalité, om än inte pris och ryktbarhet, är det kanske grannegendomen Chateau Suduiraut som fått bäst grepp om byxbenet. Man fick mycket uppmärksamhet för 2009:an, som vissa bedömare menade var det årets bästa vin i Sauternes, en lager som annars med nästan tröttsam regelbundenhet brukar tillfalla just d'Yquem.

2009:orna bör dock ligga till sig några decennium innan konsumtion. Nu är det ett tio år äldre vin vi har på bordet, alltså en helflaska Chateau Suduiraut 1999, nyinköpt på vinmonopolet. Året har rätt bra rykte, men kanske är vinet fortfarande i yngsta laget. Dricks till kladdig mandelkaka och Roquefort.

Vinet har gyllengul färg utan tydliga mognadstecken. Doften är först lite enkelspårig och knuten, men med någon timmes luftning blir den mer detaljerad. Vi får honung, på vaxkaka direkt från kupan, söta persikor, aprikos, lätt nötighet, karamelliserat socker och lätt botrytis. Intrycket är ändå fortsatt lite enahanda. Jag hade önskat nått mer - mineral, citrus, rök - som bröt av och friskade upp. I munnen ordentligt sött med medelhög syra som nästan, men inte riktigt, balanserar sötman. Intrycken är mycket lika de i doften, möjligen tillkommer det faktiskt lite citrus i form av kanderat apelsin och citronskal. Det är gott, men ibland tungfotat. Mot det långa avslutet blir det friskare med mer tydlig citron och lite sälta. Matchningen med maten är om inte fulländad så mycket bra. Jag förstår verkligen varför kombon Sauternes och Roquefort är en klassiker. 91 poäng till vinet.

Visst, det är gott men jag har kanske druckit för lite Sauternes för att verkligen uppskatta det här vinet, eller så behöver det ett antal år till i källaren för att blomma ut. Flaskan går inte åt och vi dricker resterna dagen därpå. Då är det lite mer utvecklat och i min gom bättre, men ändå ingen match för Isole e Olena's Vino Santo från 2004 som är precis lika underbar som sist.

P.S. Receptet på den mycket goda mandelkakan hittade jag här på Malin Bergvalls blogg Malins Matblogg. D.S.

1999 Taittinger Comtes de Champagne

Lyx, lyx lyx! Färska sjöborrar direkt från nordatlanten utanför dörren, fångade av samme fiskare som levererar till Noma och Fäviken. Rysk kaviar på smörstekta brödbitar. Svensk löjrom med rårakor och klassiska tillbehör. Vad kan man dricka till detta läckerheternas eldorado? Jo, självklart..

Comtes de Champagne! Detta glädjens, lyckans och lystna hedonisters baccuselexir! Få champagner förknippas med samma oförställt luxuösa njutning. Vinet har rykte om sig att kombinera elegans och komplexitet med pur drickglädje och generositet. Min enda tidigare erfarenhet är den till skyarna hissade och numera desvärre mycket dyra 2002:an. Den var när jag drack den tyvärr fortfarande på embyonalstadiet och uppfyllde inte de förväntningar om omedelbar njutning jag hade. Men i källarens mörka hörn ligger förutom några fler '02:or en liten men omhuldad stapel av 1999 och 2000. Jag kan inte hålla mig! Väl medveten om att också dessa viner är i yngsta laget sätter jag en '99:a på kylning.

När flaskan väl är öppnad och vinet i glasen får vi en generös doft av röda vinteräpplen, persika, citron, vita blommor, brioche, hasselnötter och en del rök. Rätt härlig känsla, men kanske inte så intesiv som jag hade väntat mig. Det rör sig om en blanc de blancs, alltså ren chardonnay, och jag saknar tyngden, hallonen och jordgubbarna som pinot kan ge. I munnen vacker mousse och bra drag i frukten. Intrycket är trots intensiteten elegant tack vare att syran är rätt hög. Mot slutet blir den kanske lite dominerande men balanseras rätt bra av en rik, gräddigt silkig munkänsla och fantastisk struktur som följer med hela vägen ut i det långa, krämiga men ändå precisa, lätt rökiga, citrus och havssaltsanstrukna avslutet. 93 poäng.

Ja, det här är mer vad jag väntat mig av en Comtes, men jag tror ändå man bör ge vinet några år till i källaren. Syran är ibland väl dominerande och känns inte helt integrerad alla gånger, det är fortfarande ett ungt vin. Jag är nog också något färgad av min nyfunna preferens för pinot och blanc de noir, men med det sagt så gör det inte ont någonstans att dricka det här vinet nu... Skål!

För övrigt är sjöborrar j-vligt gott och jag har äntligen fattat att bloggers/googles bildlagringstjänst picasa har som default att både komprimera (ok) och "förbättra" (inte ok!) bilderna jag laddar upp. Nu förstår jag varför vissa bilder aldrig blivit riktigt bra på bloggen. Så många timmar i photoshop bortkastade! Förbättringsotyget är avstängt för gott!

2002 Chateau Pichon Longueville Comtesse de Lalande

På hotell Concorde i Berlin kan man inte bara bo bra, man kan också äta bra, något som dessvärre inte är en självklarhet på de flesta hotell. Restaurang Le Faubourg ligger i entreplan till vänster om lobbyn. Vi har inte bokat bord, men det blir bara en kort väntan i baren där vi delar på en flaska Bollinger Rose. Bra utan att vara exceptionell. Typisk generös husstil men ändå frisk med tydlig rödfrukt. Ungefär som väntat. 89 poäng.

Vi är sex runt bordet. Maten är mycket bra och för första gången på mycket länge får vi ett par exempel på riktigt väl utfört Trompe l'Oeil på tallriken. Tonfisk med kalv, där det man vid första anblicken tror är bitar av sous vide tillagad kalv visar sig vara melon med tångomslag. Kalven kommer i puree formad som små svampar. Tranbärsgele formad som färska tranbär är ett annat exempel. Det är riktigt skickligt utfört utan att bli irriterande. Uppläggningen i övrigt är också bland det snyggaste jag sett och när maten dessutom är förstklassig och priserna mycket rimliga - trerättersmeny inklusive ett par mellanrätter för 39 Euro - kan man inte vara annat än nöjd.

Vinlistan är inte alltför omfattande men har lite av varje från främst de klassiska franska vinregionerna. Vi sköljer ned våra förrätter med det som är kvar av champagnen. Till huvudrätten faller valet på Bordeaux - 2002 Chateau Pichon Longueville Comtesse de Lalande. En lite svagare årgång generellt, men Longueville Comtesse sägs ha lyckats särskilt bra. Vinet dekanteras och får vila i karaffen en halvtimme. 

Vi får ett mörkt, opakt vin. Doften är klassisk med svarta vinbär, både blad och bär, blyertspenna, cederträ, tobak, körsbär och björnbär. Här finns en del lätt brända örter som vissa kanske skulle rynka på näsan åt och kalla gröna, men jag tycker snarare de tillför fräschör och komplexitet. I munnen fantastisk, silkigt elegant frukt, god struktur och mycket fin balans. De medelhöga tanninerna och dito syran är tydliga men väl integrerade. Absolut inga störande gröna toner. Det är inte ett koncentrerat muskelpaket utan ett elegant, uttrycksfullt, mycket välbalanserat och klassiskt vin. Mycket bra för årgången! 93 poäng. 

2012 Loosen Bros Dr. L Riesling Kabinett

Ernst och Thomas Loosen driver tillsammans en slags negociantverksamhet med kontrakterade odlare. Vinerna buteljeras som generisk moselriesling under etiketten Dr. L. 

2012 sägs vara en extra lyckad årgång för kabinett och spätläse. Dagens vin har en attraktiv, ljust gyllengrön färg. Doften är klassisk och bjuder på blommor, äpplen, päron, citrus och kalk. Frukten är av medelhög intensitet och mognad. Petroleum och rök är i stort sett frånvarande, man får verkligen leta för att hitta något åt det hållet. I munnen bra syra och en frisk frukt. Lätt restsötma. Här finns mineraler, men inte så utpräglat som jag skulle önska. Avslutet är syrligt citrustonat och lätt sprittande på tungan. En rätt enkel, men charmig och mycket ursprungstypisk Kabinett i traditionell stil med låg alkoholhalt (8,5%). 86-87 poäng. 

2010 Weingut Michael Gindl Sweet Buteo Eiswein

Buteo 12 gav mersmak på Michael Gindls viner. Vi har nu på bordet något så ovanligt som ett eiswein på Welschriesling, en druva som namnet till trots inte är besläktad med Riesling. Min tidigare erfarenhet av druvan är obefintlig. Den sägs ge neutrala viner med hög syra.

Vi får ett gyllene vin med drag åt grönt. Doften är rik och intensiv med gul, mogen frukt och en del tropiska toner. Jag tycker mig hitta lite mogna krusbär och en lätt blommighet också. Munkänslan är oljig med hög viskositet. Vi får mer av den intensiva frukten, fint balanserad av en nästan lika intensiv syra. Citron, krusbär, persika och mango. Bra längd och riktigt frisk, men jag saknar mineralerna och stenigheten som brukar finnas i Rieslingeiswein, det här är visserligen gott, men inte så komplext. Nåja, vad kan man begära för under tvåhundra norska. Väl värt att prova ändå. 88 poäng.

2010 Anselma Giacomo Langhe Nebbiolo

Ett vin jag plockade upp på Vinmonopolet på ren impuls. Etiketten var ju så fin...

Vi får ett transparent men lätt grumligt vin med en charmerande rubinröd färg med drag åt orange. På färgen hade jag gissat att det var bra mycket äldre faktiskt. Efter lite luftning stiger härliga toner av mosade surkörsbär, jordgubbar och hallon ur glaset. Det är mest frisk rödfrukt, men det finns enstaka drag av rönnbär och slånbär också. Som förväntat också en del lakrits, lite nötter och en hint av varm jord. I munnen mer av den härliga frukten, balanserad av lite ruffiga men ändå ok integrerade tanniner. Syran är inte jättehög, men det finns tillräckligt för att liva upp vinet. Det medellånga avslutet bjuder på lätt sälta, bra mineralitet och kvardröjande sötsur frukt. En rätt generös nebba som går helt fint att dricka nu, både med och utan mat, men frukten och tanninerna borgar för att långlagring inte ska vara något problem heller. 89-90 poäng.

Eben Sadie - 2008 Palladius och 2008 Sequillo White

Eben Sadie håller till i Swartland och gör några av de mest hyllade vinerna från Sydafrika, ett vinland som väl generellt sett inte mottar speciellt mycket hyllningar överhuvudtaget nuförtiden, av olika anledningar. Jag kan inte säga att jag dricker så väldigt mycket sydafrikanskt men det jag druckit har varit ok och känslan är väl snarast att vinerna helt enkelt inte ligger i tiden. Andra trender råder för tillfället, vilket dessvärre gör att priserna på hyfsad Bourgogne rusar i höjden. 2012 sägs bli den dyraste årgången hittills. Eländes elände... men nog med jeremiader. Är de nått att ha, Eben's vita? Dricks till konfitterade kycklingbröst som brynts hastigt. 

2008 Sequillo White kommer från sidoprojektet Sequillo Cellars. Sequillo betyder enligt hemsidan dry place of great purity. Undrans om det stämmer, och om det i så fall avspeglas i vinet. Druvorna kommer från hela Swartland. Den exakta druvblenden varierar år från år, men Chenin Blanc dominerar. 

Vi får en rätt intensiv bouquet med en bra dos ek. Mogna äpplen, lite tropisk frukt, lätt citrus och en del kryddiga örter. Kanske kan man hitta lite kvitten också, något som sägs vara Chenin Blanc's signatur. I munnen rätt maffig frukt, men bra syra också och ok mineraler. Lite väl mycket ek och en hint av alkohol gör att den där perfekta balansen inte vill infinna sig, men det känns trots detta rätt friskt. 87 poäng.

2008 Palladius kommer från ursprungsfirman Sadie Family Wines där kvalité ligger i fokus. Även här har vi rejält med ek, eller som en inspirerad recensent skriver på cellartracker - enough new oak to build a small hut. Vanilj, brioche, nötter, honung och så vidare i näsan, men här finns också en mycket frisk och vacker frukt med äpplen, päron, en del tropik och lite krusbär. Viognier bidrar med en lätt parfymerad blommighet, vilket fungerar riktigt fint när det som här inte tillåts ta överhanden. I munnen rik, kraftig frukt och mer ek, men den knivskarpa syran och de intensiva mineralerna lyckas faktiskt balansera upp bygget. Avslutet är långt med en hint av grapebeska. 

Vad ska man säga? Jävlar vilket vin. Ett ekmonster på steroider som ändå på något förunderligt sätt är i högsta grad både drickbart och njutbart, åtminstone till en ordentligt smörig kycklingrätt. Jag skulle nog välja något annat till skaldjuren. 91 poäng.

2010 Chanson Bourgogne Rouge Réserve du Bastion

Ny årgång av det här vinet. 2010 anses väl nuförtiden bättre än 2009, men det gäller främst på de högre nivåerna. För generisk bourgogne och village gäller nog fortfarande att 2009 generellt sätt var ett bättre år. Jag har ingen 2009:a att jämföra med när jag nu tar ett glas av 2010 Réserve du Bastion innan resten av flaskan går i grytan.

Vinet är trevligt transparent med ljusröd färg. Doften är lite örtig, men med fin krydda och helt ok frukt. Inte speciellt nyanserad eller komplex, men klart godkänd. I munnen ger småsträva tanniner och lite gröna drag en rätt stram känsla. Den saftiga ungfrukten är något tunn men av fin kvalité med körsbär, lingon och vinbär. Syrorna håller bra nivå och det finns lite jord och kalk med också. Helt klart godkänt. 86 poäng.

Par i bourgogne - 2008 La Chablissienne Château Grenouilles och 2011 Vincent Girardin Saint-Aubin 1er cru En Remilly

Vänner på besök, fiskgryta på bordet. En Grand Cru Chablis och en Saint-Aubin 1er Cru. Matchen bör vara avgjord redan på förhand men skillnaden visar sig vara förvånansvärt liten. 

2011 Saint-Aubin En Remilly från Vincent Girardin är slank i figuren men har redan från början en släng av sötare frukt - äpplen, apelsin och persika -  som rundar av den rätt höga syran. Detta visar sig senare vara kanske den största skillnaden mot chablin, detta att frukten är så närvarande redan från ruta ett. Det är ändå mycket friskt och mineraliskt med fin struktur. Doften är ibland något intetsägande men kommer med lite tid - blommor, lätt honung, ibland en släng brioche. Avslutet är fortsatt friskt med citrusfrukt och steniga mineraler. 88-89 poäng.

2008 ska vara ett utmärkt år för Chablis och här har vi en tvättäkta Grand Cru från kanske världens bästa kooperativ. Grodslottet är initialt mer knuten än föregående vin men kommer efter en stund med något mer seriös frukt, tänkt lite dovare toner av gråpäron, äpple och citrus. Efter en stund lätt rostade toner, också här brioche men även nötter. I munnen kanske ännu högre syra och mer uttalad, kalkaktig mineralitet. Frukten känns något dämpad. Avslutet bjuder på lätt tropisk frukt, citron och kalk. 90-91 poäng.

Visst finns det skillnader mellan vinerna och Grenouille är snäppet bättre, men smakprofilerna är väldigt lika, speciellt efter cirka 20 minuter i glaset, när chablin just börjar öppna sig. Då vete tusan om jag kunnat skilja dem åt blint. Som tur är slipper jag genomgå sådana prövningar och kan njuta istället.

För källaren IV

Produttori del Barbaresco är hyggliga nog att producera en hel radda vingårdsbetecknade riservor som gjorda för nördiga vertikal och horisontalprovningar som ändar i horisontalläge på golvet under bordet. 2008 ska vara en bra årgång för distriktet, producenten och vinerna, vilka har hyllats av bland andra Antonio Galloni. Jag har inte lyckats få tag på / haft råd att köpa / unnat mig (ringa in det val som passar bäst) hela serien men två flaskor vardera av 2008 Produttori del Barbaresco Barbaresco Riserva Montefico och 2008 Produttori del Barbaresco Barbaresco Riserva Pora har fått ett nytt hem. Sov gott! (Eller tror ni vinflaskor drömmer mardrömmar om korkskruven?)