2007 Vincent Girardin Meursault 1er cru Les Perrières

Vincent Girardin igen. Les Geneverières imponerade stort och nu har turen kommit till Les Perrières, som ligger i sydvästra hörnet av appellationen, gränsande åt söder mot Puligny-Montrachet. Les Perrières hålls som en av de bästa i Meursault och Jean Lavalle klassificerar i sin "Histoire et Statistique de la Vigne et de Grands Vins de la Cote-d'Or", publicerad 1855, Les Perrieres som Tête de Cuvée, den högsta kvalitetskategorin. Han anser vidare att förutom Le Montrachet finns inga viner som överträffar de från Les Perrières. Årgången är som tidigare 2007. Kan detta verkligen slå Les Geneverières på fingrarna?

Vi får en något slankare skönhet än sist. I doften blandar sig blommor, halvmogna äpplen och päron med brioche och en lätt smörighet. Viss utveckling kan skönjas, men intrycket är fortfarande ungt. Här finns också riktigt härlig citron, både skal och saft. I munnen intensivt med hög syra, mer citron och en fantastisk detaljerad struktur med en hård, stenig mineralitet som ryggrad. Här finns också tyngre, sötaktiga toner som påminner om blommande kaprifol en varm sommarkväll. Avslutet är otroligt härligt. En infusion av citron, smör och mineraler som bara fortsätter. 93 poäng.

Girardin's 2007:or är helt fenomenala. Det är svårt att säga om jag föredrar Genevrières eller Perrières, jag har inte provat dem sida vid sida, men båda är fantastiska viner som dessutom har många år framför sig.

2012 Joseph Mellot Pouilly-Fumé Le Chant de Vignes

Årets sista riktigt varma dagar får luften att dallra över asfalten. Snart drar hösten och mörkret in på riktigt, men än finns tid att dricka något sommrigt. Sauvignong Blanc från Pouilly-Fumé.

Vinet är kristallklart, med en mycket ljus grågul ton. Doften bjuder på frisk havsbris, med tång, salt och musselskal. Frukten är åt det krispigt gröna hållet med omogna krusbär, gröna äpplen, citrus och kanske lite rabarber. I munnen frisk men inte överdriven syra. Känns lite mjukare än väntat med tanke på doften. Frukten har fått någon grad till av mognad och jag anar också lite kiwi i mixen. Avslutet blir åter stramare med salta mineraler och citron. Inte illa. 83 poäng.

2004 Isole e Olena Vin Santo del Chianti Classico

Isole e Olena hålls som en av de bättre producenterna i Chianti och förutom en schysst lineup med rödtjut och en Chardonnay producerar man Vin Santo av hög kvalité. Jag har aldrig druckit något från producenten överhuvudtaget, varken rött, vitt eller sött, men har läst om vinerna både en, två och tre gånger i diverse publikationer. Dags att ändra på det, drickandet alltså, eller snarare frånvaron av dito. 

Kvällens heliga vin har en rätt mörk, rödbrun färg. Doften är riktigt maffig och komplex. Vi får kanderande nötter, citron och apelsinskal, marsipan, saffran och lätt viol. Sniffvänligt så det räcker. I munnen medelstor sötma, fint balanserad av citrussyror. Frukten är intensiv men känns ändå fräsch. Mer av nötterna, med en nypa salt strösslad över. Det finns också en lätt bitterhet, lite som i campari. Balansen är fantastisk. Trots att vinet egentligen är rejält sött, känns det uppfriskande och lämnar en härligt bittersötsyrlig känsla som dröjer kvar i munnen en bra stund. Det här är lätt den bästa Vin Santo'n hittills och kvalar in bland de bästa söta viner jag druckit  överhuvudtaget. Huruvida detta säger mer om min erfarenhet på området än om vinets faktiska kvalité lämnar jag osagt. Vi kan nöja oss med att kryptiskt konstatera att jag nio gånger av tio föredrar rött framför sött och att runt hälften av allt jag dricker är vitt. Vinet rekommenderas i vilket fall som helst starkt. 93-94 poäng.

Sådan husse sådan hund

2009 Maison Roche de Bellene Bourgogne Rouge Cuvée Réserve

Nicolas Potel gör flera olika Bourgogne Rouge under namnet Maison Roche de Bellene och det är inte lätt att hitta info om de olika versionerna. På systembolaget finns en Bourgoge Pinot Noir Cuvée Vieilles Vignes, och söker man vidare lite hittar man också Maison Dieu och Cuvée Gerard Potel. Inget av dessa viner finns dock på vinmonopolet, här kör man istället med Cuvée Réserve. Att hitta jämförelser eller indikationer på eventuella kvalitetskillnader mellan de olika vinerna är inte lätt, faktiskt omöjligt med en snabb googling, vilket är all energi jag orkar lägga på saken. 

Vinmonopolets version bjuder på en härlig doft av rödfrukt med bra mognad och en del seriösare mörka undertoner. Det finns en del värmande ek och kryddor också i form av vanilj, kanel och lätt peppar, kombinerat med en elegant blommighet. Riktigt fin Pinot helt enkelt. I munnen mer av den mogna frukten. Det är inte det slankaste djuret vi har att göra med här, men syran, tanninerna, strukturen och mineralerna finns med och balanserar faktiskt '09 frukten utan större problem. Visst är det kanske lite ruffigt, tankarna går inte direkt till silkeslen Volnay, men ändå imponerade välgjort. Jag får smuggla med mig en flaska till Sverige och jämföra med Vieilles Vignes. 89 poäng. 

Etiketten ger en hel del intressant information för kalenderbitare. Druvstockarna växer på en blandning av lera och kalksten, 234 meter över havet i en syd-sydvästlig sluttning och har en genomsnittlig ålder på 50 år. Planteringsdensisteten är 10 000 stockar per hektar, lustigt nog översatt till feet på engelska. Druvorna plockades för hand den 6:e, 10:e och 14:e september. Endast naturlig jäst användes, élevage på ekfat, ingen klarning. Hela härligheten tappades på flaska den 19:e januari 2011 och det blev totalt 35989 flaskor varav kvällens är nummer 5096. 

1999 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva

Det här är något av en främmande fågel på vårt bord. Aglianico har jag inte mycket erfarenhet av och den jag har har väl inte direkt gett mersmak, i alla fall inte så mycket att jag gett mig ut på jakt efter fler exemplar. Denna sent mognande röda druva kommer ursprungligen från Grekland men spreds till Italien redan under antiken och nuförtiden är den utdöd i moderlandet. Vinerna är kända för kraftiga tanniner och hög syra, vilket gör att lagring ofta är närmast obligatoriskt. 

Mastroberardino är en av de bästa producenterna av Aglianico. I alla fall är det en av de mest välkända. Man har producerat vin i snart ett och ett halvt sekel, firman registrerades 1878 och vinet Radici har varit med från starten (Edit: Tydligen tillkom namnet Radici först 1986, tidigare var namnet Taurasi Riserva och första årgången var 1928. Se kommentarer) Det var Mastroberardino som satte regionen på kartan, framför allt med årgång 1968 av Radici, ett vin som enligt ryktet fortfarande håller hög klass.

1999 var också ett bra år och 14 år är alltså ingen ålder för en Taurasi. Vi får ett mörkt rubinrött, men förvånande transparent vin, med begynnande tegelfärg i kanten. Doften visar också en del mognadstecken. Vi får torkade, lätt brända örter, varma tallbarr, kåda, en lite tung blommighet, tobak och lätt rök. Jag får den härliga känslan av att vandra under tallarna någonstans i  syditalien en varm, solig dag, med en lätt, varm bris i ansiktet, torra tallbar under fötterna och doften av varm kåda, vilt växande kryddor och jord i näsan. Underbart!

Här finns en del frukt också, mest mörka körsbär, men det känns som om den slängts i med en axelryckning: det är liksom inte frukten som är poängen, även om den självklart är en viktig komponent i helheten. Körsbärskärnorna är naturligtvis med också, liksom lätt bränd tomat, lite eukalyptus och lakrits. I munnen är tanninerna fortfarande påtagliga, men på väg att rundas av. Intrycken är annars ungefär som i doften med örter, jord, tobak och liknande som dominerande inslag, och frukten mer som en stöttepelare än det centrala ornamentet. Syran är fortfarande med i spelet, liksom en bra skopa mineraler, vilket sammantaget ger ett rätt piggt, om än lantligt ruffigt intryck. Mat är nödvändigt för att få full utdelning, gärna något gräddigt eller ostigt för att runda av tanninerna lite till. Vinet bjuder i alla fall på riktigt njutning i hederlig, gammaldags stil. Tål säkert ett decennium eller två till i källaren om så önskas. 91-92 poäng. 

2010 Domaine Michel Juillot Mercurey Blanc

Bra vardagsbourgogne är svårt att hitta. Hos de bättre producenterna kan även generisk bourgogne och village kosta mer än det smakar, eller åtminstone mer än vad som känns bekvämt en sketen vardag mitt i veckan. Bäst är oftast att leta runt efter bra producenter i de byar som inte riktigt nått stjärnstatus, till exempel Michel Juillot i Mercurey. En av bourgognes äldsta producenter - familjen har bott i Mercurey sedan 1400-talet, minst - som producerar utmärkta viner från sina dryga 32 hektar vingårdar i Mercurey och Aloxe-Corton. Nuförtiden drivs egendomen av Michel's son Laurent, men man har behållit det gamla namnet.

Vi får ett vin med mycket ljus färg. Doften är först något intetsägande men med luft och stigande temperatur kommer en del blommor, äpple och omogna persikor. I munnen bra syra och en lätt mineralkänsla - kalk och lätt rök. Frukten finns där, kanske något tunn, men är man generös säger man elegant istället. Medelångt, citrondominerat avslut där mineralerna blir tydligare. Klart godkännt och med en prislapp på cirka 150 kronor kvalar det in i vardagskategorin utan att det svider för mycket. 86-87 poäng

2010 Tenuta delle Terre Nere - Santo Spirito versus Guardiola

Den Sicilianska producenten Tenuta delle Terre Nere är nästintill sönderkramad av alla svenska bloggare, som alla verkar älska vinerna. Jag är inte helt obekant med producenten, deras basvin Etna Rosso har slunkit ned flera gånger tidigare, men av någon outgrundlig anledning har det aldrig blivit nån bloggpost trots att jag inte avviker från mängden utan gillar vinet skarpt. Det blir nu rättning i ledet med inte mindre än två viner och vi har höjt oss en nivå från basblasket. Showdown mellan vingårdsbetecknade Guardiola och Santo Spirito. Årgången är 2010, druvorna Nerello Mascalese och Nerello Cappucino.  Vingårdarna ligger inte mer än ett hyggligt stenkast från varandra. Kan det verkligen bli någon skillnad? Plopp! Plopp! Korkarna ryker. Ready, set go!

Guardiola ligger högst av de två vingårdarna. Doften är lite volatil och liköraktig, med mogen, småvarm men ändå elegant frukt som balanserar mellan ljusa hallon och mörkare moreller. En hel del bränd örtighet, tjära och lite rök. Bra struktur i munnen med rejäl ryggrad, men kanske något tunnare frukt. Medelhög till hög syra och rätt intensiv mineralkänsla. Kvaliteten är hög, men det saknas ändå något. Doften är mycket fin men i munnen känns det ibland nästan flabbigt. Likörkänslan blir väl tydlig emellanåt, samtidigt som tanninerna är lite oslipade och kantiga. Trots de här invändningarna ett mycket bra vin och med några år i källaren kan nog de sträva kanterna rundas av. 90-91 poäng just nu. 

Santo Spirito ligger precis nedanför Guardiola på lite djupare och fetare jord. Vi får också ett mer uttrycksfullt och generöst vin. Grunddragen är naturligtvis mycket likartade. Santo Spirito upplevs som mjukare, men samtidigt elegantare och med mer energi. Frukten känns yngre och friskare och går något mer åt det ljusa håller. Här finns också en härlig köttighet uppblandat med örterna och röken. Mineralerna är ännu piggare än hos brorsan. Här är vi mer eller mindre ute och slickar på lavafälten och balansen mellan syra, struktur och frukt är fantastisk. Även om det här säkert kan gotta till sig lite med lagring är behovet inte lika uppenbart, rejäl luftning räcker. Supergott! 92-93 poäng.

Santo Spirito får i stort sett samtliga röster runt bordet även om doften hos Guardiola i sina bästa stunder matchar Santo Spirito. Det är lite förvånande att mineralerna var så pass mycket tydligare i Santo Spirito. I min hjärna är fetare jord ofta lika med mindre mineralitet, men så enkelt är det alltså inte. Flaskan med Santo Spirito töms helt på sitt innehåll, men det blir en skvätt Guardiola kvar till nästa dag och då är vinet mer balanserat, så lagring är som sagt att rekommendera. Båda vinerna är väl värda att leta efter.

2010 Domaine A. F. Gros Beaune 1er Cru Les Boucherottes

För några år sedan drack jag årgång 2005 av det här vinet. Det var fint, men jag tyckte då att det var i en lite knuten fas och har inte haft möjlighet att prova det igen senare. Nu finns 2010 på hyllorna och i hopp om att dricka det på ungfrukten till kvällens ugnsstekta fasan rycker jag korken. 

Rätt mörk färg, om än transparent. Direkt ur flaskan rätt knutet. Luft, luft! Snurra, snurra, nosa, snurra, nosa. Jodå, här finns det frukt. Den är ljust röd. Mer snurr och luft. Jordgubbar, hallon, röda vinbär. Mer luft. Väntan. Nu kommer lite mörkare, kärvare toner också: en släng av slånbär. Slånbären växer tydligen i en rabatt eller på en blomsteräng för gradvis växer den initialt helt frånvarande blommigheten till sig och blir en hel bukett. Härligt!

I munnen är vinet rätt kärvt med tydliga tanniner och en del ekinfluenser. Frukten är dock tydlig och här finns mineral och syra så det räcker och blir över. Med luft blir balansen bättre och med mat lyfter det ännu mer. Avslutet är småkärvt med fin pepprighet och lång syrlig mineralsvans. Fint, men även om det är trevligt med unga viner tror jag en rejäl tur i källaren är det bästa alternativet för det här vinet. 90-91 poäng.

2002 Pol Roger Vintage - revisited

Det har gått nästan ett år sedan sist. Då var det en av de bättre champagner jag druckit. Ett par senare flaskor har också varit bra, om än inte riktigt lika övertygande. The first cut is the deepest, first impressions last et cetera. Nu är det minst sex månader sedan sista flaskan, så varför inte kolla in läget? Jämförelser ur minnet är som bekant vanskliga, men hur ska man annars jämföra utveckling av ett och samma vin? Nån som har en tidsmaskin som står och skräpar?

Den karakteristiska '02 frukten är det första som slår upp ur glaset. Fet men samtidigt frisk. En härlig mix av tropik, äpplen, ljusa bär och citron. Lite mer harmoniserad än tidigare men intrycken är fortfarande intensiva. Det har kommit till lite mer brioche kanske, men svårt att säga något säkert. Väldigt likartade intryck när jag läser mitt förra inlägg.

I munnen har det hänt lite mer. Frukten är mer samlad till en kärna och inte lika översvallande. Också något sötare, men fortfarande frisk och elegant. Den härliga balansen mellan yppighet och friskhet finns kvar, men när det tidigare var som att balansera på en knivsegg är det nu åtminstone lite mer avrundat. Som att gå på en smal bergskam kanske. Avslutet är som tidigare smått rökigt med citrus och en del bröd.

En försiktigt utveckling utan några dramatiska förändringar. Defileringen fortsätter mot den avlägsna mållinjen om 20 år eller så, och jag har känslan av att det kommer att vara ett nöja att dricka det här vinet hela vägen i mål. Jag föreställer mig en vandring där den vassa bergskammen sakta övergår i böljande kullar ned mot en varm, blommande högsommaräng. Förhoppningsvis har jag tillräcklig diciplin så att mina undanstoppade flaskor inte tar slut i förtid, men skulle det ske finns nog möjlighet att fylla på förrådet - en av fördelarna med de lite större producenterna. Ett av de bästa köpen under 2012. 94 poäng.

1995 Robert Ampeau Meursault 1er Cru La Piece Sous la Bois

Robert Ampeau gör saker och ting lite annorlunda. Bland annat lagras vinerna en bra stund innan de släpps på marknaden, vilket jag antar är orsaken till att jag förvånat snubblar över en '95:a från Meursault på vinmonopolet. La Piece Sous la Bois ligger i sydvästra hörnet av Meursault, alldeles bredvid Blagny, varför röda viner härifrån klassas som Blagny 1er Cru, medan vita går under Meursault 1er Cru. Vingården ligger högt, på hela 350 meter över havet, och är därmed den högst belägna 1er Cru:n i Meursault. Vinerna anses vara mineraliska och slankare än vanligt.

Vi får ett vackert gyllene vin med lätt utveckling i doften, men fortfarande förvånande friskt. Lätt sötaaktiga blommor - tänk kaprifol - citrus, melon, päron, lite äpple och en hel drös lätt rökiga mineraler. Också lite lätt bröd, nötter och smör. I munnen en släng av den klassiska Meursaultfetman, med en smörig, viskös känsla och nästan tropisk frukt, draperat över en intensivt mineralisk kärna av kalk, skiffer och lätt rök. Närmast perfekt balanserat med friska citrussyror och härlig komplexitet - smaker och dofter leker kurragömma, tittar plötsligt fram för att sedan åter försvinna och ersättas av nya. Avslutet går mot citron och mineral men med en kvardröjande fetma - lemoncurdkaka med skifferkross.

Superbt! Jag måste dricka mer moget. 93 poäng.