torsdag 29 december 2011

2006 Travaglini Gattinara


En av norra italiens mindre kända regioner, i skuggan av barolo och barbaresco, är gattinara, som också den har DOCG status. Gattinara ligger i norra Piemonte cirka 8 mil norr om Turin. Kommunen gränsar till ghemme, ytterligare en DOCG. Precis som hos de mer berömda grannarna är det Nebbiolo som dominerar. Områdets mest välkända producent Travaglini är tillika en av de största med 42 hektar planterade vingårdar. De har, som ni kan se på bilden, en speciell flaska till sina viner, som sägs vara designad för att den ska vara lättare att hälla ur. Kvällen vin är 100% Nebbiolo och lagras 2 år på en blandning av barrique och botti. Dricks till boeuf bourguignon.

Transparent men rätt mörk färg med lite blekare kant. Doftar inte så mycket till att börja med, mest sura körsbär och lite mossa, men efter en stund mer, om än försiktig, frukt. Lite brödkryddor kommer oväntat in på ett hörn tillsammans med lite vanilj och menthol. I munnen ok syra men väl tunn kropp. Det känns snipigt. Tanninerna är rätt sträva och känns lite omogna. Frukten är bra men för finlemmad för att balansera upp övriga komponenter. Ett ok vin som gör sitt jobb men inga glädjeklockor ringer. Med lite lagring kan det nog bli bättre om frukten inte dör helt. 82 poäng

söndag 25 december 2011

2005 Thierry et Pascal Matrot Mersault


En vanlig sketen vardagskväll mol alena i ödemarken. Efter en dag där alltför mycket tid lagts på vinsurfande, där alltför många önskeinköpskorgar med en suck raderats, där samtliga olästa blogginlägg på min lista här på blogger skummats igenom, då är jag f-n i mig förtjänt av en flaska vin. Åtminstone intalar jag mig själv det när frestelsen plötsligt blir övermäktig. En snabb inventering i minikällaren. Det ska vara ett vin som inte smyger runt och är svårt, som inte tassar försiktigt på tå, inte knyter sig efter minsta sniff, inte är blygt och finlemmat. Dessutom ska det passa till den pasta med zuccini och skinka i gräddig sås som jag redan har på spisen. Det lämnar i stort sett bara ett alternativ; den enda vita bourgogne som jag har här norr om polcirkeln, alltså vinet i inläggstiteln. 

Korken ryker, en stabil baddare av god kvalité verkar det som. Sällan har jag sett en så solid barkbit. En skvätt av det ljust gyllene vinet (med grå blänk) i glaset och så första sniffen. Lite knutet är det så här 10 sekunder efter öppning, men i alla fall sunt. Ingen premox här. På bara några minuter blommar doften ut och utvecklar sig sedan fint under närmsta timmen. Först kommer lite rostat bröd följt av försiktig tropisk frukt som successivt förstärks. Snart ansluter rumstempererat smör, mandlar, nötter och en trevlig mineralitet. I munnen har vi frisk och fin syra som åtminstone initialt är lite skarp och grön i kanten men lugnar sig sedan. I munnen följer frukten samma mönster som i doften, det vill säga först knuten och sedan alltmer generös. Kanske går det här mer mot citrus än i doften. Redan från början finns rostade och oljigt smöriga toner med, speciellt i eftersmaken, som är föredömligt lång och utvecklar en mycket trevlig mineralisk, citronsur-söt karaktär med lätt rökiga inslag. Yummy! Nu har jag inget att jämföra med och det var en stund sedan jag drack vit bourgogne (det har varit riesling för hela slanten) men det här smakar helt enkelt sabla gott. Ett generöst och rejält vin utan krusiduller, precis vad jag önskade mig! Inte på samma nivå som Bonneau du Martrays Corton Carlemagne men så kostar det också bara en tredjedel så mycket. 90-91 poäng.


P.S. Jag sitter inte mol allena på juldagen. Det här var tidigare i veckan. D.S.

onsdag 21 december 2011

Nikka From the Barrel


Japanerna det här med whisky. Vad som för några år sedan var något av en hemlighet för de särskilt invigda är nu ett etablerat faktum. Tillverkningsmetoderna är med eller mindre copy-paste från skottland. Den japanska whiskyns fader, Masaka Taketsuru, kom från en familj med lång tradition av sakebryggning.  1918, vid 24 års ålder reste han till skottland för att studera kemi. När han efter tre år reste tillbaka till japan hade han hunnit få en gedigen insikt i whiskybränningens mysterier och dessutom hunnit gifta sig med en äkta skottska. Tillbaka i japan startar han tillsammans med en affärspartner destilleriet Yamazaki, men efter några år uppstår en konflikt och Taketsurur lämnar företaget och startar ett nytt destilleri lägre norrut. Det får namnet Yoichi. Dessa två destillerier är ursprunget till de två företag som fortfarande dominerar den japanska whiskymarknaden; Suntory och Nikka. 

Tillverkningen skiljer som sagt inte så mycket mot skotsk whisky, men lagringen har andra förutsättningar, då temperaturvariationen över året är mycket större i japan än i skottland. Det är osäkert om japansk whisky har någon speciell karaktär som kan sägas vara rent japansk. Någon enhetlig stil finns inte, tvärtom tillverkar man ett stort urval av stilar, ofta i samma destilleri. Möjligen kan man säga att whiskyn generellt tar åt sig mer smak från faten på grund av de stora temperaturvariationerna. I min erfarenhet är  lägstanivån väldigt hög och de bästa tappningarna hör definitivt till världseliten. 

Nikka From the Barrel är en blend av grain och maltwhisky från destillerierna Miagikyo och Yoichi. Lagring sker på first fill bourboncasks. Wiskyn har vunnit flera utmärkelser. Den säljs oftast på fyrkantiga 50cl flaskor. Priset är överkomligt, men den höga alkoholhalten , 51,4%, gör att det sticker iväg på systembolaget. Försök hitta den utomlands. 

Färgen är djupt gyllene. I doften får jag omedelbart intryck av smörkola och toffee, därefter russin och exotisk frukt. Här finns och nötter och en fin malt. Munkänslan är fet och oljig, och nästa omedelbart exploderar smakerna, framburna av den höga alkoholhalten. Här finns mer smör och vaniljtoffee, kombinerat med en tydlig kryddighet med inslag av ingefära och pepparkaka. Riktigt j-vla gott och maffigt! Finishen är varm, söt och smörig. Mot slutet smyger sig en liten bitter ton in. Den klart bästa blend jag druckit. En perfekt slamkrypare i en provning. 90 poäng.

söndag 18 december 2011

Trippeltomatsås


Trötta på krossade tomater på burk? Här får ni en riktigt smakrik och mustig tomatsås. Grundreceptet kan varieras, jag fräser till exempel ofta lite chili med löken för extra hetta. Zuccini, ärtor eller bönor funkar också bra. Basreceptet är som följer, cirka 4 portioner.

Trippeltomatsås
12 st cocktailtomater
4 st stora, mogna tomater
1 paket soltorkade tomater
1 msk tomatpuré
2-3 schalottenlökar
2-3 vitlöksklyftor
olja
salt
valfria örtkryddor


Fräs löken mjuk i olja på medelvärme i en gryta eller kastrull. Tillsätt vitlöken och fräs till också den är mjuk. Lägg i en rejäl matsked tomatpuré. Hacka de torkade tomaterna. Hacka de stora tomaterna. Lägg hacket i grytan tillsammans med cocktailtomaterna. Tillsätt ev. lite vatten. Salta försiktigt. Låt puttra under lock 10-15 minuter. Späd med vatten vid behov. Tillsätt mot slutet ev. lite örter. Oregano är min favorit för tillfället. Servera med nykokt pasta och riven parmesan. 



lördag 17 december 2011

2009 Markus Molitor Riesling Trocken


Vin nummer två i Molitor veritkalen blir årgång 2009. Några vänner har samlats i köket för att smäcka i sig några blandade smårätter; bruchetta med tomatchilli, tryffelomelett och en sallad på kål, äpplen och stekt korv för att stilla hungern i väntan på huvudrätten. Till detta dricks alltså ovan nämnda moselbarn. Vi får ett vin med frisk syra och hårda, ståliga mineraler. Skillnaden mot 2008 är uppenbar. Betydligt stramare. Den mogna frukten och lite söta blommigheten lyser med sin frånvaro. Har får vi istället en tysk soldat i sträng givakt med mängder av välpolerad metall och kalkgrus under fötterna. Jag trodde 09:orna skulle vara fruktiga med lite snällare syra (eller är jag ute och cyklar nu?). Ett mycket korrekt vin, som jag upplever som lite tråkigt. Är det maten (som väl inte är direkt vinvänlig, intrycket är dock samma både före och efter matintaget), årgången eller ett års mindre flaskmognad? Jag vill i vilket fall som helst tillbaka till den lekfulla '08:an! 84-85 poäng för kvällens vin. Ska bli intressant att se på 2010. Kommer syrorna vara over the top?

torsdag 15 december 2011

Mörk porter


Jag skriver sällan om öl och ärligt talat är det inte så ofta jag dricker öl över huvud taget. Ibland på fester och på krogen, men sällan annars, men det här ölet måste jag bara skriva några rader om. Upplevelsen är så.. så.. tja, vad ska man säga? Unik? Jag häller upp i ett lite större vitvinsglas från Hadeland Glassverk. Serien heter Odyssé och kan rekommenderas; bra, inte så dyrt och med livstids knusegaranti. Går ett glas sönder kan du hämta ut ett nytt mot uppvisande av foten med den inristade loggan. Över till den unika ölen; Sigtuna Höstporter. Färgen är mycket, mycket mörk, i stort sett svart. Doften bjuder på mörka toner av choklad och rostat kaffe. I munnen är det förstås matigt och mörkt men med en elegant, fruktig anstrykning som gör att det inte känns så tungt som man kunde väntat sig. Här finns också en del beska och brända toner, fint balanserande mot en lätt sötma. I like! Trots den påstådda elegansen är det här inte en öl man bälgar i sig flaska efter flaska. Själv tror jag till och med att jag helst delar en flaska med en god vän, en ruggigt höstig västkustkväll framför brasan.

onsdag 7 december 2011

2008 Markus Molitor Riesling Trocken


Markus Molitor håller till i Moseldalen och producerar en habil uppsättning viner. Sedan Markus tog över egendomen från sin far 1984 har kvalitén succesivt förbättrats och arealen ökat. Odlingarna omfattar nu hela 40 hektar, vilket gör egendomen till en av de största i Mosel. Några av de mest välkända lägena finns representerade, som till exempel Zeltinger Sonnenuhr, Zeltinger Schlossberg, Wehlener Sonnenuhr, Ürziger Würzgarten och Graacher Domprost. Riesling dominerar naturligtvis men man producerar också försvarliga mängder av Wiessburgunder och Spätburgunder.

Instegsvinet heter helt enkelt Riesling Trocken. Det kostar småslantar och smakar för det mesta riktigt bra. Senast jag var på vinmonopolet stod tre årgångar bredvid varandra i samma hylla. 2008, 2009 och 2010 fick alla följa med hem. Naturligtvis hade jag en härlig vertikal i åtanke, men med tanke på att jag sitter ensam uppe i den höga nord så har det inte blitt nått med de högflugna planerna. Det får bli en flaska åt gången och jämförelser i minnet. Vi börjar med äldsta flaskan, alltså 2008. Vinet har en fin, ljust gyllene färg med klara reflexer. Doften uppvisar redan en del mognad med en lätt nötighet, men domineras av lime, päron och fläder med diskret sötma och flintiga mineraler. Här finns också en honungsaktig blommighet som ytterligare bidrar till det lätt söta intrycket. Mycket trevligt, men fel årstid. Det här är ett sommarvin som ska njutas över en långlunch en ljummen julidag. Nåja, jag ska inte låta detta ligga vinet i fatet. I munnen medelhög syra (för tysk riesling alltså) som hunnit rundats av i kanterna, sötmogen frukt och oljiga mineraler. Det hela ger ett mycket behagligt intryck. Vinet lägger sig skönt tillrätta i munnen. Inte det mest finstämda och mineralvibrerande nervösa fullblod, utan mer en sammetslen, ständigt spinnande huskatt, men med klorna i behåll (i form av de ändå mycket närvarande mineralerna och syran). Det här är (trots allt) Mosel ut i fingerspetsarna, ursprunget är inte att ta miste på. Avslutet är långt, mineraliskt och lite sött. Fina fisken! 88 poäng.