tisdag 30 april 2013

AG:s och 2009 M&S Ogier d'Ampuis Côte-Rôtie

Ett besök i Stockholm tidigare i år för att glo på möbler och hänga med vänner inkluderade ett besök på köttpalatset AG:s, a.k.a Allmänna Galleriet. Hit går man inte om man vill äta fisk eller är vegetarian, även om det möjligen går att få in en död mört eller en sallad. Nej, nej! Kött, kött, kött och mera kött ska de va! Vi maxar ut köttorgien med en dignande mixbricka bestående av olika styckningsdetaljer och ursprung, som samtliga runt bordet får hugga in på. Det är visserligen klar skillnad i smak, om inte direkt i kvalité, på de olika bitarna, men i den allmänna huggsexan (en och annan hand är nära att bli spetsad) är det omöjligt att hålla reda vad som är vad. Gott är det i alla fall, men tillbehören är inte mycket att hurra för. Kanske är det inte därför man går hit, men lite bättre utbud än sallad, pommes och bakad potatis borde man kunna erbjuda, och om man inte kan eller vill det borde i så fall dessa tre alternativ hålla högre standard än de gör. Framför allt bör man spara på saltet på de friterade potatisstavarna! Vi tigger till oss stekta tomater också som är helt ok.

Kött e gött! 

Vinlistan är kul läsning. Här finns lite av varje i varierande prisklasser. Extra eloge för att man fått in rätt många intressanta viner i det annars gravt försummade mellansegmentet, dvs. de viner som kostar nånstans runt tusenlappen, +/- några hundralappar. Efter ett inledande glas champagne att skölja ned förrättens grodlår med går vitt vin i alla former bort. Valet faller på en nordrhônsk ungdom, 2009 M&S Ogier d'Ampuis Côte-Rôtie, som vinkyparen lovar är open for buisness. M&S står för Michel et Stéphane för de som undrar.


Vi får ett mörkt, opakt vin som sitter som en djupt lila, nästan svart klump i glaset. Dunster av mörk frukt slår upp ur glaset, med björnbär, kirch och violer. Här finns också rökt bacon och allmänt jävlar anamma. I munnen är det lite tamare med medelstor, mogen ungfrukt och medelhög syra. Inte så att det blir mjukt direkt men klart tillgängligt. Tanninerna är medel de med och balansen är ypperlig. Fin kryddighet med peppar och brända örter. Lätta ektoner men inte på något sätt störande, de bara ramar in helheten. I avslutet blir frukten något ljusare, syran lite mer påtaglig och, inte minst, mineralerna kommer fram på ett mycket trevligt sätt i en lång, sprakande svans. 92 poäng.

Ärketypisk nordrhônsk Syrah. Det blir inte mer Côte-Rôtie än så här. Ungt men som utlovats klart tillgängligt. Det känns inte heller som om det är på väg in i nån tunnel närmsta tiden, men det uttalandet finns det stor risk för att jag får äta upp. De rhônska tunnlarna kommer ofta plötsligt, och är långa och mörka.

söndag 28 april 2013

2010 Chanson Santenay


Den största glädjen kommer ofta när förväntningarna överträffas. Som när man trodde det skulle bli en usel dag på berget, och så spricker molnen upp, flatljuset försvinner  och pudret är perfekt, eller som när monteringen av IKEA möblerna går smärtfritt, eller som när vinet du egentligen inte hade så höga tankar om och mest öppnade för att du behövde något att hälla i din boef bourgignon visar sig vara årets kap. 

Domaine/Maison Chanson har jag bara druckit enstaka flaskor av innan. Vinerna har varit bra, de har presterat på ungefär förväntad nivå, kanske med ett litet plus i kanten. Jag har faktiskt köpt på mig lite 2009 och 2010 som ligger och väntar i England tills jag får bättre plats här hemma. Så när jag såg några 2010 Santenay på Vinmonopolets nyhetshylla för, med norska mått mätt, en spottstyver, fick en flaska följa med hem. Jag måste ju se om det ens är värt att skeppa hem lådorna jag har liggande. Det står endast Chanson på etiketten, så jag gissar att vinet är gjort på köpta druvor.

2010 Chanson Santenay är ljust och transparent. Man kan bara med en blick med rätt stor säkerhet pricka druvan. Första sniffen runt 10 sekunder efter öppnandet är lite knuten och bjuder på sjöbottenlera och lätt ekkrydda, men med bara ett par snurr på glaset och någon minuts väntan händer det saker. En otroligt charmerande, lätt parfymerad frukt slår upp ur glaset. Det är mest ljusa toner av hallon, jordgubbar och vinbär, men det finns ett stänk av mörkare kraft med också som blir tydligare med mer luftning. Här finns också härlig pinotkrydda, lätt tobak(!) och en släng av vaniljanstruken ek. I munnen fås en närmast perfekt balans mellan ungfrukt, medelhög syra och småsträva men fint integrerade tanniner. Avslutet har rejäl längd. Tanninerna och syran blir lite tydligare men lirar fint med en lekfull mineralitet. Frukten blir om något mer seriös, de mörka dragen kommer fram mer. Lämnar en känsla i munnen som är både silkig och sträv på samma gång. Man blir glad!

Vad ska man säga? Blint hade jag gissat på premier cru från en betydligt ädlare ursprung, kanske Volnay. Det finns lite av den silkighet som ofta förknippas med appellationen.  Lätt årets största överprestation och överraskning. Om ändå alla vinupplevelser var så här! 92-93 poäng. 



fredag 26 april 2013

2009 Villa Mangiacane Chianti Classico Riserva


Jag läser Decanter regelbundet. Jag tycker det är en bra tidning som ger ett internationellt perspektiv på vinvärlden. I varje nummer genomför de minst en större panelprovning med tre proffs från branchen (ibland fler) som provar igenom upp till något hundratal viner från samma område och oftast samma årgång. Det är allt från Australisk Chardonnay årgång 2009 till '02:or från Bourdeaux. I senaste nummret hade turen kommit till Chianti Classico Riserva från 2009. I topp på listan, tronande i ensamt majestät i "outstanding" kategorin (18,5/95 poäng eller högre i snitt) befann sig Villa Mangiacane med sin Chianti Classico Riserva. 

Jag har druckit en tidigare årgång av det här vinet en gång på restaurang i Florence. Vad jag minns var det mycket trevigt. En snabb sökning avslöjar att det faktiskt finns i beställningssortimentet på systembolaget för 209 spänn. Samplex står för importen.

Vinet dekanteras och får stå en halvtimme. Färgen är mörk. Doften initialt knuten, här var det inte mycket att hämta. Lite mörkfrukt som morrar nere på djupet och drag av källare. Vi väntar lite till och belönas med en tydligare, friskare frukt dominerad av de klassiska surkörsbären, som idag kommer i en mörk variant. Här finns också rostat kaffe, drag av trälåda och viss örtighet. Dragen går igen i munnen. Frukten är mogen men inte det minsta syltig, känslan är snarare stram.  Syran är tydlig men tanninerna rätt snälla. Tunga mineraler ligger som en klangbotten undertill. Jag skulle önska att de kom fram och lekte lite mer. Avslutet är medellångt.

Det är ett tydligt kvalitetsbygge vi har att göra med men det känns ännu oförlöst. Decanter hävdar att det är open for buisness och sätter drickfönstret från nu till 2022. Jag gillar lite mognad och tror jag föredrar att vänta några år innan jag hugger in på återstående flaskor. Här finns klar potential till förbättring. För mig 91 poäng nu med möjligthet att klättra upp ett par, tre snäpp.


onsdag 24 april 2013

Fiskekrogen och 1997 Vilmart et Cie Grand Cellier Rubis




Högtidsdag i familjekretsen. Efter en dag med lunch på Hotel Post, besök på Bachelors Club och beskådande av Helene Schjefbecks verk på Göteborgs Konstmuseum styr vi kosan mot Fiskekrogen på Lilla Torg. Restaurangen har länge hört till de bättre i Göteborg. Kanske tillhör den inte det absoluta toppskiktet, men man är uppe och nosar på de högsta nivåerna. Jag har ett tidigare besök under västen men det är över tio år sedan, så mina erfarenheter från den gången är väl inte så mycket värda så här en bit in på tiotalet. Man är som namnet diskret antyder fokuserad på fisk och sjömat. För att gästerna inte, på grund av till exempel bristande svenskakunskaper, ska kunna missa detta så har man monterat en enorm, gyllene hummer över entrén. 

S med partner har redan anlänt och vi slår oss ned vid bordet. Totalt är vi åtta personer. Strax får vi så menyer och vinlista. Det finns en klassisk avsmakningsmeny men de flesta i sällskapet går på en av de tre varianterna av skaldjursplatå. Någon väljer smörstekt marulk. Vi serveras bröd och en amusant i form av musselsoppa i en liten kopp innan huvudrätten kommer in på stora fat. Skaldjuren är bra, speciellt ostronen och hummern, men några av havskräftorna är väldigt mjöliga. Vi säger till och får nya. De som valt annat än skaldjur är också nöjda.


Vinlistan bjuder på en hel del godbitar. Fokus ligger på bubbel och vitt, av naturliga skäl, men man har ett ok sortiment av rött också. Prisnivån är ojämn, vissa flaskor känns helt klart överprisade, medan annat ligger på en acceptabel eller, i enstaka fall, billig nivå. Längst ner i en lång rad av champagner hittar jag 1997 Vilmart et Cie Grand Cellier Rubis och hajar omedelbart till. Har dom verkligen det vinet? 1997 var första årgången och till saken hör att endast 2000 flaskor producerades. Jag har förgäves tidigare försökt få tag på det utan att lyckas, efter att ha läst en del närmast lyriska omdömen. Priset är dessutom, om inte billigt så rätt skäligt, med ett påslag på runt 100% jämfört med den senaste årgången (2006). En sådan chans får inte försittas.


Vinkyparen kommer med flaskan, som visar sig vara den sista de har kvar. Den är som tur är i fint skick utan några defekter. Färgen är fantastisk! En djup laxrosa med starkt dragning mot orange. Vinet är på väg in i sin andra mognadsfas och doften bjuder, förutom mogna röda bär och aprikos, på mandelmassa, choklad, karamell och kaffe. Den utvecklas hela tiden och avslöjar nya nyanser på ett förföriskt vis, är både rik och intellektuell på samma gång, bjuder in till både njutning och analys. I munnen så en frisk, krämig mousse, kanske något mer tillbakadragen frukt men en bra syra och härlig komplexitet! Rik, kraftig stil med jordgubbar, grädde, kola och vit choklad. Det är bara så gott! Den klart bästa roséchampagne jag druckit och kanske den bästa champagnen över huvud taget. En riktig upplevelse. 96 poäng.


Vi dricker också en chablis, 2010 Billaud-Simon Chablis 1er cru Vaillons. Vinet serveras först alldeles för varmt, i stort sett rumstempererat. Jag skickar tillbaka det med instruktioner att kyla flaskan, men när den kommer tillbaka en stund senare är den fortfarande lite varm. Nåja, några grader kallare har den blivit och vi orkar inte vänta längre, så vinet hamnar i glasen. Här får vi en rik stil, vilket accentueras av den något höga serveringstemperaturen. Vinet känns nästan lite flabbigt. Doften bjuder på blommor, citrus, en del mineral, vanilj och lätt peppar. I munnen så en medelhög syra och tydliga ekinfluenser i form av vanilj, nötter och en smörig känsla. Fin frukt dock, mogen men med bra grepp. Tydliga mineraler och ett fint, medellångt, absolut torrt avslut. Hade varit kul att prova det under bättre förutsättningar. Ikväll blir det godkänt med 88 poäng.

Till sist något om servicen. Från att inledningsvis varit trevlig och effektiv blir den under kvällen alltmer sporadisk och ibland undrar vi nästan om de glömt bort oss. Vi får vänta länge på att beställa kaffe och dessert (det mesta är för sött, gå på Creme Brulée som är fin) och ännu längre på att betala. Till slut får jag resa mig och gå bort och säga till personalen, som verkar mer intresserad av att torka glas och städa än att se till sina gäster. Detta drar naturligtvis ner totalupplevelsen rejält och i kombination med de andra missarna, som alltför varmt vin och undermåliga kräftor, haltar det betänkligt. Det blir snålt med dricks och skärpning  behövs om Fiskekrogen ska kunna nämnas i samma andetag som Sjömagasinet, Thörnströms kök och Kock & Vin i framtiden. Den stora behållningen för kvällen blir champagnen. För ett sådant vin kan jag stå ut med lite dålig service. 

Tack alla som var med för sällskapet och speciellt H, som hade den goda smaken att fylla år så att vi fick anledning att samlas. Grattis än en gång!

fredag 19 april 2013

2007 Joh. Jos. Prüm Wehlener Sonnenuhr Kabinett


Johann Josef Prüm behöver väl ingen intruduktion? Vi kan nöja oss med att det är en av de absolut bästa producenterna i Mosel och istället fokusera lite på årgång. Tyskarna har verkligen haft tur sista decenniet. Senaste svaga årgången var väl 2000 som inte var så där super direkt. Sedan dess är det i stort sett bara säkra kort. Det är klart att de skiljer lite i karaktär, och 2006 var kanske lite svagare än övriga, men egentligen finns inga ursäkter för sub standard viner. Vilket år är bäst då? Ja, därom tvista di lärde. Det beror i mångt och mycket på vilken stil man gillar. 2007 är i alla fall alltid med i diskusionen. Vinerna anses som välbalanserade med mycket fin, mogen frukt, medium+ syra, bra mineraler och god lagringspotential, vilket stämmer bra in på de viner jag druckit. De sticker inte direkt  ut någonstans. De har inte den skyhöga '10 syran eller den stora, lite söta '09 frukten, utan det är just balansen som återkommer.

Wehlener Sonnenuhr anses som Joh. Jos. Prüms bästa kabinett och ligger ofta lite högre i pris än de andra. Stilen är den traditionella, det vill säga halvtorr. Dags att se vad det är i flaskan. 

Doften bjuder på petroleumtoner, äpplen, päron, lätt citrus och en tydlig mineralisk känsla. Efter en stund har diselångorna skingrats lite och en rätt försiktig blommighet tittar fram. I munnen så lite fetare frukt med persika och lite ananas i tillägg till ovanstående. Lagom sötma, elegant balanserad av syran. Bra mineraler, med skiffer, lite järn och en nästan sprudlande känsla i avslutet. Mycket fin! 91 poäng.


måndag 15 april 2013

NV Lanson Extra Age Brut


En helg i Stockholm. Boende på hotell med kära E. Romantik. Vi ankommer båda rätt sent och på vägen har jag på Gardemoen inhandlat en flaska skumpa. Vi beställer upp lite tilltugg till rummet och poppar korken!

Lanson Extra Age är ett relativt nytt tillskott till Lansons knippe champanger. Den skapades till firmans 250 års jubileum 2010. Vinet lagrat enligt uppgift minst 5 år innan lansering. Druvsammansättningen domineras av Pinot Noir som utgör 60%, resterande är Chardonnay. Varje cuvée är en mix av tre årgångar.

Doften är intensiv och  bjuder på rejält med jäst, bröd, apelsin och hallon, pinotdominansen är tydlig. Tyvärr finns också också en rätt oattraktiv yllefilt och en konstig, parfymerad blommighet, lite som diskmedel. I munnen får vi en helt ok mousse och mer av rödfrukten, som är rätt trevlig.  Syran är hög, som alltid hos Lanson, då vinerna inte genomgår malolaktisk jäsning. De första sekunderna i munnen är vinet helt ok, men snart kommer åter den läskiga parfymen och en nötighet som känns härsken på något sätt. I kombination med att frukten dör bort och syran blir väl skarp blir det till slut en rejäl dikeskörning. Det mesta av innehållet blir kvar i flaskan. 78 poäng.

Nej, det här var verkligen inte vår melodi. Extra Age har fått rätt bra omdömen runt om på nätet och av proffsen. Frågan är om den senaste batchen är sämre än tidigare, om flaskan var dålig eller om det helt enkelt inte är vår typ av vin.

lördag 13 april 2013

2009 GVS Schachenmann Eisenhalder Pinot Noir Alte Rebe


Schweizisk Pinot Noir har gott rykte, men det är mycket sällan man träffar på vinerna utanför landets gränser. Den inhemska marknaden slukar i stort sett allt och priserna är rätt högt satta. Men då mig närstående personer nyligen semestrat i bank, choklad, klock och alpparadiset bjuds nu en möjlighet. Några surt förvärvade flaskor letade sig ned i resväskorna och nådde kalla norden.

Producenten Schachenmann vet jag ingenting om från tidigare. En snabb sökning avslöjar inte mycket och hemsidan är något svårtydd, min skoltyska till trots. Det verkar röra sig om någon form av negociantverksamhet med kontrakterade odlare. Vingården för det aktuella vinet heter Siblingen Eisenhalder och är enligt producentens hemsida en av de bästa vingårdarna i östra delen av landet. Huruvida detta stämmer eller vad det innebär har jag ingen aning om. Är månne de västra delarna bättre? Eller sämre? Jag orkar inte lägga mer tid på sökningar men inhämtar ytterligare en gnutta information från hemsidan: druvorna kommer från stockar med en ålder på minst 30 år. Uppfostring i  gamla ekfat modell större. 

2009 GVS Schachenmann Eisenhalder Pinot Noir Alte Rebe uppvisar en rätt kompakt, mörk färg. Doften är generös med massor av frukt. Det känns inte direkt som ett svalt bergsvin, men 2009 var kanske varmt också i Schweiz? Frukten är i alla fall av god kvalité med hallon, lite björnbär, mogna jordgubbar och moreller. En härlig kompott! Här finns också en lätt ekkrydda. I munnen så mer av frukten, som är det klart dominerande inslaget. Balansen är dock fin och intrycket elegant. Jämfört med doften en lite svalare känsla, med pigg syra och lätt sprittiga mineraler. Tanninerna är försiktiga och ger bara lite lätt stötta och ryggrad. Den medellånga avslutet är ljust bärigt med en liten bitter ton. 

Inte illa alls, riktigt gott i en rättfram, frisk stil. Inte så stort djup eller struktur, men mycket fin frukt, fint balanserad av syran. Ger omedelbar njutning. Rekommenderas! 89 poäng.

torsdag 11 april 2013

2007 G.D. Vajra Barolo Albe


G.D Vajra är en favorit som återkommer med jämna mellanrum, både i glaset och här på bloggen. För inte alltför länge sedan inhandlades några '07:or, bland annat Barolo Bricco delle Viole som jag har höga förhoppningar på efter adekvat lagring. Något billigare och enligt ryktet mer omedelbart tillgänglig är Barolo Albe, som jag också lagt vantarna på. Varför inte testa en flaska?

2007 G.D. Vajra Barolo Albe uppvisar en mycket trevlig näsa med mogen frukt, en del blommiga inslag och lätt dammig känsla. I munnen väl balanserat med medelstor kropp och generös frukt med plommon och körsbär samt ljusare inslag av tranbär, lingon och hallon. Väl integrerade tanniner och medelhög syra ger trots allt ett rätt elegant intryck.  Lite hetta i avslutet som också uppvisar järniga mineraler och en lätt rönnbärsbeska.

Skulle önska mer djup och komplexitet, men det kommer kanske mer av den varan (åtminstone det sistnämnda) med ålder. Sammantaget en trevlig, modern Barolo som är lätt att gilla och går helt utmärkt att dricka redan nu, men ge det en tur i karaffen först. 90-91 poäng.

måndag 1 april 2013

2005 Chateau Musar på Lofoten


Skidåkning på Lofoten tillhör en av de upplevelser man inte får missa här i livet. Upp mot 1000 meter höga toppar, omflutna av hav. Vädret är visserligen kroniskt instabilt, men när man lyckas tajma nyfallen snö, sol och inte alltför mycket vind är det magiskt. Antalet liftar är mycket begränsat, så här är det apostlahästarna som gäller om man vill åt de stora upplevelserna. Känslan när man väl står där uppe på toppen väger dock upp både svett och skavsår med råge, och då har man ändå det bästa kvar - åket ner!

Skidåkare är hungriga varelser. På kvällen lagar jag en gammal favorit - lammelår provencal. Ett rejält lammelår får gå i ugnen på 150 grader under ett täcke av brödsmulor, olivolja, vitlök och citron till en innertemperatur på drygt 60 grader. Ugnsbakade tomater och potatisgratäng till. Riktig goffa-mat men med ett uns förfining.


Finare Vinare skrev nyligen i relativt positiva ordalag om 2005 Chateau Musar så när flaskorna stirrade ned på mig från översta hyllan på vinmonopolet behövde jag inte tänka länge. Jag har druckit Musar tidigare, men det var i min gröna ungdom när pappa bjöd på en flaska eller två till någon middag och den knappt vuxna sonen också fick smaka. Jag har alltså ingen aning om vad som egentligen väntar. 

Vinet har en tät, rubinröd färg, nästan helt opak. Doften, initialt något volatil, är rätt intensiv med mognande, sötaktig frukt åt det mörkare hållet, lätt läder, lakrits, kryddlåda och jord. Generös och öppen, riktigt fin med bra balans. I munnen en härligt mjuk, mycket mogen silkigt frukt som känns något ljusare än i doften. En lätt örtighet och en hint av citronskal på kanten. Snälla tanniner, medelhög syra och mineral. Det känns väldigt mycket medelhavet - ett varmt och vänligt vin från citronlundarnas rike. Avslutet stramar upp sig lite, mineralerna blir tydligare.

Jag förstår varför Musar en gång uppnådde ryktbarhet. Varför samma rykte blivit något skamfilat på sistone är, utgående från kvällens vin, svårare att fatta, men ska man tro press, bloggare och cellartracker varierar kvalitén helt enkelt, alternativt är det här ett av de viner som delar vinvärlden i två läger, där det för en gångs skull är ok att tycka olika. Det är faktiskt uppfriskande. Alltför ofta råder mer eller mindre strikt konsensus, man ser sällan någon som sågar en DRC, en Lafite eller en Conterno. Musar's 2005:a är i alla fall ett härligt vin i gammaldags, supercharmig stil. Har ni inte testat Musar tidigare så verkar det här vara en bra årgång att starta med. 91 poäng.