tisdag 25 oktober 2011

Terrenos Vinotek


Ett trevligt ställe i huvudstaden där man kan prova vin och få sig en matbit om man är hungrig. Kvällen viks åt den förstnämnda aktiviteten då matintaget redan är avklarat. Här följer några korta notiser.

2009 Terreno Pinot Nero
Hallonsaft med lagerblad. Sträv och ogin. Ingen hit. 76 poäng.

2009 Havana Hills Wine, The Fig
Sauvignon Blanc från sydafrika, kan det va nått? Doften är druvtypisk men knuten och ung. Nässlor, krusbär, blommor. I munnen lätt med mer av samma sak som i doften. Kan jag också ana lite fikon? Ok, men inte mer. 82 poäng.


2010 Birichino Malvasia
Från det soliga kaliforninen. Doften bjuder på päron och söt fläder. Lite väl inställsam. I munnen dock stramare än vänta med bra syra. Lätt i stilen med finstämd mineralitet. Ett riktigt sommarvin för bersån. 84 poäng.

2010 Hunky Dory
Sauvignon Blanc från Marlborough. Mycket typisk doft med massor av svartvinbärsblad och krusbär. Smaken är lätt och frisk med rätt pigg syra. Åter svarta vinbär och krusbär, kompletterat med en del lime, sparris och lätt mineral. Inte illa. 85 poäng


2005 Dominus
Mörk färg. Ung och knuten. Cassislikör i näsan med toner av svamp och undervegetation. Smaken bjuder på rejält med frukt som drar lite åt likörhållet. Mjuk känsla initialt men stramar sedan upp sig lite. Något bittra tanniner. Blir tunn mot slutet men har en lång eftersmak dominerad av kaffe och mörk choklad. 87-88 poäng.


2009 Anne Gros & Jean Paul Tollot Minervois Les Fontanilles
Spännande med två klassiska bourgogneproducenter på vift. Första årgången var 2008. Grenache, Syrah, Cinsaut och Carignan i ungefär lika delar. Friskt men med en hel del mörkare inslag av tobak, svrta vinbär, lagerblad och kaffe. Något märklig men inte illa. I smaken samma historia med bra frukt och en medelfyllig kropp kompletterad med en hel del mörka toner som ovan och mjuka tanniner. Fin balans. Medellångt avslut. 89 poäng.


2008 Ridge Montebello Chardonnay
I doften bränt smör, kola och kaprifol blandat med en fin nötighet. Bra syra som väger upp den rätt generösa frukten. Rök, hasselnötter och smör men trots yppigheten inte tungfotad. Långt avslut. Härligt! 89-90 poäng.


1995 Latour à Pomerol
I näsan härliga svarta vinbär, både bär och blad. Cederträ, lite kryddighet, peppar och en mycket lätt ton av chark. Smaken är lättare med frisk frukt och medelhög syra. Fin, elegant munkänsla, bra mineral och mjuka, finpolerade tanniner som musklar upp sig lite mer efter en stund i munnen. Jordig mineralisk finish. Kvällen bästa! 90-91 poäng.


fredag 21 oktober 2011

Taittinger Prelude


Taittinger är ett av de stora champagnehusen och har en intressant historia. Dess ursprung kan spåras tillbaka till tidigt 1700-tal, närmare bestämt 1734, då en man vid namn Jaques Fourneaux grundade det familjeföretag som ett par hundra år senare, 1932, köptes av Pierre Taittinger och då bytte namn. Pierre drog nytta av den stora depressionen och köpte inte bara bolaget utan också stora vingårdsarealer. Man tog sig sedan genom andra världskriget relativt oskadda, affärerna fortsatte att blomstra och inkluderade ett flertal verksamheter i lyxsegmentet vid sidan av champagneproduktion. Genom att driva huset under ett gemensamt bolag där familjemedlemmarna ägde andelar, lyckades man hålla ihop ända till 2005 då amerikanska Starwood Capital köpte hela klabbet. De var dock mest intresserade av att stycka upp och sälja av delarna och redan året efter kunde Pierre Taittingers sonson Emmanuel Taittinger med hjälp av Credit Agricole köpa tillbaka champagnehuset. 2007 köpte familjen Taittinger ut merparten av Credit Agricoles andel för att försäkra sig om  kontrollen av företaget. 

Husets line-up motsvarar ungefär vad man förväntar sig av ett större champagnehus. Non-vintage cuvéerna inkluderar Brut Réserve, Brut Prestige Rosé, Demi-Sec och specialcuvéerna Prélude, Nocturne och Les Folies de la Marquetterie. Årgångsvinerna utgörs av Brut Millésimé och prestigecuvéen Comtes de Champagnes Blanc de Blancs som också kommer i en rosa variant, fyndigt nog kallad Comtes de Champagne Rosé.

Taittinger Prélude är en cuvée gjord på lika delar Pinot Noir och Chardonay från grand cru lägen i Montage de Reims respektive Cotes de Blanc. Efter buteljeringen vilar vinet 5 år på jästfällningen. Dosage på 10 gram socker per liter. Doften är fyllig, med blommor, rostat bröd, äpplen och persika. Moussen är lite försiktigt och mycket len med små bubblor och krämig känsla. Initialt kommer en hel del citrus och syra men snart lämnas plats åt en fylligare karaktär med härliga pinotinslag av röda bär, honung och rostade nötter. Lång, elegant finish med en del mineral. En utmärkt champagne som säkert står upp för sig tillsammans med mat. Vi drack den dock utan något tilltugg och det var gott ändå. 91 poäng.

torsdag 20 oktober 2011

Brasserie Le Rouge, Stockholm


En helg i den kungliga huvudstaden är avklarad. Här följer en rapport från en av höjdpunkterna: Brasserie Le Rouge. Restaurangen ingår i F12 gruppen som driv av Danyel Couet och Melker Andersson. Från början satsade man på gourmetkonceptet fullt ut med avsmakningsmeny och allt, men i finanskrisens spår fick man sänka ambitionen något och det var också då Brasserie sköts in framför Le Rouge. Det väl genomarbetade temat behöll man dock. Restaurangen ligger i några källarvalv i gamla stan och inredningen för verkligen tankarna till sekelskiftets Paris med sin röda sammet och många detaljer. De vita dukarna lyser dock med sin frånvaro, borden är istället klädda i någon form av vitt konstläder/galon vilket känns lite... tja, vad ska man säga? "B"? Stämningen är ändå på det hela taget mysig och ombonad med en lite dekadent touch.

Menyn är inte alltför omfattande men väl genomtänkt. Här finns något för alla i flera prisklasser. En hel hummer för nästan fyrahundra spänn, eller dagens rätt, varierad beroende på veckodag, för knappt tvåhundra? Här finns också ett förhållandevis stort utbud av aptitretare och förrätter, till exempel Huîtres-Fines de Normadie ( ostron, 25 kronor/styck), Steak Tartare Minute och Chevre Gratine. Vinlistan består av några tätskrivna ark. Priset för en flaska börjar på 550 kronor och sluttar sedan brant uppåt. Champagne, Bordeaux och Bourgogne utgör lejonparten,  i övrigt finns en del rött från rhone och spridda skurar från andra ursprung. Topparna utgörs av Domaine Romanee-Conti och Chateau Haut Brion. En hel del viner erbjuds på glas.

Ätna ostron
Vi inleder med en kort väntan i baren och varsin Bellini. Lite mycket aprikos för min smak men god ändå. Väl vid bordet tar det en stund innan vi kan bestämma oss för vad vi vill äta. Det blir blandad kompott. De tre ovan nämnda förätterna inleder. De kommer mycket snyggt presenterade och smakar lika bra som det ser ut. Ostronen är föredömligt små och mycket eleganta och lätta i stilen. Mumma! Vi sköljer ner härligheterna med champagne, vad annars. Pol Roger Pure gör jobbet alldeles utmärkt. En cuvee på alla tre druvsorterna i lika delar och zero dosage blir till en riktig matchampagne med massor av äpplen, mycket rostat bröd, härliga toner av persika, jordgubbar och en del smör. Hög syra, stor mousse och torr som fnöske. Mums-filli-baba! 90-91 poäng.


Vi får in våra huvudrätter. Plateau de Grillande visar sig vara lite av varje från grillen, både kött och en del grönsaker, i mycket riklig mängd. Tillräckligt för två i princip och utmärkt tillagat. Kanske kunde man önskat sig en liten grönsallad till. Hamburger Rossini är en burgare med anklever, tryffel, syltad lök och äppelsallad. Hamburgaren är föredömligt rosa på insidan. Gott och mäktigt. Havsabbore, kyckling och kungsflundra i olika varianter landar framför övriga middagsgäster och av döma av kommentarerna smakar även de helt utmärkt. Vi tar in en flaska vin till; 2007 Domaine du Grand Tinel Chateauneuf du Pape. Ett mörkt men transparent vin med en fyllig, fruktdriven doft. En del inslag av chark, pinje, mint och mineral. Känns mycket frisk. I munnen massor av Grenachefrukt (80 procent av druvmaterialet är Grenache). En fin kryddighet och muka tanniner kombineras med en medelstor, elegant kropp. Intrycket blir lite schizofrent med den intensiva frukten parad med en så pass finlemmad karaktär. Balansen är trots detta oklanderlig och avslutet är föredömligt långt och mineraliskt. 91-92 poäng. Till kycklingen dricks 2009 Joseph Burrier Bourgogne Rouge "Memoire de Terroir". En utmärkt standardbourgogne med den generösa '09 frukten. Fiskätarna dricker vitt i form av 2007 Joseph Roty Bourgogne Blanc. Jag får smaka en sipp. Gott med rätt stor kropp och bra struktur. Nötter, smör och frisk syra är de omedelbara intrycken, så mycket mer får jag inte med mig.


Nu står magen i fyra hörn men lite efterrätt ska ner också. Husets Grand Dessert är ett helt fat med smakbitar  som måste provas. Även creme brulée och chokladfondant beställs. Allt är till belåtenhet och vi sköljer ner det hela med ett gäng söta viner från Coteaux de Layon och Banyuls, men nu har jag kommit till det stadie där anteckningar sällan förs på något strukturerat sätt och minnet också börjar bli opålitligt. Goda var de i alla fall.

Efterrättskavalkad
Det ska mycket till för att man ska gå hungrig från Brasserie Le Rouge. Maten är inte av det lättare slaget, och portionerna är väl tilltagna. Kvalitén är genomgående hög på maten, även om man kanske inte får så många poäng för innovation, men det är heller inte ambitionen. Servicen är mycket bra, ända tills vi får en ny servitris som tar hand om vinerna till desserten. En av oss påpekar att vinet luktar märkligt och att det kanske kan bero på rester av diskmedel i glaset, eftersom det andra glaset med samma vin luktar bättre. Servitrisen tar då glaset, luktar och förkunnar myndigt att hon inte kan känna något konstigt. För mig är det ett praktexempel på hur man INTE ska behandla sina gäster. I  den här typen av situationer spelar det ingen roll om glaset var dåligt sköljt eller inte. Personalen ska beklaga och omedelbart hämta ett nytt glas. Att i stället hantera situationen som beskrivits ovan innebär ett ifrågasättande av gästens omdöme och bidrar inte till att gästen känner sig väl omhändertagen. Nåja, vi fick ett nytt glas, och det här var enda missen vad gäller servicen. Det blir väl godkänt för Brasserie Le Rouge. Vill man ha traditionell franskinspirerad mat kan Brasserie Le Rouge leverera.

Tack E, M, L och B-M för en mycket trevlig kväll.


lördag 15 oktober 2011

2007 La Spinetta Langhe Nebbiolo


La Spinetta behöver väl ingen längre introduktion. Modern kultproducent från Piemonte får räcka. Den intresserade kan läsa mer på deras egen hemsida la-spinetta.com. 2007 Langhe Nebbiolo släpptes på systembolaget 2009 och bloggades rätt friskt när det begav sig. På vinmonopolet i Norge går den att inhandla i skrivande stund, lite dyrare visserligen (225 NOK nu mot 209 SEK 2009.) men så får man ju två års flasklagring på köpet, plus att man slipper köer och slagsmål vid nyhetshyllan (man kan till och med beställa hem sina flaskor från e-butiken), så det känns helt ok. Vinet dricks under två kvällar, första kvällen till fårikål och dagen efter till ytterfilé med buljongkokta puylinser smaksatta med citron och vitlök. 

Mörkt transparent rubinröd färg. Doften sitter som en smäck redan från början. Frukten är intensiv med mängder av krossade hallon blandade med en skvätt svartvinbärslikör och torkade tranbär. Typiciteten är det inget fel på; rosor, violer, lätt örtighet, en del mineraler, lakrits och så vidare i en härlig nebbiolokavalkad. Lite pinjenötter hittar in också. Riktigt j-vla snyggt helt enkelt, även om det fortfarande känns rätt ungt. Frukten är det klart dominerande inslaget båda dagarna, även om den dämpats något efter en natt i kylen. I munnen är det i mångt och mycket samma visa och funkar kanske inte lika strålande som i doften, men gott är det ändå. Bra struktur och relativt fyllig kropp. Mjuk och inbjudande karaktär med avrundade tanniner. Det känns mer utvecklat än i doften men syrorna lever ännu och balansen är riktigt fin. Lite alkoholvärme mot slutet och en medellång, mineralisk eftersmak strösslad med lakritsspån.

Det här är inte den elegantaste nebban i hyllan utan får snarare sägas vara ett riktigt hedonistvin i den moderna skolan. Det går inte över styr, druvans inneboende egenskaper hindrar syltig dikeskörning men den som söker rejält motstånd och elegans i klassisk stil får leta vidare. Vill man däremot luta sig tillbaka, slappna av och bara njuta av ett vin som funkar lika bra för sig själv som till risotton eller köttbiten passar det här alldeles utmärkt. 89-90 poäng.

Tidigare omdömen hittar ni bland annat hos FinareVinare, Italienska Viner och Billigt Vin.

torsdag 13 oktober 2011

Fårikål


De flesta matklassiker, som paella, boeuf bourgignon och bouillabaisse kommer i ett otal varianter med små och ibland stora skillnader mellan ingredienser och tilllagningsmetoder. Norges nationalrätt fårikål finns däremot i princip bara i en version. Kanske beror det på att den är löjligt enkel och att det därmed är svårt att variera ingredienserna. En snabb sökning på nätet avslöjar att den största stridsfrågan är om det ska vara svartpeppar eller allehånde, dvs. kryddpeppar i grytan. Nu har jag inte gjort någon ordentlig research och får kanske på pälsen för det här påståendet, men jag har tyckt mig märka att norrmännen är utpräglade traditionalister när det gäller det mesta, också mat, och därmed inte alltför begivna på att experimentera i köket, i synnerhet inte med en sådan urgammal, hävdvunnen rätt som fårikål. Och de har sina skäl; i förhållande till den arbetsinsats som krävs vid tillagningen blir resultatet väldigt bra.

Den här tiden på året svämmar butikerna i Norge över av lamkött.  Erbjudanden om fårikålkött och lammelår till, med norska mått mätt, vrakpris står som spön i baken. Det har naturligtvis med saueslakten att göra. Norges bönder låter sina sauer, alltså får, gå lösa uppe på fjellet  hela sommaren (de utgör ofta en trafikfara, och lagstiftningen är dessutom utformad så att den som inte vill ha får i sin trädgård eller på sitt fält själv är ansvarig för att stängsla in sina ägor) och på hösten drivs de ned till ladan igen, där en stor andel snart får sätta livet till för att tillfredställa det uppdämda norska fårikål behovet.


Fårikål - ingredienser till 4 personer
Lamm/får kött på ben från valda "sämre" styckningsdeltaljer, som bog och slagsida, cirka 1,5kg
Ett stort vitkålshuvud
Svartpeppar eller kryddpeppar. Hel, cirka 2 matskedar
Vatten, 2-4 dl
Salt, cirka 1/2 matsked.

Efter att ha packat upp ingredienserna på köksbänken under förberedelserna inser jag att de omöjligt får plats i det futtiga lilla kokkärl jag har tänkt använda. Det blir att göra två satser, och varför inte då passa på att variera sig lite. En klassisk smaksättning till lamm är ju vitlök, citron och rosmarin. Det åker med i gryta nummer ett, medan gryta nummer två blir helt traditionell. Tillagningen är så enkel den kan bli.

Skär kålen grovt, lammet likaså om det inte redan är gjort. Varva allt i en gryta, kött i första lagret med fetaste sidan ned. Häll på vattnet och koka minst 3 timmar. Vattnet ska bara vara några centimeter på botten så att allt blir ångkokt. Kolla då och då så att det inte går torrt och fyll på med mer vatten om nivån börjar bli låg. Smaka av sältan mot slutet. Ät med kokt potatis. Öl eller ett lättare rödvin passar bra till.





Hur faller domen? Trad-fårikål eller den "nyskapande" kryddvarianten? Eftersom jag jobbar i Norge för tillfället är det knappt att jag törs säga det, men den kryddade varianten var klart bäst. Blir jag utvisad nu?

torsdag 6 oktober 2011

2008 Dandelion Vineyards Wishing Clock of the Adelaide Hills


Långt krångligt namn på ett vin. Säljer det bättre mån tro? Det rör sig i alla fall om Sauvignon Blanc från down under. Dandelion Vineyards har jag stött på tidigare och de gjorde ju bra ifrån sig. Dandelion Vineyards startades 2007 av Elena Brooks som driver det tillsammans med maken Zar och partners in crime Stefka Ganeva, Carl Lindner och Brad Rey. De har fått en del uppmärksamhet för sina eleganta och välgjorda viner vilka ligger helt rätt i den rådande trenden mot svalt och elegant. Man har både egna vingårdar och köper in frukt. En målmedveten strategi är att leta upp och använda sig av gamla stockar för att nå högre kvalité. De flesta lägen vinifieras separat. Det nu aktuella vinet har fått i sammanhanget och för priset monstruösa 96 poäng av James Halliday. Lever det upp till detta? Vinet drick till "Norges beste reker"!

En attraktiv, blekt gyllene färg med gröna stänk. Doften är inte illa. Rätt så fyllig och mycket druvtypisk. Sauvignon Blanc tillhör i och för sig de druvor som är absolut lättast att känna igen. Det går nästan inte att missa. Här finns hela paletten av kiwi, citrus, krusbär och lite grönt, men med mer inslag av tropisk frukt än vanligt och alltså rätt så fyllig. I munnen nästan lite söt känsla, jag kunde önskat mer friskhet och lite högre syra. Trevlig frukt med ännu tydligare exotiska inslag. Passionsfrukt, syrlig mango och kryddor. Den lilla sötman parerar räkorna fint så det blir en bra matchning med maten. Avslutet är medellångt.

En helt godkänd, ja riktigt bra Sauvignon, men någon jubelklingande 96-poängare är det inte i min mun. De 87 poäng som Lisa Perotti-Brown på Wine Advocate gav för årgång 2010 känns närmare sanningen för mig. Jag kan vara lite generös och slänga in en pinne till - 88 poäng.

Informativ baksida

tisdag 4 oktober 2011

2009 Fenocchio Terraverga


Fenocchio verkar ha ett speciellt förhållande till den norska marknaden, man har till och med producerat en special edition om 1200 flaskor i form av Terraverga, en Langhe Rosso från 2009. På baksidan anges att "Denne vinen er resultatet av vennskapen mellom den tradisjonelle vinprodusenten Alberto Fenocchio og mat -og vin entusiastene Klaus Hagerup og Bibbi Börresen." Detta skådespelar/konstnärspar, som för övrigt är äkta makar, ligger bland annat bakom ett par böcker om italiensk mat och vin kultur och ses och hörs en del i mat-norge och vinet släpptes vad jag förstår som en promotion av deras senaste bokprojekt. Vinet är en mix av Nebbiolo, Barbera och den mer okända Pelaverga. Vilka proportionerna är har jag inte lyckats luska reda på.

Vi möter ett vin med medeltät röd färg med blå stick. Doften ger en knuten, lite dammig känsla. Ingen fruktkvast ur glaset direkt. Jag hittar lätt parfymerade rosentoner och hallonlikör. Kanske en hint av ek också. Första klunken avslöjar mer frukt än doften skvallrar om. Den är mest av det ljusröda slaget och hamnar efter en liten stund i skuggan av dovare inslag av ek och torkade örter. Här finns också en hel del värme som hade behövt en större kropp att gömma sig i. Det blir tunt och alkoholanstruket efter några klunkar, lite som uppspritad saft. Det låter kanske eländigt med är inte så illa ändå om man inte förväntar sig stordåd. Vinet funkar bra till mat och håller sig från syltträsket, vilket brukar vara mina två grundkrav, så det blir godkänt. 83 poäng.

lördag 1 oktober 2011

Bordeaux 1989

I Bordeaux är årgången viktig, mycket viktigt, troligen mer så än i någon annan vinregion. Priserna för samma vin kan för en bra årgång vara flerdubbelt högre än för en dålig. Tidigare var detta kanske motiverat, då årgångens inverkan på vinets kvalité var stor, men nuförtiden görs bra viner även mediokra år sägs det, eller så har det helt enkelt inte förekommit några katastrofår på länge; serien '91, '92, '93 var väl de senaste riktig dåliga årgångarna. 1989 anses som en bra årgång. Inte exceptionell men god. Det var ett varmt, soligt och torrt år, det vara bara april som var lite kallare än normalt. Vinerna blev mjuka med fyllig frukt och god lagringspotential och många av dem bör vara på toppen av sin mognadskurva nu.  Min käre far köpte på sig lite viner en primeur när det begav sig och nu är han generös nog att dela med sig. Två flaskor står på bordet, inga cru classé men habila producenter ändå. Det rör sig om Chateaux Chasse-Spleen från Moulis och Chateau Terrey-Gros-Caillou som är en St. Julien cru bourgeoise. Vinerna dricks till tilltugg i form av ost och charketurier.


1989  Chateau Terrey-Gros-Caillou
Ett relativt okänt slott som anses höra till de bättre cru bourgeoise i St. Julien. Man har 15 hektar vingårdar utanför Beychevelle. Korken går av vid öppnandet men stupen går lätt att lirka ut. Färgen är rubinröd, lätt transparent. Doften är knuten och ger inte mycket i början, men efter hand kommer diskret, mörk frukt, lite tobak, träspån och blyerts. I munnen ett i högsta grad levande vin. Lite gles frukt men pigg syra och klistriga tanniner med bra grepp. Ett utmärkt matvin. 88 poäng.


1989 Chateaux Chasse-Spleen
Ett stort slott med 100 hektar vingård som räknas bland de bästa producenterna i Moulis. Letar man efter habil bordeaux som inte kostar skjortan är det här ofta ett bra ställe att börja på. 1989 anses som en speciellt lyckad årgång för det här vinet. I glaset får vi ett för åldern rätt mörkt rubinfärgat vin med en smal tegelkant. Doften är intensiv och närmast arketypisk för åldrad bordeaux. Vi kan plocka fram alla de gamla klychorna: svettig häst, sadelkammare, yllefilt, tobak, svamp och så vidare. Mest dominerande är nog de lätt ruttnande svarta vinbären. Härligt! Tyvärr går det utför när vi smakar. Frukten är på plats, om än något gles, och det är bra grepp i tanninerna fortfarande, men syran är nästan helt borta och det hela ger ett platt intryck. Lagringsförhållandena har varit varierande och den här flaskan är kanske lite värmeskadad. Den lätt mineraliska finishen är ändå rätt trevlig men doften är den stora behållningen här. 88 poäng.

Dött lopp mellan vinerna poängmässigt alltså. Den underliggande kvalitén är nog bättre hos Chasse-Spleen, jag tror inte den här flaskan visade vinets fulla potential. Terrey-Gros-Caillou presterade däremot sannolikt så bra det kunde.