lördag 30 juli 2011

Schäfer-Fröhlich x 2


Middagen går i tysk stil. Snabbsyrad kål, fläsk i form av panerade nackkotletter och en grön sallad. Enkelt  att tillaga med rena smaker och inslag av syra. Vad annat kan man dricka till detta än riesling? Schäfer-Frölich håller till i Nahe och har de senaste tio åren etablerat sig som en av de mest pålitliga producenterna i området. Visserligen har man jäst druvsaft sedan slutet av 1800-talet men det är först med senaste generationen i form av Tim Fröhlich som man nått de högre kvalitetsnivåerna. Han tog över ansvaret i källaren från årgång 1995 och har tagit huset till den absoluta eliten i Nahe, i hård konkurrens med etablerade stjärnor som Diel och Dönnhof.

2007 Bockenauer Felseneck Trocken håller hela 13% AVB. I glaset ljust gyllene med gröna blänk. Öppet och generöst med gyllene frukt. Äpple, päron och blommande kaprifol blandat med lätt gummi och petroleum. I munnen först den lätt söta frukten ytterst på tungan och sedan rök, mängder av mineral och en oljig känsla. Syran finns där men släpper fram frukten och smakerna till en komplex och nästan slösande generös helhet. Långt, lätt rökigt avslut. 92 poäng.

2008 Riesling Trocken håller 12% ABV. Ljust gulgrönn färg. Blommigt och lätt mineraliskt i doften med inslag av gröna äpplen. I munnen pärlande med hög syra och lätt, glad frukt med godiskaraktär. Sommrig känsla med fin balans. Torrare känsla än i vinet ovan och inte alls lika komplext, men mycket drickvänligt. Lite kort avslut. 86 poäng.

Mycket trevliga viner. Schäfer-Fröhlich förtjänar verkligen sitt goda rykte. Bockenauer Felseneck är årets bästa riesling so far, och faktiskt årets tredje bästa vita vin, endast slagen av L'Orée och Silex.

fredag 29 juli 2011

2007 Castello di Uzzano Chianti Classico


Mer italiensk! Det blir ytterligare en chianti, nu från det utmärkta året 2007. Producenten Castello di Uzzano är liksom Villa Cafaggio baserade i Greve in Chianti. Själva slottet som namnet stammar från har en intressant historia som sträcker sig tillbaka till 1200-talet. Slottet och vingårdarna har dock nuförtiden olika ägare. Vinets färg är mycket mörk och helt opak. Det första intrycket när näsan närmar sig glaset är stor, mörk fruktighet, nästan syltigt. En närmare undersökning avslöjar en hel del choklad, lite kaffe och blommiga, likörartade toner av körsbär. Munkänslan är stor och koncentrerad men mer elegant än doften. Här avslöjar vinet sitt ursprung med rejäl syra och robusta, lätt uttorkande tanniner. Frukten är fortsatt av det mörka slaget men några jordgubbar smyger sig in också tillsammans med en diskret, dov kryddighet. Utmärkt balans!

En riktigt kraftig, maffig chianti som flörtar med den "internationella" stilen men ändå behåller sin ursprungskaraktär. Till pasta med kraftig tomatsås, krispig bacon och parmesan passar vinet utmärkt. Efter ett dygn öppnad i kylskåp märks ingen större utveckling. Möjligen är vinet något mer elegant, men det är svårt att avgöra. Riktigt drickvänligt nu, speciellt till mat, och håller säkert flera år till. 89 poäng.

fredag 22 juli 2011

2008 Villa Cafaggio Chianti Classico


Fick jag välja bara en basvara för mitt kolhydratintag skulle det självklart bli pasta. Ris, potatis och nudlar i all ära, men pasta är svårslaget. Jag verkar aldrig tröttna. Potatis tre dagar i rad? Tror inte det. Men canneloni dag ett, fussili dag två och lasagne dag tre? Inga problem! Ikväll blir det vanlig spagetti. Köper allt som oftast änglamarks ekologiska spagetti, som håller bra kvalité till ett bra pris. Bronsvalsad och allt är den också vilket ger en lite ruggad yta som drar till sig sås och olja bra. Lite olivolja och tryffelolja i den nykokta pastan, några flarn lufttorkad skinka, ett par rasp parmesan, färsk basilika och några droppar bra balsamico. Svårare än så är det inte att skapa njutning! Till denna inte helt vinvänliga rätt finns bara ett val: chianti. Villa Carfaggio är en välrenommerad producent belägen i Greve in Chianti centralt i Chianti Classico. En mycket trevlig liten stad som absolut är värd ett besök, inte minst för Le Cantine där man kan prova chianti och andra godsaker från italien tills smaklökarna lägger sig ned och dör. Här hittar du en rapport från tidigare besök. Villa Carfaggio producerar både en vanlig chianti och en riserva, och båda har rykte om sig att ge bra utdelning för pengarna. Bra år producerar man också ytterligare en chianti, Solatio Basilica Riserva. Portföljen innehåller också två IGT viner; San Martino på 100% Sangiovese och Cortaccio på 100% Cabernet Sauvignon. Idag är det den vanliga chiantin som står på bordet, årgång 2008.

Färgen är djupt röd, lätt transparent. Doften bjuder på lätt brända toner tillsammans med frisk körsbärsfrukt. Den är kanske inte är den mest generösa, men i gengäld rätt komplex med kryddor, nötter, tryffel, vanilj och choklad. Luft är mer eller mindre nödvändigt för att njuta fullt ut, en timme gör verkligen skillnad. Smaken är frisk och elegant med silkigt len munkänsla, bra fokus i syrorna och mjukt avrundade tanniner. Dröjer kvar en bra stund i munnen.

En trevlig, ursprungstypisk chianti i elegant stil. Mycket matvänlig. Finns på ett monopol nära dig, både i Sverige och Noreg. 87 poäng.

P.S. Dagen efter är vinet nästan ännu bättre. Rundare och med lite mer tyngd. D.S.

tisdag 19 juli 2011

2010 Dönnhoff Riesling Trocken


Dönnhoff behöver väl ingen närmare presentation. För lite kort info om producenten hänvisas till tidigare inlägg. Här hittas också en recension av samma vin, årgång 2009. 2010:an dricks till buljongkokt kyckling.

Färgen är mycket ljust gyllene. Doften är generös med lite söt frukt. Kiwi, röda och gröna äpplen, citrus och lite fläder. Tycker mig ana en del mineral redan här, uppblandat med lite blommiga toner av kaprifol. I munnen första sekunden mycket snällt och nästan sött, men sen kommer syran. Och vilken syra! Den skär igenom frukten som ett rakblad, får saliven att spruta och ger sig inte förrän en bra bit in i finishen som också bjuder på lätt bitter citronzest och peppar. 

Ovanstående låter ju inte så illa men tyvärr känns vinet obalanserat. Även om jag uppskattar komponenterna var för sig (härlig frukt, imponerande syra) lyckas de inte bilda en helhet utan stävar för mycket åt varsitt håll. 2009 var ett mycket gladare, mindre komplicerat och lättare vin. Inte ett stort vin, men njutbart. I 2010 finns möjligen komponenterna till ett stort vin, även på denna Dönnhoffs instegsnivå, men det är vresigt att dricka nu. Med tanke på att priset inte kräver SMS lån eller pantsättande av organ kan det vara en idé att köpa några flaskor och låta dem ligga till sig, men för omedelbar njutning rekommenderas 2009. Betyget för 2010 blir idag 83-84 poäng, kanske betydligt mer i framtiden.

söndag 17 juli 2011

Boeuf Bourgignon och pinot


Boef bourgignon är en riktigt klassiker som bara kräver pinot. Jag brukar utgå från Julia Child's version och den som blir sugen finner en utmärkt genomgång av receptet på Öhmans mat och vin, en av mina favoritbloggar på senare tid. Speciellt de återkommande (och lätt svavelosande) inslagen om biodynamiken är underhållande. I grytan häller jag en ung pinot från Devil's Corner, Tasmanien, NZ. Fick den rekommenderad på vinmonopolet. Eftersom jag bara lagar för två personer blir halva flaskan över. Vi dricker den medan vi väntar på maten. 2010 Devil's Corer Pinot Noir har ljusröd färg med blåa stick. Vinet har karaktär av hallongodis i både doft och smak, men de ordentligt pigga syrorna rätar upp det hela. Lätt kryddighet. Ingen större komplexitet men ett bussigt, lättdrucket och friskt vin utan fel. Trevligt! (83 pts.)


När maten till slut kommer på bordet är det dags för kvällens huvudnummer på vinfronten, 2006 Faiveley Mercurey 1er cru Clos de Myglands. CdM är en Monopole ägd av Faiveley som ofta producerar rustika men bra viner. 2006 är ju inte den mest hyllade årgången på senare år men det producerades en hel del bra vin av klassikt, elegant snitt. Något mörkare färg med begynnande tecken till mognad. Ur glaset stigen en doft av mörka och ljusa bär i härlig blandning tillsammans med en påtaglig jordighet och en mörk örtighet (tänk lagerblad). Stram, strukturerad munkänsla, fortfarande bra bett i tanninerna. Något tunn frukt men fin balans mellan syra, tanniner och mineraler. Medellång, svalt elegant finish. Riktigt trevligt men det ringer inga jubelklockor. Sopar banan med kusinen från down under (vi sparade en slatt att jämföra med) men så är priset också nästan fyra gånger så högt. (88 pts.)

torsdag 14 juli 2011

2009 Produttori del Barbaresco Langhe Nebbiolo


En tur till sjukhuset i Bodö för äventyr med ett fiberskop efterföljdes av en, hör och häpna, ledig eftermiddag! Efter en tur på stadens gator och en utmärkt lunch stod storhandling på schemat. Att få tag på kvalitativa produkter i norra Norge är inte helt lätt. Fisk och lamm är inga problem, men gillar man italiensk mat och goda ostar (vem gör inte det..) är det svårare. Första gången jag frågade efter risottoris föreslog de grötris (risgrynsgröt på 3 minuter!), och ostsortimentet är ofta begränsat till 5 varianter vardera av brunost och gulost. Den sistnämnda saknar totalt smak, en bedrift som inte kan vara helt lätt att lyckas med. I den ständiga jakten på bättre utbud beslöt jag och E oss för att prova en ny affär, Eurospar. Namnet lät ju inte så hoppingivande, men det skulle visa sig vara en riktigt lyckträff! Både ost och köttdisk, ett stort utbud av bra olivolja och balsamico, franska puylinser och som kronan på verket svart tryffel! Konserverad visserligen, men ändå. Det var nära att glädjetårarna kom. Med bilen fullastad av diverse delikatesser, mest italienska sådana, tog vi en tur förbi vinmonopolet. Det som skulle bli en snabbis drog ut till 45 minuter tack vare den trevliga personalen och det dito utbudet. Ännu tyngre lastade styrde vi kosan hemåt.

Middagen blir en fest på pasta, tryffel och parmesan, efterföljt av ostbricka. Till detta dricker vi 2009 Lange Nebbiolo från vanligen utmärkta Produttori del Barbaresco. Finare vinare har skrivit en kort men utmärkt producentprofil här. Nu till vinet. Mörkt körsbärsröd transparent färg. Direkt ur glaset först brända körsbärskärnor och lätt volatila toner av viol, lakrits, blod och rosor. Efter en stund mer tydlig rödfrukt dominerat av röda vinbär, körsbär och kanske nypon. Munkänslan är initialt stam. Rejält pigg syra och rätt sträva tanniner. En diskret ekton kan anas. Kombinationen av mat och luft rundar av vinet som blir fruktigare och mer gomvänligt, nästan silkigt i sina bästa stunder. Bra kryddighet. Medellång, torr och lite småvarm (14% ABV) finish. 

En riktigt bra Langhenebba av den eleganta sorten. 88 pinnar.

torsdag 7 juli 2011

2005 Pierre de Chabliseau Chablis 1er cru Montmains


Pierre de Chabliseau är en anonym négociant och jag har inte hittat någon mer utförlig information om företaget. Det verkar i alla fall som om de inriktar sig på det något lägre prissegmentet, varför kvällens flaska blir en glad överraskning. Vinet är gyllene med stick av grönt och doften är härlig med begynnande mognadstoner. Kraftigt rökig mineral, citron, lätt kryddighet och mogna äpplen och en lite godisaktig ton - marsipan? I munnen massor av mineral och smörig munkänsla. Som att dricka mineralolja! Frukten spelar på andrafiolen bakom stenen, kalket och krutet men den finns där med citron, söta päron och mognande äpplen med en liten släng av aprikoser. Bra syra och medellång finish. Mycket trevligt, måste dricka mer mogen chablis. Får försöka hålla på de 2008:or som ligger till sig i källaren. 90 poäng.

tisdag 5 juli 2011

2001 Chateau Gazin


2001 var en blandad årgång i bordeaux och var tidigare undervärderad med möjligheter till fynd, men de sista två åren har priserna på de bättre slotten sprungit iväg av flera skäl. För det första börjar vinerna bli mogna att dricka och man ska inte underskata värdet av instant satisfaction och för det andra har priserna på bordeaux generellt gått upp rejält. För att förklara det sistnämnda fenomenet krävs ett helt eget inlägg eller hellre en artikelserie, men kineserna har visst ett finger med i leken. 2001 betraktas som sagt som en mellanårgång, men en hel del bra viner producerades, framför allt på högra stranden som lyckades bättre.

Gazin årgång 2001 (85% Merlot, 10% CabS och 5% CabF) har en mycket mörk färg och är direkt i glaset utan föregående dekantering grönt och örtigt, nästan blygt. Visst finns frukten där, men den är dov och svårtillgänglig. Massor av sandelträ och en del tobak och kaffe. I munnen mer merlotfrukt men fortfarande stramt och bittert. Lite, eller snarare en dryg timmes, luftning gör skillnad. Fram kommer mörk plommon och björnbärsfrukt med mörk choklad, rostad tobak och kaffe. Mycket torrt med imponerande munkänsla, bra tanniner och lång finish. Möjligen kan man önska sig lite bättre syra och riktigt alla gröna inslag är inte borta. Känslan är fortfarande ung.

Bra plonk, men det känns inte som om vinet levt upp till de 94 poäng Parker delade ut för snart 10 år sedan. 90 poäng från mig. Andra har provat här.