onsdag 24 oktober 2012

2010 S.A. Prüm Graacher Himmelreich Riesling Spätläse


Ikväll lagar jag rostade rotfrukter med lök, paprika och chili. Till det en bit hälleflundra. Vid vinvalet tvekar jag lite, men valet faller på ett halvsött moselvin. Sötman från löken och rotfrukterna och hettan från chilin bör går bra med den typen av vin, tänker jag, och det visar sig faktiskt stämma.

Jag har druckit viner från S.A. Prüm fler gånger tidigare och alltid upplevt att de levererar klart över vad man förväntar sig när man tittar på prislappen. Basen ligger i Wehlen och man har andelar i flera av de bästa vingårdarna, bland annat Wehlener Sonnenuhr och Nonnenberg. Dessutom har man fina odlingar i flera andra byar, bland annat Graacher Himmelriech och Domprobst. Kvällens vin kommer just från Graach.

2010 S.A. Prüm Graacher Himmelreich Riesling Spätläse är en typiskt 2010:a. Doften är lite tillbakadragen och bjuder på försiktiga blommor och lätt gul frukt, men väl i munnen får vi årgångens signum; syran är hiskeligt hög. Den rundas av av sötman, för det här är en traditionell, om inte överdrivet söt, spätläse, men vinet upplevs mycket friskt, nästan porlande. Frukten är mogen, med honungsmelon, kiwi, päron och gula äpplen. Avslutet är mycket syrligt med omogen kiwi och citron. Ett mycket finlemmat och härligt friskt vin, men kanske inte så komplext som jag skulle önska. Detta är dock inte något större problem. S.A. Prüm levererar igen. 90 poäng.

tisdag 16 oktober 2012

2010 Gianni Voerzio Langhe Arneis Bricco Cappellina


Gianni och Roberto Voerzio ärvde vinmakaryrket från sin far, ytterligare en Gianni. De både bröderna drog dock inte helt jämt och gick skilda vägar 1986. Roberto startade sin egen verksamhet, mycket framgångsrikt dessutom. Hans viner ligger nuförtiden ett par nivåer över Gianni's i både pris och, enligt de flesta bedömare, kvalité. Mest kända är båda naturligtvis för sina utmärkta Baroli där båda bröderna nog får räknas som modernister, men medan Roberto's viner är mer finstämt eleganta med försiktig fathantering har Gianni ibland beskyllts för att producera för ursprunget atypiskt ekstinna fruktmonster. Så länge man är medveten om skillnaden i stil och sina egna preferenser kan bådas viner rekommenderas.

Kvällens vin kommer också från Langhe, men har annars inte mycket gemensamt med Barolo. Annan druva, annan färg; vi snackar Arneis, Piemontes egen lilla vita rackare. Arneis betyder faktiskt ungefär liten rackare på Piemont dialekt och sägs stamma från det faktum att druvan är svårodlad. Tidigare användes den i Barolovinerna för att mjuka upp Nebbiolos sträva tanniner. När man frångick denna metod gick det illa för Arneis och arealen minskade stadigt. På 70-talet var varianten nära utrotning, men på 80-talet ökade intresset för vita viner och betydande arealer återplanterades. Numera är 600-700 Piemontiska hektar planterade med Arneis, och det förekommer faktiskt planteringar även i USA, Australien och Nya Zeeland.

2010 Gianni Voerzio Langhe Arneis Bricco Cappellina har en gröngul färg. Doften bjuder på en rätt generös mix av äpplen, krusbär och blommor. Här finns också en lätt parfymerad kryddighet som är lite märklig och svår att definiera. I munnen en frisk syra och lätt pärlande känsla. Bra mineraler och en rätt fet frukt med apelsin och krusbär. Här finns också en del sötare godisaktiga toner som jag inte helt kommer överens med, men på det hela taget ett trevligt, rätt friskt sommarvin. Synd att sommaren är över bara. 84-85 poäng. Också provat här.

onsdag 10 oktober 2012

För källaren III


2003 var som allom bekant ett så in-i-h-lvete varmt år i europa. I princip alla vindistrikt hade problem med hetta och årgången anses på många håll som atypisk och ofta av tveksam kvalité, så också i champagne som dessutom drabbades av frost under våren. Kritikerkåren har med få undantag mer eller mindre dömt ut årgången. Därför var det med viss förvåning jag läste att Jancis Robinsson, Antonio Galloni och Richard Juhlin alla har hyllat 2003 Dom Perignon. Juhlin håller den till och med framför den mer kategoriskt über-hyllade 2002:an. Kan de ha fel alla tre? En hel del vinamatörer (personal på vinmonopolet/systembolaget, en del av de som provat på cellartracker, bloggare mfl.) verkar tro det, och vi lär får vänta på avgörandet. Både Juhlin och Galloni garderar sig och tycker att runt 20 till 30 år i källaren blir lagom (som om någon kommer att ställa dem till svars om 20 år. Då är de väl på hemmet.). Robinsson nöjer sig med att konstatera att "it still has lots of unfurling to do" och sätter drickfönstret till 2012-2020. Jag kunde i alla fall inte hålla tassarna borta. Då jag är i den åldern att jag förhoppningsvis fortfarande kan uppskatta god champagne om både 20 och 30 år så fick det bli två flaskor. Sov gott små sötnosar.

Frågan är bara vad jag ska göra med boxarna till flaskorna. I vanliga fall slänger jag dem bara, men de här är ju bara så to much att den måste sparas! Tvivlar dock på att de tål 20 år i en halvfuktig källare. Garderoben kanske? Eller så blir det soptunnan ändå.

söndag 7 oktober 2012

2009 Le G de Chateau Guiraud


Chateau Guiraud är ett av elva premier cru slott i sauternes. Kanske inte det bästa, men på senare tid har kvalitén förbättrats, sägs det. Deras huvudnummer är naturligtvis det söta Chateau Giraud men liksom flera andra slott i området producerar man också ett torrt vin och följer också den vanliga trenden vad gäller namngivning av sagda vin. d'Yquem har Y d'Yquem, Rieussec sin R och Suduiraut naturligtvis S de Suduiraut. Namnet är alltså mer eller mindre självskrivet. Druvkompositionen är 70% Sauvignon Blanc och 30% Semillion, jäsning sker på fat där  vinet spenderar totalt cirka 9 månader. Dricks till ugnsbakade knyten med torsk, purjo och getost. Potatisstomp till.

2009 Le G de Chateau Guiraud bjuder i doften på tydlig sauvignonkaraktär med gräsiga örttoner och krusbärsblad, men också en del rundare inslag från fatlagringen.  Sauvignongtonerna är dock klart dominerande. I munnen betydligt fruktigare och fylligare, med en del melon, citron och krusbär igen, kombinerat med en pepprig örtmix. Munkänslan är lite oljig och efter en stund kommer lite nötter. Även om det känns att grundmaterialet är bra tycker jag inte att vinet riktigt levererar. Känslan är lite artificiell och obalanserad. De fetare tonerna skär sig med den grön, rätt skarpa örtigheten. Det är som om vinet inte riktigt kan bestämma sig för hur det ska uppträda. Med en stunds luftning blir det bättre, de skarpaste komponenterna rundas av, men den där riktiga balansen infinner sig aldrig. 89 poäng.


fredag 5 oktober 2012

2002 Pol Roger Vintage Brut


Det var länge sedan jag drack en riktigt bra champagne. Även om det blivit en och annan flaska så är det flera år sedan jag fick en sån där riktig käftsmäll, ni vet, när det bara är så jäkla GOTT. De skumpor som slunkit ned har i de flesta fall varit av helt acceptabel kvalité men jag har ändå börjat fundera på om jag verkligen gillar champagne eller om jag borde lägga slantarna på mer tysk riesling och bourgogne istället, de två regioner som är klart flitigast förekommande på inköpslistorna nuförtiden. Nåja, lite bubbel måste man ha liggandes hemma, så jag "råkade" (flaskorna var beställda) få med mig några Påål-Rååger hem. 2002 ska vara bra sägs det ju. Och jävlar-anamma, vilket vin!

Ung, krispig doft med massor av frukt. Röda bär, vinteräpplen och persika. En hel del tropisk frukt - mango och ananas. Inslag av något mintigt också - citronmeliss? - och kanske lite krusbär. Letar man finns lite rostade toner också men svagt. I munnen fin mousse, frisk syra och trevliga mineraler, men vilken frukt! I våg på våg sköljer den över gommen - både gula och röda nyanser - stor och lite smörig utan att på något sätt bli tung. Tack vare perfekt balans upplevs vinet snarare elegant trots sin intensitet. I det långa avslutet kommer så en del citron och lätt rökiga mineraler. Fantastiskt!  94-95 poäng.

Det här är fortfarande en riktigt ungdom och blir förhoppningsvis ännu bättre med lite tid i källaren, men det är så charmigt och gott nu att jag inte vet om jag kommer att kunna hålla tassarna borta från resterande flaskor. Den bästa champagnen på bra länge. Champagnebudgeten klarar sig från nedskärningar och blir det fler upplevelser av det här slaget får jag banne mig utöka den istället. Min vandring i mörkret är förbi.

P.S. Som av en händelse publiceras detta dagen efter Ward Wines skickat ut ett mail där de pushar den här champagnen. Jag vill passa på att tacka Ward Wines för att de tar in sådana här godingar, men samtidigt påpeka att jag inte har några som helst band till dem. Inlägget skrevs faktiskt före mailet. Jag skriver i presens men det betyder inte att jag skriver och publicerar samtidigt som jag dricker vinet i fråga, om nu någon trodde det. Jag tycker bara att det blir mer närvaro i texten på det sättet. D.S.

onsdag 3 oktober 2012

2009 Markus Molitor Zeltinger Sonnenuhr Kabinett


Jag är riktigt svag för de klassiska, halvtorra kabinettvinerna från Moseldalen. Tyskland har en lång tradition av halvsöta viner, men de har, eller hade åtminstone under lång tid, (o)förtjänt dåligt rykte. Floder av liebfraumilch och blåa flaskor formade till söta katter ligger bakom. Söta och blaskiga, utan balans och ofta utan syra - de här vinerna är verkligen inte något att hänga i julgranen. På systembolaget har vi trotjänaren Black Tower som god representant för kategorin.  Men det finns betydligt bättre varianter i form av just de traditionella kabinettvinerna. Trenden de senaste åren har gått allt mer mot torrt vin, så nuförtiden innebär inte alltid kabinett ett halvtorrt vin. Man gör till och med torra spätlese och en och annan torr auslese. De sista åren har den gamla stilen fått något av en revival, vilket verkligen var både välbehövligt och på tiden. Vi får hoppas att de halvtorra moselvinerna inte försvinner, för det här är eleganta, lekfulla små varelser, som kan charma byxorna av vem som helst i sina bästa stunder.

2009 Markus Molitor Zeltinger Sonnenuhr Kabinett är en god representant för stilen. Ur glaset står en kvast av blomsterdofter - kaprifol, nejlika och en hint viol. Här finns också drag av mogna päron och persika blandat med lätt krita. Stilen är kanske något yppigare än vanligt, blommorna är verkligen intensiva. I munnen får vi en härligt sprudlande syra. Sötman, som är rätt stor för en kabinett, på gränsen till spätläse, blir tydlig först efter några sekunder. 2009 var ett relativt varmt år som gav sötare viner än normalt. Trots sötman är intrycket friskt. Frukten är elegant - dominerad av mogna päron men med inslag av äpple och persika. Någon form av mint - citronmeliss? I avslutet blir citronen tydligare. Syran hänger med hela vägen och en fin, sötsyrlig citron och äppelmix dröjer sig kvar i munnen länge, länge. 91-92 poäng.

Om ni inte har fattat halvtorr tyskt riesling - det här är vad det handlar om! Gå och köp en flaska, drick för sig själv eller till en sallad med någon form av fläsk till, möjligen till fruktsallad, men inte för söt! Kvällen version är kanske lite intensivare och sötare än "standard" men ett riktigt fint, supercharmigt vin. Ren njutning! Som lök på laxen och grädde på moset så går den här typen av viner ofta att lagra närmast ad infinitum. När jag var i Mosel för några år sedan drack jag en kabinett från 1969 som var helt fantastisk och i högsta grad levande.