söndag 20 juni 2010

Rhône på Familjen

Så var det dags för ännu ett besök på restaurang Familjen i Göteborg, denna gång i sällskap med sex sköna snubbar, lagom uppvärmda efter sex timmars pang-pang på en gaminghåla i närheten. Efter inledande drink beställer vi kvällens trerättersmeny. Först ut är matjessill med färskpotatis, rödlök, brynt dillsmör och pepparrotsgräddfil. Inte direkt vinvänlig mat så vi väljer istället ett utmärkt ale från Oppigård bryggeri. Passar fint till den enkla men goda rätten. Rejält med pepparrot i gräddfilen! Gôtt! Huvudrätten består av långkok på kalvhögrev med ugnsbakad lök och potatis, rostad majs och pesto på nässlor och ramslök. Köttet, potatisen, löken - allt är vällagat och smakar gott, utom nässelgeggan. Första smakprovet är rätt trevligt och intressant, och hade det rört sig om en liten klick någonstans på talriken hade det nog varit gott, eller åtminstone ok hela vägen. Nu ligger istället en tjock sträng över halva tallriken, plus en generös slev ovanpå köttet. Nässelsoppa tillhör mina favoriter, men antingen har man plockat gamla nässlor, eller inte förvällt dem ordentligt,  eller så är det en för stor dos lök som är boven, för i den här versionen smakar det mest beskt, en beska som dröjer kvar i munnen och växer ytterligare med nästa sked. Nåja, man kan ju skrapa undan överskottet och njuta av de andra godbitarna på tallriken istället. Vi hade också något annat att njuta av, nämligen två flaskor rödtjut mitt på bordet från klassiska producenter.



M. Chapoutier Cornas 2003 är först ut. Ljust rubinröd med blåa stick. I doften varm, rund  fruktighet med toner av mycket mogna plommon och torkade fikon. En litet lakritsstänk och lätta, örtiga citrusnoter ligger och gömmer sig bland frukten. I munnen är vinet rätt så lätt. Silkigt och lent med mycket snälla tanniner. Slinker ner utan problem. 88 poäng.



Paul Jaboulet Crozes-Hermitage Domaine de Thalabert 2005 är kraftigare saker. Mörkt i färgen och en kraftfull dovt mörk fruktighet i nosen. Fortsätter med körsbär och björnbär, kött kryddat med svartpeppar och en nästan likörlik  karaktär. Man kan också hitta lite cederträ och menthol. I munnen ungt med tydliga men trevliga tanniner. Fortsätter med dov frukt och en hel del ek. Bra syra och en fin mineralitet på slutet. Kraftfull och imponerande syrah med bra lagringspotential. 92 poäng.

Efterrätten bestod av en variant på rabarberpaj: ljummen rabarberkompott med kardemummakryddad smulpaj, rostad mandel och vaniljglass. Gott, enkelt och nästan omöjligt att misslyckas med. Till det fick var och en välja dryck själv. Ingen rapport på dem!

Restaurang familjen fortsätter att balansera på gränsen. Är det ett bra eller dåligt ställe? Prisnivån kan man inte klaga på och har man tur så är maten fantastisk, men det kan verkligen röra sig om berg och dalbana under måltiden. Det känns som om kockarna ibland vill lite för mycket. När de håller sig till konceptet med relativt enkel mat som är lätt att laga till många är resultatet riktigt bra. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tycka - tumme upp eller tumme ner? Det beror nog mycket på dagsformen. Tack till alla närvarande för en riktigt trevlig kväll!!

P.S. Vi hade en vegetarian med oss och han var inte särskilt imponerad av kökets förmåga. Vegetarianer rekommenderas alltså att välja ett annat ställe att äta på. D.S.

lördag 19 juni 2010

Chateau Planeres Prestige Blanc 2005



Ännu ett vin från Côtes du Roussillon. Chateau Planeres imponerade inte särskillt med sin rosé. Vi får se hur deras vita från året innan lirar med nyfångad sej. Jag köpte ett fiskespö sist jag var inne i Bodø, och på tredje kastet fick jag den här lilla rackaren, precis lagom för en person. Bakad i ugnen inslagen i papper, med citron, lök, salt och peppar med i paketet. Potatis och sallad till. Smakar fantastiskt! För er som inte redan provat rekommenderar jag verkligen den gamla beprövade metoden att laga fisk i papper. Omöjligt att misslyckas med, fisken blir alltid saftig och otroligt smakrik. Tag ett smörpapper, lägg i fisken, kryddad och fylld med diverse grönt, citron eller vad ni nu vill ha, vik ihop till ett paket, linda om med flera lager fuktat tidningspapper och sen in i ugnen på 180 grader. En hel fisk av portionsstorlek tar knappt 20 minuter.

Över till vinet. Gyllene i färgen med grågröna stänk. I doften rätt så generöst med syrlig frukt - äpplen, päron och kiwi. Måste vara ekfatslagrat med tanke på det lite söta vaniljstänket och kryddigheten. Också påtagligt mineraliskt och rökigt, nästan petroleumtoner. Som en lyckad kombo av smörigt tropisk chardonnay från nya världen och tysk riesling med stendammslunga. I munnen fortsätter det i samma stil. Smörigheten och sötman tonas ned lite av pigga syror, vilket gör att mineralerna förstärks ytterligare. Balansen rubbas något och jag föredrar nog doften. Ett bra vin är det i alla fall, och det passar fint till fisken, men hade nog varit ännu bättre om den varit grillad. 86 poäng.

P.S. 2007 bestod vinet av en mix av Malvoisie, Rolle, Grenache och Maccabeu. Om sammansättningen var likadan 2005 har jag tyvär inte lyckats ta reda på. D.S.

torsdag 17 juni 2010

Italien del 5 - Ai Gondolieri


Efter en dag på Peggy Guggenheim Collection, flanerande längs kanalerna, lite shopping och en god lunch har kvällen sänkt sig över Venedig. Vår sista kväll! Vi har i alla fall bestämt oss för att avsluta i stor stil och beställt bord på Ai Gondolieri, en av få restauranger i stan som specialiserat sig på kött. Lokalen är inredd i dämpad men sofistikerad fyrtio/femtiotals stil med träpaneler på väggarna och stora svartvita foton. En dämpad jazzmusik i bakgrunden. Vi får lite bröd och grönsaker att tugga på, och en prosecco att svalka oss med när vi anländer. Vi bestämmer oss snabbt för avsmakningsmenyn. Åtta rätter för 75 euro. Det finns inget vinpaket till, men vi blir rekommenderade genomgående rött och beställer en flaska. Menyn är som följer, översatt så gott det går:


Fitterade zucchiniblommor och babykronärtskockor

Rökt ankbröst - sallad med balsamvinäger

Potatisskum med "botoi"


Kräm på gröna ärtor med örter och krispig skinka

Ungsbakad canneloni med  kalvragu och sparris

Risotto "dei Gondolieri"


Grytstekt kalvkind med rödvinssås och polenta


Krispig ristimbal med Giandujakräm

Maten är genomgående mycket bra. Zucciniblommorna är krispiga men kanske har man använt lite för mycket frityrsmet. Ankbröstsalladen är väldigt god men inte så spännande, vilket dock uppvägs av potatisskummet. Jag har aldrig ätit något likande. Krämig, luftig konsistens, men ändå tyngden av potatis. Vad botoi är blir jag aldrig riktigt klar över, men i skummet simmar i alla fall små, små kronärtskockor, som erbjuder lite tuggmotstånd.

Potatisskum

 Ärtkrämen är kanske lite intetsägande, men örtoljan som är ringlad över och den stekta skinkan smakar underbart. Canneloni med kalvragu är också en lyckad kombo. Risotton gör mig dock lite besviken. Den är för rinnig för min smak och nästan lite bitter. Godkänt, men inte mer än så. Kalvkinden är perfekt, så mör att den faller sönder, men ändå med en härlig textur. Polentan smakar polenta, helt ok. Såsen är lite för kraftig för kalven i mitt tycke, men god. Ristimbalen visar sig vara en sorts låg våffelstrut på puffat ris och choklad, fylld med en boll av Giandujakräm och toppad med mörk chokladsås. Gianduja är en speciell sorts belgisk choklad som delvis består av hasselnötskräm. Servicen är diskret men närvarande och effektiv. Hela kvällen, både mat och service, andas klass rakt igenom!

Men vinet då? Vi delade på en flaska till hela måltiden, utom efterätten. Efter att ha studerat vinlistan en stund föll valet på Ca' Marcanda Promis 2006, från Gaja. Färgen är rubinröd med blåa stick. Doften är mycket fruktig med mörka bär. Björnbär, brända mandlar, kaffe och mycket mogna blåbär. Det finns enstaka jordiga och köttiga toner. I munnen ungt, men mycket tillgängligt med väl integrerade tanniner, medelhöga syror och mer av den fantastiska frukten. Fortsätter efter en stund med ceder och tobak. Härlig balans med alla komponenter på plats. Finishen är lång, rätt varm och kryddig. Frukten dröjer kvar länge, länge.


 Helt klart ett modernt fruktdrivet vin som trots den intensiva frukten har ett elegant anslag: Gjort för att drickas relativt ungt. En av resans absoluta höjdpunkter! 95 poäng (97 från E!)

onsdag 16 juni 2010

Italien del 4 - Venedig


Sagostaden Venedig, som man antingen älskar eller hatar. Jag och E tillhör den första kategorin och det här blir ett kärt återbesök. Det var några år sedan sist vi var här. Vi anländer rätt sent till hotellet och har inte kollat upp omgivningarna på förhand, så vi frågar efter en bra restaurang i lobbyn och blir rekommenderade Il Nuovo Galleon ett par kvarter bort. Bra mat till hyfsade priser, speciellt fisken var fin. En standardtrestaurang med venetzianska mått mätt.Vi drack dock ett intressant vin, en chianti rufina, närmare bestämt Nipozzano Riserva 2005 från Frescobaldi. Ett vin som rankats bland topp 100 år 2008 av Wine Spectator kan väl inte vara fel, eller?  Färgen är svårbedömd då belysningen inte är den bästa, men den ser mörk ut. I nosen en generös men samtidigt elegant fruktighet med toner av plommon och körsbär. Fin kryddighet - kanel, nejlika och lite peppar. En hint citrus och lite tyngre kaffe och choklad i bakgrunden. Rätt så komplext. I munnen är ursprunget tydligt med markerade, men rätt lena tanniner och fin syra. Medelstor kropp, fortsatt mörk frukt och lite rostade nötter. Komponenterna är fint balanserade och vinet känns elegant för en chianti. Riktigt gott! 90 poäng. Finns att få tag på även i Sverige via beställningssortimentet. 129 kronor är klart prisvärt.

tisdag 15 juni 2010

Italien del 3 - Greve in Chianti



Efter besöket hos Terreno är det dags för lunch i Greve in Chianti. Väl framme lockas vi in i Macelleria Falorni, ett lokalt litet slakteri som i sig självt nära nog är värd flygbiljetterna söderut. Här styckade den första grisen och stoppades de första korvarna redan 1729. Nu driver åttonde generationen butiken vidare. I taket hänger långa rader av  lufttorkade skinkor. Korvar, lardes (torkat kryddat fläsk med svålen kvar) och diverse andra grisprodukter ligger staplade längs väggarna. Fokus ligger på kött, mest gris, men man har också ett urval av ostar. Om ni har vägarna förbi rekommenderar jag definitivt ett besök. Lardes is to die for!

Lunchen klaras av snabbt på en helt ok liten restaurang och sedan styr vi kosan mot Le Cantine di Greve in Chianti. En underjordisk vinhimmel där man kan prova över hundra viner, det mesta från chianti, men en del från övriga Italien också. Smakar det så kostar det, de har det vanliga systemet med ett kort som man tankar med pengar och sedan kan använda för att få en slurk av valfritt vin i glaset. Priserna varierar naturligtvis, dyrast är Biondi-Santi Tenuta Greppo 2001 som går på nästan 15 Euro för ca 3 cl. De billigaste vinerna ligger på runt 50 cent. Här följer en sammanfattning av höjdpunkterna.

Brunello di Montalcino tillägnas ett helt litet rum, och flera viner finns att prova. Col Di Lamo 2004 BdM är härligt inbjudande fruktigt i nosen, men har samtidigt en stram, finlemmad kropp med lena tanniner,  fin kryddighet och lätt fatkaraktär. Bra balans. Lång, fin finish. Gott! (91). Fossacolle BdM 2004 är tyngre med chokladiga tone, lite övermogen frukt, rätt så påträngande tanniner och höga syror. Rejält med ek i finishen. Känns lite klumpigt och obalanserat. (86).

Hemsk etikett, gott vin

Vi tar vägen förbi Super Tuscan hyllan och provar Antinori Tignanello 2007. Mörk färg. Generöst med bär i doften, björnbär, hallon, moreller, men av den stramare sorten. Inga syltvibbar. Eken har man inte sparat på, vaniljtonerna och kryddorna är uppenbara, och boxas med lite kaffe och charketurier. I munnen generös frukt, rätt stor kropp, rejäla, aggressiva tanniner och väl tilltagen syra. Ungt förstås, men med potential. Låt det ligga 10 år eller så. (93) Lite lenare karaktär har La Ricolma 2006 från San Giusto a Rentennano. Gjort på 100% merlot, bläcksvart i färgen. Generös, nästan slösaktig mörksöt frukt i nosen. Rostad ek och lätta mineraltoner i bakgrunden. I munnen mer av samma sak - frukt framför allt, med lena, snälla tanniner och rätt pigga syror. Frukten tar över ibland, men gott är det. (92)




Så till "drömhyllan". Här trängs några av italiens mest berömda viner. Conterno, Ornellaia, Sassicaia... Bara den här hyllan är värd ett besök, men har förmågan att gräva ett djupt hål i semesterkassan, speciellt om man får för sig att köpa mer än smakprov. Vi kan inte motstå frestelsen att prova en brunello till - Biondi Santi Tenuta Greppo 2001 är gott, men ändå lite av en besvikelse. På något sätt hade jag förväntat mig mer. Färgen uppvisar en begynnande mognad längs kanten, men är ännu mörk. Doften är relativt knuten, men med ansträngning och rejält glassnurrande fås toner av röda vinbär, körsbär, lakrits, kryddor från eken och lite köksträdgård. I munnen strävt och lite ogint. Slank, elegant kropp med fin syra. Len-sträva tanniner som fyller ut munnen Fortfarande tok-ungt. I botten finns en fin komplexitet, men nu är det ryggläge som gäller för den som råkar sitta på några flaskor.  (92)

Dyra droppar

 Giacomo Conterno Barolo Cascina Francia 2003 levererar däremot omedelbar njutning. Varm, mogen, mörk frukt, charketurier, kanel, kakao och trevlig ek. I munnen initialt lent men med mera mörk frukt mullrande undertill och inbäddade, härligt mjuka men intensiva tanniner.  Tillgängligt redan nu, men kan säkert bli ännu bättre om några år. (95).



Några söta viner slinker också ner. Pantelleria får en ny chans, 2006 Donnafugata Moscato di Pantelleria Kabir är en riktigt trevlig upplevelse med frisk fruktighet, bra syra och härlig, melonliknande sötma. (89)

Oj då, vi har visst hoppat över Chianti helt! Det bara blev så, det var inte riktigt planerat. Nåja, vi har ju i alla fall provat Chianti Classico från en producent under dagen.


Vad smakar det här egentligen? Jord?

måndag 7 juni 2010

Italien del 2 - Terreno



I hyrbil på slingriga vägar genom Toscanas kullar. Vi har flera stationer att avverka under dagen, och förts ut är vingården Terreno, som ägs av familjen Ruhne från, just det, Sverige. Några av er har kanske besökt deras utmärkta vinotek i Stockholm. Trevligt och varierat utbud. Jag minns speciellt en Hermitage La Chapelle som jag provade där för något år sedan.  Bra mat också. Men vinbaren är alltså bara en filial, och nu är det själva huvudkontoret som vi ska besöka. Vi har gjort upp om en kort visning av gården och vineriet. Egendomen ligger i Chianti Classico, strax utanför Greve in Chianti. Efter att ha letat en stund efter den lilla grusväg som leder upp till gården och sedan skumpat oss uppfør densamma möts vi på gårdsplanen av Gustav från Sverige, som blir vår guide. Huvuddelen av de 25 hektaren vinodlingarna ligger precis brevid gården i en gryta. Ett rejält viltstängsel för att hålla vildsvinen ute.

Vingården

Det mesta arbetet i vingården utförs för hand, och man försöker begränsa användningen av bekämpningsmedel till ett minimum. Runt 150 000 flaskor produceras årligen. Jäsningen sker i stål och cementtankar med remontage av musten ett par gånger dagligen. Lagring sker i stora botti och i mindre franska barriquer.

Barrique

Botti

Vi får prova hela sortimenten men hoppar över de enklast vino di tavola och börjar med deras Chianti Classico 2007. Mörkröd färg. Doften är rätt så tillbakadragen med lite brända toner och röd frukt. Eken är inte särskillt märkbar. I munnen typisk chianti med ganska höga syror, röd frukt och lite sandiga tanniner men känns ändå som ett relativt lätt vin. Med god vilja kan man skönja typiska körsbär men jag skulle vilja ha lite mer tyngd i frukten. För att vara Chianti är det här ett relativt snällt, lite tunnt men hyffsat bra matvin, som faktiskt går utmärkt att dricka som det är. Ett helt ok instegsvin. 82 poäng.

Samma typ av vinskåp som i Stockholm

Vi tar ett steg upp till Terreno Chianti Classico Riserva 2006. Längre tid på faten, varav en hel del barriques. I stort sett samma mörka färg som föregångaren. Doften är klart mer öppen med härliga charketurier, lite tobak och betydligt kraftigare frukt men en blanding av jordgubbar och bigaråer. I munnen eldig med bra kryddor från eken och mer av den fina frukten. Höga syror förstås och kraftiga, rätt torra tanniner som skriker efter en rejäl köttbit. Ett klart bättre vin som bör lagras några år. 87 poäng.



Firmans prestigeriserva är Lignanello Chianto Classico Riserva 2003, som lagras 24 månader på fat, och sedan lika länge på flaska innan det släpps till marknaden. Vinet görs bara goda år. Färgen visar begynnande mognadstoner med en lätt tegelfärgad kant. Doften är rätt knuten men man anar en del ek och en förvånandsvärt lätt frukt åt det ljusröda hållet. Fina toner av charketurier och lite blommor kanske. I munnen lite tunnt faktiskt. Jordiga toner av löv och mull, röda bär, lite choklad. Syrorna är avhyvlade något vilket gör vinet mer lättdrucket, men samtidigt verkar en hel del av frukten och tanninerna också försvunnit och intrycket blir rätt tamt. Man kan ana ambitionen att skapa ett stort vin men jag hade önskat mig antingen högre koncentration eller större komplexitet. 32 euro på plats. 85 poäng.



Momento Massimi 2003 beskrivs som en supertuscan. Det är en blend på Merlot, Cab. Sauvignon och Sangiovese. Görs också endast goda år. Lagras 36 månader på fat. I glaset mörkt rubinröd med blåa stick. Doften är helt annorlunda mot övriga viner. Relativt fyllig med mörk, mogen merlotfrukt uppblandat med lite moreller. Vanilj från faten och toner av choklad.En viss örtighet kan också skönjas. I munnen är det initialt relativt fylligt och fruktigt men tunnas ut lite för snabbt. Smak av svarta vinbär, nötter och choklad. Balanserad syra och integrerade, rätt sträva tanniner. Gott och väl värt de 19 euro man begär på plats. Om det svenska priset på 350 kronor är motiverat är mer tveksamt. 88-89 poäng.

Sist provar vi gårdens Vino Santo 2001. Gjort på torkade trebbiano och malvasiadruvor. Lagrat fem år på kastanjefat. Färgen är gyllengul. I doften tropisk frukt, fläder och nötter. I munnen förvånande friskt och nästan pärlande. Medelstor sötma. Aprikos, melon, honung, nötter och mandlar samsas till en fin helhet. I mitt tycke det klart bästa vinet. Priset är 20 euro för en halvflaska. 90-91 poäng.


På gården finns en mindre butik där man säljer vin, grappa och olja. Grappan är riktigt bra, om man gillar grappa vill säga. Oljan var ovanligt len för en extra vergin, faktiskt så imponerande att vi köpte med oss ett par flaskor.

fredag 4 juni 2010

Italien del 1 - Florens

Efter att ha försmäktat i månader i den kalla norden hade jag och sambon gjort oss förtjänta av en tripp till favvolandet! Här kommer en sammanfattning i delar. Dregelvarning utfärdas!

Vi anlände till vännen J:s lägenhet i Florens. Bellini på den underbara takterrassen med utsikt över katedralens stora kupol utgjorde en lyckad inledning på 5 dagar mer eller mindre oavbruten njutning. Första dagen ägnades åt lite shopping och på kvällen gick vi till en liten restaurang som J brukar ta med sina gäster till - Trattoria Sostanza på Via Porcellania som hållit öppet sedan 1869! Här snackar vi mattradition. Trots detta är det ett riktigt håliväggen ställe som hade varit svårt att hitta utan lokalkännedom, enligt uppgift frekventerat av diverse modekändisar. Rustikt med mycket enkel inredning och inte mer än fem, sex bord. Dörren består av ett pärldraperi! Köket ligger längst in i lokalen helt öppet för granskande blickar. I fönstret ovanför spisen ståtar en rejäl biffstock i väntan på att förvandlas till läckra bistecca fiorentina.




Servicen är hjärtlig och okomplicerad. Man känner sig snart som hemma. Vi får en liten aptitretare i form av tomatsallad , olja och bröd, vilket i all sin enkelhet omedelbart förflyttar mig till paradiset! Svenska, eller för den delen norska tomater kan slänga sig i väggen! Det här "the real deal" - kallas kort och gott salladstomater i Italien. Ofta lite gröna, knapriga och himmelskt goda! På vår guides inrådan inleder vi sedan måltiden med omelett toppad med kronärtskocka. Fantastiskt krämig och god, helt enkelt underbar! Jag kan utan tvekan säga att det är den godaste omelett jag ätit någonsin! Efter detta fortsätter vi med kycklingfiléer i smör. Serveras två stycken, brännheta i en liten stekpanna med mycket smör i botten, nära nog confitering det handlar om här. Lite torra tycker E, men jag håller inte med. Det bästa är att doppa det goda brödet i smöret och bara njuta! En liten sallad till. Till efterrätt en mumsig smultrontårta, som lyckas med konststycket att kännas lätt, trots att grädde definitivt är en av huvudingredienserna. Vi dricker husets röda genom hela måltiden, vilket beställs per liter i karaff. En enkel men god och mycket matvänlig chianti. Måltidens stora behållning är ändå omeletten och den fantastiska atmosfären! Ett måste för alla besökare i Florens.