torsdag 28 november 2013

Oslo - Lille B revisited x 2


Lille B är alltså bakfickan till Bagatelle, en institution bland Oslos restauranger. Haket startades en gång i tiden av Hellstrøm, och lever vidare trots att han numera lämnat skeppet efter diverse konflikter. I mitt tycke är Lille B om inte den bästa så i vilket fall som helst den i särklas mest prisvärda restaurangen i Oslo, ja sannolikt i hela Norge, ett land där prisvärd mat på restaurang är ungefär lika vanligt som isbjörnar mätta på pingviner. En vanlig pizza kostar alltså ofta 180 NOK eller mer, och då är det en vidrig, tjockbottnad, amerikansk variant som möjligen duger till bukfylla men inte uppfyller några som helst andra krav på tjänlig föda. Och sen är det detta med service, något norrmännen överlag är riktigt usla på. De få trevliga servitriser/örer man träffar är i princip alltid arbetskraftinvandrare från det östliga grannlandet, ni vet, namnet börjar på S. Men inte på Lille B. Här finns visserligen svensk personal, men också norsk, och vet ni vad, de måste ha gått på charmkurs, för de är minst lika trevliga, välkomnande, kunniga och allmännt proffsiga som sina invandrade kollegor. Bravo!

Min senaste utbildningssession i den norska huvudstaden innefattar inte mindre än två besök på Lille B. Ska man äta ensam ska man åtminstone äta gott. Först lunch, vilket innebär kalvbräss och tysk Spätburgunder. Gott som tusan, och den något snålt tilltagna portionsstorleken räddas av gott bröd.


Vinet är alltså 2010 Reichsrat von Buhl Spätburgunder. Det bjuder på en härligt transparent, ljust rubinröd färg. Doften är sval och stenig, men har också en del lera och tång i sig. Frukten är tillbakadragen, men finns där som en hallon och rönnbärsdoftande smekning. I munnen fås ett mycket piggt, levande vin, med syra, mineral och en del ungfrukt. Fortfarande mycket slank kostym. Det saknar en del komplexitet och avslutet är väl inte det längsta, men mycket trevligt och lättdrucket är det. Perfekt till lunchen. 88 poäng.


Jag passar, samtidigt som jag betalar notan, på att boka bord till middagen, något som i och för sig inte alltid är nödvändigt, åtminstone inte mitt i veckan, men ändå rekommenderas för att undgå grymma besvikelser och tröstlösa vandringar längs Oslos gator i jakt på alternativa utfordringslokaler.

När jag anländer till middagen är det åtminstone delvis samma personal som vid lunchen och jag blir hälsad välkommen tillbaka. Måltiden inleds med ett glas 1999 Pol Roger Vintage från magnum. Jag får lätt brioche, nötter, grape, citrus, gyllene toner av aprikos och en del vinteräpplen. I munnen fin mousse och en bred, härlig känsla med mogen gul frukt och något avrundad men fortfarande pigg syra. Fint integrerade, lätt salta och kalkiga mineraler dominerar det medellånga avslutet.  En trevlig champagne med begynnande mognadstoner. Vill man dricka sin skumpa ung och frisk bör man nog poppa de här flaskorna nu, men för den som vill ha riktig mognad är det ingen brådska. 90 poäng.


Konceptet på Lille B är, åtminstone just nu, en fast meny med ett begränsat urval, där gästen för en komplett måltid förväntas kombinera minst ett par rätter. Portionerna är inte så stora. Man har också ett erbjudande där man får fem valfria rätter till ett fast, och naturligtvis förmånligt, pris. Det blir min självklara strategi. Måltiden inleds med en rätt betitlad Ostron Kaviar något som visar sig vara en slags soppa på ostron med någon form av fiskbullar, toppade med kaviar. Inte helt som förväntat men mycket gott. Därefter sjötunga, en rätt som inte fins på menyn utan lånas in från Bagatelle. Den kommer i en panerad och brynt rulle, tillsammans med hollandaise och blomkål. Till detta skulle man druckit en fet vit bourgogne, men det funkar att hyfsa champagnen. Kyparen är dock tveksam till den kombon och bjuder mig på en skvätt riesling med lite restsötma, närmare bestämt 2012 Schätzel Niersteiner Kabinett. Riktigt fin, elegant rieseling med lite mer tryck än de moselvarianter som annars utgör min huvudsakliga källa till Kabinett. Absolut värd att prova, ja till och med leta efter. Mycket bra till de fetare komponenterna i rätten. 88-89 poäng.


Efter fiskrätterna blir det kött och rött. Först ut Nordisk Rørt Tartar, med pommes frites och sallad. Mumma! Tartaren är kryddad med hackad ramslök, och här har man för en gångs skull inte gått till överdrift med löken. Valet av rödvin försätter mig i svår beslutsångest, något som helt avhjälps av den trevlige och generöse kyparen, som låter mig få en rätt rejäl skvätt av tre olika viner att prova innan jag bestämmer mig. Och det är inte vilken skit som helst som hälls upp. Först ut är 1996 Pavillion Rouge de Château Margax. Jajemän! Desvärre är ett något trött vin. Rejält moget i doften, men samtidigt lite knutet och ger inte så mycket. Frukten är tillbakadragen och jag hittar mest lite torkade vinbär, källare och grönsaker. Det är ändå kul att sniffa på, men ingen höjdare. I munnen uttorkad frukt och lite stäva tanniner. Ändå trevligt men på ett lite ledsamt sätt eftersom jag hade hoppats på så mycket mer. Kul att dricka, men ingen jackpott och absolut inte värt sitt pris. 85-86 poäng. 



Jag följer upp med 2011 Dugat-Py Bourgogne Rouge. Härlig burgundisk frukt med hallon, röda vinbär, slånbär och rönnbär. Hittar en del lera och järnfilsspån också, och brutna björkkvistar, eller ska man säga kart. Lite kärv men mycket charmig. I munnen ljus frukt med enstaka mörkare inslag, med de ljusare inslagen av röda vinbär och mogna hallon dominerar.  Syrorna sitter på plats, tanninerna är rätt snälla men får hjälp av den redan nämnda kärvheten som hänger i från doften. Lite tunnt i mittpartiet kanske Avslutet är bara en förlängning av redan nämnda intryck, möjligen blir det lite grönt bland mineralerna på slutet. Bra basbourgogne. 87-88 poäng.

Den andra kötträtten är i menyn kort och gott betecknad Okse. På tallriken en ändbit från en oxfilé, som säkert blivit över från Bagatelle, men inte är sämre för det. Till köttet grillad purjolök, sagogryn och en bea smaksatt med körvel istället för dragon, om jag förstod rätt. Gott, men sagogryn är alltid lite tråkigt, även när de är buljongkokta. 


Det tredje rödtjutet, och det vin som jag till slut beställer ett helt glas av, är 2005 Poggio di Sotto Rosso di Montalcino. Den intensiva doften skriker Sangiovese, med rosor, surkörsbär, tranbär och lakrits. Jag hittar massa annat också, till exempel apelsinskal och kamomille. I munnen elegant med samtidigt generöst, med tillräcklig syra och struktur för att väga upp den intensiva frukten, som domineras av körsbär, jordgubbar och en del björnbär. Här finns massa annat gott också, som en gnutta mörk choklad, lite lakritsstång, mer rosor och blommande örter. Avlutet har bra längd och får fram lite sälta och mer mörk choklad, blandat med surkörsbär. Imponerande för en simpel Rosso di Montalcino. Det här hade kunnat passera för en enklare, ja, riktigt bra Brunello utan problem. Den klart bästa matchningen till de rätt kraftiga kötträtterna. 91 poäng.

Jag avslutar med en rejäl ostbricka, till vilken jag beställer 2005 Domaine de la Tournelle Vin Jaune, vilket är riktigt fint, om än väl ungt. Frisk syra, nötter, apelsin, ingefära och citrus är de dominerande inslagen. Så mycket komplexitet har inte hunnit utvecklas ännu. Låt ligga några år, eller prova en äldre årgång. 88 poäng, men potential för mer.


Kyparen förbarmar sig ännu en gång över en törstig själ och ställer fram en flaska Niepoort Tawny 10 years old med en slatt kvar i botten. Verkligt generöst och en perfekt avslutning till de smakrikare blåmögelostarna.

Om ni är i Oslo finns ingen ursäkt att inte besöka Lille B minst en gång, gärna två.

PS. Om någon undrar så är jag inte sponsrad av Lille B och äter inte gratis. Det bara är så här bra. Personalen uppskattar verkligen när man är intresserad och bjuder till när de kan. Det skadar nog inte heller att jag klämmer in två besök på samma dag. DS.


lördag 23 november 2013

2006 Fenocchio Barolo Bussia Riserva


Det var ett tag sedan jag drack något från Fenocchio. Som tidigare avhandlats finns alltså två producenter med namnet Fenocchio, de båda bröderna Claudio och Alberto delade upp familjefirman mellan sig för några år sedan. Claudios firma heter Azienda Agricola Giacomo Fenocchio efter fadern och håller enligt ryktet bäst kvalité, medan Albertos bär namnet Azienda Agricola Fenocchio.

Det är Alberto som står för kvällens flaska. Vi får ett rätt tätt vin som initialt inte bjuder på mycket vad gäller doft och smak, det är mest tanniner och syra. Frukten är dov och intetsägande. Efter ordentligt med luft rätar det upp sig och vi får en bouquet av mint, tjära, lätt parfymerade rosor och faktiskt en del frukt också. Det är inte vidöppet, men man hittar i alla fall alla beståndsdelar. Smaken är något mer knuten, tanninerna dominerar och de är dessutom lite kantiga och grova. Syran är också väl tilltagen, medan den mörka frukten mest ligger och mullrar lite dovt i bakgrunden. Mineralerna bjuder på rikligt med järnfilsspån och jord. Medellångt avslut.

Tja, det är inte det roligaste vinet att dricka nu, väl ungt helt enkelt, och heller inte högsta kvalité. Inte så att det är något fel på vinet, men det känns något grovt tillyxat. Jag gillade 2004:an bättre för några år sedan. 88-89 poäng, med potential till något bättre om ett antal år. 


söndag 17 november 2013

1998 Heriot Cuvée des Enchanteleurs


Vinet med det härliga namnet Cuvée des Enchanteleurs är huset Henriots prestigebubbel. 1998 bjöd på frost i April, väta i Juni och rejäl hetta i Augusti, men blev trots dessa svårigheter ett rätt lyckat år i Champagne, speciellt för Chardonnay. Druvmixen är 50% Chardonnay och 50% Pinot Noir. Vi dricker vinet före middagen, till färska norska sjöborrar. 

Vi får ett vin som inte bjuder på mycket i doften. Knutet och stramt, med en del autolys, gräs och gröna äpplen. I munnen mycket lätt mousse, knivskarpa syror, omogna gröna äpplen, lime, grape och tonnvis med mineraler. Avslutet är visserligen mycket långt, men bjuder mest på mer grapebeska, mineral och lime. Kvalitén finns, men inte mycket njutning i nuläget. Vi avskriver vinet som prematurt och gör en mental notering att vänta några år med nästa flaska innan vi går över på rödtjut och hugger in på middagsmaten. Flaskan lämnas halvdrucken på bordet.

Dryga tre timmar senare återvänder vi och nu är det en helt annan varelse som ligger och lurar i glasen. Vi får en härlig doft av gul frukt, fortfarande med de friska gröna inslagen av äpple och lime, vilka fått sällskap av mogna gula plommon, lite mango, nu plötsligt mogen grapefrukt och en hel del citrus. I munnen är moussen fortfarande frisk och vinet har inte på något sätt förlorat grepp eller precision men bjuder nu på en generositet och komplexitet som är helt underbar. Avslutet är en oändlighet av havssalt, kalk, persikor, citrus och söt grape. Vilken transformation! 95 poäng.

Då har man lärt sig läxan att också champagne kan vinna på att luftas, och inte alltid ska drickas kylskåpskall. 


fredag 15 november 2013

Barolo 2004 - Gaja Sperss vs Spinetta Vigneto Campe'


2004 var en riktigt stor årgång i norra Italien och '04:a Baroli sägs börja bli färdiga att dricka. För att kontrollera detta laddar vi med två riktiga storheter. Spinetta och Gaja hör till toppskiktet i norra Italien. Likheterna är många. Båda producerar en radda olika viner från skilda områden, båda tillhör de så kallade modernisterna, båda tar bra betalt för sina viner och båda har bra rykte. Ska man nyansera bilden något så är det väl Gaja som fått störst ryktbarhet, de nämns inte bara som en av Italiens, utan som en av världens bästa producenter. De bästa vinerna är också plågsamt dyra, så länge man inte jämför med Bourgognes toppar vill säga. Då är det rena rama reapriserna. Det säger kanske mer om prisutvecklingen på Cote d'Or än något annat.

Jag har druckit viner från båda producenterna tidigare, men inget av toppvinerna, så det ligger viss spänning i luften när flaskorna öppnas. Båda vinerna dekanteras, efter att vi tagit en sniff och en liten slurk för att se att de är friska. De får vila i karafferna nästan 3 timmar innan vi börjar bälga i oss på allvar. Vinerna får sällskap av lammelår med skysås och potatis och palsternacksstomp. Långsamt stekta smålökar, dito svamp, smörkokta morötter och rönnbärsgele utgör tillbehören.


2004 La Spinetta Barolo Vigneto Campe' är direkt ur flaskan nästan ogin och mycket stram med obändiga tanniner som helt klär munnens slemhinnor. Den långa dekanteringen hjälper som tur är och vi får så småningom ett vin med förvånande stor utveckling. Färgen är mörk men kanten går mot transparent tegel, och doften bjuder på tydlig sous bois med löv, svamp och fuktig jord. Här finns också en fin blommighet med lite torkade rosor och en hel del mint, menthol, sötlakrits, tjära och lacknafta. Mycket trevligt att sniffa på. Frukten är lite likörartat och inte så framträdande men här finns körsbär, björnbär, rönnbär och lite annat mysigt. I munnen fortfarande rejäla tanniner, men de har rundats av i kanterna. Syran är medelhög. Frukten börjar få de där lite torra tonerna, förvånande vid så relativt ung ålder, men god är den. Det finns lite jordiga mineraler också, vilka som vanligt blir tydligast i det långa, lite söta men inte speciellt varma avslutet. Vinet bjuder till, viker ut sig och avslöjar under kvällen lager efter lager av intryck. Det är mycket elegantare än jag väntat mig. Mot slutet, runt 6 timmar efter dekantering, börjar det tröttna lite, men vilken resa det bjuder på. 94 poäng.


2004 Gaja Sperss är ingen riktigt Barolo, i varje fall inte till namnet. Eftersom man blandar i några procent Barbera får man inte skriva Barolo på etiketten utan får nöja sig med Langhe. Nåja, vinet säljer ändå, så det utgör inget problem för Gaja. Vi får ett vin som är mörkare och ungdomligare, både till färg och doft. Direkt efter öppning fås mest koncentrerad, sötaktig mörkfrukt. Första sniffen 3 timmar senare är överväldigande. Ur glaset slår koncentrerad mentol, eukalyptus och lösningsmedel, blandat med en härligt koncentrerad mörkröd frukt. Lakrits finns med här också, men om den var söt hos Spinetta så är det här mer saltlakrits tankarna går till. Blommorna lyser med sin frånvaro, så långt har det här vinet inte kommit i sin utveckling och frågan är om så filigrana nyanser någonsin kommer att tränga igenom den kompakta frukten och otroliga intensiteten i de andra komponenterna. I munnen är det mycket liknande intryck, men frukten känns förvånande sval, ingen hetta eller syltighet. Syran är något högre, men tanninerna snällare än i föregående vin. Vi får också en riktigt härlig, sprakande kryddighet, bra med jordiga, järniga och grusiga mineraler och ett av de längsta avslut jag varit med om. Det är imponerande med betydlig mer wow-faktor än Spinetta, men i längden inte lika intressant. Det är ingen tvekan om att det här är det större vinet, men först om ett antal år. Skulle jag öppna en flaska till ikväll får det bli en Vigneto Campe'. 94 poäng också till Sperss, med betydlig potential uppåt. 

Vacker färg och långa ben på Vigneto Campe'


onsdag 13 november 2013

Jacquesson Cuvée no 736


252992 flaskor buteljerades av Jacquesson Cuvée 736, plus nästan 10000 magnum och 346 jéroboams. Mycket vin blir det. 736 är den senaste i ordningen av Jacquessons numrerade standardvin och har fått en del positiv press på sistone.  Basåret är det utmärkta 2008 som utgör 66% i blandningen. Resterande är till största delen från 2006 och 2007. Mycket ungt vin med andra ord. Jacquesson är dessutom kända för att hålla låg dosage på samtliga viner. Läge för en riktig tungkrullare alltså. Vinet dricks till italiensk salami, följt av hälleflundra med tillbehör.

Vi får rätt mycket jäst till att börja med, bara de gröna äpplena förmår penetrera molnet, men efter en stund skingras dimmorna något och man börjar ana friska toner av lätt mint, gul frukt, kalkiga mineraler, gräs och lime. Intrycket blir renare och renare efter en stund är det som att sniffa på lätt parfymerat havsvatten. I munnen rejält pigg mousse, kanske i aggressivaste laget initialt. Också en väl tilltagen syra, lätt sälta och mer av de kalkiga mineralerna är de dominerande komponenterna, men i mitten finns en del frukt också som blir tydligare med tid och stigande temperatur. Intrycket får ändå sägas vara rätt tight och rent, ibland på gränsen till snålt. Avslutet håller medellängd och bjuder på lätt bitterhet, lime, kanske lite rök och massor av kalk.  90 poäng.

Ledordet här är kalk. Ja, man får ibland känslan av att slicka stenarna i ett kalkbrott, med en bit lime inkörd under läppen. Det är faktiskt angenämare än det låter, men det är naturligtvis för ungt. Låt ligga ett par år.




söndag 10 november 2013

1999 Chateau Suduiraut


Ohotad kung vad gäller söta viner från Bordeaux är naturligtvis d'Yquem, ja man kan med ganska mycket på fötterna säga att d'Yquem är kungen av söta viner, alla kategorier. Med det menar jag inte att det alltid är det bästa, eller för den delen dyraste (Egon Müllers värstingar ligger bra till för den skalpen), men det är utan konkurrens det mest beryktade. Det produceras naturligtvis sötsaker hos ett gäng andra producenter i Bordeaux, företrädesvis och av högst kvalité i  Sauternes och Barsac. Bland det knippe slott som nafsar d'Yquem i hälarna vad gäller kvalité, om än inte pris och ryktbarhet, är det kanske grannegendomen Chateau Suduiraut som fått bäst grepp om byxbenet. Man fick mycket uppmärksamhet för 2009:an, som vissa bedömare menade var det årets bästa vin i Sauternes, en lager som annars med nästan tröttsam regelbundenhet brukar tillfalla just d'Yquem.

2009:orna bör dock ligga till sig några decennium innan konsumtion. Nu är det ett tio år äldre vin vi har på bordet, alltså en helflaska Chateau Suduiraut 1999, nyinköpt på vinmonopolet. Året har rätt bra rykte, men kanske är vinet fortfarande i yngsta laget. Dricks till kladdig mandelkaka och Roquefort.

Vinet har gyllengul färg utan tydliga mognadstecken. Doften är först lite enkelspårig och knuten, men med någon timmes luftning blir den mer detaljerad. Vi får honung, på vaxkaka direkt från kupan, söta persikor, aprikos, lätt nötighet, karamelliserat socker och lätt botrytis. Intrycket är ändå fortsatt lite enahanda. Jag hade önskat nått mer - mineral, citrus, rök - som bröt av och friskade upp. I munnen ordentligt sött med medelhög syra som nästan, men inte riktigt, balanserar sötman. Intrycken är mycket lika de i doften, möjligen tillkommer det faktiskt lite citrus i form av kanderat apelsin och citronskal. Det är gott, men ibland tungfotat. Mot det långa avslutet blir det friskare med mer tydlig citron och lite sälta. Matchningen med maten är om inte fulländad så mycket bra. Jag förstår verkligen varför kombon Sauternes och Roquefort är en klassiker. 91 poäng till vinet.


Visst, det är gott men jag har kanske druckit för lite Sauternes för att verkligen uppskatta det här vinet, eller så behöver det ett antal år till i källaren för att blomma ut. Flaskan går inte åt och vi dricker resterna dagen därpå. Då är det lite mer utvecklat och i min gom bättre, men ändå ingen match för Isole e Olena's Vino Santo från 2004 som är precis lika underbar som sist.

P.S. Receptet på den mycket goda mandelkakan hittade jag här på Malin Bergvalls blogg Malins Matblogg. D.S.


fredag 8 november 2013

1999 Taittinger Comtes de Champagne


Lyx, lyx lyx! Färska sjöborrar direkt från nordatlanten utanför dörren, fångade av samme fiskare som levererar till Noma och Fäviken. Rysk kaviar på smörstekta brödbitar. Svensk löjrom med rårakor och klassiska tillbehör. Vad kan man dricka till detta läckerheternas eldorado? Jo, självklart..


Comtes de Champagne! Detta glädjens, lyckans och lystna hedonisters baccuselexir! Få champagner förknippas med samma oförställt luxuösa njutning. Vinet har rykte om sig att kombinera elegans och komplexitet med pur drickglädje och generositet. Min enda tidigare erfarenhet är den till skyarna hissade och numera desvärre mycket dyra 2002:an. Den var när jag drack den tyvärr fortfarande på embyonalstadiet och uppfyllde inte de förväntningar om omedelbar njutning jag hade. Men i källarens mörka hörn ligger förutom några fler '02:or en liten men omhuldad stapel av 1999 och 2000. Jag kan inte hålla mig! Väl medveten om att också dessa viner är i yngsta laget sätter jag en '99:a på kylning.


När flaskan väl är öppnad och vinet i glasen får vi en generös doft av röda vinteräpplen, persika, citron, vita blommor, brioche, hasselnötter och en del rök. Rätt härlig känsla, men kanske inte så intesiv som jag hade väntat mig. Det rör sig om en blanc de blancs, alltså ren chardonnay, och jag saknar tyngden, hallonen och jordgubbarna som pinot kan ge. I munnen vacker mousse och bra drag i frukten. Intrycket är trots intensiteten elegant tack vare att syran är rätt hög. Mot slutet blir den kanske lite dominerande men balanseras rätt bra av en rik, gräddigt silkig munkänsla och fantastisk struktur som följer med hela vägen ut i det långa, krämiga men ändå precisa, lätt rökiga, citrus och havssaltsanstrukna avslutet. 93 poäng.


Ja, det här är mer vad jag väntat mig av en Comtes, men jag tror ändå man bör ge vinet några år till i källaren. Syran är ibland väl dominerande och känns inte helt integrerad alla gånger, det är fortfarande ett ungt vin. Jag är nog också något färgad av min nyfunna preferens för pinot och blanc de noir, men med det sagt så gör det inte ont någonstans att dricka det här vinet nu... Skål!


För övrigt är sjöborrar j-vligt gott och jag har äntligen fattat att bloggers/googles bildlagringstjänst picasa har som default att både komprimera (ok) och "förbättra" (inte ok!) bilderna jag laddar upp. Nu förstår jag varför vissa bilder aldrig blivit riktigt bra på bloggen. Så många timmar i photoshop bortkastade! Förbättringsotyget är avstängt för gott!