tisdag 25 maj 2010

Restaurang Bojer, Svolvær

Sista kvällen på Lofoten vill vi slå på stort. Efter noggranna efterforskningar inkluderande intervjuer med lokalbefolkningen bestämer vi oss för restaurang Bojer, belägen på bottenvåningen i Thon Hotells skrapa vid hamnen i Svolvær. I receptionen mötts vi av trevlig personal som visar oss till vårt bord. Inredningen är modern i mörkt trä och vitt. Nordiskt avskalad på klassiskt restaurangmaner. Inte något nytänkande direkt, men fräscht och snyggt. Med anledning av restaurangens ettårsdag erbjuds vi en jubileumsmeny med champagne till alla rätter, men champagne till ankbröst i körsbärssås? Vi avböjer vänlig och övergår till att granska den ordinarie menyn. Vi bestämer oss snabbt för kungskrabba i vårrullar på grönsaksbädd samt grön ärtsoppa med citronmarinerad lax, ötrolja och sparris till förrätt. Efter en stunds väntan, inte alltför lång, kommer maten in. Vårrullarna är lite väl tunga men krabbköttet gott. Grönsakerna lite överkokta - vad är det med norge och grönsaker? Soppan är däremot perfekt och laxen har en intensiv citronsmak och riktigt smälter i munnen. Örtoljan smakar intensivt av timjan - gott!

Vårrullar

Till huvudrätt provar vi kveite på grönsaksbädd med potatisros och vitvinssås. Fisken är nära perfektion, potatisrosen är snyggt utförd, planterad i en liten hög potatismos. Fullt ätbar också. Grönsakerna är återigen en liten besvikelse och misstänkt lika de som serverades till vårrullarna. Kveite är norska för hälleflundra, för den som undrar. Vi provar också stekt uer - kallas ibland kungsfisk på svenska, men uer används också. Fisken är lite väl hårt stekt med lätt bränd yta här och var. Även denna firre serveras på en bädd av grönsaker som bland annat innehåller rödbetor. Här har restaurangen faktiskt lyckats något bättre med det gröna, men det är långt till fulländning. Såsen och rotfruktspuréen är däremot riktigt bra. Hela, ungsstekta potatisar fyller ut talriken och smakar fint de också, men hälleflundran var den betydligt bättre rätten.

Till ovanstående dricker vi tysk rheingauriesling: Schloss Vollrads Qualitätswein trocken 2008. Serverads lite för varmt, med det avhjälps med en stund i ishinken. En bra standardriesling som inte bjuder på några överraskningar direkt. Frisk frukt, mest päron, fin syra och mineralitet. Bra balans. 86 poäng.


Efterrätten består av hela tre olika rätter. Först osttallrik med tre olika lokala ostar. Generöst tilltagna välsmakande bitar som går från mild kittost till en riktigt kraftig grönmögelost. Inga fel här. Sedan variant på äppelkaka: äppelkompott med brödsmulor och vaniljsås. En lite kula hallonsorbé till. Sorbén är god, men äppelsmaken försvinner i all vaniljsås. Inte helt lyckad. Sist ut chokladpudding på chokladkakebotten. Serveras också med hallonsorbé. Riktigt god med intensiv chokladsmak på kakan och mildare, lent, fluffigt moussé ovanpå. Bäst!

Till denna trio drack vi en nyhet för mig,  Moscato Passito di Pantelleria från producenten Carlo Pellegrino. Vinet gör på den lilla ön Pantelleria utanför Siciliens sydkust. Den lokala druvan Zibibbo, ibland kallad Muscat Alexandria, används. Druvan tillhör mycket riktigt muscatfamiljen, och anses höra till de äldsta omodifierade sorter som existerar. Vinet är orange till färgen. Doften avslöjar inte särskillt mycket, förutom en svag ton av mogna aprikoser och sötma. I munnen påminner vinet mest om min bardoms maskrosvin. Sötma och klar brist på syror som kan bära upp det hela. Jolmigt intryck som inte är särskilt imponerande. Vinet serverades rumstempererat och skulle säkert ha vunnit på att kylas. 76 poäng




Sammantaget blir det godkänt för restaurang Bojer, men ingen stjärna i kanten. De bästa rätterna - ärtsoppan, hälleflundran och chokladmoussen - är uppe och nosar på den högre skolan, men nivån är ojämn och hanteringen av grönsakerna lämnar mycket övrigt att önska. Servicen är snabb och effektiv, men ibland lite oproffsigt klumpig och framför allt opersonlig. Vinerna serveras för varma. Prisnivån är emellertid helt acceptabel.

måndag 24 maj 2010

Fiskekrogen, Henningsvær



Henningsvær är ett litet fiskeläge som klamrar sig fast vid en ö på östsidan av Lofoten. Mycket av den ursprungliga bebyggelsen finns kvar och fiskeläget är fortfarande aktivt med flera fiskebåtar och minst en valfångare. Även om det är ett populärt turistmål på sommaren är det alltså rätt stor skillnad när man jämför med totalt "turisitifierade" gamla fiskelägen i Bohuslän, som Smögen till exempel. Vi anländer vid lunchtid med kurrande magar. Någon större koll på restaurangerna har vi inte, men turistbroschyren rekommenderar Fiskekrogen, vilket också är den första restaurang vi får syn på. Frågan är om det finns någon mer som har öppet, så här off-season. Restaurangen ligger i ett gammalt tillbyggt magasin nere vid bryggan. Lokalen är trevligt inredd i klassisk restaurangstil med maritim touch. Menyn är kort, men innehåller flera lokala specialiter. Flera fiskrätter och även det berömda lofotslammet finns representerat. Till förrätt delar vi på en portion torsktungor, något vi aldrig smakat tidigare. Tungorna bryns i smör och serveras med en liten sallad och remouladsås. Ytan är krispigt gyllene, köttet är ganska löst i konsistensen med lite mer koncentrerad fisksmak än vanlig torskfilé. Såsen befinner sig långt från den otäcka gegga man kan köpa på tub i affären. Gott och lite spännande! Till huvudrätt provar vi en stor portion fisksoppa, där kocken tyvärr varit för generös med grädden. Soppan skulle ha vunnit på att låta buljongen spela förstafiolen. Det är generöst med fisk i soppan, men grönsakerna är överkokta och faller sönder. Ingen höjdare. Vi testar också ytterligare en specialare i form av boknafisk. På Lofoten produceras stora mängder torrfisk. Fisken, mest torsk, lufttorkas på ställning, en sedvänja som pågått i alla fall sedan 1100-talet, om inte längre. Boknafisk är torsk som fått torka lite kortare tid, 7-10 dagar. Den kokas sedan ca 10 minuter i saltvatten. Här serverad den med stuvade morötter och potatis. Fisksmaken är koncentrerad och påminner lite om rökt fisk. Konsistensen i de tunnare bitarna påminner mest om gummi. De lite tjockare delarna är mer lätttuggade, men lite klistriga. En kul upplevelse och inte alls oävet men inte någon framtida favorit. Morotsstuvningen är ganska smaklös och morötterna överkokta. Grönsaker är de inte så bra på i Norge. Maten får godkänt, men inte så mycket mer. Servicen är riktigt bra hela måltiden dock. Servitrisen är vänlig, lagom personlig och effektiv. Prisnivån är acceptabel, för att vara Norge, landet där en vanlig pizza går på 200 NOK. En helt ok restaurang som dock inte är värd någon längre omväg.



Henningsvær från luften

lördag 22 maj 2010

Lanson Gold Label Brut 1998


Champagne på en brygga i Lofoten. Strålande sol, 21 grader varmt. Lite nötter att tugga på,  Lanson Gold Label brut 1998 i glaset. Livet kunde vara sämre! Vinet har en blekgul färg och fin, medelfyllig mousse. Doften går mot det fylligare hållet med honung, aprikos, melon och nötter. Initialt kanske lite jästa toner, men de vädras snabbt bort av havsbrisen. Rätt stor brödighet, det hela påminner inte så lite om en limpa späckad med frukt - aprikosbröd! I munnen fyllig med fin, medelhög syra och mer av nötigheten och frukten. Lite citrus i bakgrunden. Eftersmaken är medellång med lite friskare frukt, äpplen kanske? Kunde vara mer komplex. Sammantaget är det här är en medelfyllig, mycket drickbar champagne som skulle passa perfekt på mingelparty med snittar. Vinet kan säkert utvecklas med några år i källaren, men är som sagt klart tillgängligt redan nu. 90 poäng.

tisdag 18 maj 2010

Chablis x2

Mitt första besök på vinmonopolet var en positiv upplevelse. Även ute i periferin på en lite mindre butik har de ett betydligt bättre urval än de flesta systembolag hemmavid. Jag diskuterade detta en stund med den trevliga personalen. Enligt dem har vinmonopolet ett betydligt större urval av viner än systembolaget. Siffror på runt 12000 olika viner nämndes. En snabb sökning på systembolagets hemsida resulterar i ca 8000 viner i ordinarie,  tillfälliga och beställningssortimentet. Då är en stor andel säkert redan är slutsålda. Man kan undra hur det kommer sig att vinmonopolet, på en betydligt mindre marknad, kan upprätthålla ett så brett sortiment. Nåja, allt är inte guld som glimmar. Priserna, åtminstone i de lägre prisklasserna, ligger cirka 50 procent över de svenska. Efter den trevliga pratstunden lommade jag hemåt med två flaskor i kassen. Dagen efter stundade besök från Sverige.




Krokfångad norsk torsk, äggsås, potatis och smörkokta primörer. Mumma! Flaskorna kylda en stund. En liten miniprovning av chablis tillsammans med maten. Först ut, flydda tider i form av Les Temps Perdu Petit Chablis 2008. Bakom etiketten Les Temps Perdu, som används till flera viner av olika ursprung, finns Clotilde Davenne, tidigare hos Jean-Marc Brocard men sedan några år egenföretagare. Hyllningarna har haglat och det är inte utan förväntningar vi öppnar flaskan, även om det rör sig om ett av hennes enklare viner. Färgen är ljusgul med gröna stick. Doften är stram och elegant med skira gröna örter, krusbär, citrus, kalksten och lätt blommighet. I munnen torr med  skyhöga syror och en uttalad mineralisk profil som bygger mer på lätt elegans och finess än kraft. Mer av de gröna tonerna, tänk örtträdgård tidigt om våren. Riktigt imponerande och helt i min smak! 90 poäng. A must buy för den prismedvetne!





Vi följer upp med något som tydligen fått mycket uppmärksamhet i Norge, enligt killen på vinmonopolet.  Emile Chandesais är en negociànt som ägs av Picard Vin & Spiritieux och buteljerar en serie viner under egen etikett. Druvorna till Emile Chandesais  Chablis 2008 kommer från en enskild vingård och handplockas, vilket är ovanligt i det här prissegmentet. Lagring på ståltankar 5-6 månader. I glaset något mer mättad färg än tidigare vin, men ändå åt det ljusa hållet. I doften klart kraftigare med tyngre gröna toner, mer som spenat eller nässlor, saftigare. Gröna äpplen, citrus och mineral.  Lite burdus i stilen.  I munnen fortsätter det på samma sätt med kraftigare karaktär, till och med så att man anar toner av nötter. Fina, friska syror men inte lika salivsprutande som föregångaren. Mineraliteten är här mer inlindad i den frodiga grönskan och de lite jordiga tonerna.  Det är ett snyggt, rejält bygge som passar utmärkt till mat, men i min mun når det inte riktigt upp till Clotildes Petit Chablis, trots att det här vinet kan stoltsera med  Chablis utan Petit på etiketten. 87 poäng.


Det blev över i flaskorna, och vinerna smakade lika bra dagen efter. Syrorna hade lugnat sig något och frukten var lite tydligare, vilket märktes mest i Les Temps Perdu. 

måndag 17 maj 2010

Le Sarda 2006 - Domaine Sarda-Malet

Ovanstående vin stammar från côtes du roussillon, var annars? Producenten Sarda-Malet har en medelstor vingård om knappt 50 hektar lera och kalkstensjordar på floden Tets högra strand i närheten Perpignan. Gården drivs av Jerome Malet, som tagit över efter sin far som grundade firman 1984. Kvalité ligger i fokus, med handskörd och lågt skördeuttag. Man använder inte bekämpningsmedel. Serien Le Sarda utgör stommen i produktionen och görs som rött, vitt och rosé. Dagens vin är rosévarianten, som görs på Syrah, Grenache och Mourvèdre. Vinet dracks till kokt torsk med sockerärtor och sallad, och till frukt efteråt.




I glaset har vinet en rosa-orange färg. Doften är rätt så generös men ändå åt det strama hållet. En trevlig, saftig gräsighet och en del röd frukt - vinbär - samsas med lite kraftigare toner åt stjälk och rönnbärshållet. I munen blir det än mer tydligt att detta är ett matvin. En ambitiös, kraftig kropp (för en rosé åtminstone) och samtidigt både frukt och mineralitet. Vinet ger ett kärvt, lite burdust intryck, fullt av charm och personlighet. Visst finns det en och annan skavank, ibland tar de lite bittra tonerna av rönnbär överhanden över frukten, men sammantaget ett trevligt vin av god kvalité. 87 poäng.


Mer om producenten kan ni läsa här.

onsdag 12 maj 2010

Le Sud 2005 - VdP Côtes Catalanes

Mera  Roussillon - en stark trend i mitt vindrickande för tillfället, eftersom jag bombarderas med flaskor från vinimporterande kollegan. Den här gången är det lite kraftigare saker från côtes catalanes i form av rubrikens Le Sud 2005, från Mas de Lavail, som faktiskt finns representerade i Sverige hos vinovativa. Den rejäla gården - 80 hektar, varav stora delar dock är för oländiga för vinodling - drivs av Jean Battle, tillsammans med sonen Nicolas, som står för själva produktionen. Inriktningen är mot kvalité snarare än kvantité, med ambition att skapa riktigt bra viner. För att uppnå detta används beprövade metoder - lågt skördeutag under 30hl/hektar, bra fat etc. Le Sud är deras vita toppcuvée.  Druvsammansättningen är en blandning av grenache blanc och grenache gris från stockar över 25 års ålder. Alla druvorna plockas för hand. Vinet lagras på fat - sur lie i 12 månader. Vinet avnjöts till baconlindad torskrygg med potatisplättar, bearnaise och ärtor.



Färgen är blekt guldaktig med lite gråaktiga stänk. Doften är initialt något knuten, men utvecklas rätt snabbt och blir snart direkt generös, precis som förväntat. En hel del tropisk frukt, honung, nötter, lakrits och ett litet rökstänk. Läckert! Dags att smaka. Wow, här har vi en riktig bomb! En del ek, men till skillnad från förra veckans sydafrikan tar inte eken överhanden utan är väl integrerad i helheten och bidrar men en lite kärv kryddighet som balanserar sötman, smörigheten och den fantastiska, generösa frukten. Bra syror och mineral! Jag är generellt sätt inte så svag för den här typen av vin, men det här är helt enkelt riktigt snyggt och välgjort. Skulle gärna ha ett par flaskor till att dricka till smörstekt abborre i sommar. 89-90 poäng!

lördag 8 maj 2010

Restaurang Familjen


Under senaste blixtvisiten till hemlandet hanns det med ett besök på nyöppnade Familjen på Arkivgatan, Göteborg. Stället satsar på vällagad mat av det något enklare slaget till bra priser. Det är samma krögare som ligger bakom Kock och Vin på Viktoriagatan, en av Göteborgs fixstjärnor på restauranghimlen. Lokalen har dessutom inretts av ett par arkitekter som delar kontor med min sambo, så valet var närmast självklart. Stilen är diskret effektsökande med mycket rött och en heltäckningsmatta mönstrad som en trasmatta. Vi hade inte bokat bord, för övrigt bokar man endast upp 1/3 av borden och håller resten öppna för drop-ins från gatan. Vi fick ägna 20 minuter i baren medan vi väntade. Bra service och utbud. En hel del smårätter man kan beställa direkt till disken. Plus för det.

Så fick vi då ett bord, tyvärr lite nära dörren, så det drog lätt om axlarna.Konceptet går ut på att de har  dagens meny med tre rätter för överkomliga 295 kronor. Man kan ersätta någon av rätterna med ett par alternativ mot en extra kostnad. Man erbjuder också flera smårätter som komplement. Vinlistan är inte speciellt lång, men hyfsat varierad med ett bra prisspann och ganska många viner på glas.

Först fick vi en liten amusant bestående av färskt bröd och en röra på färskost, inlagda grönsaker och rökt sill. Försvinnande gott och friskt. Därefter tog vi varsitt ostron som serverades i sitt skal vilandes på ett litet berg av grovt salt. Citron och rödlöksvinegrette till. Utmärkt! Till ostronet delade vi på ett glas champagne, som vi, trots att vi specifikt bett om ett glas, fick serverat i varsitt glas, och det snålades inte vid upphällningen heller. Ytterligare plus i kanten. Champagnen - Mercier Brut - bjöd ändå på kvällens första besvikelse och största miss - den var alldeles för varm, närmast rumstempererad, vilket inte gjorde vinet rättvisa. Doften gick åt det brödiga hållet med mycket nötter, smör och äpple. I munnen inte så frisk (temperaturen?), nästan fadd. Mer av samma toner som i doften. 81 poäng, men under andra förhållanden kan det här vinet säkert prestera bättre.

Förrätten bestod av lufttorkad skinka från Helmuth i Högsbo, ljummen vit sparris med vispat smör smaksatt med citron och timjan och en liten sallad till. Gott och enkelt, även om sparrisen gärna kunde varit några grader varmare och smöret haft lite mer karaktär. Vi hyfsade champagnen till den här rätten, vilket fungerade utmärkt.

Huvudrätten på kvällens meny utgjordes av helstekt vårkyckling med pure på king edvard och purjo. Till detta smörstekta vårlökar, sky och rostad lök. In kom en portionsstor kyckling med perfekt, gyllenbrunt skin. Köttet var mört och saftigt utan minsta tendens till att bli torrt och potatis-purjomoset var lagom luftigt och inte för smörigt. Vårlökarna hade kvar precis lagom tuggmotstånd.


Till detta drack jag, på den mycket trevliga kvinnliga vinkyparens inrådan, ett vitt vin från sydafrika, Bellingham The Bernard Series Old Vine Chenin Blanc, producerat från 40 år gamla stockar. I nosen smör, tropisk frukt, vanilj och ekkryddor. I munnen första sekunderna angenäm med kraftig smörig och nötig karaktär. Massor av mogen frukt - aprikoser, päron och grape, men sen slog ekplankan till i gommen med full kraft. Jag måste säga att effekten var ganska imponerande. Som att få en käftsmäll precis när man slappnat av och börjat njuta av situationen. Eken tog över för mycket för min smak och de första, positiva intrycken försköts till bakgrunden. Med den smördrypande kycklingen och moset gick det bättre, men känslan av för mycket ek försvinner inte. 84 poäng i min gom.

E valde att byta ut kycklingen mot rosastekt ankbröst med palsternackskräm, rödvinssky och grömpepparglacerad majrova. Inget fel på den rätten heller, ankbröstet var bra, men kanske aningen för torrt. Palsternackskrämen var gudomlig, säkert med massor av smör och grädde, men vad gör det? Majrovan var god när man kommit igenom det yttersta skiktet som bjöd på en del tuggmotstånd utan att smaka så mycket. Kanske skulle man skalat av det innan serveringen. Rödvinsskyn var godkänd. Jag upplevde kycklingen som den bättre rätten, och tyckte inte att ankbröstet var värt de 100 kronor extra man fick lägga, men E tyckte tvärtom, och det är väl helt i sin ordning. Smaken är som baken.



Till ankbröstet dracks en côtes du rossillon villages, Les Vignes de Bila-Haut 2007, producerat av Chapoutier. En tät doft av mogna plommon, björnbär och lite blyertspenna. Trevlig pepprighet och lite hallon bidrar till helheten. I munnen åter mörk frukt och lite pepprig kryddighet från eken. Silkiga tanniner, en del syror och lätta mineraler styr upp det hela och hindrar precis vinet från att hamna i syltträsket. Stilen är publikfriande, varmt fruktigt sydfransk. Ett bra vin, men kanske inte riktigt i min smak heller. Lite mer elegans vore önskvärt. 87 poäng.


Till dessert serverades det gräddpudding med vanilj och buljong på rabarber och lagerblad, med ett par mandelbiskvier flytande i buljongen. Den rejält tilltagna portionen serverades i en glasform med handtag. Buljongen var god, men lite tunn och gräddpuddingen (annat namn på panna cotta?) var rätt smaklös och lite tung. Nä, det här gick inte hem hos någon av oss. Klart minus för en tråkig dessert, men utmärkt espresso till.

Sammantaget gav Familjen en trevlig upplevelse med mestadels god, vällagad mat till rimliga priser. Servicen var snabb och effektiv, om än något opersonlig, med undantag för den supertrevliga vinkyperskan som verkligen ansträngde sig för att göra ett bra jobb. Är hon lånad från Kock och Vin månne? Synd bara att ekade sydafrikaner inte är min grej. De enda riktiga missarna var den varma champagnen och efterrätten. Det blir säkert fler besök.

fredag 7 maj 2010

Valborgsviner

Här kommer en försenad rapport från valborgsmässoafton. Vi var ett glatt gäng på sju som samlats för att fördriva häxor och hälsa våren med hjälp av god mat och vin. Jag kom ner från Norge på onsdagskvällen och torsdagen ägnades åt matshopping i götet.



Vi inledde klassiskt med ostron, anklevermoussesnittar och champagne, närmare bestämt Jacquesson 1997 Brut. Jacquesson hävdar att de är de äldsta huset i hela champagne, grundat redan 1798, vilket stolt anges på flaskan. Vinet i fråga är gjort på 55% chardonnay och 45% pinot noir från enbart egna vingårdar. Låg dosage på 3,5 gram. I doften torr och förvånadsvärt frisk med citrus och mineral. Öppnar upp sig efter en stund och avslöjar lite lätta nötiga toner och en del fruktighet. Väl balanserad och mycket elegant. I munnen fin mousse och fortsatt mycket torr i samma stil som doften - citrusfrukt och mineral. Rejäla syror som bara börjat rundas av. Lite sälta, lätt rök och bara en liten hint nötter. Stilen faller kanske inte alla på läppen och sanningen att säga är vinet rätt tufft fortfarande och tål, vissa skulle säga behöver, ett antal år till i källaren, men vem vill vänta? Till ostronen är den fantastisk och gillar man torr, frisk champagne är det svårt att få så mycket bang for your buck som här. Eftersom torrt och friskt är min favoritstil kammar vinet hem hela 94 poäng!

Över till huvudrätten, grillad T-bone stek med ungsrostade potatischips, gräddsås med trattkantareller, karamelliserade scharlottenlökar och en liten, mild grönsallad. Köttet var helt enkelt fantastiskt. Mörat tio veckor! Kostade en halv förmögenhet i saluhallen, mer än något av kvällens viner, men det var det värt. Jag var rätt nervös vid grillningen, jag kan inte med gott samvete titulera mig grillmeister. För lite övning helt enkelt. Men allt gick väl och köttet blev perfekt. Det visar hur mycket lättare det är att lyckas med bra råvaror. Över till vinerna.

Jag hade ett tag planer på att öppna en av källarens skatter, Aldo Conternos Barolo Granbussia, årgång 2000, men fick kalla fötter. Vi var kanske lite många att dela på en sån flaska, och vad skulle jag ha ställt upp bredvid som kunde matcha en sån best? Till middagsgästerna - ni får hoppas på bättre lycka nästa gång, sorry!


Valet föll istället på Luigi Voghera Barbaresco 2003. Ett vin i traditionell stil som förhoppningsvis är drickbart nu. I glaset en fin röd färg åt tegelhållet. Lite slutet först men med tid öppnar vinet upp sig och avslöjar fina toner av röda vinbär,  plommon och hallon. Efter ytterligare en stund lite körsbär och rostade, kryddiga toner av fat. Vanilj, tobak, viol och läder kommer strax efter tillsammans med lite stalliga toner och något som påminner om enbär. I munnen en hel del sandiga, torra tanniner. Medelstor kropp och mer av den lite mörkare frukten - plommon och körsbär. Fat naturligtvis och en en fin örtighet. Bra balans, men tanninerna kräver mat. Med kantarellsås och en bit kött lyfter det hela till nya höjder. 90 pinnar.


För vissa av middagsgästerna som har lite svårt med tanniner korkade jag upp en sydfransos som alternativ, Lirac Les Chesnaies 2007. 60% grenache, 25% syrah och 15% mourvèdre. Cementtankar för lagring, ingen ek så långt ögat når, en annan typ av vin helt enkelt. Blålila färg. I doften publikfriande sötfruktighet med mörka bär som klart dominerande inslag. En viss kryddighet men känns mycket tamt bredvid barbarescon. Lite örtiga toner och något mer komplexitet med tiden. I munnen mer av björnbär, plommon och allmän syltig fruktighet. Kommer fram lite lakrits, örter och kryddighet med tiden, precis som i doften. Kanske inte helt rättvist matchning mellan vinerna här, på det hela taget inte ett dåligt vin men helt klart för syltigt för min smak. Uppskattades dock av andra kring bordet. 83 poäng.


Till desserten dracks det whisky, och det orkar jag inte skriva om nu. Det blev en sen kväll och eftersläckningen tog tid och kraft, men lyckat var det!