onsdag 25 maj 2011

2009 Pierre Gruber Mercurey


Bourgogne ligger mig lite extra varm om hjärtat. Dags att prova en 09:a till. Kvällens vin är ett spontanköp på vinmonopolet efter en kort pratstund med personalen. Producenter är för mig okänd, och det finns inte mycket info på nätet. Pierre Gruber drivs i alla fall av Jean-Luc och sonen Paul Aegerter, vilket intressant nog anges på korken. Jean-Luc köpte hela klabbet 1987 och har drivit firman sedan dess. Sina bästa viner butlejerar man dock under etiketten Aegerter, Jean-Luc et Paul. Maison Aegerter har sin bas i Nuit-Saint-Geroges. Tja, det var ungefär den information jag kunde komma över. 2009 Pierr Gruber Mercurey är ljust transparent med blåaktiga stick. Doften bjuder på pigg, intensiv primärfrukt av klassiskt slag - hallon, smultron, röda vinbär och kanske lite ljusa körsbärstoner. Efter en stund kommer en del rustika jordiga inslag, lite ceder och lagerblad. Frukten dominerar fortfarande men helheten är mer komplex. I munnen känner man först den relativt eleganta men kanske något enkelspåriga frukten och någon sekund senare slås man av den höga syran som verkligen är mycket påtaglig. De tanniner som finns är lena, snälla och beskedliga. Intrycket är saftigt fräscht, lätt och lättdrucket. Ett okomplicerat sommarvin att servera lätt kylt, cirka 14,8 grader blir nog bra. 87 poäng.

söndag 15 maj 2011

Jaboulet mot Chapoutier, rond III


För drygt ett år sedan ropade jag in ett nummer med blandade viner hos Bruun-Rasmussen. Det var mest rhoneviner från de välkända M. Chapoutier och Paul Jaboulet Aïné och då föddes tanken att vid lämpliga tillfällen prova vinerna från respektive producent mot varandra. Det är snart ett år sedan rond I och II i styrkemätningen och hittills leder Jaboulet med två mot noll, då Chapoutier slarvade bort vad som borde varit en promenadseger genom en dåligt tajmad skada i rond två. 1996 Chapoutier Hermitage La Sizeranne hade tuggat lite för hårt på korken. Som tur är finns ett par flaskor till i källaren, så Siz får en chans till. Den här gången bjuds det dock på hårdare motstånd, i form av 1998 Jaboulet Hermitage La Chapelle. Nu har väl La Chapelle, och Jaboulet för den delen, varit lite på dekis ett tag. Det finns de som menar att man inte lyckats göra en verkligt bra Chapelle sedan årgång 1990, trots goda förutsättningar, och även då var man inte i närheten av den legendariska årgång '61 som räknas som ett av förra seklets allra största viner. Nå, detta har i alla fall fört det goda med sig att priset fortfarande är någorlunda överkomligt, trots att det är firmans toppvin. Motsvarande nivå hos Chapoutier kostar ofta tredubbelt eller mer. Jaboulet har föresten sålts nyligen. Förhoppningsvis kan de nya ägarna förbättra kvalitén, men räkna med att priserna också kryper uppåt. Vinerna dekanterades och fick sällskap av oxfilé med örtsmör, rostade jordärtskockor, smörstekt svamp och dito zuccini.


1996 Chapoutier Hermitage La Sizeranne är mörkrött, nästan opakt och initialt något knutet. Doften avslöjar inte mycket mer än en lätt örtighet och lite peppar. I munnen har vinet en mycket stram struktur, sträva tanniner, mycket hög syra och tillbakadragen mörkfrukt. Surt och vresigt är en av de spontana kommentarerna runt bordet. Efter hand öppnar det dock upp sig och frukten tittar fram, fortsatt något blygt. Fortsätter med lätt vitpeppar och en bra, lite kalkig och flintaktigt rökig mineralitet. En liten släng av vanilj smyger sig in på ett hörn. Det blir en slatt över och dagen efter är intrycket mjukare och frukten mer åt likörhållet. Kanske ytterligare några års lagring? Frågan är hur frukten klarar av det, den är redan lite åt det glesa hållet. 


1998 Jaboulet Hermitage La Chapelle har en ljusare färg med lätt orange kant och är en glädje att dricka redan från början. Öppet elegant rödfrukt med inslag av plommon och begynnande mognadstoner av fruktkällare och multnande löv. Lite hallonlikör, lakritsrot och vanilj. En liten försiktig hint av tjära och rök, men mer elegant än kraftfullt. I munnen leker vinet med en mycket pigg syra och mjuka, finkorniga tanniner. Känslan är silkeslen trots syran, balansen är nära perfekt. Man blir glad! Fantastiskt lång och saftig finish med frukt och lätt vitpeppar, lite sådär lagom småvarm. Medan La Sizeranne mår bäst av att få sällskap med en matbit kan det här vinet lika gärna njutas på egen hand, det behöver inga stödhjul. Stilen är klart lätt för en Hermitage och någon tydlig utveckling kan inte märkas under de cirka två timmar det tar att tömma flaskan. Det här är nog på topp nu.

Ja, som ni nog kan förstå av beskrivningarna ovan blev det ännu en seger för Jaboulet. La Chapelle tryckte verkligen på rätt knappar hos mig, det här var ett av årets roligaste och vackraste viner hittills. 13 år är ingen ålder för en Hermitage och mognadsgraden förvånar mig lite. Kanske har flaskan förvarats lite varmt, men vad gör det när det smakar så här! 95 poäng blir det, jag är verkligen glad att jag har några flaskor till. La Sizeranne presterade också bra, men en nivå under. 90 poäng.

lördag 14 maj 2011

2009 Rabl Grüner Veltliner Lössterrassen


Rabl är med dryga 70 hektar ekologiskt odlade vingårdar en rätt så stor producent från Kamptal, ett av Österrikes hetaste vindistrikt. Välkänd för många svenskar tack vare flitig förekomst på bolaget. Majoriteten av produktionen består av druvrena viner på Riesling och Grüner Veltliner. Dagens putelj innehåller druvjuice av den senare varianten. Dricks till en klassisk fisksoppa med lite kryddhetta. 

Ljusgul färg. Ren, rätt generös doft med äpple, päron, persika och gräs. Lätt sötaktig citruston. Lite vitpppar går att hitta också. I munnen likaså generöst och fylligt, initialt nästan söt känsla innan syran kickar in. Friskare intryck än doften med en försiktig mix av syrliga tropiska fruker – passionsfrukt och halvmogen ananas – och äpple. Viss kryddighet. Rejält pigg syra och fin mineralisk finish som till skillnad från det initiala intrycket är knastertorr. Enkelt men gott och friskt! 84 poäng.

P.S. Efter att flaskan stått öppnad ett dygn i kylen upplevdes vinet torrare, stramare och mindre fruktdrivet. 
D.S

onsdag 11 maj 2011

2008 Alde Godt Spätburgunder Weissherbst Eiswein "B"


Min svärfar halade fram denna flaska ur gömmorna efter en middag nyligen. Nyfiket studerade jag etiketten. Eiswein på spätburgunder, finns det? Tydligen, Alde Gott i Baden producerar, och vinet lagras på barrique enligt etiketten. Alde Gott är vad jag kan förstå, efter en snabb sökning på nätet, ett kooperativ, grundat 1948. Man har hela 261 hektar vinodlingar knutna till sig, med 360 olika odlare! En del att hålla reda på, onekligen. Nå, slut på den här odrägligt långa producentprofilen och över till vinet. Färgen är laxrosa med dragning åt orange. Doften domineras av lätt vax, hallon och aprikos. Lite drag av söta rönnbär. I munnen en mycket frisk och vital syra, nästan obegripligt hög, så att den faktiskt med råge balanserar upp den härligt bäriga sötman och ger vinet ett mycket frisk intryck. Den eleganta frukten består av ljust röda bär – krossade hallon och lite lingon. Mycket fin balans och fantastiskt gott, både för sig själv eller till en lättare, fruktig dessert. Det blir nästan att beställa några flaskor och lagra. 92 pinnar.




måndag 9 maj 2011

2000 Roagna Barbaresco Pajé


Det finns en försvarlig mängd flaskor från Roagna i källaren, betydligt fler än som druckits upp so far och det har blivit dags för ett smakprov. Pajé är som ni märker vingårdsbetecknad, men är ändå producentens instegsbarbaresco. Rubin mot tegel i kanten. Doften med jordiga toner av svamp och multnade löv uppblandat med gammal, torkad kåda och brända körsbärskärnor. Lätt karaktär av lösningsmedel i början. Den rena frukten ligger lite i bakgrunden och bjuder på körsbär, lingon och inlagda plommon. Jag anar lätt vaniljton och lite trä från faten. Vinet är förhållandevis elegant men samtidigt ger det hela ger ett lite vilt, robust intryck. I munnen bjuder vinet på rejäla tanniner och dito syra med en slank frukt och en del blodigt animaliska inslag av järn och krut. Eftersmaken är mycket lång och lite varmare än det omedelbara intrycket med tanniner, lätt peppar, brända körsbärskärnor och en kvardröjande, lätt liköraktig rödfrukt. Det här vinet är inget man lättvindigt sörplar i sig, det formligen skriker efter tilltugg, gärna i form av robusta kötträtter. 90-91 poäng.