onsdag 29 maj 2013

2011 Keller Riesling von der Fels


Keller är pålitliga leverantörer av trevliga viner och von der Fels brukar inte utgöra något undantag. Priset är dessutom överkommligt också för vardagsbruk. Populärt hos många, inte minst bloggare. Vinet görs på druvor från unga stockar i vingårdarna Kirchspiel, Hubacker och Morstein. Vi har alltså ett vin på druvmaterial som inte riktigt platsar i GG tappningarna, men det blir oftast bra ändå.

I glasen ett ljust gyllende vin med grågröna stänk. Ung doft med en frisk, rik frukt av typisk rieslingkaraktär, med lätta inslag åt det tropiska hållet: melon, päron, äpple och citrus. Också lätt rök och järn. I munnen frisk, lätt porlande känsla. Samma typ av intryck vad gäller frukten som i doften. Medelhög syra och trevliga mineraler som för tankarna till en stenig skogsbäck. Fint, men jag hittar också en liten småunken, lätt besk ton som påminner om kokt sparris. Medellångt, syrligt avslut med mycket citrus.

Den där sparristonen är som tur är rätt diskret och förtar inte intrycket av ett friskt, fruktdrivet vin med hög drickbarhet. Inte det elegantaste som finns att få av tysk riesling, men ändå mycket trevligt och väl värt att prova. 90 poäng.

Andra som provat här och här.

söndag 26 maj 2013

2008 Ruffino Chianti Classico Riserva Ducale


Årgång 2007 av det här vinet övertygade väl inte helt. Låt oss se vad 2008 kan bjuda på. Årgången anses som god. Våren var svår med kyla och fukt, men sommaren och hösten bjöd på goda förhållanden med lagom mix av värme och nederbörd. Sangiovese ska ha lyckats särskillt bra. Vinerna sägs vara elegantare än de från de varma åren 2007 och 2009. Lite mer klassiska.

Vi får ett lätt grumligt men transparent vin med en förtjusande rubinröd färg, rätt ljus för ursprunget. Doften bjuder på lätt frukt med röda körsbär. Också en del inslag av trä med ceder, tobak och lätt vanilj. Trevligt. Tyvärr inte lika bra i munnen. En sträv syra, lite för mycket ek och väldigt mager frukt ger ett tunnt och snipigt intryck. En del jord och kryddor tillför komplexitet men det känns obalanserat  och spretigt. Inget vidare faktiskt. Påminner i stilen mycket om 2007:an men frukten är ännu svagare. 81 poäng.


onsdag 22 maj 2013

2003 Roagna Barolo la Rocca e la Pira


Shafer enkommafem var något av en besvikelse faktiskt, så nu tar jag inga risker. Back to the basics! Roagna brukar trycka på precis rätt knappar hos mig, så jag offrar min sista flaska 2003 la Rocca e la Pira. Det svider alltid lite när sista flaskan ryker av någon favorit, men vad ska man göra när suget efter Nebbiolo med lite mognad sätter in?

Vi får ett vin med vackert transparent rubinröd färg med mörk kärna. Doften bjuder initialt på rätt mörka toner med lite kärv frukt. Annars är det klassiska intryck: varm jord, lätt brända örter, rosor, viol, tjära och så vidare. Ni kan väl visan, men även om jag sett det här förr så är det svårt att tröttna. Efter en stunds luftning blir frukten lite ljusare och vi får mer blommor: rosor, violer, mint och lätt lakrits. I munnen får vi rätt mogna körsbär med lite brända kärnor med i mixen och mot slutet en rätt påtaglig rönnbärsbeska. Trots den rätt rejäla stilen upplevs vinet friskt tack vare en rejäl syra. Tanninerna är också fortfarande påtagliga vid tio års ålder, så ytterligare lagring bör inte vara några problem, även om frukten kanske inte håller för 20+ år. Avslutet är småbeskt med lätt brända toner och de där rönnbären, men kombinerat med en lätt sälta och den friska syran är det riktigt fint, om än inte superlångt. 92 poäng.

Hemma igen! Det här är precis min stil. I helt andra änden av spektrat jämfört med Shafer. Lean and mean! E längtar tillbaka till varmfrukten. Det är naturligtvis en fråga om vad man gillar. Rätt många tycker säkert det här är surt, beskt och ogint, medan jag tycker att det är super! Vin är i första hand en måltidsdryck för mig, och då behövs det syra och lite motstånd. 



söndag 19 maj 2013

2009 Shafer Cabernet Sauvignon One Point Five


Ni som läser min blogg regelbundet har vid det här laget sannolikt insett att jag är eurofil. Det är sällan jag beger mig över pölen i jakt på vin, men efter att ha läst Frankofilens ode till 2009 Shafer Cabernet Sauvignon One Point Five blev jag så nyfiken att jag var tvungen att ge det en chans, väl medveten om att jag eventuellt faller i den kategori vindrickare/bloggare där, med Frankofilens ord, "sådana här grejer brukar avfärdas som rena barngodiset". Men man bör utmana sina preferenser med jämna mellanrum. Några köttbitar på grillen, en potatisgratäng, och så kör vi!

Vinet är kompakt i färgen. Doften är stor och druvmaterialet går inte att ta miste på. Det formligen osar svarta vinbär, både blad och frukt. Här finns också mer karaktärslös mörkfrukt, typ björnbär och boysenbär, en del mint, lätt peppar och några nypor bränd jord. Vi fortsätter med vanilj och mörk choklad. Riktigt trevligt att begrava näsan i. När jag väl smakar så inser jag dock varför jag inte dricker den här typen av vin så ofta. Låg syra, nästan inga tanniner, ytterst liten dos mineral, i stort sett bara frukt och lite alkoholhetta. Smooth säger amerikanerna, gärna med ett par extra o i mitten. Platt och ointressant säger jag. Visst märks det att det är ett kvalitetsvin och den småsöta frukten är inte så "bara", den är stor, mycket fin och ren. Gottegrisarna R och E uppskattar också vinet mycket mer än jag, och är man inne på Californian Cab så är det bara att slå till på en låda. Själv fortsätter jag leta viner i Italien och Frankrike en stund till, men tackar absolut inte nej om jag blir bjuden på en slurk. 90 poäng, mest för doften.


fredag 17 maj 2013

2011 Keller Rieslaner Spätläse


Rieslaner hör inte till vanligheterna på vårt bord. Jag kan inte påminna mig om när jag sist drack ett vin på den här druvan, som är en korsning mellan Riesling och Silvaner, gjord av August Ziegler år 1921. Den blev snabbt rätt populär, sannolikt delvis på grund av dess förmåga att ge rikliga skördar. Den kan vara svår att få att mogna men vid full mognad uppvisar den rätt maffig frukt, samtidigt som den har rejält med syra. På grund av detta anses Rieslaner speciellt lämpad till söta viner, gärna med botrytis. Den är vanligast i Franken och Pfalz, men förekommer också på andra platser, bland annat Reinhessen, där vi hittar Weingut Keller, som står för kvällens exemplar.

Vi får en rätt intensivt blommig och aromatisk bouquet med liljor, kaprifol, citron och grape. Också en lätt ton av mogna äpplen som förtar lite av det annars, trots intensiteten, friska intrycket. I munnen rätt hög restsötma men samtidigt rejäl syra som sätter fart på salivkörtlarna. Frukten är mogen och intensiv. Äpplen (friskare än i doften), päron, mango och melon. Riktigt trevlig. Avslutet går mer mot syrlig citrus med en del mineraler. 87-88 poäng. 

Tja, om all Rieslaner är så här så får vi börja dricka det oftare. Frukten känns lite mer exotisk än den brukar vara i rieslingviner, och i åtminstone det här exemplaret lyser sten och rök med sin frånvaro, men det är rätt likt ändå. Priset är dessutom mycket humant.

onsdag 15 maj 2013

2009 Castello di Monsanto Chianti Classico


Ännu mera chianti från 2009, fast den här gången är det ingen riserva. Monsanto är en av de klassiska producenterna, kända för sin höga kvalité. Även om man nu tillhör det äldre gardet var man en gång i tiden nyskapande och drivande i att lyfta kvaliteten i regionen. Flaggskeppet Il Poggio från vingården med samma namn - Poggio betyder förövrigt kulle på italienska - var ett av de allra första vinerna i regionen där allt druvmaterial kom från samma vingård och man var också bland de första att producera druvrena viner på Cabernet Sauvignon och Sangiovese. Det är dock ingen lite småskalig experimenverksamhet man bedriver, varken nu eller då. Totalt äger och odlar man 72 hektar vingård, och hela egendomen, med skog, olivlundar och hela baletten upggår till hela 206 hektar. Namnet kommer från det lilla kastellet som avbildas på samtliga etiketter utom Monrosso Chianti, ett vin där druvmaterialet kommer från Chianti Colli Senesi och inte från Classico regionen.

Ikväll alltså 2009 Castello di Monsanto Chianti Classico. Vinet dekanteras kort innan det hamnar i glasen. Doften bjuder på rätt mörk karaktär med körsbär, lite bränt trä, svart te, nypon och den där känslan av varm tallskog som är så härlig. Också en fin kryddighet med brödkryddor och torkade örter. I munnen så generös, klassisk Sangiovesefrukt med sura körsbär, lingon och mer nypon. Pigg syra och en frisk, lite stenig mineralitet. Tanninerna bjuder på bra grepp men vinet glider ändå ned fint med pasta och tomatås. Riktigt fin, ärkeklassisk chianti, ung men ändå är fullt tillgänglig, åteminstone med mat. Det här med maten kan faktiskt få gälla för nästan all Sangiovese. De vinner i stort sett alltid på, ja till och med kräver, att paras ihop med någon härlig lasagne, en pasta al pomodore eller en bistecca fiorentina. Är dessa förutsättningar uppfyllda kan de leverera riktigt härliga upplevelser. 89-90 poäng till kvällens vin. Kan gärna få ligga till sig några år för full utdelning.

fredag 10 maj 2013

2010 Joseph Drouhin Santenay


Ytterligare en '10:a från Santenay. Den här gången är det negocianten Drouhin som står för plonket. Ingen idé att smyga som katten kring het gröt. Korken ryker och flaskans innehåll, eller åtminstone delar av det, hamnar i glasen. Vinet bjuder omedelbart på frisk rödfrukt i lätt och läskande stil - hallon, röda vinbär och en släng lingon.  Doften är förtjusande i sin lätthet. Jag hittar i stort sett inga spår av ek, men jag antar att det har sett åtminstone begagnade fat någon gång under sin uppfostran. I munnen frisk syra och lite mer bett än man kanske skulle trott efter doftintrycken. Här finns faktiskt en del power ändå, även om det absolut inte är tungvikt vi snackar om. Frukten är fortfarande ljusröd men någon nyans mörkare än i doften. Tanninerna är fint silkiga men lämnar en kvardröjande sandig munkänsla som blandas med en fint mineralkryddig finish. Riktigt trevligt vin på den här nivån. 87-88 poäng.


onsdag 8 maj 2013

2010 Cavallotto Langhe Nebbiolo


Fratelli Cavallotto är en familjeproducent i Castiglione Falletto som har börjat få allt mer uppmärksamhet. De uppfyller alla de krav som dagens trender kräver; liten firma, modernt vingårdsarbete, traditionell men ambitiös vinmakning (lagring i stora botti upp till fem år) och en hel radda olika viner som har det gemensamt att de sätter elegans och struktur framför mäktig, mogen frukt. Fem generationer Cavalotto har slitit i vingårdarna sedan 1929, då firman grundades. 1948 började man tappa sitt eget vin och på den vägen är det. 

Höjdpunkten i kollektionen är naturligtvis de tre Baroli man producerar. Bricco Boschis är den vanliga varianten, Vignolo och  San Giuseppe (en sub-cru i Bricco Boschis) har Riserva på etiketten. Tidigare gjorde man också en icke vingårdsbetecknad Barolo men det verkar som man slutat med det. Vinerna är gjorda mer för lagring än omedelbar konsumtion. Därmed har ännu ett själaplågande göm-och-glöm projekt påbörjats, eftersom jag inte kunde hålla tassarna borta utan promt skulle ha några flaskor i källaren. I väntan på perfekt mogen Barolo korkar jag upp en flaska av deras 2010 Langhe Nebbiolo. Det här vinet är också lagrat på ekliggare, men bara 1,5 år. Det bör väl kunna ge en fingervisning om vad man kan förvänta sig. 

Vi får en fin näsa med tät, ung nebba frukt. Härligt intensivt och rätt maffigt. Det har liksom pondus, betydligt mer än man brukar få på den här nivån. Fin kryddighet, svart te, lite balsaträ och tallkåda. Det är helt klart möjligt att misstaga för en lättare, ung barolo. I munnen rätt biffigt med rejäla tanniner och hög syra. Det kräver en gräddig potatisgratäng eller liknande för att glida ner friktionsfritt. Medellångt avslut. Mycket bra! 90 poäng.

Det verkar nästan som om också det här vinet är gjort för lagring, det skulle i alla fall inte skada om det fick ett par år på sig att runda av tanninerna och gotta ihop sig lite. Göm och glöm! Eller inte - det funkar utmärkt nu också, med mat.

måndag 6 maj 2013

2009 Brancaia Chianti Classico Riserva

Ännu en riserva från 2009, nu från Brancaia. Här blandar man i lite Merlot och lagrar sin Riserva 16 månader på franska barriques, varav hälften är nya. Det verkar som om detta är den första riservan Brancaia har gjort, det är i alla fall den enda som är listad på cellartracker. På deras egen hemsida listas inte den vanliga chiantin utan bara riservan, med årgångar tillbaka till 2005. Bilderna på de äldre flaskorna uppvisar dock etiketter utan riserva, först på årgång 2009 är det utskrivet. Har det alltid rört sig om en riserva, utan att man skrivit ut det på etiketten? Oklart sa Bull, skumt sa Bill. Nåja, låt oss nu se vad kvällens vin kan bjuda på. Slår det Mangiacane på fingrarna?

Tät färg med blålila kant. Doften rätt elegant, kanske något knuten. Ger ett svalt intryck, med aristokratisk mörkfrukt som liksom med ett slött ögonkast ser sig över axel och säger "är det mig du vill ha?". Inte in your face med andra ord. Frukten är den vanliga körsbärsmixen med rätt bra mognad och mest mörka toner. Några tydliga merlotinslag hittar jag inte, däremot en på gränsen till störande ek/fat ton. Inte vaniljig, mer träplanka. I munnen bra syra, fin mineralitet, lätt dämpad frukt och ordentliga tanniner. Avslutet är långt, sugande och lite uttorkande. Det känns som om det här vinet också skulle behöva ett par år i källaren. Det ger inte riktigt samma gedigna kvalitetskänsla som Mangiacane. 88 poäng ikväll, med potential till förbättring.

Glömde helt ta en bild på flaskan. Håll till godo med denna! 

lördag 4 maj 2013

2009 Nicolas Rossignol Volnay 1er Cru Chevret


Är '09:orna från Bourgogne fortfarande drickbara, eller har de börjat knyta sig? Vi testar en flaska från Nicolas Rossignol för att se hur det står till. Vinet dubbeldekanteras och får stå en stund innan det hamnar i glasen. Trots detta känns det rätt dämpat. Frukten är ordentligt mogen och går åt det mörkare hållet för en bourgogne, som förväntat med tanke på årgången, men den är inte särskilt intensiv och nästan torr och dammig. Här finns också lätt kryddighet och örter som förvånande nog känns lite gröna. Även de här intrycken är liksom vaga, som sedda genom ett lätt frostat glas. Med ordentligt snurr på glaset och mer tid så kommer det sig något, men det lyfter inte. I munnen är det lite piggare. Medelhög syra, finkorniga tanniner och mogen frukt med både mörka och ljusa inslag, även om the dark side dominerar. Undertill en ok mineralitet. Avslutet är lite syrligare men något kort. Känslan av att vinet inte riktigt visar upp hela sin potential finns kvar, samtidigt som det inte finns någon riktig stoppning undertill. Frukten är mogen men inte särskilt stor och någon riktigt bastant struktur finns inte heller. 88-89 poäng idag. Kanske och förhoppningsvis bättre runt 2020.

Tja, den inledande frågan fick nog svar. Locket är inte helt på men vill man dricka ungfrukt från 2009 får man skynda sig, har jag en känsla av. Nu ska man inte dra för höga växlar på ett enskilt vin, men det oroar mig att jag inte kunde hitta så mycket underliggande potential. Den varma årgången, med sin lite låga syra och mogna frukt, kanske inte har vad som behövs för längre lagring. Kommer 2009 att uppfylla de inledande förväntningarna? Säkert vet vi väl om tio år eller så.

torsdag 2 maj 2013

NV Mouligneaux Gourdain Grand Cru Brut


En flaska jag hittade i källaren som jag inte för mitt liv kan erinra mig hur jag har fått tag på. Det är i alla fall en odlarchampagne då det anges Propriétaire-Récoltant på etiketten, det vill säga vinet är endast gjort på druvor från egna vingårdar. Producentens närvaro på nätet är begränsad till konfirmering av dess existens, något mer än en adress i Verzy lyckas jag inte nosa upp. Ingen återförsäljare lyckas jag hitta heller, vilket är synd, för det här är riktigt bra!

Vi får ett ljust gyllene vin som bjuder på en fin bouquet med härlig, mogen frukt, lätt brödighet och krossad kalksten. Rätt subtil i stilen, den hoppar inte direkt ur glaset. Dett ska inte tolkas negativt, vinet har verklig charm. I munnen får vi så en bra mousse, kanske lite grova bubblor, och en mycket trevlig, krämig, lätt exotisk frukt. De lätta vaniljtonerna och den lilla fetman gör att jag misstänker att vinet haft fatkontakt någon gång under sin uppväxt. Avslutet är torrt och mineraliskt med lite syrligare citrustoner. Mycket bra! Det blir återköp om jag kan hitta det. 91-92 poäng.

Jag börjar mer och mer inse att jag gillar de lite fetare champagnerna, speciellt de med en rejäl dos pinot i mixen. "Fat? Ja tack!" får bli min nya devis. Nån där ute som sitter på mer info om producenten?