tisdag 27 september 2011

Riesling, Riesling och Pinot Gris


Egenhändigt infångade och kokta krabbor, följt av en fisksoppa med saffran utgör kvällens meny, men i väntan på detta inleder vi med chips, nötter, oliver och kvällens första vin: 2009 Joseph Vineyard Riesling. Jag blev inspirerad av Decanters provning av Riesling från Australien och Nya Zeeland, där speciellt de förstnämnda fick mycket beröm, och inhandlade den här flaskan nyligen. Det har annars varit glest med Riesling från down under. Ett tag var Cockfighter's Ghost Riesling från producenten Pooles Rock återkommande i glasen, men det är flera år sedan sist. Kvällens aussie levererar dock helt acceptabel kvalité. Ett piggt och frächt vin med en liten sötma och frisk frukt med äpple och citrus. Lätt och trevlig struktur och en mineralisk släng mot slutet. Druvtypiskt och ett bra mingelvin. 86 poäng.


Krabbor är lite klurigt att para ihop med vin. Smaken är kraftig med massor av umami. Lite restsötma brukar hjälpa. 1997 Trimbach Pinot Gris  Réserve Personelle  får göra ett försök. Druvmaterialet kommer från grand cru läget Osterberg. Vinet har en fascinerande bouquet med mogen frukt och lätt botrytis. Här finns aprikos, bivax, honung och apelsinskal, kombinerat med en släng av våt ullpläd och oljig flinta. Intrycken är likartade i munnen. Ett kraftigt och smakrikt vin med en del sötma och tillräckligt med syra för att upprätthålla balansen. Eftersmaken är lång och mineralisk med lite rök och jord. Min erfarenhet av mogen Pinot Gris är begränsad, men det här var riktigt gott! 90-91 poäng.


Fisksoppa coming up! Till det dricker vi 2009 Georg Breuer Riesling Sauvage. Vad ska vilden ställa till med? En första sniff: nu är vi tillbaka i Tyskland, det märks direkt. En klart mineralisk och stenig näsa med petroleum  och rök, följt av klassisk fruktprofil med äpplen och citrus. Kanske inte yppig men rätt generös ändå. I munnen helt torrt med rätt hög syra, om än inte i nivå med de helt vansinnigt salivsprutande 2010:or jag druckit på sista tiden. Frisk citrus, lite gråpäron, äpple, hint av gröna örter och mineral naturligtvis. Lite oborstad känsla och kanske inte den elegantaste balettdansösen i sin kategori men ett utmärkt matvin som går till det mesta, från panerad schnitzel till kokt torsk och skaldjur. 88 poäng.

måndag 26 september 2011

Äta på (väg till) Lofoten


Besök av familj och vänner innebar naturligtvis en tur till Lofoten. Under fyra dagar avverkades lika många restauranger. Att äta på restaurang i Norge är ofta dyrt, men man kan trösta sig med att det inte är så mycket dyrare att äta riktigt bra mat. Om en normal huvudrätt kostar cirka 200 kronor på kvatershaket så kostar den inte mer än 300 på fina krogen, åtminstone här uppe i norr. Här följer en snabb rapport för den som till äventyrs funderar på en nordlig semester.

Bjørk
Bjørk, Bodø
Bjørk är ett pålitligt etablisemang i Bodø, ofta en av anhalterna på väg till Lofoten. På menyn finns en ohelig blandning av pizza, pasta, kött och sushi. Lite mysko kan tyckas, men allt är av bra kvalité. Lokalerna är trevliga, maten är vällagad och ofta med en liten twist. Vi stannar för lunch och äter 10 bitars sushi, pizza med tryffel och karl-johan samt krämig pasta med svamp och bacon. Allt är till belåtenhet. Rejält med tryffelsmak på pizzan. Sushibitarna är små med svenska mått mätt, men det tycker i alla fall jag är en fördel. Bitarna ska inte vara större än att man utan problem får in dem hela i munnen. Priserna är på normal norsk nivå.

Henningsvær Brygghotell
Henningsvær Brygghotell, Henningsvær
Ett trevligt hotell vid änden av hamnbassängen i det här charmiga fiskeläget. Fisksoppa och bacalau får utgöra lunch. Gott, om än inte över medelnivå. Ett bra alternativ om Fiskekrogen skulle vara stängd eller överfull.

Henningsvær hamnbassäng

Restaurang Bojer, Thon Hotel, Svolvær
Här har vi ätit en gång förut för drygt ett år sedan. Då var jag inte direkt imponerad, men sedan dess har det hänt saker. Vi tar en trerätters meny som man får komponera själv från à la carte menyn. Innan maten får vi först bröd med kryddsmör och sedan stannagulerot, det vill säga en morot som lämnats kvar i jorden ett år. Den har sauterats tre timmar i buljong och serveras med koncentrerad dillsås. Det hela påminner lite om kräftor, det är väl dillen antar jag. Gott. Förrätten är skaldjurssoppa med pilgrimsmussla. En kraftig historia med mycket smak men utan de där extra litrarna grädde som ofta förstör fisksopporna här uppe. Pilgrimsmusslan har en härligt knaprig yta. Vi dricker en soave till, vilken med sin lilla sötma bär upp soppan bra. Därefter får vi ytterligare en amuse-bouche i form av ljummen havtornsoppa. Gott, men lite väl sött så här tidigt i måltiden när den serveras varm. Vi har valt ett par olika huvudrätter vid bordet. Variation på lamm är racks och filé med parmesanchips, potatiskaka och lite andra tillbehör. Mycket bra. Jag väljer istället piggvar i rulle med pilgrimsmusslegelé, variation på lök (friterad, kokad, mosad), potatisfondant och primörer. Fisken är gudomlig och grönsakerna fina de med. Kanske är de ibland lite väl råa och så utspridda på tallriken att de hinner kallna innan jag fått i mig allt. Dessutom kunde potatisfondanten fått mer salt, men sammantaget är det ljusår från den trista grönsaksröra vi fick förra gången. Två tummar upp! Jag dricker en chardonnay från Pay D'oc signerad Laroche som gör jobbet till fisken. Till efterrätt vit chokladmousse som är riktigt kraftig och härligt krämig. Serveras som en tårtbit med lager av hallonkräm mellan varven och några färska bär strödda över. Någon i sällskapet tar istället en osttallrik som också den är till belåtenhet. En lyckad avslutning alltså. Servicen är vänlig och bra med norska mått mätt. (Service är inte en norsk paradgren, om man säger så.) Bojer är sannolikt Lofotens bästa restaurang. Trerätters med vin går loss på knappt 700 kronor vilket känns helt ok.

Lofoten Beefhouse, Svolvaer
Om detta ställe kan jag bara säga en sak: gå inte dit. Sämsta mat jag ätit på restaurang någonsin, alla kategorier, och inte direkt billigt heller. Att laga god mat är inte svårt om man inte gör det svårt. Att servera sina kunder sån smörja som vi fick här borde vara förbjudet.

Vi bodde på Sakrisöy Rorbuer och på Thon Hotel Lofoten. Jag kan rekommendera båda. Charmigt med ok standard (självhushåll i inredd sjöbod) på Sakrisöy och riktigt bra på Thon, förutom att sängarna är väl mjuka och kuddarna för stora. Frukosten är super, även om de lägger på 130 spänn på rumspriset. Två kockar mitt i matsalen som servar gästerna med nystekt omelett, ägg, bacon etc. Kan vara den bästa hotellfrukost jag ätit. Bor man inte på hotellet är det ändå värt de 198 kronor de begär för icke gäster.

Trollfjorden och M/S Nordstjernen

tisdag 20 september 2011

Nordiska Akvarellmuseet - Vatten Gourmet & Café


Förra söndagen var sista dagen för Nordiska Akvarellmuseets utställning med Emil Nolde, en nog så god anledning för ett besök. Museet ligger mycket trevligt vid kusten precis utanför Skärhamn. Lokalerna är rätt små, men kvalitén brukar vara hög. När vi ändå var på plats passade vi på att prova muséets restaurang med det passande namnet Vatten. Omnämd i White Guide och allt.


Det är full rulle i restaurangen eftersom vi kommer mitt i lunchruschen. Det är nog extra mycket folk idag också eftersom vädret är vackert och det är sista dagen för utställningen. Vi behöver dock inte vänta mer än ett par minuter på ett bord. Lokalen är modern och luftig med högt i tak och stora panoramafönster med utsikt över skärgården. Menyn bjuder inte på så många alternativ, men god variation. Vi dricker inget vin men jag sneglar ändå på vinlistan som även den är rätt kort, men med ok bredd. Plus för att de flesta viner går att få på glas. Prisnivån är vad man väntar sig; 150 - 250 kronor för en varmrätt.

Servicen är effektiv och vänlig trots att personalen har mycket att göra. Den som orkar och har lust kan möjligen irritera sig på det föga tidsenliga greppet att manlig personal har blå skjortor och kvinnlig rosa dito.


Jag beställer dagens fångst som är uer, också kallad kungsfisk, med rödvinssky och varm potatissallad med äpplen. E tar en stor räksmörgås med handpillade räkor. Medan vi väntar får vi bröd och tapenade att mumsa på. Gott, men inget underverk. Så kommer maten. Tyvärr måste jag säga att jag blir lite besviken på mitt val. Uern är helt ok, fin konsistens och bra smak, men potatisen och de andra grönsakerna är märkligt smaklösa och rödvinsskyn för bitter. Räksmörgåsen på kavring är däremot en riktig höjdare. Räkorna är mycket bra och tillbehören, bestående bland annat av syrad stjälk- och rotselleri samt örtmajonäs, likaså. Toppbetyg!

Så, vad ska man säga? En rätt som är lite tråkig och får knappt godkänt och en riktig höjdare. Bra service dock. Betyget blir godkänt och väl värt ett besök om man har vägarna förbi Skärhamn, men knappast annars.

fredag 16 september 2011

2005 Giacomo Fenocchio Barolo Villero

Då är det dags att prova på andra brodern Fenocchios förmåga. Albertos Riserva Bussia var ju riktig bra, både 2004 och 2005, så det blir spännande att prova Claudios vin. En barolo från 2005 är ju rena barnarovet, så för att få den vresiga 6-åringen på bra humör behövs lite mat. Vad kan passa bättre än risotto? Risotto finns det fler varianter än man kan ana, eller vad sägs om risotto med grädde och jordgubbar? Den är i alla fall med i den klassiska Il cucchiaio d'argento, Italiens motsvarighet till rutiga kokboken, men den får vänta till en annan gång, nu blir det svamp.

En del av ingredienserna
Svamprisotto
Det viktigaste för ett bra resultat är riset. Arborio eller Carnaroli är lämpliga sorter som numera går att få tag på utan större problem. Jag brukar beräkna 1 dl per person. Fräs riset i lite olja så att det blir genomskinligt men inte tar färg. Detta görs lättast i en stor stekpanna. Fräs samtidigt lök i en stor kastrull på  låg till medelvärme. Den ska inte ta färg. För 3-4 dl ris brukar det vara lagom men en normalstor gul lök, eller 3-4 schallottenlökar.Koka upp buljong, 3-4 gånger så mycket som du har ris. Kött eller hönsbuljong passar bäst.När löken är mjuk, släng i en klyfta fint hackad vitlök, låt fräsa någon minut till och häll sedan i riset. Blanda ihop och häll över ett par matskedar balsamvinäger och ett par deciliter varmt vatten. Vinägern och vattnet kan ersättas med rött eller vitt vin, men jag gillar den här varianten. Rör noga och allteftersom vätskan kokar bort tillsätter du buljongen. Koka till önskad konsistens - vissa vill ha lite tuggmotstånd, andra föredrar konsistens som risgrynsgröt ungefär. Jag vill ha det nånstans i mitten. Rör sedan i riven parmesan eller annan smakrik hårdost, cirka 2/3 av den ursprungliga mängden ris. Smaka av med salt och peppar. 

Men vänta, svampen då? Den får man hantera lite olika beroende på. Är den färsk så stek den på vanligt sätt och blanda i den mot slutet. Torkad svamp kan antingen blötläggas någon timme före användning eller smulas ned fint direkt i risotton och koka med sista 10 minuterna. Vill du ha större bitar svamp rekommenderar jag blötläggning. För extra mycket svampsmak kan man använda en mix av kött och svampbuljong. En klassisk kombo är svamp och squasch. Släng antingen i den råa, tärnade squaschen i risotton 5 minuter innan den är klar, eller stek den separat.


Så, nu har vi gett vinet bra förutsättningar. Dags att ta sig en titt. Färgen är transparent rubinröd med blålila stänk. Doften är rätt knuten till att börja med men kommer sig snart även om den aldrig blir särskilt intensiv. Ren frukt åt det mörkare hållet men mycket elegant. Rosor, kryddor och lite lakrits. Intrycket är elegant och balanserat. Smaken är lite mer generös men går åt samma håll; frisk frukt, rosor, varma kryddor. Det är bra tryck i tanninerna som är sandigt sträva utan något grönt. Känslan är fortsatt elegant och tillrättalagd. Inga delar sticker ut. Ett riktigt snyggt sammansatt paket! 92 poäng.

Jämfört med tidigare viner från Fenocchio är det här mer välpolerat men kanske inte lika komplext. Sömmarna är väl dolda och det är svårare att plocka ut de olika komponenterna. Vilket som är bäst av de båda 2005:orna känns mycket svårt att säga, det krävs en ordentlig head-to-head showdown.

tisdag 13 september 2011

2005 Quercecchio Brunello di Montalcino + 2010 Majnoni-Guicciardi Chianti


I senaste lådan från den filosofiske dansk-italienaren Carlo Merolli ligger de här flaskorna och väntar på korkskruven. Det rör sig om budgetviner får man nog säga, för 131 spänn för en Brunello di Montalcino och 75 dito för en Chianti är inte dyrt och Carlo talade så gott om vinerna i sitt nyhetsbrev att det kändes omöjligt att avstå från köp, eller vad sägs om följande beskrivning av Majnonis Chianti.

"Det er den læskende, lindrende, virkelig runde Chianti, som de fleste kun har hørt om: vinelskernes drøm. Nyd den fra nu til “kingdom come”, fortab jer i denne ikon af en vin, den evige model for alle Chianti: denne vin er kærtegnet, som jeres gane altid har ventet på og måske også fortjent."

Quercecchios BdM säljer Carlo in så här:

"Værsgo’: her har I en fuldblods Brunello, smeknande drikkeglæde, enorm valuta for pengene. I bliver glade blot af at se vinens farve, mens I hælder den i en karaffel eller i glasset! Kan måles og sammenlignes med en hvilken som helst anden Brunello, som I har smagt og kan lide. Holdbarheden ? Optimal nydelse nu til 2016."

Vi får väl se om man kan lita på vinkrämaren. För att ge vinerna bästa möjliga förutsättningar får de sällskap av en lång rad italienska delikatesser som min kära E dukat upp. Efter 7+ timmars resa från norge till västkusten är det mycket välkommet!


2005 Quercecchio BdM är först något knuten men utvecklar snart en aptitlig doft av mörk frukt med enstaka ljusare inslag och fatprägel med lätt vanilj som dock inte går över styr. En del stendamm och en något kärv örtighet. Här finns också begynnande mognadstoner i form av lite läder och en släng av tobak. I munnen är vinet förvånande slankt och friskt. Kanske inte den mest lättfotade eleganten men det känns inte klumpigt trots en del spår av eken. Syran är frisk, tanninerna kanske lite kantiga, men de gör jobbet. Munkänslan är nästan silkigt len. Här finns mer vanilj, mörk, lite uttorkad frukt och mer örtträdgård. Lite bittra toner av lagerblad och malört letar sig in och tillför lite extra struktur och komplexitet. Kanske några enstaka gröna drag men inte så att det stör i min mun. Traditionell BdM med bra balans som slinker ner utan protester. Kan säkert ligga någa år till men går utmärkt att dricka nu både med och utan mat. 89-90 poäng. En dansk recension här.


Majnonis Chianti anno 2010 är ungt, för ungt egentligen. Färgen är blålila och ur glaset stiger en bouquet av mörka körsbär med lätt brända toner och en något grön örtighet. Det känns lite oborstat och den känslan följer med in i munnen när vi smakar. Lite surt och grinigt naturligtvis på klassiskt chiantivis. Sura körsbär och rostade, kanske lätt brända körsbärskärnor kombinerat med viss värme, sträva tanniner och mer smågröna örter. Ingen större komplexitet här men ett ok, bussigt vin som inte försöker vara något annat än det utger sig för. Med mat, luft och tid blir det bättre och jag rekommenderar minst ett till två års lagring eller en god lasagne. Jag har 11 flaskor kvar och tänker spara åtminstone några av dem till efter 2015. 82-83 poäng. Andra har smakat här och här.

Två helt ok viner, men jag tycker nog att Carlos beskrivning av chiantin var lite väl översvallande. Kanske inte så lite heller för den delen. Vad gäller brunellon var han spot-on. Jag har helt klart hellre 6 flaskor av Quercecchios BdM än 12 dito av Majnonis Chianti.

tisdag 6 september 2011

Mouton Rothschild


Vissa viner lämnar mer bestående intryck än andra, vissa på grund av att de dricks vid ett speciellt tillfälle, andra på grund av att de är speciella i sig själva, på det ena eller andra sättet, förhoppningsvis på ett bra sätt. Kvällens vin är ett sådant vin, på ett bra sätt. Kanske borde jag skriva viner, för det är mer än en kork som ryker, men huvudnummret är givet.

Jag och K snackar ofta vin men får tyvärr alldeles för få tillfällen att dricka vin tillsammans. Han bor i Stockholm, jag på västkusten, när jag inte är i Norge. Geografin sätter helt enkelt käppar i hjulet för oss. Men nu har vi alltså lyckats sammanstråla, och K har dessutom fått med sig en wingman från huvudstaden. Planeringen började för flera månader sedan. Viner har inhandlats, menyer diskuterats, datum kastats fram och tillbaka. Det hela såg ett tag ut att gå i stöpet, eller åtminstone skjutas på framtiden, men nu står vi här, i köket hos K:s föräldrar på Marstrand, med regnet piskande mot fönsterrutorna. Framför oss på bänken två flaskor; på den första etiketten läser vi Chateau Malescot St. Euxpery 1998, på den andra Chateau Mouton Rothschild 1995. Flaskorna verkar vara i bra skick, bara nu innehållet också klarat sig från tidens tand. Mouton öppnas först. K skruvar försiktigt i korkskruven och lirkar upp korken. Den är i perfekt kondition och en enda sniff från flaskan räcker för att vi ska kunna andas ut. Även Malescot är i bra form. Vinerna dekanteras och får vila cirka en halvtimme, men vi kan inte hålla oss utan tar en liten sipp var. Ett leende sprider sig över vår läppar.

Men jag går händelserna lite i förväg. Vi har redan druckit ett utmärkt vin som inledning. 2002 Delamotte Blanc de Blancs akompagneras av toast med två sorters rom, gräddfil och gräslök. Vinet känns fortfarande ungt. I näsan är det först jäst och bröd som är tydligast, men med lite tid kommer istället blommor och gul frukt. I munnen hög syra och stor mousse följt av en len, gräddig munkänsla och citrus. Mycket bra men bör glömmas bort några år för full utdelning. 90 poäng.


Då kvällens fokus ligger på vinerna vill vi ha relativt neutral mat, inga konstiga kryddningar eller marinader. Huvudrätten består till större delen av en rejäl t-bens stek från saluhallen i Göteborg, väl mörad. Köttet får en hastig tur i grillpannan utan vidare cermonier. Hasselbackspotatis, smörkokta grönsaker och kantarellsås fullbordar det hela.

Gott..

Hasselbackspotatis
En klassiker som sällan gör en besviken. Skala fasta potatisar och skiva dem, men inte hela vägen igenom, Lämna sista centimetern så att knölen håller ihop. Lägg i en smörad form med den snittade sidan uppåt. Ös med smält smör och sikta ströbröd över. In i ugnen på 175-200 grader till potatisen är genombakad. Ös då och då med smöret.


.. gotti i gott gott

Enkel kantarellsås
Stek kantarellerna i torr panna tills vattnet ångat bort och det börjar knäppa. Lägg i en rejäl klick smör och efter någon minut finhackad rödlök. Låt fräsa på medelvärme tills både lök och svamp blivit lätt brynta. Sikta vetemjöl över, rör runt och fräs en minut. Häll över grädde (av valfri fetthalt) och låt koka upp. Tillsätt en skvätt fond, eventuellt lite soja och smaka av med salt och peppar.




1995 Chateau Mouton Rothschild har en mörk, nästan opak rubinröd färg med fortfarande några blå stänk. Doften står som en kvast ur glaset; en helt fantastisk bouquet som bara växer de första 30-40 minuterna. Här finns mörka bär med lätt sötma, en klart animalisk anstrykning av blod och järn, fina rostade toner från faten, lite cederträ, men inte så mycket av de typiska cabernetdragen. Vi letar efter svarta vinbär utan resultat. Utvecklingen i glaset är mycket intressant. Efter kanske en timme eller så dör frukten undan lite och det smyger sig fram lakrits och blyertspenna kombinerat med jord, undervegetation och lite tryffel. Efter ytterligare 30-40 minuter kommer frukten oväntat tillbaka, om än inte lika kraftigt som tidigare. I munnen är vinet initialt mer mörkt och knutet än i doften men efter en stund öppnar det upp sig. Balansen är underbar och här finns en känsla av lätthet kombinerat med kraft och kvalité. Syran är medelhög och tanninerna kraftiga men på något sätt ändå silkeslena. Frukten är mörkt elegant och det hela blir till en mycket välpolerad helhet. Eftersmaken är låååååång. Ett helt fantastiskt vin, kanske det bästa röda jag druckit! 96-97 poäng.


1998 Chateau Malescot St. Euxperey är ännu mörkare i färgen, nästan svart. Här är det först nästan helt tyst i glaset, bara lite dovt muller av rostad ek, tobak och choklad. Efter nästan en timme, ungefär samtidigt som  Mouton knyter sig igen, blommar vinet ut och bjuder på en intensiv mörkfrukt. Det här har en mer rustik och mörk karaktär med kaffe, tobak och mörk choklad som de mest dominerande dragen i både smak och doft och känns också mer som typisk bordeaux. Vi hittar lite blyertspenna, plommon, svarta vinbär och lyxig ekfatskryddighet. Kraftiga tanniner och bra syra. Balansen är bra men intrycket blir lite kantigare och mer oborstat än eleganten Mouton. Ändå ett härligt vin. 92-93 poäng.

Vi diskuterade en del hur vi skulle gör med öppning och dekantering av vinerna. Det rör sig ju om relativt unga exemplar ändå och på cellartracker går åsikterna isär om hur drickmogen 95:an är. Vissa verkar mena att den är alltför knuten forfarande. Vi kliade oss i huvudet och funderade på 3-timmars dekanteringar, men till syvende och sist så är det lika enkelt att förstöra ett vin med överdriven luftning som med för lite och har vinet fått för lite luft, tja då är det bara att vänta en timme eller två på att det ska hända saker. Vi beslöt oss för en kort dekantering och beväpnade oss istället med tålamod. Med facit i hand gjord vi rätt. Malescot kunde gott fått mer luft, men jag skulle inte för allt i världen velat missa den oerhörda intensitet som Mouton uppvisade i början. Kantarellsåsen hjälpte också till med att runda av tanninerna.


Till efterrätt åt vi vanlijglass med färska bär, vilket sköljdes ned med 2009 Chateau Grillon, en utmärkt, ung sauternes med fin, ren frukt och balanserad sötma. Inte så komplext, men gott. 86 poäng.

Tack K och P för en mycket lyckad kväll!

söndag 4 september 2011

2004 Fenocchio Barolo Bussia Riserva


Nyligen provades årgång 2005 av det här vinet och det gav mersmak så när jag fick syn på några flaskor från 2004 blev det köp direkt. Fenocchio grundades redan 1864 och drevs tidigare av bröderna Claudio och Alberto Fenocchio (eventuellt var/är också tredje brodern Albino med på ett hörn) men det verkar som om de har gått skilda vägar och jag har inte helt lyckats reda ut förhållandena. Numera producerar och buteljerar man vin under etiketten Giacomo Fenocchio men det florerar också flaskor märkta enbart Fenocchio och åtminstone årgång 2005 finns i båda varianterna. Mer spekulationer kan ni läsa här. I vilket fall som helst räknas Fenocchio till traditionalisterna i regionen och ämnar så förbli verkar det. Brödernas far Giacomo citeras så här på hemsidan; “You don’t change a method or a culture, because they are not ours to change; pitching various new formulas against centuries of experience may be interesting, but one thing is for sure: the more outstanding these new wines may prove to be, the more ours will remain unique”. Inte läge att föreslå radikala förändringar med andra ord. Man förfogar över en räcka vingårdar i bästa läge och de ursprungliga ägorna har successivt utökats för att nu täcka 12 hektar. Vinerna har på senare år vunnit erkännande internationellt och det mesta av produktionen går på export.

2004 Fenocchio Barolo Bussia Riserva har en förhållandevis ljus, transparent färg med något brun kant. Doften är betydligt mer utvecklad än i 05:an. Open for buissnes! Här finns mörk frukt, mint, lakrits, undervegetation och mycket tydlig tryffel. Under allt detta en relativt stor komplexitet med hela örtregistret och en del blommor. Väldigt trevligt sniffvin. Väl i munnen får vi en elegant mörkfrukt och mycket mjuk munkänsla med något avrundade men tydliga tanniner och mjuk syra. Kroppen är kanske något tunn i mellanregistret men det hela är en mycket behaglig och drickvänligt. En liten släng alkoholvärme mot slutet men det känns bara bra. Det blir en liten slatt kvar i flaskan, och det smakar lika bra eller kanske ännu bättre efter två dagar i kylen. Borde med andra ord inte vara några problem att låta flaskorna ligga några år. 91-92 poäng.

Mycket bra och i en mer drickvänlig fas än 2005 men inte riktigt lika imponerande struktur och kraft. 05:an blir nog en större upplevelse med mognad.

P.S.  Jag mailade Claudio Fenocchio angående ägarförhållandena och fick följande svar:

Dear Lukas,

Thank you for your mail .
We are two brothers with two companies, mine is the Azienda Agricola Giacomo Fenocchio and still has the name of our father. The company of my brother Alberto is "Azienda Agricola Fenocchio".
For this reason there are two labels.
Best regards
Claudio Fenocchio


Då var det klargjort. 
D.S.