lördag 14 september 2013

2007 Vincent Girardin Meursault 1er cru Les Perrières


Vincent Girardin igen. Les Geneverières imponerade stort och nu har turen kommit till Les Perrières, som ligger i sydvästra hörnet av appellationen, gränsande åt söder mot Puligny-Montrachet. Les Perrières hålls som en av de bästa i Meursault och Jean Lavalle klassificerar i sin "Histoire et Statistique de la Vigne et de Grands Vins de la Cote-d'Or", publicerad 1855, Les Perrieres som Tête de Cuvée, den högsta kvalitetskategorin. Han anser vidare att förutom Le Montrachet finns inga viner som överträffar de från Les Perrières. Årgången är som tidigare 2007. Kan detta verkligen slå Les Geneverières på fingrarna?

Vi får en något slankare skönhet än sist. I doften blandar sig blommor, halvmogna äpplen och päron med brioche och en lätt smörighet. Viss utveckling kan skönjas, men intrycket är fortfarande ungt. Här finns också riktigt härlig citron, både skal och saft. I munnen intensivt med hög syra, mer citron och en fantastisk detaljerad struktur med en hård, stenig mineralitet som ryggrad. Här finns också tyngre, sötaktiga toner som påminner om blommande kaprifol en varm sommarkväll. Avslutet är otroligt härligt. En infusion av citron, smör och mineraler som bara fortsätter. 93 poäng.

Girardin's 2007:or är helt fenomenala. Det är svårt att säga om jag föredrar Genevrières eller Perrières, jag har inte provat dem sida vid sida, men båda är fantastiska viner som dessutom har många år framför sig.




torsdag 12 september 2013

2012 Joseph Mellot Pouilly-Fumé Le Chant de Vignes


Årets sista riktigt varma dagar får luften att dallra över asfalten. Snart drar hösten och mörkret in på riktigt, men än finns tid att dricka något sommrigt. Sauvignong Blanc från Pouilly-Fumé.

Vinet är kristallklart, med en mycket ljus grågul ton. Doften bjuder på frisk havsbris, med tång, salt och musselskal. Frukten är åt det krispigt gröna hållet med omogna krusbär, gröna äpplen, citrus och kanske lite rabarber. I munnen frisk men inte överdriven syra. Känns lite mjukare än väntat med tanke på doften. Frukten har fått någon grad till av mognad och jag anar också lite kiwi i mixen. Avslutet blir åter stramare med salta mineraler och citron. Inte illa. 83 poäng.


måndag 9 september 2013

2004 Isole e Olena Vin Santo del Chianti Classico


Isole e Olena hålls som en av de bättre producenterna i Chianti och förutom en schysst lineup med rödtjut och en Chardonnay producerar man Vin Santo av hög kvalité. Jag har aldrig druckit något från producenten överhuvudtaget, varken rött, vitt eller sött, men har läst om vinerna både en, två och tre gånger i diverse publikationer. Dags att ändra på det, drickandet alltså, eller snarare frånvaron av dito. 

Kvällens heliga vin har en rätt mörk, rödbrun färg. Doften är riktigt maffig och komplex. Vi får kanderande nötter, citron och apelsinskal, marsipan, saffran och lätt viol. Sniffvänligt så det räcker. I munnen medelstor sötma, fint balanserad av citrussyror. Frukten är intensiv men känns ändå fräsch. Mer av nötterna, med en nypa salt strösslad över. Det finns också en lätt bitterhet, lite som i campari. Balansen är fantastisk. Trots att vinet egentligen är rejält sött, känns det uppfriskande och lämnar en härligt bittersötsyrlig känsla som dröjer kvar i munnen en bra stund. Det här är lätt den bästa Vin Santo'n hittills och kvalar in bland de bästa söta viner jag druckit  överhuvudtaget. Huruvida detta säger mer om min erfarenhet på området än om vinets faktiska kvalité lämnar jag osagt. Vi kan nöja oss med att kryptiskt konstatera att jag nio gånger av tio föredrar rött framför sött och att runt hälften av allt jag dricker är vitt. Vinet rekommenderas i vilket fall som helst starkt. 93-94 poäng.

Sådan husse sådan hund

lördag 7 september 2013

2009 Maison Roche de Bellene Bourgogne Rouge Cuvée Réserve



Nicolas Potel gör flera olika Bourgogne Rouge under namnet Maison Roche de Bellene och det är inte lätt att hitta info om de olika versionerna. På systembolaget finns en Bourgoge Pinot Noir Cuvée Vieilles Vignes, och söker man vidare lite hittar man också Maison Dieu och Cuvée Gerard Potel. Inget av dessa viner finns dock på vinmonopolet, här kör man istället med Cuvée Réserve. Att hitta jämförelser eller indikationer på eventuella kvalitetskillnader mellan de olika vinerna är inte lätt, faktiskt omöjligt med en snabb googling, vilket är all energi jag orkar lägga på saken. 

Vinmonopolets version bjuder på en härlig doft av rödfrukt med bra mognad och en del seriösare mörka undertoner. Det finns en del värmande ek och kryddor också i form av vanilj, kanel och lätt peppar, kombinerat med en elegant blommighet. Riktigt fin Pinot helt enkelt. I munnen mer av den mogna frukten. Det är inte det slankaste djuret vi har att göra med här, men syran, tanninerna, strukturen och mineralerna finns med och balanserar faktiskt '09 frukten utan större problem. Visst är det kanske lite ruffigt, tankarna går inte direkt till silkeslen Volnay, men ändå imponerade välgjort. Jag får smuggla med mig en flaska till Sverige och jämföra med Vieilles Vignes. 89 poäng. 


Etiketten ger en hel del intressant information för kalenderbitare. Druvstockarna växer på en blandning av lera och kalksten, 234 meter över havet i en syd-sydvästlig sluttning och har en genomsnittlig ålder på 50 år. Planteringsdensisteten är 10 000 stockar per hektar, lustigt nog översatt till feet på engelska. Druvorna plockades för hand den 6:e, 10:e och 14:e september. Endast naturlig jäst användes, élevage på ekfat, ingen klarning. Hela härligheten tappades på flaska den 19:e januari 2011 och det blev totalt 35989 flaskor varav kvällens är nummer 5096. 


torsdag 5 september 2013

1999 Mastroberardino Radici Taurasi Riserva


Det här är något av en främmande fågel på vårt bord. Aglianico har jag inte mycket erfarenhet av och den jag har har väl inte direkt gett mersmak, i alla fall inte så mycket att jag gett mig ut på jakt efter fler exemplar. Denna sent mognande röda druva kommer ursprungligen från Grekland men spreds till Italien redan under antiken och nuförtiden är den utdöd i moderlandet. Vinerna är kända för kraftiga tanniner och hög syra, vilket gör att lagring ofta är närmast obligatoriskt. 

Mastroberardino är en av de bästa producenterna av Aglianico. I alla fall är det en av de mest välkända. Man har producerat vin i snart ett och ett halvt sekel, firman registrerades 1878 och vinet Radici har varit med från starten (Edit: Tydligen tillkom namnet Radici först 1986, tidigare var namnet Taurasi Riserva och första årgången var 1928. Se kommentarer) Det var Mastroberardino som satte regionen på kartan, framför allt med årgång 1968 av Radici, ett vin som enligt ryktet fortfarande håller hög klass.

1999 var också ett bra år och 14 år är alltså ingen ålder för en Taurasi. Vi får ett mörkt rubinrött, men förvånande transparent vin, med begynnande tegelfärg i kanten. Doften visar också en del mognadstecken. Vi får torkade, lätt brända örter, varma tallbarr, kåda, en lite tung blommighet, tobak och lätt rök. Jag får den härliga känslan av att vandra under tallarna någonstans i  syditalien en varm, solig dag, med en lätt, varm bris i ansiktet, torra tallbar under fötterna och doften av varm kåda, vilt växande kryddor och jord i näsan. Underbart!

Här finns en del frukt också, mest mörka körsbär, men det känns som om den slängts i med en axelryckning: det är liksom inte frukten som är poängen, även om den självklart är en viktig komponent i helheten. Körsbärskärnorna är naturligtvis med också, liksom lätt bränd tomat, lite eukalyptus och lakrits. I munnen är tanninerna fortfarande påtagliga, men på väg att rundas av. Intrycken är annars ungefär som i doften med örter, jord, tobak och liknande som dominerande inslag, och frukten mer som en stöttepelare än det centrala ornamentet. Syran är fortfarande med i spelet, liksom en bra skopa mineraler, vilket sammantaget ger ett rätt piggt, om än lantligt ruffigt intryck. Mat är nödvändigt för att få full utdelning, gärna något gräddigt eller ostigt för att runda av tanninerna lite till. Vinet bjuder i alla fall på riktigt njutning i hederlig, gammaldags stil. Tål säkert ett decennium eller två till i källaren om så önskas. 91-92 poäng. 


tisdag 3 september 2013

2010 Domaine Michel Juillot Mercurey Blanc


Bra vardagsbourgogne är svårt att hitta. Hos de bättre producenterna kan även generisk bourgogne och village kosta mer än det smakar, eller åtminstone mer än vad som känns bekvämt en sketen vardag mitt i veckan. Bäst är oftast att leta runt efter bra producenter i de byar som inte riktigt nått stjärnstatus, till exempel Michel Juillot i Mercurey. En av bourgognes äldsta producenter - familjen har bott i Mercurey sedan 1400-talet, minst - som producerar utmärkta viner från sina dryga 32 hektar vingårdar i Mercurey och Aloxe-Corton. Nuförtiden drivs egendomen av Michel's son Laurent, men man har behållit det gamla namnet.

Vi får ett vin med mycket ljus färg. Doften är först något intetsägande men med luft och stigande temperatur kommer en del blommor, äpple och omogna persikor. I munnen bra syra och en lätt mineralkänsla - kalk och lätt rök. Frukten finns där, kanske något tunn, men är man generös säger man elegant istället. Medelångt, citrondominerat avslut där mineralerna blir tydligare. Klart godkännt och med en prislapp på cirka 150 kronor kvalar det in i vardagskategorin utan att det svider för mycket. 86-87 poäng


söndag 1 september 2013

2010 Tenuta delle Terre Nere - Santo Spirito versus Guardiola


Den Sicilianska producenten Tenuta delle Terre Nere är nästintill sönderkramad av alla svenska bloggare, som alla verkar älska vinerna. Jag är inte helt obekant med producenten, deras basvin Etna Rosso har slunkit ned flera gånger tidigare, men av någon outgrundlig anledning har det aldrig blivit nån bloggpost trots att jag inte avviker från mängden utan gillar vinet skarpt. Det blir nu rättning i ledet med inte mindre än två viner och vi har höjt oss en nivå från basblasket. Showdown mellan vingårdsbetecknade Guardiola och Santo Spirito. Årgången är 2010, druvorna Nerello Mascalese och Nerello Cappucino.  Vingårdarna ligger inte mer än ett hyggligt stenkast från varandra. Kan det verkligen bli någon skillnad? Plopp! Plopp! Korkarna ryker. Ready, set go!

Guardiola ligger högst av de två vingårdarna. Doften är lite volatil och liköraktig, med mogen, småvarm men ändå elegant frukt som balanserar mellan ljusa hallon och mörkare moreller. En hel del bränd örtighet, tjära och lite rök. Bra struktur i munnen med rejäl ryggrad, men kanske något tunnare frukt. Medelhög till hög syra och rätt intensiv mineralkänsla. Kvaliteten är hög, men det saknas ändå något. Doften är mycket fin men i munnen känns det ibland nästan flabbigt. Likörkänslan blir väl tydlig emellanåt, samtidigt som tanninerna är lite oslipade och kantiga. Trots de här invändningarna ett mycket bra vin och med några år i källaren kan nog de sträva kanterna rundas av. 90-91 poäng just nu. 

Santo Spirito ligger precis nedanför Guardiola på lite djupare och fetare jord. Vi får också ett mer uttrycksfullt och generöst vin. Grunddragen är naturligtvis mycket likartade. Santo Spirito upplevs som mjukare, men samtidigt elegantare och med mer energi. Frukten känns yngre och friskare och går något mer åt det ljusa håller. Här finns också en härlig köttighet uppblandat med örterna och röken. Mineralerna är ännu piggare än hos brorsan. Här är vi mer eller mindre ute och slickar på lavafälten och balansen mellan syra, struktur och frukt är fantastisk. Även om det här säkert kan gotta till sig lite med lagring är behovet inte lika uppenbart, rejäl luftning räcker. Supergott! 92-93 poäng.

Santo Spirito får i stort sett samtliga röster runt bordet även om doften hos Guardiola i sina bästa stunder matchar Santo Spirito. Det är lite förvånande att mineralerna var så pass mycket tydligare i Santo Spirito. I min hjärna är fetare jord ofta lika med mindre mineralitet, men så enkelt är det alltså inte. Flaskan med Santo Spirito töms helt på sitt innehåll, men det blir en skvätt Guardiola kvar till nästa dag och då är vinet mer balanserat, så lagring är som sagt att rekommendera. Båda vinerna är väl värda att leta efter.