torsdag 30 januari 2014

2012 von Winning Win Win Riesling Trocken


Mera von Winning, och nu från "rätt" år. Win Win ligger väl nått steg ner på kvalitetsskalan jämfört med Paradiesgarten, men det bättre året kanske gör skillnad. 

Vi får omedelbart en härlig ungfrukt med typiska pigga päron, lekfull citrus, lite ananas och kanske en hint av persika också. Här finns en minimal släng av petroleumrök också, men den är undflyende och kräver en del letande för att få fatt i. I munnen hög syra och åter mycket generös frukt. Bra mineralkänsla åt det kalkiga hållet, kanske inte så att man omedelbart förflyttas till stenbrott och grushögar, men helt ok och åter med diskreta röknyanser. Det medellånga avslutet är piggt - citrus och mineraldominerat på föredömligt vis.

Mycket trevligt. Inte lika komplext och intellektuellt som Paradiesgarten anno 2011, men mycket friskare och omedelbart charmerande. Intensiteten och kvaliteten på frukten är verkligen imponerande. Det här förstärker ytterligare min och E:s redan positiva inställning till tyska '12:or. 90-91 poäng. Finns på både Vinmonopolet och Systembolaget.


måndag 27 januari 2014

2010 Domaine Levet Côte-Rôtie La Péroline

Sedan alla svenska vinbloggares grand old master beskrivit detta vin som "helt essentielt" fanns inte mycket att välja på annat än att lägga en beställning hos världens största lådvinskrängare, det kära gamla Systembolaget, som alltså, säkert i folkhälsans namn, inte helt har gett upp försäljningen av vin tappade på flaska, till stor glädje för oss som tillhör den minoritet av befolkningen som själva ser oss som ödmjuka vinälskare, men som av utomstående ofta beskrivs som fisförnäma vinsnobbar, dumma nog att betala  dyra pengar för jäst druvmust som ursäkt för att få supa till, som, värst av allt, ser ned på de viner som dricks av vanligt folk och som till råga på allt har för vana att dela med oss av dessa åsikter i till synes ändlösa tirader. De viner som dricks av så kallat vanligt folk är alltså i första hand lådviner, vilka står för majoriteten av allt vin som säljs av systembolaget och som, i stort sett utan undantag, får sägas tillhöra budgetklassen. Men, låt oss inte förirra oss alltför långt ned i folksjälens alkoholdimmor utan istället rikta blicken mot de rostade sluttningarna i norra Rhône. Här ska vi alltså ha ett fullblodsexemplar från utmärkt årgång som kommer i glasflaska och dessutom kostar betydligt mer än den dyraste boxen på bolaget, om vi inte räknar in 10 och 30 (!) liters boxarna då. Alkoholkonsumtion ska ske med måtta.


2010 Domaine Levet Côte-Rôtie La Péroline dekanteras cirka en timme och dricks under de följande 90 minuterna till renfile med rotfruktsgratäng, stekt svamp, lökaska och reduktion på rostade tomater. Vi får ett något knutet vin  med en mycket mörk, ren och vacker frukt. Björnbär, slånbär och kanske lite söta jordgubbar blandas med rökig köttbuljong. Här finns lätta drag av violpastiller och lite lakrits. Alla komponenter är på plats men trots ivrigt glassnurrande och väntan vill det inte riktigt bjuda till. Det är liksom stumt och beslöjat. I munnen är det i stort utsträckning samma visa. Allt vi kan önska oss av en bra nordhrônare finns på plats, men det är för ungt, för knutet och för lite liv för att vi riktigt ska uppskatta det. Mörkt mullrande frukt, bra syra, järn och jodbemängda mineraler, kraft och jävlar anamma så det räcker och blir över, men njutbarhet? Nja...


Det här vinet ska gömmas och glömmas till 2020 allra minst och tål nog betydligt längre lagring än så. Att dricka det nu är visserligen intressant men på gränsen till masochistiskt. Vi har helt enkelt inte så mycket hår på bröstet som krävs. Om ni nödvändigtvis vill prova nu, ge det en rejäl runda i karaffen. Vi snackar timmar i multipler. Poäng då? Ett svårbedömt fall. Ska vi säga 90-91 poäng nu och med lite tur 93-96 feta baconpinnar i lakritssirap om 10+ år? Time will tell...


lördag 25 januari 2014

2007 Château La Nerthe Chateauneuf-du-Pape


2007 hyllades av vissa som den största årgången någonsin i södra Rhône när det begav sig. På senare år har väl glansen falnat något då vissa viner inte har presterat så bra som förväntat. Ett bra år var det i alla fall, exakt hur bra beror väl på tur eller möjligen skicklighet i val av viner samt personlig smak. Château La Nerthe är gamla i gamet, historien kan spåras ända tillbaka till elvahundratalet. Låt oss se hur de lyckades hantera årgångens styrkor och svagheter.

2007 Château La Nerthe Chateauneuf-du-Pape har en nästan svart kärna med rubinfärgad kant. Doften bjuder, efter kort dekantering och rejält med glassnurrande, på mörk, småvarm frukt, lite murken ek, stall och lätt peppriga kryddor. Inte så väldigt sniffvänligt och lite burdust, men inte oangenämt. I munnen påtagliga tanniner, tillbakadragen mörk frukt, åter rätt tydlig ek och ett torrt, lite dammigt intryck. Syran finns där, men är lite väl låg för min smakt. Det saknas fräschör. Efter en stund blir frukten tydligare och vinet ger ett vänligare och varmare intryck, men övertygar ändå inte helt. Ge det några år på sig att smälta samman och tugga i sig lite av eken och tanninerna så kanske det blir bättre, om frukten räcker till vill säga. 87 poäng.

Det som förvånar mest med tanke på årgången är att frukten inte är tydligare. Visst, det kan röra sig om tunnelmörker eller en suboptimal flaska, men det får åtminstone mig att tvivla på framtiden för det här vinet. Den som lever, och sitter på några flaskor, får se.


onsdag 15 januari 2014

2008 Domaine de Montrieux Coteaux du Vendômois


Äntligen! Ett tvättäkta "naturvin"! På etiketten är det noga angivet att inget svavel eller andra giftigher tillsats och dessutom är det certifierat ekologisk. Inte biodynamisk dock, vilket kanske är lika bra. Jag har i och för sig inte något emot biodynamiska viner, och heller inte något emot vissa av de metoder som praktiseras av biodynamiker, men teorin... häxkonster! För en naturvetenskapligt skolad, logiskt tänkande individ lika illa som homeopati, astrologi och auraterapi. Tyvärr finns det många bra producenter som anammat denna irrlära, så ibland måste jag helt enkelt krypa till korset och köpa biodynamiskt ändå, trots att det faktiskt bär mig emot att premiera teorins anhängare med mina surt förvärvade slantar.

2008 Domaine de Montrieux Coteaux du Vendômois är gjort på Pineau d'Anuis, eller Chenin Noir som druvan också kallas. Ska man tro baksideetiketten håller stockarna en ålder av 50 år. Vinet har en vacker, semitransparent rubinröd färg med en del grums. Doften bjuder på funk och mogen frukt som legat lite för länge på fruktfatet. Det är på gränsen till förruttnelse. Vi får söta jordgubbar, äpplen och lingon. Också lite kryddor i form av peppar och kanel. I munnen ett mjukt, lite utflytande intryck. Medelhöga syror, medelstor kropp, rätt mjuka tanniner, lätt peppriga mineraler: allt känns lite utslätat på något sätt, men balansen är bra. Frukten är fortsatt på gränsen till jäsning men rätt trevlig ändå. Känslan blir av ett betydligt äldre vin, som just är på väg utför, men fortfarande väldigt charmigt. I avslutet lite friskare med en del vitpeppar. 

Stilistiskt är vin nature dragen mycket tydliga, men det är rätt bra ändå. Inte stort, men gott. 88 poäng. 




torsdag 9 januari 2014

Riesling x 2 - 2011 Von Winning Deidesheimer Paradiesgarten Riesling Trocken och 2012 BattenfeldSpanier Nieder-Flörsheimer Frauenberg Riesling GG

Två flaskor tysk Riesling resulterat inte oväntat i den längsta inläggstiteln hittills. Men man ska inte klaga i onödan, de långa namnen innehåller viktig information, så för min del får tyskarna gärna fortsätta med sina tungvrickande minnesutmaningar, även om risken för förväxlingar är uppenbar.

På bordet två flaskor av bättre kvalité, från producenter med hyfsat renommé. Jag misstog mig lite på Paradiesgarten, jag menar bestämt att det stod 2012 på hyllkanten, men flaskan är märkt 2011, och att köra 10 mil för att byta flaska känns inte aktuellt. Dessutom har monopolet stängt för dagen. Att skjuta upp inmundigandet är lika lite lockande. Jag måste ju dämpa ångesten med något, ety jag nu åter, efter jul och nyårsfirandets excesser, är gräsänklig på nordliga breddgrader, då hund och hustru övergett undertecknad och tagit flyget mot södern, eller åtminstone svenska västkusten. Saknaden är lika stor som föregående mening är lång, om inte större.

Ambitionerna vad gäller matlagningen är efter konstant köksslaveri i tre veckor inte på högsta nivå. Det blir bortalagat i form av sushi, men brödet har jag i alla fall bakat själv, utan större ansträngning tack vare "no knead" tekniken. Rekommenderas för alla bröd och bak naiva där ute, om sådana fortfarande existerar efter surdegsbakandes segertåg över Sverige.


2011 Von Winning Deidesheimer Paradiesgarten Riesling Trocken presenterar en rejält svavel och rökastruken, lite skitig doft. Här finns mognande ostar, jord, halm och massor av karaktär. Något i skymundan, åtminstone initialt, också en rätt fin frukt med päron, lime, citron och lite syrlig ananas. Vinet tar stor plats i munnen och känns nästan oljigt, men inte tungt eller klumpigt, tack vare den höga, citrustonade syran. Mineralerna är också de åt det tyngre hållet - flinta, mässing och stenkross med inte så lite rök och allmänn skitighet med i mixen. Avslutet blir allt friskare och syrligare med mycket tydlig citrus och lättnande rökskyar.

Pow! Rätt i fejan! Det här går på kraft,  koncentration och jävlar anamma. Elegant kan jag inte riktigt förmå  mig att kalla det, men gott är det. Håller bra ihop ända till dag tre, och är nog bäst andra dagen, då syran och röken lugnat sig något. 90-91+  poäng.


2012 BattenfeldSpanier Nieder-Flörsheimer Frauenberg Riesling Grosses Gewächs har en helt annan karaktär. Frukten är helt fantastisk! Kristallint rena toner av päron, äpple, citrus och persika stiger upp ur glaset. Citrusen är dominerande och otroligt koncentrerad, nästan oljig i sin framtoning. Här finns också vita blommor, lätt mynta och lite maskrosblommor. I munnen hög syra, snäppet värre än hos Paradiesgarten, men mycket fint balanserad av den eleganta, men samtidigt mäktiga frukten. Blommorna i doften kommer fram som lätt parfymerad sötma. Här finns naturligtvis också de sedvanliga mineralerna, men nu är det en ren fjällbäck med kiselstensbotten som dycker upp i huvudet istället för ett dammande flintbrott där diselaggregatet står och puttrar. Någon rök hittar jag inte, och ingen mognande ost eller gummislang heller. Det blir inte renare än så här! Avslutet är långt, med mer citruskoncentrat och lite grapebeska.

Ett härligt vin! Superelegant, men med kött på benen. Frukten är helt otrolig! Ren, koncentrerad, elegant, fyllig, allt på samma gång. Någon kan säkert invända mot just koncentrationen och önska sig ett lättare uttryck, men för mig kompenseras detta mer än väl av den magiska renheten. Jag kan tänka mig att om här funnits lite orenheter skulle balansen kunna rubbas och hela lasset stjälpa, men för mig, just nu, är detta en av de bästa Riesling jag druckit. Klarar också tre dagar öppnad i kylen utan några som helst problem. 93-94 poäng.



fredag 3 januari 2014

2013 i backspegeln - 2014 i kikaren

Kära läsare! Ett år är till ända, ett nytt har just börjat. Vad finns att minnas från 2013, och vad kan vi se fram emot under 2014? För mig var 2013 något av ett mellanår på vinfronten. Det stora Husprojektet (capital H) har tagit mycket tid, det vill säga den tid som finns över efter pendling från arktis. Vänner, viner och nya vyer har försakats. En del gott har trots allt druckits, och några intressanta inköp har gjorts.

Av det druckna förtjänar speciellt de vita '07:orna från Vincent Girardin ett omnämnade. Genomgående hög kvalité vid upprepade tillfällen. Ser fram emot att prova andra årgångar framöver. 2012 Von der Fels från Keller var också en höjdare. Om vi tillför bubblor och plitar dit champagne på etiketten har det faktiskt varit ett riktigt bra år. Den absoluta höjdpunkten var 1997 Vilmart Grand Cellier Rubis som var helt underbar med sin kombination av hedonism och intellekt. 1998 Henriot Cuvée des Enchantelleurs stod för årets transformation, och en flaska 2002 Pol Roger Vintage från källaren bekräftade mina postiva intryck från 2012. En 1999 Comtes de Champagne var god, men övertygade kanske inte helt, och 2002 av samma vin var alltför ung. Årets mest duckna bubbel, och vin alla kategorier faktiskt, är annars Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Extra Brut som finns på systembolaget för en billig peng. Nästan en hel låda gick det åt i julhelgen. Lättklunkat, men riktigt bra kvalité för priset.

Bland de röda stod 2010 Chanson Santenay för den största överraskningen. Inte årets bästa men jäkligt mycket bättre än väntat, vilket alltid är trevligt. 2010 Santo Spirito från Tenuta delle Terre Nere och 1995 Beringer Napa Valley Cabernet Sauvignon förgyllde några sommarkvällar, men årets två bästa röda kom en kulen novemberkväll. Det blev dött lopp mellan 2004 Gaja Sperss och 2004 La Spinetta Barolo Riserva Vigneto Campè. Sperss var ändå det större vinet, men behöver ett antal år till på sig för att verkligen skina.

Sött har det inte druckits i några mängder, men 2004 Isole e Olena Vin Santo förtjänar ett omnämnande. Fantastiskt vin!

Källaren har också försummats, men jag har åtminstone till slut lyckats lägga vantarna på 2008 Marie Courtin Efflorescence. Trots upprepade påstötningar lyckades jag inte få några flaskor från Vinik (jag fick inte ens svar) men Baron Wines kom till undsättning och nu är tillgången säkrad. Jag fick till och med rabatt på listpriset. Några få flaskor 2010 DRC och dito Clos de Beze från Jadot lyckades jag klämma ur Vinunic och detta i kombination med ett inköp av 2005 Jadot Corton-Pouget (till ett mycket bra pris) och 2005 Daniel Rion Vosne-Romanee Beaumonts (till ett acceptabelt pris) gör att röd bourgogne håller ställningen som dominant i källaren. Ovan nämnda vita från Girardin har fått lite hyllplats också, liksom lite blandat från Willi Schaefer, 2012 Schäfer-Fröhlich Felseneck GG och Keller's Von der  Fels från samma år. Sen blir det ju en flaska här och en annan där, men inget av egentlig betydelse, eller jo, jag glömde nästan årets enda Bordeauxköp. En låda 1978 Malescot St. Exupéry, på magnum. Det ska bli spännande att dricka!

Under 2014 ligger fokus på att dricka mer vin och framför allt mer bra vin, förhoppningsvis tillsammans med de försummade vännerna. Källaren är mestadels ung, men några 80, 90 och tidiga 00-talare finns det, och ungfrukt är ju också trevligt. Det mesta från mitten av 2000-talet får ligga till sig, enligt filosofin att gammalt och ungt är kul, men medelålders ofta är tråkigt. Vad gäller investeringar för framtiden ser jag fram emot släppet av Guigals 2010 LaLa's. Kanske kan det skrapas ihop till nån enstaka flaska. Hela lådor kan jag bara drömma om. Primörkampanjen för 2012 Bourgogne ligger i startgroparna. Kvaliten ska vara bra, men det ser ut att bli rejält dyrt, och källaren bågnar redan av 2009 och 2010. Det blir kanske nått enstaka köp. 2002 Winston Churchill vore väldigt kul att ha några flaskor av, men annars har jag tänkt vänta på 2008 vad gäller champagne, eftersom jag förköpt mig på andra 2002:or. Lite mer tyskt och Loire skulle inte sitta fel däremot, om budgeten tillåter. Husprojektet har desvärre också inneburit Lån (capital L) så de bekymmerslösa källarbyggardagarna är förbi. Nu måste varje inköp nagelfaras ett par gånger, minst, innan det eventuellt blir av. Sic transit gloria mundi!

Bloggen kommer väl att forsätta behandlas något styvmoderligt, med sporadiska skurar av poster och perioder av tystnad. Det är inget att göra åt. Ni får stå ut, kära läsare. Jag önskar er ett Gott 2014, fyllt av många storartade Puteljer!