onsdag 29 augusti 2012

1982 Pichon-Longueville och 1994 La Conseillante, med mera..




En högtidsstund! En av de äldsta flaskorna i min annars rätt unga källare ska få sätta livet till. Efter så kallad semester, två veckors oavbrutet slit med skrapande av fasader, målande, kittande och otaliga förbannelser över den eländiga latexfärgen som inte vill lossna från fasaden, är vi värda en belöning. Den stackars flaska 1982 Chateau Pichon-Longueville som nu hotas av korkskruvens vridande plågor får sällskap av en något yngre kollega från andra sidan floden, 1994 Chateau La Conseillante. 1982 är som bekant en närmast legendarisk årgång i Bordeaux. I något så när modern tid är det bara 1961 och möjligen 2005 som är lika högt aktade, även om det ser ut som att 2009 har möjligheter att nå ikonstatus. Både'05 och '09 är lite väl unga ännu för slutgiltigt omdöme. 1982 Pichon-Longueville ansågs vid releasen inte vara ett av årgångens toppviner, snarare en av de svagare prestationerna bland de klassificerade slotten, men tid i källaren visade sig hjälpa och vid senare recensioner har det fått fina omdömen från både Parker och Suckling. 1994 Har inte alls samma anseende som '82, året hör till en rad svaga årgångar i början på 90-talet, men det finns fina viner att hitta. Cheval Blanc ska till exempel vara fantastiskt. Generellt är vinerna på högra stranden, speciellt Pomerol, mest lyckade. Båda flaskorna är inköpta på auktion hos Bruun-Rasmussen i Köpenhamn.


Men före vi går på rödtjutet inleder vi med uppfriskande bubbel. NV Champagne de Pompadour Extra Brut har fått ligga till sig några år i en kanske lite väl fuktig källare. Jag tror den här flaskan köptes runt 2008, möjligen 2009. Doften börjar i alla fall uppvisa vissa mognadtoner. Apelsin och marsipan samsas med lätt anstrykning av mjölkchoklad. Samtidigt finns fortfarande ungdomliga drag med syrliga äpplen och lime. Moussen är fin och munkänslan åt det runda, generösa hållet. Mer äpple, nu lite mer mogna, och torkade aprikoser. Mineral som går lite åt krita och en trevlig nötighet. Det medellånga avslutet är torrt, men samtidigt fruktigt. Trevligt! 89 poäng.

Till förrätt sallad med mango och pilgrimsmussla. Till det min näst sista flaska 1997 Trimbach Pinot Gris Réserve Personelle, som jag skrivit om tidigare. Intrycken idag är mer eller mindre identiska och det funkar fint med det söta i salladen. Med andra ord gott! 90 poäng.

Så är det dags för huvudrätten och huvudnummret när det gäller vinerna. Ugnsstekt fransyska med sås på blandsvamp och rostade grönsaker. Inget risktagande här! Vinerna korkas upp vid bordet. Fyllnadsnivån är utmärkt i båda, väl upp i halsen. La Conseillante bjuder inte på några problem, men när korken ska dras ur Pichon-Longueville går den av rätt långt ned. Efter ett par försök till och försiktigt drag får jag ändå ur sista delen intakt så att inga smulor hamnar i flaskan. Korken är genomblödd till hälften ungefär. Oroligt sniffar jag direkt ur flaskan. Det verkar vara grönt ljus trots allt. Ingen dekantering, vinerna serveras direkt ur flaskorna och får lufta i glasen. Vi tar god tid på oss. 


Båda vinerna har förvånande mörk färg. Skillnaden är inte stor, även om La Conseillante är någon grad mörkare och Pichon har en kant som går åt tegel. De är något knutna initialt. '82:an öppnar upp sig först, efter cirka 10 minuter, med intensiv, mogen sötfrukt blandat med violer. Snart ansluter läder, lite ekkrydda, tobak och blyerts. Väl i munnen uppvisar vinet en fantastiskt fräsch frukt, blandat med härliga mognadstoner.  Tanninerna är härligt silkiga men förmår ändå att bita till precis innan det skönt långa, mjukt mineraliska avslutet. Så här ska mogen bordeaux vara! I perfekt balans, på toppen av sin mognadskurva, utan tecken till trötthet, men med det mogna vinets hela register. Det är inte det största vinet jag druckit, men ett av de få som uppvisat perfekt mognad. Det bär upp sina 30 år med värdighet och elegans. Ska jag vara riktigt analytisk och navelskådande så saknar jag något större komplexitet och lite fylligare mittenparti, men det glömmer jag snabbt och bara njuter. Vinet håller ihop fint i de cirka 2 timmar det tar innan sista droppen är slut. 94 poäng.


La Conseillante tar längre tid på sig. Frukten är mer mörkt dov, och mer tillbakadragen. Vi får mörka plommon och lite björnbär. Också här lite läder, blandat med rosor, mörk choklad och tobak. I munnen rätt stramt, med rejäla tanniner, medelhög syra och steniga mineraler som drar mot blod och järn. Intrycket är nästan bistert, här finns inte mycket av frukten från doften. Istället en del ek, ceder och tobak. Så småningom kommer den mörka frukten fram, om än fortfarande tillbakadragen. Avslutet är fint. Långt, med kvardröjande mörkfrukt och bitter choklad. Inte illa ändå, med mat riktigt bra. 91 poäng.

Härligt med två mogna skönheter, men La Conseillante kan nog få ligga några år till. Tack alla för trevligt sällskap och hjälp med husrenoveringen!

torsdag 23 augusti 2012

2009 Les Obriers de la Peira


Alla prenumeranter på importören Bristly's nyhetsbrev känner väl till La Pèira? Kort sammanfattat är La Pèira en Damaisela, som det fullständiga namnet lyder, en producent i Langudoc som satsar på det absoluta toppskiktet när det kommer till kvalité. Historien känns igen; firman grundades av musikern Rob Dougan, som antagligen drömde om det goda livet och fina viner, och råkade sitta på en hög med pengar. Det är i alla fall så jag föreställer mig att det gick till. Nåja, med tanke på att startskottet gick så sent som 2004 har man kommit en bra bit på väg, åtminstone om man ska tro flera av världens ledande kritiker. Jag har tidigare druckit deras andravin, Las Flors. Les Obriers är ytterligare ett hack ned på stegen, så nu är det instegsnivå vi snackar om. 65% Cinsault och resten Carignan.

En mörk vätska ligger och lurpassar i glaset, där jag låtit vinet lufta nästan en timme. När näsan närmar sig glasets kant möts den av en tät frukt, dominerad av plommon, moreller och björnbär. Under detta fuktig, varm sommarjord, medlehavsörter och rostade nötter. Inte illa, säger doftcentrum. I munnen mjukt och silkigt, nästa lite väl motståndslöst, även om tanninerna finns där. Frukten lite ljusare nu, men får nog ändå sägas höra till "the dark side". Som tur är bärs den upp rätt bra av en medelhög syra som boxar lite grann på salivkörtlarna. Avslutet är kanske det bästa; långt, fruktigt, lite lakritssalt och trots att jag letar, utan större alkoholhetta. Det finns helt klart sämre sätt att spendera de etthundrafemtionio riksdaler man får punga ut för en putelj på systembolaget. 88-89 poäng.

tisdag 21 augusti 2012

2009 Francois Mikulski Bourgogne Blanc


En arbetsdag är till ända, maten puttrar på spisen. För att stilla den värsta hungern tuggar vi i oss en påse chips. Favoriten senaste tiden är Kettle Sea Salt & Vinegar. I glasen ett hemsläp från lokala systembolagets hylla, där jag knep den sista flaskan, ett instegsvin från en välkänd producent. Observera att etiketten publikfriar vilt med Chardonnay istället för Blanc. En trend i tiden? 

Francois Mikulski fick sitt efternamn från sin polske far som var officer i den fria polska armen under andra världskriget. På sin mors sida är han dock av fransk, ja till och med burgundisk, härkomst. Vinbonde blev han genom att överta sin morbror Pierre Boillot's domaine. Han började med att arbeta för Pierre och i början av 90-talet tog Fracois över driften helt. Etiketten Domaine Pierre Boillot levde vidare, med druvmaterial från Francois, fram till 2004, då Pierre slutligen gick ur tiden. De flesta vingårdar är hyrda på långtidskontrakt. Man producerar både röda och vita viner, men är med väl mest känd för de vita. Ryktet säger dock att också de röda är väl värda att leta efter. Etiketten är i alla fall lätt att känna igen.

2009 var ett varm år i bourgogne, liksom resten av Frankrike. De röda vinerna haussades initialt något hiskeligt. Nu när dammet lagt sig något anser de flesta fortfarande att det rör sig om ett mycket bra år, men kanske inte den helt exceptionella super-duper årgången som först trumpetades ut. De vita vinerna var inte lika omtalade; man talade om en god årgång i lite kraftigare, fetare stil, och de förväntningarna har i stort sett infriats. Kvällens vin är ett gott exempel. Doften drar åt honung och mogen frukt med melon, mango och annat tropiskt. Här finns örtagård också, men en solvarm sådan. I munnen skönt avslappnat med rik frukt, medelhög syra, lite sådär lagom mineraler och ett trevligt friskt avslut. Inget komplicerat, snarare rätt enkelt, men härligt lättklunkat. 88 poäng.


söndag 19 augusti 2012

Georg Breuer gånger två, med mera


Solen skiner, himlen är blå, å vad det är skönt att leva då! Speciellt om man har en härlig middag i goda vänners lag att se fram emot. Vi inleder med en champagne på balkongen, 2002 Laurent Perrier Brut Millésimé. Klassiska nygräddade frallor, äppelskivor och päronskal i nosen. Fin mousse, medelstor kropp med mer äpplen och en frisk syra. Kalkbrottsvibbar när det kommer till de påtagliga mineralerna. Medellångt, friskt avslut. En rätt typisk champagne med alla de vanliga komponenterna snyggt ihopsatta. Klart godkänt och 90 poäng. Rostat rågbröd med smetana och rom sitter fint till.




Middagen inleds med pilgrimsmussla i grön ärtsoppa, toppad med champagne, följt av ugnsbakad torsk med smörkokta grönsaker. Vinerna är från välkända Georg Breuer, närmare presentation onödig. Vi har i första fållan 2006 Nonnenberg Trocken, och i bås nummer två en riktigt raritet, 1986 Rüdesheimer Berg Schlossberg Kabinett. De dricks sida vid sida till både för och huvudrätt. 

Nonnenberg är ung, men inte purung. Uppvisar en del komplexitet i doften som präglas av blomster blandad med en friskt kittlande fruktighet och lätta petroleumdunster. I munnen bra drag i syrorna, men de har trots allt rundats av lite. Det rinner till, men sprutar inte, saliven alltså. Fin, elegant struktur och bra, knastertorrt avslut. Toppen! 92 poäng.

Om Nunneberget bjöd på klassisk rieslingupplevelse så är Schlossberg något annat. Här har vi en klart mogen slottsherre. Doften är först knuten och sedan något oren, lite ofräsh med unken källare och något märkligt - kräftspad? Dessutom tät petrolum. Under detta skymtar dock en klar, kristalint ren frukt med melon och pärondroppar. Väl i munnen är vinet närmast oljigt. Här finns fortfarande medelhög syra, men friskt känns det ändå inte. Massiva, tunga mineraler och en lite söt, lätt jolmig känsla. Jag får en flashback till Chapoutiers L'Oree 2004.  Vad ska man tycka? Flera runt bordet rynkar på näsan, och jag kan inte heller riktigt säga att det är gott. Intressant, mumlar jag, men häller upp mer av Nonnenberg. Luftning visar sig dock hjälpa. Mitt i huvudrätten vänder det och blir bättre, och bättre, och bättre. Någonstans får frukten fart, oljan dunstar bort och syran spritsar till sig. Mineralerna är fortfarande lika massivt steniga, men kombinerade med den energi som nu finns i glaset lyfter de mot nya höjder. Kanske inte superelegant, men otroligt koncentrerat. Ett slags destillat av allt rieslingskt i en torr, fantastisk balansakt. Inte den absolut bästa riesling jag druckit, men en unik upplevelse. 93+ poäng.



Dessert är kladdig sockerkaka med körsbär och grädde. Två sötnosar till detta i form av 2007 Chateau Dereszla och 2006 Dr. Loosen Riesling Beerenauslese. Den sistnämnda finns faktiskt i systembolagets fasta sortiment på kvartsflaska. Dereszla bjuder på honung, aprikos och rosor. Inte överdrivet söt men låg syra, vilket gör att det känns lite flabbigt. Ok, och passar bäst till kakan. 87 poäng. Jag gillar rieslingen lite bättre. Den är friskare och har en fin syra, men hade nog gått bättre till färsk frukt. Här finns päron, citrus, äpplen och en härlig blommighet, även om det saknas lite komplexitet. 88-89 poäng.


Tack K för Breuervinerna, samt O, H och E för trevligt sällskap, ja K var trevlig han med.