tisdag 28 juni 2011

Glenfarclas 105


Etthundrade posten! Det firar vi med en gammal trotjänare; Glenfarclas 105. Glenfarclas är ett pålitligt destilleri som producerar bra, sherrylagrad whisky till ofta fördelaktiga priser. Glenfarclas ligger i Speyside och namnet betyder "det gröna gräsets dal". Exakt hur länge det har bränts sprit på platsen är oklart, men den första licensen, som alltså gjorde verksamheten laglig, utfärdades 1836. De nuvarande ägarna, familjen Grant, köpte destilleriet 1865. 

Glenfarclas 105 är en cask-strength buteljering och en del av destilleriets standardsortiment. Namnet kommer av styrkan; 60% motsvarar 105 proof. 105 har varit med ett bra tag och 2008 gavs en 40-årig specialutgåva ut för att fira att det var just 40 år sedan den första 105:an släpptes. Den vanliga utgåvan som recenseras här ligger cirka 10 år på sherryfat och håller en alkoholhalt på 60%. (På vissa buteljeringar anges 10 years old, på vissa ingen ålder.) Färgen är röd brons och doften bjuder på klassiska sherrytoner av det sötare slaget. En hel del russin och frukt tillsammans med en del kryddor. Lätt mint eller menthol. Inte så tung och massiv men med alla de rätta ingredienserna. Väl i munnen gör sig den höga alkoholhalten påmind. Outspädda är de 60% kanske väl mycket att hantera, men 105:an är en swimmer och tål vatten bra utan att kännas tunn. Efter adekvat utspädning kommer det fram söt sherry, lite honung, kryddor och nötter. Ingen rök och heller inget svavel. Finishen är varm, medellång och behåller sötman på ett bra sätt. Mycket trevlig! 86-87 poäng.

Jag har druckit Glenfarclas 105 buteljerad från '90 talet och framåt. Kvalitén är förvånandsvärt hög och jämn och med tanke på att endast sherryfat används för lagringen är priset mycket bra, speciellt på tax-free. Den höga alkoholhalten gör att de svenska skatterna driver upp priset på systembolaget.

söndag 26 juni 2011

Bunnahabhain Darach Ùr batch #4


Bunnahabhain ligger på Islay och är kanske mest känt för att inte producera kraftigt rökig whisky, till skillnad från övriga destillerier på ön. Destilleriet byggdes 1880-1881, produktionen startade 1883 och förutom ett kort uppehåll under krisåren på 80-talet har den varit igång sedan dess. Namnet betyder "flodmynning" och kommer av läget vid floden Margadales utlopp.

Kvällen version såg dagens ljus för några år sedan och buteljeras endast för tax-free marknaden, så det blir att beställa en flygbiljett om man vill smaka. Whiskyn håller 46,3% och är lagrad på nya ekfat av amerikansk ek, alltså inte fat som använts till bourbon, sherry eller liknande. Namnet Darach Ùr betyder just "ny ek" på gaeliska. "Un-chillfiltered" och "Natural Color" anges på flaskan. Till skillnad från standardtappningen har malten faktiskt fått en lätt torvrökning. Färgen går mot ljus bärnsten. Doften är trevlig och bjuder på vanilj, honung bivax och mycket lätt peppar. Jag hittar också lite bittert te, bröd, ljus frukt och lätt rök. Smaken är lite spritig men med en skvätt vatten blir den mjuk och len med lätt sötma. Åter te, ljus frukt, tänk päron, lichie och fläder, och mer peppar. Ger ändå ett "hett" och lite oslipat intryck. Lätt rök. Finishen är torr, lite småbitter och mer te-lik än någonsin. Sammantaget en trevlig whisky till ett bra pris. Lite spretig kanske, men inte illa alls. De nya faten är mycket påtagliga, kanske främst i vaniljdoften och i den lilla bitterheten. Jag rekommenderar en skvätt vatten. 87 poäng.

onsdag 22 juni 2011

2004 Chapoutier De L'Orée


Jag lider tyvärr av problemet "young cellar" eftersom både intresset för och möjligheterna till inköp av bättre viner infunnit sig de senaste åren. Detta medför att det mest dricks enklare viner gjorda för tidig konsumtion i väntan på att dyrgriparna i källaren ska ligga till sig. Problemen med Young Cellar Syndrome har avhandlat av andra skribenter betydligt mycket bättre än vad jag själv klarar av, för svensk publik allra bäst här. Men nu har det blivit dags att övervinna all korskruvsångest och dra barkbiten ur ett vin som självaste Robert Parker gett 99 poäng minsann. Ermitage Blanc De L'Orée hör till toppsegmentet hos Capoutier, tillsammans med L'Ermite och Le Méal. Lite kuriosa: Chapoutier betecknar sina bästa viner Ermitage, och de ett snäpp under för Hermitage. Båda namnen kan användas för appellationen, men varför Chapoutier använder båda, med en tydlig skillnad i kvalité, vet jag inte. De L'Orée görs på 100% Marsanne från stockar med en genomsnittsålder på 60-70 år. Druvorna handplockas vid full mognad. Efter pressningen följer 24 timmars kallmaceration innan vinet tappas över på lika delar nya fat och tankar för jäsning.

Snyggt paket!

2004 De L'Orée har en ljus gyllene färg. Viskositeten är hög, vinet lämnar tjocka ränder längs insidan av glaset. Doften bjuder på koncentrerad frukt med grape, vinteräpplen, honung och tunga blommiga toner av viol, syren och kaprifol. Tydlig rök och kalk redan i doften, tillsammans med rostat bröd. Barndomens honungssmörgåsar på pappas egenhändigt skördade och slungade honung dyker upp i minnet. I munnen en kraftig, rökig mineralitet med kalk, järn och flinta. Flytande sten helt enkelt. Mer terroirkänsla får man leta efter. Stor kropp med oljig munkänsla; vinet draperar hela insidan av gommen. Koncentrerad frukt, grape med tydlig beska, honungsmelon och kanske lite nypon. En hint av gummi och anis i bakgrunden. Syran är förhållandevis tam men balansen är verkligen imponerande. Vinet lyckas hålla sig från att bli klumpigt och är av och till närmast elegant, speciellt kombinerat med mat, ikväll bestående av grillad laxsida med fänkål och sallad. Efter en dryg timme har vinet öppnat upp sig och är ännu mer överväldigande med tydligare frukt -  aprikoser och söt citrus - och lite mindre skarp mineral. Det forsätter att utvecklas under flera timmar och den sista sippen är den bästa. Det här har ett långt liv framför sig och jag tror jag ska vänta 5 år till nästa flaska. Gaah! Ingen bot för en ung källare.

Som ett barn på julafton..

Jag har nog druckit för lite vit hermitage för att kunna bedöma det här vinet på ett rättvis sätt, men en imponerande upplevelse var det. Gruset och mineralerna var nästan för mycket i början, det var som att slicka grusgången. Vinet är svårbedömt. På grund av min bristande erfarenhet och vinets ungdom blir det svårt att sätta siffror på upplevelsen. Betyget blir ändå 92 - 95 poäng.

måndag 20 juni 2011

2009 Domaine la Florane, À Fleur de Pampre


Bristlys nyhetsmail ger mer eller mindre alltid upphov till åtminstone något inköp. Kvällens vin beskrevs som "Ett saftigt, transparent, matvänligt vin". Ursprunget är södra rhône, närmare bestämt Visan, beläget uppe i kullarna norr om Orange, på mellan 350 och 400 meters höjd, vilket naturligt nog medför svalare klimat än man vanligen förknippar med regionen. Vinet avnjuts till hemlagade hamburgare från grillen och en rejäl sallad. Blåröd, mörk färg som möjligen med god vilja kan kalas transparent. Den läckra doften domineras av ren primärfrukt med körsbär, björnbär och hallon. I bakgrunden varm medelhavsskog och örter, lite lakrits (fänkål) och citron. Kanske en hint av ljung. I munnen saftig, ung frukt och bra syra. Lite kantigt grön känsla, men inte så mycket att det blir besvärande. Väl integrerade, lite klibbiga tanniner. Rätt så elegant med bra balans och sval känsla för att vara sydfrankrike. Medellång, fruktig finish. Ett trevligt vin som stämmer in rätt bra på Bristlys beskrivning. Matvänligheten intygas. 87 poäng. Också provat här.

lördag 18 juni 2011

1999 Paul Jaboulet Aïné Cornas


Sköna sommarkvällar på terrassen med utsikt över viken och trevligt sällskap. Äntligen sommar. Jag har haft turen att pricka rätt på vädret i år, till skillnad från förra året då jag fick njuta av 10 grader och regn här uppe i norr, medan det var värmebölja i södra Sverige. I år har det varit tvärtom. Lyckades pricka in riktigt fina dagar på västkusten i maj och nu har det varit 20+ i flera veckor här uppe. Det slogs till och med något officiellt värmerekord för juni månad för nån vecka sedan då det var stekheta 33 grader. En del viner har druckits, bland annat ovanstående pava.

Vinet har en rubinröd färg med tegelkant. Doften domineras först av gummi och torkade kryddor med en tydlig ton av lagerblad. En lite torr, dammig frukt med både ljusare och mörkare röda inslag. Elegant, men lite större koncentration önskas. I munnen slås jag först av en pigg syra. Frukten är torr och något tunn. Det finns rikligt med sekundäraromer i form av multnande löv, svamp och mer av den torra örtigheten. Jag hittar också mogna olivkärnor, vitpeppar, lite vanilj, mer gummi och en bra mineral. Tanninerna är torra och lite sträva men inte störande. Eftersmaken är medellång, lite trevligt småvarm och kryddig. 89 poäng.

torsdag 16 juni 2011

En söt italienska...


Dags för ett hemsläp från italien. En skön donna följde med hem från senaste besöket och även om det inte blir så roligt som de här sliriga raderna hintar om och ni kanske tror, så bjöds det på njutning ändå. Flaskan, för det är en flaska det rör sig om, inköptes på rekommendation från min gode vän J som har fördelen att spendera större delen av sin tid under Toscanas sol. 2006 Antinori Castello della Sala, Muffato della Sala produceras dock i Umbrien, Umbria IGT anges på flaskan, och görs på 60% Sauvignon Blanc och en ohelig mix av Grechetto, Traminer och Riesling. Vinet har en gyllengul färg åt det ljusare hållet. Doften domineras av honung, blommor, päron och en lätt brödighet. I munnen en medelfyllig kropp med lätt botrytis och en intensiv, frisk frukt med toner av melon, citrus honung och nötter. Syran är frisk och balanserar sötman fint. Inte helt olikt en sautern, men kanske mer "vild" frukt, det spretar lite ibland. Inte illa alls, faktiskt riktigt gott och utmärkt sällskap till en härligt sommrig fruktsallad med lite rostade mandlar på toppen. 88 poäng.

torsdag 9 juni 2011

Portvin mitt i sommaren...

Det var en stund sedan senaste blogposten nu, men jag har haft annat för mig. Jag måste säga att jag är imponerad av vissa vinbloggare som spottar ur sig inlägg nästintill dagligen. Det måste gå hårt åt både plånbok och inre organ. Själv har jag aldrig haft varken tid eller ambition till ett så högt tempo. Inläggen kommer när de kommer helt enkelt.

Idag är det dags för något lite udda, portvin mitt i sommaren. Min konsumtion av port, och de flesta andras, inbillar jag mig, är vanligen förlagd till vinterhalvåret med en tydlig topp kring jul, men gratis är gott, så när det står två flaskor på bordet efter maten är jag inte den som tackar nej. Här följer några snabba anteckningar.


NV Dows Fine Tawny
Ljust rubinröd färg med drag åt tegel. Doften är likörartat elegant med lite vanilj, eukalyptus och björnbär. I munnen medelstor sötma, lite uttorkad, elegant frukt med hallon, jordgubbar och kanderade plommon. Kanske också en hint av rabarber. Medellång finish. 87 poäng.


NV Grahams Six Grapes Reserve Port
Färgen är djupt rubinröd. Näsan är först lite tillbkadragen. Mörk frukt och lätt brända toner. Vanilj. I munnen söt frukt; jordgubbslikör, plommon och björnbärssylt. En del tanniner och rätt pigg syra. Lång, uttorkande finish. 85 poäng