fredag 29 oktober 2010

2008 Chanson Reserve du Bastion


Domaine Chanson Père & Fils har varit med ett bra tag. Depuis 1750 står det på etiketten. Egendomen har sin bas i Beaune och grundades av en viss Simon Verry och övertogs senare av Chanson familjen som succesivt expanderade egendomen. Man lyckades genom tur och skicklighet förhindra att firman styckades upp, men på senare år har man fört en något avsomnad tillvaro. 1999 köptes hela klabbet av Group Societé Jacques Bollinger som bland annat äger Bollinger och Ayala i champagne. De nya ägarna har pumpat in en hel del kapital och nytt folk, vilket gjort att kvalitén hoppat upp ett par snäpp. Man har en hel räcka egna vingårdar framför allt i Beaune, men köper in så mycket 75% av frukten externt. Det uppges att druvorna handplockas, men det är osäkert om detta gäller även de inköpta druvorna. Vinifiering sker separat för varje parcelle. Ingen avstjälkning sker av de röda druvorna. Jag hittar ingen information om det aktuella vinet på deras hemsida, men det rör som om instegsnivå.

Den här flaskan köpte jag mest eftersom jag "råkade" inhandla ett par lådor 2009 en primeur från samma producent. Namnet är taget från Chansons källare, som sedan starten är belägen i ett gammalt fästningsverk från 1400-talet. I glaset en ljusröd, transparent färg men lite blå stick. Doften är initialt elegant med lite smultron, röda vinbär och rönnbär. Utvecklar sedan lite köttigare, jordiga, mustiga toner med en del järn och kalk i botten. Smaken är robust med påtaglig syra, tunna, lite strävt eleganta tanniner och rätt tillbakadragen frukt. Mer av järnfilspån och mustig höstkänsla. Relativt enkel, mycket typisk, robust och god pinot utan alltför mycket krusiduller för ett klart överkomligt pris. Slank ner fint till får-i-kål. 87 poäng. Det ska bli intressant att prova några av deras bättre viner årgång 2009 när de så småningom anländer till källaren.

tisdag 26 oktober 2010

2006 Montevertine Toscana IGT


Det har blivit en del beställningar från vårt kära grannland i söder senaste månaden och några smakprov ur lådorna har det blivit också. Montevertine är både namnet på producenten och på vingården druvorna kommer från. Vinet görs på  90% Sangiovese.  De resterande 10% utgörs av Canaiolo och Colorino. Den sistnämnda är en av få druvor som har rött fruktkött och som namnet antyder används den framför allt för att ge färg till vinerna.

I glaset är vinet relativt ljust. Doften är lite knuten men bjuder ändå på en härlig uppvisning. Trevlig ljus rödfrukt med hallon och körsbär kombineras med en påtaglig örtighet - oregano, lite salvia, någon kvist citrontimjan och den här svårdefinierbara tonen som jag närmast förknippar med varm tallskog. Vinet lagras i två år på botti och det har lämnat spår i form av lätt tobak, enstaka spån av mörk choklad och lite blyertspenna. Det här är verkligen ett vin att utforska. Här finns den lager-på-lager känsla som jag uppskattar så mycket. Dags att smaka!  En härligt elegant ren frukt, trevliga, rätt så torra tanniner och spänstiga syror. Lång och trevligt kontemplativ finish. Det här tål lagring ett antal år utan problem. Mycket trevligt ursprungstypiskt vin i relativt lätt och friskt elegant stil. 91 poäng.

Årgång 2007 har provats här och här.

måndag 25 oktober 2010

2008 Kallfelz Merler Königlay-Terrassen Grosses Gewächs


Weingut Albert Kallfelz ligger strax utanför Zell. Firman grundades 1907 av Albert själv, men familjen har gjort vin på platsen sedan 1400-talet. Kallfelz är en av de större producenterna i Moseldalen med över 40 hektar vingårdar, bland annat majoriteten av Merler Königslay. Lutningen i vingården är 65% och orienteringen är syd till sydväst, vilket skapar mycket goda förhållanden. Jorden består av kvartsskiffer.

Vinet är ljust med gulgröna reflexer. Doften är frisk och fruktig med päron och lite fläder, samt en del inslag av rök och bensinstation och en nypa daggfuktig örtagård. Mycket trevlig. I munnen är vinet nästan spritsigt och har bra, fräsch syra. Mest påtagligt är nu den utpräglade smaken av kalk, stål och rök, vilket dock kompletteras och hålls under kontroll av en finlemmad blommighet och lite oljig, nästan vaxartad frukt. Finishen är mineralisk och medellång.

Ett mycket trevligt exempel på elegant moselriesling. Priset är mycket överkomligt också, 11 euro sist jag kollade. Det blir nog att beställa ett gäng från 2009 också. 88 poäng.

torsdag 21 oktober 2010

2008 Domaine du Colombier Crozes-Hermitage


Domaine du Colombier har varit med länge, men började buteljera under egen etikett först 1991. De är kända för att producera pålitliga viner med hög drickbarhet utan krusiduller.  Deras Crozes-Hermitage produceras från runt ett dussin lotter utspridda runt Mercurol och Tain. Till vinifieringen används tankar av cement, trä och stål. Jäsningen pågår i 14 dagar vid cirka 30 grader vilket mot slutet stiger till upp mot 34 grader. Vinet lagras drygt ett år före buteljering, delvis i 600-liters ekfat. Kvällens butelj avnjöts till Lammelår Provencale uppe i Norge.

Färgen är djupt blåröd, nästintill ogenomskinlig. Doften innehåller en del mörkmullrande syrahfrukt, men är stram snarare än varm, och har också en del gröna, lite ogina toner och en rejäl portion jord. Faten är inte alls påtagliga, även om det finns ett tydligt inslag av vanilj. En del gräs och lättare peppriga toner. Komponenterna är inte fel och vinet är relativt komplext och intressant, med det spretar en del och någon harmoni vill inte riktigt infinna sig. I munnen finns tydliga, rätt kärva tanniner och en sträv syra. Frukten är lite blek i sammanhanget och frågan är om den kommer att hålla för den lagring som är nödvändig för att runda av tanninerna och  (förhoppningsvis) låta de övriga komponenterna gifta sig ordentligt. Finishen är relativt kort men trevlig med en släng mineraler på slutet och en lätt, kvardröjande rökighet.

Inget dåligt vin, men något mer inköp blir det nog inte. Om du råkar sitta på några flaskor skulle jag rekommendera minst ett par års lagring för att se vad som händer. Kanske kommer harmonin med lite tid. 84 poäng.

onsdag 13 oktober 2010

Mortlach x2

Mitt favoritdestilleri är nog speyside klassikern Mortlach, mycket på grund av den kryddiga, biffiga, lite rökiga karaktären och den frekventa användningen av sherryfat. Grundat 1823 var Mortlach det första destilleriet i Dufftown att få licens för whiskytillverkning. Dess historia har, liksom många andra skotska destillerier, varit stormig och under årens lopp har byggnaderna bland annat fått tjänstgöra som kyrka. Nuförtiden ägs Mortlach av whiskygiganten Diageo. Standardutgåvan är 16 år gammal och ges ut i den förr mycket omfångsrika men nu starkt decimerade Flora & Fauna serien. Man har också gett ut en del specialbutlejeringar, och det finns massor av flaskor från oberoende buteljerare på marknaden, framför allt Gordon & Macphail som nyligen gav ut världens hittills äldsta whisky, en 70 år gammal Mortlach från 1938 för det facila priset av £10000.


Ikväll provar jag två äldre originalbuteljeringar som gavs ut för några år sedan. 1978 Mortlach Rare Malts 20 years old håller 62,2% och släpptes på marknaden i slutet av 90-talet. Rare Malts är en numera nedlagd och kultförklarad serie limiterade cask-strength buteljeringar som Diageo gav ut från 1995 till mitten av 2000 talet. När de kom var de förhållandevis billiga, runt £60, men nuförtiden är de äldre buteljeringarna i serien mycket svåra att få tag på och betingar oftast tiodubbla priset eller mer. Över till whiskyn. Doften är ren och fruktig med tydliga, men ganska lätta sherrytoner. Finofat kanske? Lite torkade russion och päron. I munnen är alkoholen först dominerande men med lite vatten framträder mycket karakteristiskt Mortlachkryddighet med vitpeppar och ingefära, följt av en ren, len sherryfrukt och lätt rök med stänk av svavel. Finishen har bra längd, bjuder på mer rök och svavel och blir lite hetare mot slutet. 87 poäng.




1971 Mortlach 32 years old släpptes som en del av Diageos årliga premium releases för några år sedan. Whiskyn håller 50,1%. Doften är något tillbakadragen med en ren och len profil. Gräs, en del kryddor och mycket lite svavel och rök, något som annars ofta är ett signum för Mortlach. Lite parfymlik med en del vanilj. I munnen fortsätter whiskyn på samma tema; mycket ren men kanske lite tunn. Svaga toner av lakrits, viss kryddighet med toner av kanel och julkaka. Finishen är mer utpräglat kryddig men kort. 84 poäng.

Två helt ok whisky som uppvisar lite olika sidor av Mortlach. Dock kan man inte med bästa vilja säga att de är prisvärda. Prova istället den 16-åriga standardutgåvan som är minst lika bra.

tisdag 5 oktober 2010

2009 Yellow Tail Shiraz



Den här flaskan hittade till mitt bord på outgrundliga vägar. Du som var skyldig till detta - jag vet vem du är och kommer att hämnas! Skämt åsido, det här vinet är nog det syltigaste jag druckit. Doften är någotsånär ok. Ganska intetsägande med en del brända toner, slätstruken frukt och lite fat. I munnen börjar dock lidandet - total avsaknad av syror, nästan osynliga tanniner, en outhärdligt syltig varm frukt och en hel del bränd plast. Det bestående intrycket blir översötad björnbär/jordgubbssylt som legat för länge i en plastbox som tidigare använts som askfat. Detta är nära odrickbart och kan endast rekommenderas som nödlösning vid akut behov av berusning, möjligen utspätt med lämpligt "blannevann". 55 poäng

måndag 4 oktober 2010

Mat och vin i Bodö



Vilken tur! Det finns fler vinentusiater i trakten. En kollega på jobbet brukar ordna middagar med ett gäng kompisar, en liten mat och vin klubb helt enkelt. Värdskapet roterar mellan medlemmarna, som ordnar kvällarna tillsammans två och två. Jag hade förmånen att närvara vid senaste träffen. Här kommer en lite försenad rapport:

Vi anländer runt halv åtta. De flesta övriga gästerna har redan anlänt. Totalt blir vi sju till bordet. Först en aperitif i form av 2004 Zind-Humbrecht Clos Saint Urbain Gewurstraminer. Färgen är åt det orangegyllene hållet. Doften är lite oxiderad men fruktig med aprikoser och sommarblomster. I munnen möts man första sekunden av en intensiv, söt tropisk fruktighet som tyvärr dör bort väldigt snabbt och ersätts av en lite klumpig och tung gummi-petroleumkaraktär blandat med krossad kalksten. Frukten går nu istället åt omogna gråpäron, men utan någon frisk syrlighet. Finishen är kort och livlös. Nej, ingen höjdare, i alla fall inte så här på egen hand utan mat. 85 poäng.


Första rätten är grillad kungskrabba med palsternakspurée, soyasmör, tomatsallad och sparris. På tallriken ett krabben, kluvet på längden. Köttet har grillats i sitt skal. Supergott och precis lagom tillagat, utan att bli segt. Puréen är mycket len och god, smöret och sparrisen perfekta. Tomatsalladen däremot är kryddad med chili och stör i mitt tycke de övriga lena och smöriga komponenterna. Chilin passar inte heller till vinet.

Vinet ja, vi dricker 2002 Verget Chablis Grand Cru Bougros. Ett fantastiskt gott och matvänligt vin med trevliga sekundärmognadstoner.  Färgen är gulgrön. I doften en härlig mineral, citrus, mogna päron, lichie och lite krusbär - en härlig fruktkompott! I munnen en avrundad syra, som ändå är närvarande. Milda toner av kalk och mineraler och mer av den friska fruktigheten. Det påstås ju att vinerna från Bougros ska vara lite fruktigare än övriga GC lägen i Chablis, och det stämmer på pricken på det här vinet. Fin årgång också. 93 poäng.


Krabban följs av lammracks med italiensk kryddning, svamprisotto, grillad sparris och bakad körsbärstomat. Vit tryffelolja och balsamico ringlat över. Lammet är himelskt! Perfekt rosarött, härligt mört. Oljan och balsamicon är också mycket bra och grönsakerna fina, men risotton är lite väl torr för min smak. Visst är den god, men i mitt huvud är risotto krämig och mjuk. Det här är som om man tagit en risotto och sen stekt den hastigt.

Till detta en chianti classico,  2004 Monsanto Riserva Il Poggio. Ljust rubinrött med tegelfärgad kant, överaskande  moget i färgen. Ur glaset stiger en härligt kraftig väldoft av röd, mogen frukt, italienska charketurier, kryddskafferi, kaffe, varm tallskog och rostade körsbärskärnor. Ursprunget är tydligt. I munnen mjuka, finkorniga tanniner och snäll syra (för att vara chianti). Mera kryddor och kött - cinta sinese lardes lindat med rosmarin och lagerblad. Milda röda vinbär, jordgubbar, körsbär och viol. Mycket drickbart, och till lammet en veritabel succée. J-vligt gott helt enkelt. 93 poäng.


Nu följer grillad torskrygg med morotspuré, sparris, saltbakad potatis, bacon, shitake och beurre blanc - en mycket norsk rätt och riktigt god och vällagad, igen. Man blir bortskämd! Till detta dricker vi lite överraskande en cava, NV Segura Viundas Heredad Reserva Brut. I glaset blekt strågult. Doften bjuder på lätt rostade, lite jästa brödtoner och en frisk fruktighet - citrus, päron och en lätt blommighet. Trevligt! I munnen fin mousse. Mycket friskt, med lätt sötma och en liten mineralisk sälta. Lättdrucket, relativt okomplicerat vin som visar sig passa mycket bra till den lite salta maten. Men flaskan är bara för mycket! 87 poäng.


Mera mat - Surf & Turf står det på menyn. Detta visar sig innebära havskräftor och scampi med filet mignon. Till detta chilisauterade minilökar med sparris (igen) och chorizosallad. Svampsås på kantareller och karl-johan samt ugnsbakade potatischips fyller ut tallriken. Här kommer kvällens enda miss i köket, köttet är lite överstekt, men har inte blivit torrt och är mycket mört. En utmärkt, trevlig rätt, som visar att det går fint att kombinera kött och skaldjur. Så till vinet som jag sett fram emot hela kvällen - 2005 Domaine du Pégaü Cuvée Laurence. Mörkt blårödlila. Ur glaset stiger en bedövande tät, varm fruktighet. Smultron, björnbär, och svarta vinbär följt av lakrits, herbes de provence, tjära, läder och tobak. Lite brända, rökiga ektoner. I munnen rejäla tanniner och stor kropp uppbyggd av tät, koncentrerad, lite söt frukt. Mer av de brända tonerna och en speciell limmig karaktär. En kalkig, järnaktig mineralsyra rundar av det hela. Karlssons klister på kolad ekplanka insmord med björnbär och strösslad med kalk och järnfilspån kommer rätt nära. Det låter kanske inte så gott, men det är det! Om några år smakar det nog ännu bättre. 95 poäng.


Till dessert blir det jordgubbscarpacchio, mynthapesto och balsamico med riven vit choklad. I glasen 2003 Chateau Dereszla Tokaji Aszú 5 puttonyos. Färgen är blekt gyllene. En speciell upplevelse infinner sig, vinet doftar nämligen precis som desserten!  Jordgubbar, lite mint och ljus choklad.Lite citrus finns med också. I munnen önskar sig flera av gästerna större sötma, men jag uppskattar den friska känslan med bra syra och medelhög sötma. Det gör sig bra till de syrliga inslagen av mynta och balsamico i maten. 91 poäng.


Tack alla som bidrog till en lyckad och trevlig kväll. Speciellt tack till D och M som komponerade menyn och valde ut vinerna. Fantastiskt jobb!

lördag 2 oktober 2010

2005 Chateau Planeres Prestige Rouge


Så till sista vinet i Prestigeserien. Jag har tidgare avhandlat rosé och blanc, och så här framåt hösten har turen kommit till rouge. Vinet dracks till lammkotlett med rosmarin och svartpeppar, rödvinssås och potatis confiterad med citron och vitlök. Färgen är rubinröd med blå stick. Relativt transparent. Doften är fruktig med toner av blåbär, slånbär och koncentrerade hallon. Fortsätter med en fin kryddighet dominerad av lagerblad och kryddpeppar. Smaken är fyllig och pepprig med medelfyllig kropp och bra drag i syrorna. En del diskreta tanniner finn det också. Vinet dröjer sig kvar i munnen på ett rätt trevligt sätt. Blir lite dammigt mot slutet kanske. På det hela taget ett bra, relativt enkelt vin som passar till grillade kötträtter och köttigare tapas. 85 pinnar.