lördag 13 februari 2010

Kallfelz Riesling Grand Prix 2008


Fredagskväll, ugnsbakad lax på saltbädd, risotto med ärtor och persilja. En bra riesling från mosel i glaset, nu från en av de större producenterna, som bland annat har nära nog monopol på läget Merler-Königslay. Mer om det en annan gång, nu till vinet. I doften initialt citrusfrukter: lime och citron. Också lätt honung och blommor - fläder, samt en fin mineralton, kalkstensbrott. Gröna äpplen. Blommigheten tar så småningom överhanden över citrusfrukterna och utvecklas mer och mer. Får också en fläkt av vinbärsblad konstigt nog. I munnen pigga syror som nästan tar över ibland men ändå balanseras av mineraler, frisk fruktighet och lätt sötma. Känns som det ultimata mingelvinet - tillräckligt komplext för att tilltala vinnörden och tillräckligt lättdrucket för alla andra.  Blir nog att beställa en ny sänding från Kallfeltz snart, för här hemma har vinerna en strykande åtgång. 88 poäng.

fredag 12 februari 2010

Massiv mumsig middag

Vi hade besök från kungliga hufvudstaden förra helgen vilket var en utmärkt ursäkt för att slå på stort i köket och botanisera bland flaskorna i källaren. Planeringen började flera veckor i förväg med lusläsning av diverse mat och drycktidskrifter som ligger och dräller hemmavid. Tusan vad mycket gott det finna att laga! Hoppas inte tidningarna blev alltför fuktskadade av mitt dreglande. Inventeringen i källaren ledde till flera slutsatser, bland annat ett skriande behov av mer mogen bordeaux och vita kvalitetsviner. Det enda jag kände att det faktiskt fanns rätt bra lager av var tysk riesling, men det kan ju bero på turen till Mosel i september. En vintrig lördagsförmiddag anlände vännerna och efter värmande löksoppa till lunch, avnjuten tilsammans med 2007 Brauneberger Juffer-Sonnenuhr Spätlese trocken från utmärkta Rainer Heil och promenad över vinterisarna var det dags att kedja fast sig vid spisen. Vi hade även bjudit några mer geografiskt närbelägna vänner så sammanlagt var det 6 vuxna och en två-åring som skulle utfodras.

Kanske en kort notis om lunchvinet först: Ljus färg åt det gröngula hållet. Frisk, rätt så fyllig doft med mer blommor än mineral. Lite honung också kanske. Så mycket mineral eller petroleum finns det inte även om man letar. I munnen friskt med rätt pigga syror men ger ett lite sött intryck trots beteckningen trocken. Som i doften rätt så fyllig och blommig. Gröna äpplen skymtar fram och lite, lite mineral finns allt med ändå. Sammantaget ett trevligt friskt sällskapsvin som inte ställer några högre krav. 82 poäng.

sörpelvänlig Moselriesling

Till förrätt blev det en blandad sallad med smörstekta kålrotsplattor och svartrotsstavar, brynt italiensk lantkorv, getost och granatäpplekärnor. Det gäller att maxa ut! Till det premiere-cru champagne i form av Duval-Leroy 1996 Fleur de Champagne Brut, gjord på druvor från sex olika grand-cru byar. En riktigt härlig matchampagne som börjar uppvisa härliga mognadstoner. En intensiv frisk inledning följs av fin, mjuk, lätt jäst brödighet, nötter, lite honung, ingefära, bokna äpplen och lätt citron. I munnen torr med ett härligt tuggmotstånd. Tycks fylla ut hela gommen på ett lite oljigt sätt men har fortfarande vackert bevarade syror och är på intet sätt på väg utför. Mera frukt åt äppelhållet och kanske lite jordgubbar också. Det här är riktigt snyggt. Håller säkert för ett antal år till i källaren, men frågan är om det blir så mycket bättre än så här. Kvällens bästa vin. Mums-filli-baba! 93 poäng.

Mumma!

Efter en kort paus med pyssel i köket var det dags för vitvinspocherad torsk med räkhack, skirat smör och minisallad. Till detta dracks ytterligare en riesling från Mosel, närmare bestämt 2008 Divinum från kooperativet moselland. I doften mineraler och lätt gräsighet. Lite svartvinbärsblad och örter (dill?). I munnen rätt torr känsla utan större sötma och med en del mineraler och syror som ger karaktär. Ett lätt, elegant, torrt vin, inhandlat på vinotheket i Bernkastel för ett fantastiskt pris. 84 poäng.

prisvärd riesling...

med lustig förslutning

Ytterligare paus och därefter kvällens huvudnummer, anklår med svartvinbärssås, lökcremé, jordärtskockor bakade på saltbädd och en liten minipytt på morötter, kålrot och lök. Till anka är det svårt att låta bli pinot, så valet föll på Pirie Estate Pinot Noir 2006 från Tasmanien. Relativt mörk färg i glaset för en pinot, åtminstone om man är van vid bourgogne. I näsan direkt en hel del frukt. Både hallon och röda vinbär men även lite mörkare toner åt björnbärshållet. En fin örtighet och tydliga toner av lakritsrot efter en stunds luftning. Lätta fattoner. Inte så komplex och lite spretig ibland. I munnen lite kärva tanniner i bakgrunden. En relativt mild syra och mer av den lite mörkare frukten, även om de klassiska pinotonerna finns där också. Ganska intensivt och går mer på kraft än jag är van vid när det kommer till pinot. Personligen föredrar jag den lite elegantare "lager på lager" stilen men detta är ändå ett gott och välgjort vin. 88 poäng.


Så till desserten, det som hela måltiden egentligen syftar till! Det serverades krabbelurer med citron-mangokräm och färsk mango. Fantasktiskt gott, även om jag lyckades bränna hela första omgången av de svårbemästrade krabbelurerna. Tricket är att bara ta små klickar smet, rikligt med smör och inte för hög värme.Vi drack Moulain Touchais 1995 vilket var en match made in heaven. De tropiska tonerna och smörigheten i vinet gifte sig fint med mangon och de lite flottiga krabbelurerna. Stor doft packad med honung och tropiska frukter (mango någon?). Begynnande mognadstoner av fet ylle och nötter. Lite arrak finns med också. I munnen en fin syra och kanske lite botrytis i finishen som gärna kunde varit något längre. 90-91 poäng.


En helt igenom lyckad kväll avslutades med sällskapsspelet Sybarit som kan rekommenderas för alla som har minsta intresse för mat och dryck. Tack till vännerna för trevligt sällskap. Det här måste vi göra om!

Strathisla 1969

I höstas släppte Symposion en riktigt trevlig Strathisla från 1969, dessutom till ett i sammanhanget bra pris. Fat nr 6026, 1st fill olorosso, valdes ut personligan av Thomas Kuuttanen exklusivt för Sverige och man måste säga att han träffat mitt i prick. Bra sherrylagrad whisky hör till mina absoluta favoriter vad gäller dryck, alla kategorier, och det här är en fullvärdig representant. Att man har valt att tappa whiskyn vid lite högre styrka än normalt, i detta fall 46% är naturligtvis positivt, men jag hade ännu hellre sett full fatstyrka. Under de senaste månaderna har jag tullat en del på flaskan och här kommer en rapport.

 40 år på sherryfat har satt sina spår, färgen är mycket mörk. Doften är stor med klassiska sherrytoner av honung, mandelmassa, torkade plommon, russin, vax, läder och lite möbelpolish. En del fat naturligtvis med lite kryddighet från eken. Inget som tar överhanden dock. En skön viskös känsla i munnen. Whiskyn liksom fyller ut hela munhålan. Fortsätter annars i samma stil som tidigare med torkad frukt, mandel, honung och en del kryddighet. Total frånvaro av svaveltoner. ( Förekomsten av svavelliknande toner i sherrylagrad whisky är en fråga om personlig smak. Själv gillar jag det skarpt bara det inte tar överhanden, men jag vet att vissa whiskyälskare skyr svavel som pesten.) Kunde kanske varit ännu lite fylligare, blir faktiskt ibland lite spritig trots den inte alltför höga alkoholhalten. Lång och varm eftersmak med bara en liten, liten bitterhet mot slutet. Sammantaget en fantasktiskt god, klassisk, rätt len sherrylagrad whisky. 93 poäng.

onsdag 10 februari 2010

Lomhörd på Svea

Var på göteborgs filmfestival i fredags och såg trevliga filmen My dog Tulip. Rekommenderas för alla hundägare. Stor igenkänningsfaktor. Jag och sambon mötte därefter upp med min syster och några av hennes kompisar för en bit mat. På Krakow var det fullt, så vi gick till närbelägna Svea, där jag tidigare ätit en helt ok lunch. Trevlig stämning, men de måste verkligen göra något åt ljudnivån i rummet vi satt i. Det blev outhärdligt skränigt med röster som studsar runt i rummet eftersom de inte har någon som helst ljuddämpning på väggar eller tak. I taket sitter i och för sig några plattor som liknar ljudabsorbenter, men antingen var det bara masonit, eller så har de målats över med nån hård lackfärg, för fungerade gjorde dom inte. Prisnivån är låg och menyn består av rätt enkelt baskrubb och håller man sig till den grillade laxen eller någon köttbit med ungsbakade rotfrukter blir man inte besviken, man får vad man betalar för. Men undvik för allt i världen den översaltade kantarellsoppan och framför allt efterrätterna. Hur man kan misslyckas så kapitalt med enkla rätter som chokladkaka (smakade gammal papp och kylskåp) och äppelpaj (härskna havreflarn och torra äpplen) är oförståeligt och nästintill oförlåtligt. Sammantaget blir det tummen ner för Svea på grund av ljudnivån och de oätbara desserterna. Möjligen kan det bli någon lunch igen, men inga fler kvällsbesök.

tisdag 9 februari 2010

Pasta och Pio

En trött vardagskväll när förkylningen hägrar som ett mörkt moln vid horisonten kan man behöva piggas upp! Tagliatelle med svamp, strimlad biff och parmesan uppfyller kriterierna av  lättlagat, gott och lättglufsat. En flaska Pio Cesare Langhe 2006 passar utmärkt till. Jag har druckit det här vinet flera gånger tidigare, och det har också fått beröm kors och tvärs på andra bloggar, men själv har jag aldrig riktigt charmats. Jag har faktiskt föredragit Fontanafreddas version (synd att de har bytt den snygga etiketten) som har känts mindre kantig och mer elegant. Men antingen har jag matchat med fel mat eller drabbats av flera mindre bra flaskor för idag får jag omvärdera! Till svamppastan smakar Pio Cesare fantasktiskt bra. Direkt ur glaset kommer lite lätta fat och en ren och fin rödaktig frukt som håller sig långt från syltträsket. Med lite tid  framträder lätta lakritstoner och mer örtighet. Bra taniner balanseras av rejäl, frisk syra och rundas av med hjälp av maten. Riktigt gott vardagsvin, åtminstone den här flaskan. 86-87 poäng.