lördag 26 maj 2012

2009 Vincent Girardin Chassagne-Montrachet Rouge Les Vieilles Vignes


Vincent Girardin får en ny chans. Sist var jag inte övertygad, men idag ligger vi en kvalitétsnivå högre, upp från generisk bourgogne till village. Här får vi för ovanlighetens skull en röd Chassagne Montrachet. Större delen av produktionen i den här kommunen är annars vitt vin. Redan från första sniffen märks det att nu har vi något som är på en helt annan nivå än förra gången. En frisk rödfrukt slår upp ur glaset, dominerad av hallon och en släng rönnbär. Här finns också eleganta, lite rostiga mineraler och en lätt, lätt vaniljton. I munnen så en mycket pigg syra och en elegant, sval rödfrukt.  Bra balans. Nätt och slimmad kropp med bra mineralsting följs av en lätt ekkrydda som  leder fram till ett medellångt, friskt och fruktigt avslut. Riktigt fin village. Lätt, okomplicerat och läskande. 86 poäng.

onsdag 23 maj 2012

N.V. Dumangin 1er cru Rosé - for the love of pink



Rosa champagne dricker jag alltför sällan, men nu är det dags. En halvflaska har inhandlas och avnjutes före middagen tillsammans med E. Det lilla champagnehuset Dumangin grundades i slutet av 1800-talet av en gentleman med det sköna namnet Hippolyte Dumangin och kontrolleras fortfarande av hans ättlingar. De äger runt 5 hektar i och omkring Chigny-les-Roses som ligger mellan Epernay och Reims, mitt i pinotbältet. 

Kvällens vin består av 50% Chardonnay, 40% Pinot Noir och 10% rött vin på Pinot Meunier. Färgen är ljust silkesrosa. Ur glaset stiger en härlig, nästan hedonistiskt koncentrerad doft av röda bär, jord och toast. Måste vara bland de kraftigaste ångor jag inhalerat hållandes i ett champagneglas. Lite oborstad kanske men en fin start. I munnen en ok mousse. Känns lite mer väluppfostrad än i doften. Fin rödfrukt blandat med lite jäst, toast och en lite citronzest. Helt torr, med en fin mineralitet och trevligt avslut, om än något kort. 89 poäng.

lördag 19 maj 2012

Highland Park Vintage 1990 "for global travel retail"


Highland Park har jobbat hårt sista åren för att profilera sig som en kvalitetsproducent och släppt en hel rad specialbuteljeringar av, för det mesta, god kvalité. Bland annat har man skapat en hel serie årgångsbetecknade flaskor för tax-free världen över. När det var extrapris på Arlanda kunde jag inte låta bli att slå till. En Highland Park Vintage 1990 fick följa med på planet. Buteljering skedde 2010 så whiskyn är 19 eller 20 år gammal, men någon ålder anges inte. För de som inte är helt insatta i åldersbetecknig på whisky så säger reglerna att whiskyn får ha en angiven ålder som inte överstiger den yngsta whiskyn som används. Det går däremot bra att ange en lägre ålder än den faktiska, något till exempel Ardbeg utnyttjade för sin 10-åriga "TEN" under flera år, då produktionen låg nere en period och yngre whisky inte fanns att tillgå. Åldern mäts i tid på ekfat, så när den väl tappats på flaska, eller ståltank för den delen, så slutar den att åldras. En whisky som är 20 år gammal blir alltså inte 21 år bara för att du har den stående i hyllan ett år. Sannolikt är dagens whisky 19 år gammal, eftersom den producerats i relativt stor volym så har säkert flera olika batcher från 1994 använts, men om den tappades sent på året 2010 är det mycket möjligt att den är 20 år. Inte för att det egentligen spelar någon roll, men såna här detaljer diskuteras ofta flitigt i whiskykretsar.

Hur är whiskyn i flaskan då? Doften bjuder på smör, nötter, vanilj och godistoner. Det är tydliga influenser av bourbonfat här, men också inslag av sherry i form av torkad frukt. En del lätt rostade toner och en liten röksläng finns med också. I munnen är smörigheten ännu tydligare. Rätt söt och godisaktig här också, men toffee, vanilj, honung och en del frukt. Blir lite flabbig ibland, eftersom det inte finns så väldigt mycket annat som styr upp det hela, utom en rätt tydlig fatkaraktär. Skulle önskat lite mer sälta, rök eller rostade inslag som balanserade sötman. Kroppen är medelfyllig. Avslutet är medellångt, söt med en lätt, våt rökighet. På det hela taget en trevlig whisky, men ingen riktigt höjdare. 88 poäng.

torsdag 17 maj 2012

1999 Ioppa Ghemme


Den här flaskan var en del av en låda med mixade årgångar av samma vin från Carlo Merolli. Mycket lovvärt initiativ som jag skulle önska att fler producenter och importörer tog efter. Ioppa, eller Azienda Vitivinicola Ioppa Fratelli Giampiero e Giorgio, som det fullständiga namnet lyder, är alltså en producent i Ghemme i norra piemonte, inte långt från alpernas snöklädda toppar. Faktum är att jag och E körde förbi deras infartsväg för inte så länge sedan. Tyvärr hade vi inte tid att stanna till, och bilen var överfull redan, men det blev en påminnelse om de flaskor som ligger i källaren, så här är vi nu.

1999 Ioppa Ghemme är gjord på Nebbiolo med en mindre del Vespolina. Lagring på botti i 24 månader. Färgen är relativt tät och mörk, inte riktigt helt transparent. Tegelfärgad kant. Den relativt komplexa doften bjuder på en hel del frisk frukt av både ljusare och mörkare slag (mest ljus kanske med jordgubbar och körsbär) men också fina mognadstoner av lätt torkad frukt, jord och undervegetation samt en trevlig kryddlåda med kanel, muskot och andra brödkryddor. I munnen fin-fina syror, bra mineral och rätt påtagliga, om än finkorniga, tanniner. Bra grepp och kropp, frukten är mörk och mäktig med mindre ljusa inslag än i doften. Ett för ursprunget kraftigt vin men samtidigt med bevarad elegans. Rekommenderas! 91 poäng. Fler har smakat här, här och här.


onsdag 16 maj 2012

2007 Brancaia Chianti Classico


Det här vinet finns på systebolaget men kvällens flaska är faktiskt inköpt på bordershop i Puttgarten av alla ställen. På väg hem från frankrike passade vi på att fylla upp barskåpet, och en och annan flaska vin hängde med också. Druvsamansättningen är 85% Sangiovese och resten Merlot, från vingårdarna Poppio och Brancaia i Radda. Vinet lagras 16 månader på fat, vara hälften är nya. 

I glaset en djupt röd färg, nästan svart kärna. Ur glaset stiger en intensiv, mörk sangiovesefrukt med bigaråer, björnbär och rostade körsbärskärnor. Här finns också ljusare inslag av jordgubbar och lite mjölkchoklad. I munnen stor och maffig frukt men samtidigt elegant. Åt det mjukare hållet men känns inte syltigt alls. Fin ekkrydda och lite mjölkchoklad. Lång eftersmak med lätt alkoholvärme som dock inte stör alltför mycket. 

Ett riktigt trevligt vin i sin kategori, det vill säga modern chianti. Kanske inte den stilen jag egentligen föredrar eller dricker så ofta, men onekligen ett mycket snyggt bygge. 90-91 poäng.

måndag 14 maj 2012

Pasta med musslor


En enkel och snabb rätt som ändå bjuder på viss förfining, om man får säga så. Passar utmärkt till allehanda vita viner, bara de har tillräcklig syra. Recept för 2-3 personer.

Stek försiktigt 1-2 shcarlottenlökar mjuka i olja i en kastull. Tillsätt en rejäl vitlöksklyfta, fint hackad. Fräs någon minut, släng i 3-4 grovt skurna vårlökar, fräs ytterligare någon minut och tillsätt sedan 1,5 dl vitt, torrt vin och en nypa salt. Låt koka upp och sjuda någon minut, Släng i musslorna. Här kan man använda 1 burk konserverade blåmusslor i vatten med godkänt resultat, men bäst blir det naturligtvis med färska. Se bara till att borsta av dem ordentligt först. Ta kastrullen av plattan. Om det är färska musslor, låt det sjuda 1/2 minut under lock. Klipp persilja över. Servera med nykokt pasta.

lördag 12 maj 2012

2010 Markus Molitor Riesling Trocken


Årgång 2008 och 2009 av det här vinet testades i vintras och speciellt 2008 var riktigt fin. Vad kan 2010 bjuda på månne? De flesta tyska riesling jag druckit från den här årgången har varit riktiga tandhalsdödare med superhög syra och massor mineraler, ofta kombinerat med en vackert mogen frukt. Är så fallet också med kvällens exemplar? 2010 Markus Molitor Riesling Trocken har en ljust gulgrön färg med grå stänk. I glaset möter jag först en rätt tillbakadragen frukt och utpräglad mineralitet. Här finns ändå lite lime och kanske äpplen, eller är det gråpäron? I munnen en för 2010 rätt låg syra, dvs. normal för de flesta andra årgångar. Fin mineral men tyvärr är frukten lite platt och endimensionellt. Jag saknar djup, lekfullhet, flirt! Det är inget dåligt plonk, men 2008 var bra mycket roligare och framstå som det klart bästa vinet i trion '08, '09, '10. Kanske beror det på att det vinet faktiskt har lite högre restsötma (8,8g/l). Jag är svag för den klassiska halvtorra Kabinett stilen. 84 poäng till kvällens vin.

torsdag 10 maj 2012

1996 Viña Tondonia Rioja Blanco Reserva


Den vita riojan från Marqués de Murrieta som dracks för inte så länge sedan var verkligen en eye-opener. Vilket häftigt vin, och så olikt de flesta andra vita viner på marknaden. Detta måste helt enkelt utforskas vidare. Jag börjar hos ultratraditionalisterna på Lopez de Heredia som vad jag förstår är en av de få (den enda?) producenterna som tillverkar vit rioja på det traditionella sättet, med låååång lagring på ekfat. Deras 1991 Viña Tondonia Gran Reserva Blanco fick 10 år på fat, kvällens vanliga reserva har skvalpat runt i eken fjuttiga 6 år. Man praktiserar omdragning två gånger per år och klarning med äggvita. Druvmaterialet är 90% Viura och 10% Malvasia. 

Vinet är gyllene med drag mot orange. Doften går i lätt oxiderad stil med torkade äpplen, apelsinskal och lätt fatkaraktär. Här finns också en elegant blommighet och lätt doft av hö. I munnen förvånande frisk med bra syror. Toner av lime och äpplen. Rätt stramt och känns faktiskt ungt. Här finns en del grepp och tanniner, från eken antar jag. I avslutet kommer faten in tydligare med en vaniljanstruken smörighet. Det hela påminner i karaktären en del om sherry men med inte lika uttalad oxidation. Imponerande! 91-92 poäng. 

Ett otroligt matvänligt vin. Det går att dricka till nästan vad som helst, utom möjligen riktigt kraftiga kötträtter. Spansk tapasbuffé är det mest uppenbara valet. Ikväll går det lika bra till vällagrad fransk Tomme de Chevre, som till pasta med musslor och spanskinspirerad gryta på tomat, grillad paprika och korv.

tisdag 1 maj 2012

2009 Testalonga El Bandido


Chenin Blanc från sydafrika, kan det va' nå' de'? Fick vinet tipsat av personalen på Vinmonopolet efter att ha avslöjat att jag gillade den vita rioja jag köpt där tidigare. Det här är ett naturvin, från 50 år gamla, ouppbundna stockar. Hela klasar, maceration carbonique i 4 veckor, därefter vidare lagring på jästfällningen i gamla ekfat under 2 år. Helt osvavlat. På nätet hittar jag snabbt en del närmast lyriska omdömen

Vinet är mörkt gyllene. Doften ger övermogna äpplen på väg mot föruttnelse, en del apelsiskal och lätt kryddighet i klart oxiderad stil. Jag saknar lite djup, det känns som om doftintrycken ligger och samsas på samma plan, utan något under. I munnen mer apelsin än i doften. En del marsipan, mer äpple och en del kryddor ger viss komplexitet. Lite låg syra, rätt frånvarande mineraler och fyllig munkänsla ger något platt och flabbig karaktär. Åter saknad av djup. Relativt kort, något bittert avslut. 82 poäng.

Ett ok vin, men det blir nog ingen mer flaska. Fortsätter med vit rioja istället.