söndag 26 december 2010

2008 Lionheart of the Barossa Shiraz, Dandelion Vineyards

Mycket text på baksidan i kombination med den grafiskt tilltalande etiketten fick mig att plocka ner den här nyhetsflaskan från bolagets hyllor. Kanske inte bästa bevekelsegrunderna för ett köp, men vi får väl se. Baksidetexten ger ändå en hel del info om vinet i fråga. Druvorna handplockas i klasar vilka krossas försiktigt. Jäsningen sker sedan under nio dagar i öppna jäskar med enbart naturlig jäst. Skalhatten trycks ned två gånger per dag. Vinet får ligga 12 månader på fat i 25% nya franska barriquer. Ett ospecifierat antal omdragningar sker innan buteljering. Ingen annan klarning eller filtrering används. Avnjutes till kalvfärsbiffar med grönsakspytt och syrade rödbetor.



Mörkt blåröd färg, nästan svart. En lätt mintig örtighet och ung frukt slår upp ur glaset. Inte någon direkt fruktbomb utan relativt elegant. Lätta inslag av rostade fattoner och vanilj finns också med. I munnen först något vasst men med luftning framträder en vacker, ung och småvarm fruktighet som dock är påtagligt elegant och inte alls tung. Len struktur med bra syra. Mot slutet kommer det fram lite torra tanniner. Lång, torr finish.

Inte alls dumt detta! Typisk australisk shiraz, men lättare och elegantare än vad jag är van vid, vilket är helt min melodi. Skadar nog inte att lägga på rygg något år eller två och priset på bolaget kryper precis under den magiska 100-kronors gränsen. 86 poäng.

torsdag 16 december 2010

2005 Chateau Planeres La Romanie les Aspres


Planeres bästa vin - Syrah med lite Grenache och Mourvedre, 12 månader på nya fat. Har fått en del bra omdömen, och deras vanliga serie prestige var ju inte helt illa. Färgen är relativt mörk med kvarvarande blåa stänk. Doften är först något knuten och öppnar inte upp sig speciellt mycket med luftning heller.Efter en stund anas dock en mörk, pepprig fruktighet. Lätt viol och våta löv. I munnen stramt och svalt vilket hade fungerat bra om strukturen varit lite mer utvecklad. Både tanniner och syror är lite veka, och frukten fyller inte upp tomrummet. Nej, jag föredrar nog den lite mer bussiga och enkla Prestige Rouge som faktiskt hade bättre syra också. 83 poäng till storebror.

tisdag 14 december 2010

2004 Piesporter Michelsberg QW, weinhaus Simon Erben


En slamkrypare som jag blir bjuden på av svärfar som aperitif före maten. Producenten Simon Erben är för mig helt okänd. En snabb sökning på nätet ger ingen ytterligare information utom adressen; Moselstr. 65, 54340 Bekond, vilket redan fanns angivet på flaskan. Det är väl bara att hälla upp och stifta en ny bekantskap. Vinet är gröngult mot guld. Doften är försiktigt tillbakadragen med stort inslag av fläder och päron. En del petroleum och krita finns med också, men intrycket är lite tamt. I munnen är vinet betydligt mer aggresivt. Petoleumkaraktären blommar ut och blir mycket mer dominerande. Blommorna kompletteras med lätt citrus och en liten hint av sötma på ett bra sätt. Saknas kanske lite fräschör, det finns enstaka jordiga toner, och mer mineraler i finishen skulle inte skada. Pigg syra dock. På det hela taget ett trevligt och intressant vin som säkert inte kostar några större summor.  83 poäng.

onsdag 8 december 2010

2000 Gemma Tabui Barolo Riserva

a

Ännu en flaska från Carlo Merolli. Får mannen aldrig slut på bra viner till ännu bättre priser? Vinet avnjuts till strimlad lövbiff med svamp och sparrisrisotto. Färgen är transparent mitt mellan tegelröd och purpur. Doften uppvisar härliga toner av tallskog, örtaträdgård, pinjenötter och en generös på gränsen till yppig rödfrukt som klarat lagringen mycket bra. Jag hittar lite vanilj och peppar och där finns en lätt parfymerad ton av rosenblad också. Munnkänslan är elegant med viss värme och en trevlig, generös men balanserad rödfrukt med mörkare inslag av tobak, tjära och sandelträ. Silkiga tanniner men kanske något tama syror. Bra längd på finishen.

Det här var nog en riktigt fruktbomb för några år sedan och skulle mycket väl kunna lagras ett decennium till vad gäller frukten, men frågan är vad som händer med spänsten och syrorna. Carlo själv menar att den kommer att toppa år 2015 och erbjuder sig att köpa tillbaka flaskorna om han har fel, men varför chansa? Det smakar ju mumma nu! 91 poäng.

måndag 6 december 2010

2002 Joseph Drohin Chablis Vaudesir Grand Cru


Skaldjurssäsong på västkusten. Lite räkor, havskräftor och en halv krabba var. Gott bröd och en trevlig aioli, mer behövs inte för en lyxig middag. Med en bra chablis i glasen är lyckan total. 2002 var en lysande årgång och den här flaskan har legat på lut i källaren ett tag, men nu är det dags att korka ur. Plopp! Så var det gjort.


I glasen är vinet ljust guldfärgat med grågröna stänk. Doften är lite knuten initialt men öppnar upp sig efter en stund. Vi får en elegant men lite tunn frukt och en del gröna, gräsiga och lite kärva toner. Dock trevliga toner av sten, kalk och citrus. Man kan också hitta begynnande, lite jordiga mognadstoner. Dags att smaka. Vinet har en något vaxig munkänsla. Fortfarande frisk syra, men åter alltför tunn frukt och för mycket grönt. En lite skarp, pepprig ton av nässlor smyger sig också in. Mineraliteten är återigen det som lyfter vinet. Finishen är trevlig och medellång. Ovanstående låter kanske lite väl hårt, och vinet är inte alls illa, men på den här nivån förväntar man sig lite mer. Den Verget GC Bougros från samma år som jag drack i Bodö var ett betydligt bättre vin som levererade på en helt annan nivå. Kvällens pava klamrar sig, tack vare de fina mineralerna, upp till 85 poäng vilket ändå är en klar besvikelse.

söndag 5 december 2010

2008 George Duboeuf Pouilly-Fuissé


Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggandet, men det har sin förklaring; 3 veckors segling in karibien. Där var det långt både mellan internetaccess och bra viner. Jag hade visserligen förberett några inlägg som jag hade tänkt schemalägga för publicering medan jag sörplade piña colada men kameran gick sönder så jag fick inte in några bilder och då fick det helt enkelt vänta.


Den bästa vinupplevelsen under semestern bjuder den här pavan på. Vi avnjuter den till grillad languster på Hummingbird Beach Resort, Soufiere, St. Lucia. Namnet är inte bara tomt prat, det var gott om kolibri i trädgården. Vinet är ljust guldgult med stänk av grågrönt. Doften bjuder på citrus, lite päron, tropisk frukt och lätta toner av vanilj från faten. Lite rostat bröd kanske kan anas också. Vi smakar. Första intrycket är friskt och vitalt. En vaxartad, lätt smörig munkänsla, lite citronskal, en hel del syror och lite dov mineralitet. Fruktigheten är tidvis nästan yppig men intrycket blir ändå något stramt och oförlöst. Vinet skulle nog tjäna på ytterligare lagring. Smaken och kanske framför allt den smöriga eller vaxartade känslan dröjer kvar relativt länge. Gott är det i alla fall! 87 poäng.

Utsikten morgonen efter var det inget fel på heller!




söndag 7 november 2010

Whiskysamples - en guide


Som ni kanske märkt dyker det då och då upp inlägg om whisky här på bloggen. Faktum är att mitt dryckesintresse egentligen startade med whisky och även om det blivit allt mer vin de sista åren så ligger malten mig fortfarande varmt om hjärtat. En av de stora fördelarna med whisky, eller all starksprit för den delen, är att den kemiskt är mycket mer stabil än ömtåligt, lättoxiderat vin. Whisky tål rätt omild hantering utan att förändras nämnvärt vilket gör att man bland annat kan tappa den på mindre flaskor, ofta 2-3 cl och sedan byta dessa samples med andra entusiaster. Detta har den uppenbara fördelen att man kan prova mängder med olika whisky för en relativt billig peng. Här följer en guide in i samplebytandets värld.

Ett: Köp en flaska whisky, eller ännu hellre flera. Portot för enstaka samples blir onödigt högt. Helst ska det vara tappningar i cask strenght från ett obskyrt, nedlagt destilleri, alternativt ovanliga tappningar från ett populärt destilleri som Ardbeg, Laphroaig eller Macallan. Whiskyn ska gärna ha några år på nacken och allra helst ska den vara producerad före 1980. Ju tidigare produktionsår desto bättre kan man säga. Gammal fin whisky från 50 och 60 talet är hårdvaluta på bytesmarknaden.

Två: Skaffa utrustning för att tillverka samples. Flaskor och korkar kan köpas bland annat på apoteket men jag brukar beställa mina från Nordic Pack. 3 cl är vanligaste förekommande samplestorleken. Tillräckligt för att dela med en kompis. Man behöver också ett centilitermått och en liten tratt, exv. en sådan som ibland följer med fickpluntor. Det finns mer avancerade lösningar med mått man fäster på flaskan som automatiskt mäter upp rätt mängd men för "hemmabruk" är det överkurs. Sist men inte minst behöver man etiketter till flaskorna. Dessa bör vara tillräckligt stora för att all info som finns på den ursprungliga etiketten ska få plats. Tillverkningsdatum, tappningsdatum, ålder, alkoholprocent, nummer på fatet, vilken firma som tappat whiskyn, vilken typ av fat med mera är i högsta grad väsentlig information. Om det bara står Ardbeg 11 yo på etiketten kommer mottagaren att bli besviken. Enklast är att köpa etikettark som passar till en vanlig skrivare och sköta allt i till exempel Excel.

Tre: Leta reda på någon att byta med. Kan vara svårt ibland. Gå med i en whiskyklubb om en sådan finns i närheten. Där träffar du andra intresserade och kan få värdefulla kontakter. Bor du ute i obygden, har social fobi eller helt enkelt inte hinner engagera dig i en klubb så är whiskyforum.se ett utmärkt ställe att leta efter likasinnade. Här finns whiskyteket, en funktion som låter medlemmarna lägga upp whisky tillgänglig för byte (eller försäljning). När du hittat en byteskompis kommer ni överens om bytet. Det är inte alltid 1:1 som gäller, vissa flaskor är ju dyrare än andra. Det förekommer också ren försäljning av samples, men det är ju olagligt och jag kan absolut inte rekommendera det.... verkligen inte... hrm... host.. Nu går vi vidare!

Fyra: Posta paketet! Man bör dock lägga en del anstänging på att förpackningen blir stöttålig. Bubbelplast är det överlägset bästa sättet att förpacka samplesflaskor och det kan du ofta köpa i en bokhandel eller liknande affärer som säljer kontorsmaterial. Posten har gröna, förfrankerade, vadderade kuvert som lämpar sig utmärkt som ytteremballage. Storlek small rymmer sex stycken 3 cl sampleflaskor.

Det finns även en del affärer på nätet som, förutom vanliga whiskyflaskor, säljer samples. En av de bästa är Master of Malt. De rekommenderas varmt, även för sitt övriga utbud. Så, nu är det bara att följa stegen ovan och börja samla på sig samples. Det blir snabbt många, ibland tror jag nästan att de förökar sig i lådorna.


fredag 29 oktober 2010

2008 Chanson Reserve du Bastion


Domaine Chanson Père & Fils har varit med ett bra tag. Depuis 1750 står det på etiketten. Egendomen har sin bas i Beaune och grundades av en viss Simon Verry och övertogs senare av Chanson familjen som succesivt expanderade egendomen. Man lyckades genom tur och skicklighet förhindra att firman styckades upp, men på senare år har man fört en något avsomnad tillvaro. 1999 köptes hela klabbet av Group Societé Jacques Bollinger som bland annat äger Bollinger och Ayala i champagne. De nya ägarna har pumpat in en hel del kapital och nytt folk, vilket gjort att kvalitén hoppat upp ett par snäpp. Man har en hel räcka egna vingårdar framför allt i Beaune, men köper in så mycket 75% av frukten externt. Det uppges att druvorna handplockas, men det är osäkert om detta gäller även de inköpta druvorna. Vinifiering sker separat för varje parcelle. Ingen avstjälkning sker av de röda druvorna. Jag hittar ingen information om det aktuella vinet på deras hemsida, men det rör som om instegsnivå.

Den här flaskan köpte jag mest eftersom jag "råkade" inhandla ett par lådor 2009 en primeur från samma producent. Namnet är taget från Chansons källare, som sedan starten är belägen i ett gammalt fästningsverk från 1400-talet. I glaset en ljusröd, transparent färg men lite blå stick. Doften är initialt elegant med lite smultron, röda vinbär och rönnbär. Utvecklar sedan lite köttigare, jordiga, mustiga toner med en del järn och kalk i botten. Smaken är robust med påtaglig syra, tunna, lite strävt eleganta tanniner och rätt tillbakadragen frukt. Mer av järnfilspån och mustig höstkänsla. Relativt enkel, mycket typisk, robust och god pinot utan alltför mycket krusiduller för ett klart överkomligt pris. Slank ner fint till får-i-kål. 87 poäng. Det ska bli intressant att prova några av deras bättre viner årgång 2009 när de så småningom anländer till källaren.

tisdag 26 oktober 2010

2006 Montevertine Toscana IGT


Det har blivit en del beställningar från vårt kära grannland i söder senaste månaden och några smakprov ur lådorna har det blivit också. Montevertine är både namnet på producenten och på vingården druvorna kommer från. Vinet görs på  90% Sangiovese.  De resterande 10% utgörs av Canaiolo och Colorino. Den sistnämnda är en av få druvor som har rött fruktkött och som namnet antyder används den framför allt för att ge färg till vinerna.

I glaset är vinet relativt ljust. Doften är lite knuten men bjuder ändå på en härlig uppvisning. Trevlig ljus rödfrukt med hallon och körsbär kombineras med en påtaglig örtighet - oregano, lite salvia, någon kvist citrontimjan och den här svårdefinierbara tonen som jag närmast förknippar med varm tallskog. Vinet lagras i två år på botti och det har lämnat spår i form av lätt tobak, enstaka spån av mörk choklad och lite blyertspenna. Det här är verkligen ett vin att utforska. Här finns den lager-på-lager känsla som jag uppskattar så mycket. Dags att smaka!  En härligt elegant ren frukt, trevliga, rätt så torra tanniner och spänstiga syror. Lång och trevligt kontemplativ finish. Det här tål lagring ett antal år utan problem. Mycket trevligt ursprungstypiskt vin i relativt lätt och friskt elegant stil. 91 poäng.

Årgång 2007 har provats här och här.

måndag 25 oktober 2010

2008 Kallfelz Merler Königlay-Terrassen Grosses Gewächs


Weingut Albert Kallfelz ligger strax utanför Zell. Firman grundades 1907 av Albert själv, men familjen har gjort vin på platsen sedan 1400-talet. Kallfelz är en av de större producenterna i Moseldalen med över 40 hektar vingårdar, bland annat majoriteten av Merler Königslay. Lutningen i vingården är 65% och orienteringen är syd till sydväst, vilket skapar mycket goda förhållanden. Jorden består av kvartsskiffer.

Vinet är ljust med gulgröna reflexer. Doften är frisk och fruktig med päron och lite fläder, samt en del inslag av rök och bensinstation och en nypa daggfuktig örtagård. Mycket trevlig. I munnen är vinet nästan spritsigt och har bra, fräsch syra. Mest påtagligt är nu den utpräglade smaken av kalk, stål och rök, vilket dock kompletteras och hålls under kontroll av en finlemmad blommighet och lite oljig, nästan vaxartad frukt. Finishen är mineralisk och medellång.

Ett mycket trevligt exempel på elegant moselriesling. Priset är mycket överkomligt också, 11 euro sist jag kollade. Det blir nog att beställa ett gäng från 2009 också. 88 poäng.

torsdag 21 oktober 2010

2008 Domaine du Colombier Crozes-Hermitage


Domaine du Colombier har varit med länge, men började buteljera under egen etikett först 1991. De är kända för att producera pålitliga viner med hög drickbarhet utan krusiduller.  Deras Crozes-Hermitage produceras från runt ett dussin lotter utspridda runt Mercurol och Tain. Till vinifieringen används tankar av cement, trä och stål. Jäsningen pågår i 14 dagar vid cirka 30 grader vilket mot slutet stiger till upp mot 34 grader. Vinet lagras drygt ett år före buteljering, delvis i 600-liters ekfat. Kvällens butelj avnjöts till Lammelår Provencale uppe i Norge.

Färgen är djupt blåröd, nästintill ogenomskinlig. Doften innehåller en del mörkmullrande syrahfrukt, men är stram snarare än varm, och har också en del gröna, lite ogina toner och en rejäl portion jord. Faten är inte alls påtagliga, även om det finns ett tydligt inslag av vanilj. En del gräs och lättare peppriga toner. Komponenterna är inte fel och vinet är relativt komplext och intressant, med det spretar en del och någon harmoni vill inte riktigt infinna sig. I munnen finns tydliga, rätt kärva tanniner och en sträv syra. Frukten är lite blek i sammanhanget och frågan är om den kommer att hålla för den lagring som är nödvändig för att runda av tanninerna och  (förhoppningsvis) låta de övriga komponenterna gifta sig ordentligt. Finishen är relativt kort men trevlig med en släng mineraler på slutet och en lätt, kvardröjande rökighet.

Inget dåligt vin, men något mer inköp blir det nog inte. Om du råkar sitta på några flaskor skulle jag rekommendera minst ett par års lagring för att se vad som händer. Kanske kommer harmonin med lite tid. 84 poäng.

onsdag 13 oktober 2010

Mortlach x2

Mitt favoritdestilleri är nog speyside klassikern Mortlach, mycket på grund av den kryddiga, biffiga, lite rökiga karaktären och den frekventa användningen av sherryfat. Grundat 1823 var Mortlach det första destilleriet i Dufftown att få licens för whiskytillverkning. Dess historia har, liksom många andra skotska destillerier, varit stormig och under årens lopp har byggnaderna bland annat fått tjänstgöra som kyrka. Nuförtiden ägs Mortlach av whiskygiganten Diageo. Standardutgåvan är 16 år gammal och ges ut i den förr mycket omfångsrika men nu starkt decimerade Flora & Fauna serien. Man har också gett ut en del specialbutlejeringar, och det finns massor av flaskor från oberoende buteljerare på marknaden, framför allt Gordon & Macphail som nyligen gav ut världens hittills äldsta whisky, en 70 år gammal Mortlach från 1938 för det facila priset av £10000.


Ikväll provar jag två äldre originalbuteljeringar som gavs ut för några år sedan. 1978 Mortlach Rare Malts 20 years old håller 62,2% och släpptes på marknaden i slutet av 90-talet. Rare Malts är en numera nedlagd och kultförklarad serie limiterade cask-strength buteljeringar som Diageo gav ut från 1995 till mitten av 2000 talet. När de kom var de förhållandevis billiga, runt £60, men nuförtiden är de äldre buteljeringarna i serien mycket svåra att få tag på och betingar oftast tiodubbla priset eller mer. Över till whiskyn. Doften är ren och fruktig med tydliga, men ganska lätta sherrytoner. Finofat kanske? Lite torkade russion och päron. I munnen är alkoholen först dominerande men med lite vatten framträder mycket karakteristiskt Mortlachkryddighet med vitpeppar och ingefära, följt av en ren, len sherryfrukt och lätt rök med stänk av svavel. Finishen har bra längd, bjuder på mer rök och svavel och blir lite hetare mot slutet. 87 poäng.




1971 Mortlach 32 years old släpptes som en del av Diageos årliga premium releases för några år sedan. Whiskyn håller 50,1%. Doften är något tillbakadragen med en ren och len profil. Gräs, en del kryddor och mycket lite svavel och rök, något som annars ofta är ett signum för Mortlach. Lite parfymlik med en del vanilj. I munnen fortsätter whiskyn på samma tema; mycket ren men kanske lite tunn. Svaga toner av lakrits, viss kryddighet med toner av kanel och julkaka. Finishen är mer utpräglat kryddig men kort. 84 poäng.

Två helt ok whisky som uppvisar lite olika sidor av Mortlach. Dock kan man inte med bästa vilja säga att de är prisvärda. Prova istället den 16-åriga standardutgåvan som är minst lika bra.

tisdag 5 oktober 2010

2009 Yellow Tail Shiraz



Den här flaskan hittade till mitt bord på outgrundliga vägar. Du som var skyldig till detta - jag vet vem du är och kommer att hämnas! Skämt åsido, det här vinet är nog det syltigaste jag druckit. Doften är någotsånär ok. Ganska intetsägande med en del brända toner, slätstruken frukt och lite fat. I munnen börjar dock lidandet - total avsaknad av syror, nästan osynliga tanniner, en outhärdligt syltig varm frukt och en hel del bränd plast. Det bestående intrycket blir översötad björnbär/jordgubbssylt som legat för länge i en plastbox som tidigare använts som askfat. Detta är nära odrickbart och kan endast rekommenderas som nödlösning vid akut behov av berusning, möjligen utspätt med lämpligt "blannevann". 55 poäng

måndag 4 oktober 2010

Mat och vin i Bodö



Vilken tur! Det finns fler vinentusiater i trakten. En kollega på jobbet brukar ordna middagar med ett gäng kompisar, en liten mat och vin klubb helt enkelt. Värdskapet roterar mellan medlemmarna, som ordnar kvällarna tillsammans två och två. Jag hade förmånen att närvara vid senaste träffen. Här kommer en lite försenad rapport:

Vi anländer runt halv åtta. De flesta övriga gästerna har redan anlänt. Totalt blir vi sju till bordet. Först en aperitif i form av 2004 Zind-Humbrecht Clos Saint Urbain Gewurstraminer. Färgen är åt det orangegyllene hållet. Doften är lite oxiderad men fruktig med aprikoser och sommarblomster. I munnen möts man första sekunden av en intensiv, söt tropisk fruktighet som tyvärr dör bort väldigt snabbt och ersätts av en lite klumpig och tung gummi-petroleumkaraktär blandat med krossad kalksten. Frukten går nu istället åt omogna gråpäron, men utan någon frisk syrlighet. Finishen är kort och livlös. Nej, ingen höjdare, i alla fall inte så här på egen hand utan mat. 85 poäng.


Första rätten är grillad kungskrabba med palsternakspurée, soyasmör, tomatsallad och sparris. På tallriken ett krabben, kluvet på längden. Köttet har grillats i sitt skal. Supergott och precis lagom tillagat, utan att bli segt. Puréen är mycket len och god, smöret och sparrisen perfekta. Tomatsalladen däremot är kryddad med chili och stör i mitt tycke de övriga lena och smöriga komponenterna. Chilin passar inte heller till vinet.

Vinet ja, vi dricker 2002 Verget Chablis Grand Cru Bougros. Ett fantastiskt gott och matvänligt vin med trevliga sekundärmognadstoner.  Färgen är gulgrön. I doften en härlig mineral, citrus, mogna päron, lichie och lite krusbär - en härlig fruktkompott! I munnen en avrundad syra, som ändå är närvarande. Milda toner av kalk och mineraler och mer av den friska fruktigheten. Det påstås ju att vinerna från Bougros ska vara lite fruktigare än övriga GC lägen i Chablis, och det stämmer på pricken på det här vinet. Fin årgång också. 93 poäng.


Krabban följs av lammracks med italiensk kryddning, svamprisotto, grillad sparris och bakad körsbärstomat. Vit tryffelolja och balsamico ringlat över. Lammet är himelskt! Perfekt rosarött, härligt mört. Oljan och balsamicon är också mycket bra och grönsakerna fina, men risotton är lite väl torr för min smak. Visst är den god, men i mitt huvud är risotto krämig och mjuk. Det här är som om man tagit en risotto och sen stekt den hastigt.

Till detta en chianti classico,  2004 Monsanto Riserva Il Poggio. Ljust rubinrött med tegelfärgad kant, överaskande  moget i färgen. Ur glaset stiger en härligt kraftig väldoft av röd, mogen frukt, italienska charketurier, kryddskafferi, kaffe, varm tallskog och rostade körsbärskärnor. Ursprunget är tydligt. I munnen mjuka, finkorniga tanniner och snäll syra (för att vara chianti). Mera kryddor och kött - cinta sinese lardes lindat med rosmarin och lagerblad. Milda röda vinbär, jordgubbar, körsbär och viol. Mycket drickbart, och till lammet en veritabel succée. J-vligt gott helt enkelt. 93 poäng.


Nu följer grillad torskrygg med morotspuré, sparris, saltbakad potatis, bacon, shitake och beurre blanc - en mycket norsk rätt och riktigt god och vällagad, igen. Man blir bortskämd! Till detta dricker vi lite överraskande en cava, NV Segura Viundas Heredad Reserva Brut. I glaset blekt strågult. Doften bjuder på lätt rostade, lite jästa brödtoner och en frisk fruktighet - citrus, päron och en lätt blommighet. Trevligt! I munnen fin mousse. Mycket friskt, med lätt sötma och en liten mineralisk sälta. Lättdrucket, relativt okomplicerat vin som visar sig passa mycket bra till den lite salta maten. Men flaskan är bara för mycket! 87 poäng.


Mera mat - Surf & Turf står det på menyn. Detta visar sig innebära havskräftor och scampi med filet mignon. Till detta chilisauterade minilökar med sparris (igen) och chorizosallad. Svampsås på kantareller och karl-johan samt ugnsbakade potatischips fyller ut tallriken. Här kommer kvällens enda miss i köket, köttet är lite överstekt, men har inte blivit torrt och är mycket mört. En utmärkt, trevlig rätt, som visar att det går fint att kombinera kött och skaldjur. Så till vinet som jag sett fram emot hela kvällen - 2005 Domaine du Pégaü Cuvée Laurence. Mörkt blårödlila. Ur glaset stiger en bedövande tät, varm fruktighet. Smultron, björnbär, och svarta vinbär följt av lakrits, herbes de provence, tjära, läder och tobak. Lite brända, rökiga ektoner. I munnen rejäla tanniner och stor kropp uppbyggd av tät, koncentrerad, lite söt frukt. Mer av de brända tonerna och en speciell limmig karaktär. En kalkig, järnaktig mineralsyra rundar av det hela. Karlssons klister på kolad ekplanka insmord med björnbär och strösslad med kalk och järnfilspån kommer rätt nära. Det låter kanske inte så gott, men det är det! Om några år smakar det nog ännu bättre. 95 poäng.


Till dessert blir det jordgubbscarpacchio, mynthapesto och balsamico med riven vit choklad. I glasen 2003 Chateau Dereszla Tokaji Aszú 5 puttonyos. Färgen är blekt gyllene. En speciell upplevelse infinner sig, vinet doftar nämligen precis som desserten!  Jordgubbar, lite mint och ljus choklad.Lite citrus finns med också. I munnen önskar sig flera av gästerna större sötma, men jag uppskattar den friska känslan med bra syra och medelhög sötma. Det gör sig bra till de syrliga inslagen av mynta och balsamico i maten. 91 poäng.


Tack alla som bidrog till en lyckad och trevlig kväll. Speciellt tack till D och M som komponerade menyn och valde ut vinerna. Fantastiskt jobb!

lördag 2 oktober 2010

2005 Chateau Planeres Prestige Rouge


Så till sista vinet i Prestigeserien. Jag har tidgare avhandlat rosé och blanc, och så här framåt hösten har turen kommit till rouge. Vinet dracks till lammkotlett med rosmarin och svartpeppar, rödvinssås och potatis confiterad med citron och vitlök. Färgen är rubinröd med blå stick. Relativt transparent. Doften är fruktig med toner av blåbär, slånbär och koncentrerade hallon. Fortsätter med en fin kryddighet dominerad av lagerblad och kryddpeppar. Smaken är fyllig och pepprig med medelfyllig kropp och bra drag i syrorna. En del diskreta tanniner finn det också. Vinet dröjer sig kvar i munnen på ett rätt trevligt sätt. Blir lite dammigt mot slutet kanske. På det hela taget ett bra, relativt enkelt vin som passar till grillade kötträtter och köttigare tapas. 85 pinnar.

torsdag 30 september 2010

Restaurant Trio, Malmö


Trio har fått mycket uppmärksamhet på senare tid, och ett besök passades in i ett pressat schema under blixtvisiten i skåne i helgen. Planet landar på Kastrup kl 18.00, bordet är bokat till 19.00. Vi är fyra personer som tumlar in på restaurangen, mycket förväntansfulla.  Teamet på trio består av de tre grundarna; Ola Rudin, kökschef, Erik Berne, restaurangchef och sommelier, Sebastian Persson, kökschef och ytterligare en sommellier, Linda Violago, som tillkommit lite senare. Alla är lågmält trevliga och professionella ut i fingerspetsarna. Inredningen är mycket återhållsamt skandinavisk och går i vitt, grått och svart med en del trädetaljer. Lokalen är relativt liten med endast fem bord.

Vi erbjuds först ett glas champagne, NV Pascal Doquet Blancs de Blancs. En trevlig, knastertorr champagne (zero dosage) med fyllig karaktär av citron, mandelkaka och vanilj. Härliga syror och frisk, relativt lång finish. 89 poäng. Till vinet fick vi först räkchips och baconsnacks med svartpeppar, vilket var gott, speciellt räkchipsen, men kanske inte så spännade. Strax kom dock ytterligare en amusant på bordet bestående av flortunna skivor av rödbeta med någon form av creme fraiche likande skum, ljumna pilgrimsmusslor, sagogryn och svartvinbärscoulis. Även denna rätt var tyvärr lite väl tam utan varken sötma eller sälta. Det var för lite rödbetor för att väga upp svartvinbären och sagogryn smakar ju inte mycket, vilket även i det här fallet får gälla för pilgrimsmusslorna. Hela karaktären var väl tunn helt enkelt. Men brödet till var fantastiskt. Små minilimpor, varma från ugnen, med härligt skånskt smör till!

Första ordinarie rätten på menyn beskrevs som "Råräka, gurka, dill och saltarv". Detta visade sig vara ett ostron med dillskum, halvfrusna gurkstavar och ett litet berg av frusen, pulveriserad gurka (körd genom pacojet månne?). Saltarv är en liten strandört, och en kvist av denna hittade in på talriken också. Det hela var en otroligt frisk upplevelse och riktigt supergott. Vinet är en muscadet. 2009 Le Fief du Breil Jo Landron lyckas tyvärr inte leva upp till rätten. Det har inte den fräschör och syra som behövs och kylan i maten gör att vinet upplevs nästan jolmigt. Nä, det här är ingen lyckad matchning är jag rädd. 82 poäng till vinet.

Nästa rätt till rakning, eller smakning kanske man ska säga, är tre sorters ljummen kål, friterade fläderbär, tunna äppelskivor och brynt smör. Himmelskt gott, och det blir inte sämre av att vi får kvällens kanske bästa vin, NV Extra Brut Efflorescence Marie Courtin, en blanc de noir champagne som inte är den lättaste att få tag på. Zero dosage, lite rosa ton och en härlig, fyllig pinotdoft dominerad av lätta röda bär - hallon och jordgubbar - och en liten hint av vinbärsblad. Mycket trevlig munkänsla men pigg mousse och en lätt kryddighet. Blir efterhand mer mineralisk i munnen och avslutar med en lätt nötighet. 93 poäng.

Nu kommer torsken! Ångkokt torsk med torskrom, söl - en sorts tång - och rabarberbuljong. Inte fel alls, sältan i fisken och tången kommer bra överens med den lite oljiga karaktär rommen och tången bjuder på och  den lilla sötma och syra som rabarberna bidrar med. I glasen 2008 Riesling Schonfels Peter Lauer, en härlig stenkakerisling med bra petroleum i både doft och smak, skyhöga, salivsprutande syror och fantastiskt fräsch frukt dominerad av päron och äpplen. Superbra kombo! 92 poäng till vinet.

Så en bit kött på talriken. Kalvfilé, varsamt tempererad till knappt 60 grader. Heltigenom rosa, ända ut i kanten. En liten klick lökcreme, stekt charlottenlök och ett strössel av lökaska. Gott, enkelt och på något sätt rustikt i sin smakprofil. Askan gör att man får associationer till sommarens grillkvällar, men det här köttet har troligen aldrig varit i närheten av en så ojämn och opålitlig värmekälla som en grill. Supermört, superlent, supergott! Det är verkligen köttet som har huvudrollen i den här rätten. Vi får ett "intressant" vin, 2007 Le Griotte, Domaine des Griottes från Loiredalen. Ofiltrerat, osvavlat, oklarat och helt ekologiskt (vilket för övrigt gäller samtliga av kvällens viner). Doften är inte den renaste, här finns en del funk, men fin frukt och en hel del spännande saker som man inte är van vid i mer traditionella viner. I munnen är det dock uppenbart att det här inte är ett vin som passar någon runt bordet. Kanske är vi alltför inbitna traditionalister, men ingen av oss tycker att detta är särskilt gott. Karaktären påminner mest om druvjuice med riklig frukt åt det ljusröda hållet, en del sötma och stor brist på både munkänsla, tanniner och syror. Vi kan inte påstå att vinet är defekt, förmodligen ska det smaka såhär, men i så fall finns det så mycket bättre rödtjut, även ekologiskt, att välja bland. 75 poäng, mest för doften.

Chevre är en av mina favoritostar. Jag såg alltså fram emot efterrätten som enligt menyn bestod av svarta vinbär, färskgetost och harsyra. Resultatet gör mig inte besviken. Chevren kommer i form av glass och pulver, vinbären är härligt intensiva och harsyran tillför lite fräschör. Det hela toppas med tunna marängflarn. Mumma! Vinet är 2006 Douceur Angevine La Coulée d'Ambrosia från Loiredalen. Sött med hela 18% alkohol, men ändå friskt. Mycket trevligt, utan att vara fantastiskt. 87 poäng.


Till kaffet dricker vi cognac från Jean Luc Pasquet. Vi prövar 10, 25 och 40 åriga varianter. Jag är ingen expert på cognac, men 10-åringen är lite spritig, medan de äldre varianterna bjuder på fantastiskt len upplevelse, stor kropp och fin komplexitet. 40-åringen är bäst i min mun, men 25:an kommer bara någon hårsmån efter och E och S tycker till och med att den är bättre.

Sammanfattingsvis så är maten av yppersta klass. Någon rätt upplevs som lite tråkigare än de andra, men allt är på en mycket hög nivå. Karaktären är genomgående lätt och frisk utan tyngande fett och såser. Genomgående lokala råvaror med nordiskt anknytning. Vad gäller vinerna så är det mer berg-och-dalbana. Vissa viner och matchningar är verkligen fantastiska. Kvällens bästa viner är utan tvekan NV Extra Brut Efflorescence Marie Courtin och 2008 Riesling Schonfels Peter Lauer. Bägge är utmärkta och passar sina respektive rätter mycket bra, men 2007 Le Griotte, Domaine des Griottes når inte upp till acceptabel standard. Trio är trots detta en mycket bra restaurang och i Malmö finns det nog bara Bloom som kan utmana. Trio står sig bra även i konkurrensen på andra sidan sundet. Väl värt ett besök!

Tack till E, D och S för en mycket trevlig kväll, och till personalen på trio för utmärkt service och god mat.

P.S - Sorry för uteblivna bilder. D.S

onsdag 22 september 2010

Svampmiddag

Svamp och bärplockning innebär att man också måste äta upp det man höstat in, en inte alltför oangenäm plikt. Tagliatelle med svampstuvning, zuccini och parmesan står på menyn, följt av blåbärspaj och vaniljglass. Vi samlas hemma hos M, som har den största och trevligaste lyan av oss här på Inndyr för att rensa och tillreda svampen. Under matlagningen värmer vi upp med ost och fransk lantkorv som vi sköljer ned med kvällens första vin.


 2006 Domainde la Pousse d'Or Volnay 1er cru En Caillerets, inköpt i höstas på SB till reapris och smugglades med upp till Norge nyligen. Färgen är transparent röd med mörkare stick och ljusnande kant. Doften är mättad med blandad rödfrukt och har undertoner av chark, lagerblad och rostat bröd - väl integrerade fattoner. Här finns också lite örtiga toner, lät mint och en obestämbar lite salt, dyig nyans som påminner om sjöbotten, vilket inte låter så trevligt men faktiskt är riktigt spännande! I munnen friskt och lätt med fin, ren frukt och en trevlig mineralitet. En del lite sträva tanniner och enstaka lite gröna örtiga toner. Torr och lång finish. Ett elegant och inbjudande vin med ren, trevlig, generös frukt, för bourgogne vill säga!  Inte riktigt lika bra som Clos des 60 Ouvrées från samma år. 90-91 poäng. Finare Vinare provade naturligtvis för länge sen.


Så kommer maten på bordet och nästa vin i glasen - 2006 Chapoutier Cote Rotie Les Bécasses. Här är det ett helt annat vin som möter oss. Mörkt, tätt och ogenomskinligt. Doften mullrar av mörk frukt, rått kött och rostade fat. Lätt anstrykning av rök, violer, mint och kryddbukett. Får associationer till varm tallskog och olivsnacks på altanen. I munnen viskös känsla med stor kropp, mörk frukt, kryddor, inte så lite fatkaraktär och trevliga tanniner. Finns även här en del mint och lite klistrigt lösningsmedel. Bra syra och trevligt grusigt mot slutet. Hedonistiskt på sant Parker manér och mums-fillibaba redan nu i sin späda ungdom. Passar fint till svampstuvningen. En direkt jämförelse med En Callierets är svår då det är två helt olika viner, men Les Bécasses får två av tre röster kring bordet. 91 poäng.


Till pajen och glassen drack vi 2004 Domaine Mas de Lavail Maury Blanc, ett sött vin  gjort på Grenache Blanc. Ljust guld i glaset, trevlig näsa med äpplen, päron, persikor, honung och lite parfymlika blommiga toner. Jag hittar en liten hint ingefära och lite apelsin också. I munnen rätt så lätt och frisk med behaglig sötma och vaxartad munkänsla, mera fruktkompott, lite gräs, mintpastiller, honung och lite hav (!). Mycket trevligt lätt och fräsht desertvin. Den höga alkoholen på 16% märks inte mycket. Serveras med fördel kylt. 89 poäng.

Tack till E och M för en trevlig dag med svampplockning och för middagen, speciellt eftersom jag vann det efterföljande partiet Settlers!

onsdag 15 september 2010

1977 North-Port Brechin


Diageo, giganten i whiskyvärlden, har en hel del spännande whisky i sina lager och varje år släpper de ett gäng specialtappningar under samlingsnamnet special release. Det brukar röra sig om gammal, vällagrad, cask strenght whisky i de högre prisklasserna. 1977 North-Port Brechin 28 years old släpptes 2005 och håller 53,3% ABV. Destilleriet grundades 1820 men lades ned i den stora destilleridöden i början av 80-talet och de flesta byggnaderna har rivits, så det blir ingen mer whisky från Brechin och det börjar bli svårt att få tag på tidigare tappningar. Över till dropparna i glaset. Doften är smörig, men har samtidigt en torr, mineralisk gräsighet. Lite anis, maltsötma och en del frukt - kanderade päron kanske? Hint av russin. Trevlig och fräsch. Smaken har mer mineraler och en del maltsötma i bakgrunden. Jag hittar druvor och anis igen. Ren och supertorr. Finishen är först och främst torr den med. Toner av kalk och gräs dominerar. Påminner om torr riesling från Alsace. Dröjer kvar länge på ett angenämnt vis. 88 poäng.

måndag 13 september 2010

2007 Francois Martenot Cote de Nuits Village


Efter senaste tidens utflykter till pinot från udda, dvs. icke franskt, urspung är vi ikväll tillbaka på säker mark i Bourgogne. På bordet buljongkokt kyckling med äppelpotatismos och sås gjord på buljongen från kycklingkoket. Kvällens vin inköptes på Örnes vinmonopol, som inte hade något större utbud, men vi får hoppas att det smakar. En snabb googling av producenten ger följande: huset grundades 1859 av en viss Léonce Bocquet och tillhör de större producenterna i bourgogne. Man gör rätt många olika viner, men produktionen förefaller mer inriktad på bulk än finess får jag en känsla av. Nåja, vi ska ge vinet en ärlig chans. Färgen är typiskt blek med blå stick. Doften lämnar inga tvivel, det är faktiskt pinot i glaset. Trevlig, lätt rödfrukt med en del peppar och lite lätt jordiga toner. Inte så illa. I munnen initialt fin frukt, men denna dör alltför snabbt och vinet blir istället surt, grönt och ogint. I mitten finns ändå en liten pepprig kryddighet som är rätt fin. Finishen är kort. Nå, några större fel har vinet inte, och druv och regiontypicitet kan man inte klaga på, ingen bör ha några problem att placera detta rätt på kartan,  men det finns betydligt bättre varianter på temat, även om näsan var helt ok. 80 poäng.

lördag 11 september 2010

Nytt försök med spätburgunder

Förra gången vi gav oss på 2008 Meyer-Näkel Spätburgunder gick vi på pumpen, eller rättare sagt korken. Nu är flaskan utbytt (en av fördelarna med statliga monopol är den generösa returpolicyn) och vi laddar med helstekt kyckling och sallad. Korken drogs någon timme tidigare och inga defekter kunde upptäckas. Vinet är medelintensivt blårött i färgen. Inga problem att se andra sidan av bordet genom glaset. Doften är initialt lite tyngd av överjästa och gröna toner av vinbärsblad, men dessa försvinner mer och mer med luftning och efter en halvtimme är de i stort sett helt borta. Istället framträder en mycket elegant, lätt rödfrukt med enstaka inslag av plommon och en skir örtighet. Smaken har också en klart positiv utveckling med tid, och går från lite fadd och knuten till lätt, elegant, nästan pärlande pinotfrukt. Här finns också en del tanniner som ibland blir lite kantiga. Ett par tre år i ryggläge borde lösa det problemet. Det saknas en del komplexitet och "driv" - det här är ett ganska snällt vin som inte kräver någon större analytisk förmåga. Relativt gott men fört dyrt, i alla fall på norska vinmonopolet, där man annars, till min stora glädje och förvåning, kan göra riktiga fynd, åtminstone i de högre prisklasserna. Vardagsvinerna däremot är rusktigt högt prissatta. Just det, höll på att glömma, kvällens vin kammar hem 85 poäng.

tisdag 7 september 2010

Söndagsviner


Söndag eftermiddag, matlagning med goda vänner och ett gott vin på lut. Maten bestod av hjortstek, potatisgratäng, kantarellsås, smörkokta sockerärtor och sallad. Enkel klassiker men svårslaget gott. Vinet (vinerna kom det senare att visa sig) som låg på vänt var 2001 Roagna La Rocca et La Pira. Hederlig trad-barolo. Vinet är relativt ljust med tegelröd kant. En finstämd, oemotståndlig doft av italienska charketurier stiger upp ur glaset följt av en elegant blandning av röda skogsbär, örter (rosmarin och lagerblad) och en släng av pinje. Som att vandra i en varm tallskog i Toscana. Fortsätter med peppar, fat och kanske lite brett. Mycket trevligt är det ändå. I munnen elegant, frisk känsla med bra frukt och syra, ordentliga tanniner men samtidigt silkig känsla. Blir lite torr och dammig mot slutet men på det hela taget en mycket trevlig, matvänlig barolo. 93 poäng.


Kvällen drog ut på tiden och fler vänner dök upp, så det blev att öppna en flaska till, 2005 Antonin Guyon Gevrey-Chambertin La Justice har legat i källaren några år. Jag vill minnas att det rådde tämligen upphetsad stämning med täta FYND rekommendationer vid släppet på SB 2007. Vinet är mörkt i färgen med blåa stick. Doften är barabariskt elegant. Här är det inte italiensk korv utan rå inälvsmat på slaktbänken som slår upp ur glaset med ordentlig punch! Den frukt som finns är klassisk pinot: hallon och smultron med kanske en och annan mörkare kusin. Efterhand framträder lakrits, lite mint, blommor och en fin kryddighet. Intensivt men samtidigt elegant och mycket rent. I munnen mer av samma sak. En vildsint elegant! Mycket fräsh utan tyngande ek eller gröna toner. Bra syra, frukt och mineralisk avslutning. Mumma! 91 poäng.

P.S. Båda vinerna har provats här och här. D.S.

lördag 4 september 2010

2006 Las Flors de Pèira


La Pèira är en ung producent (startade 2004) i Terrassez du Larzac, Languedoc, som fått mycket uppmärksamhet på senare tid. Läsare av Frankofilen och Finare Vinare känner säkert till vinerna, liksom alla som prenumererar på importören Bristly's nyhetsbrev. Diverse internationella vinpersonligheter, som Robert Parker, Janice Robinsson och Gary Vaynerchuk har prisat firmans jästa druvsaft.

Den aktuella flaskan är av årgång 2006 och kanske skulle den haft några år till i ryggläge, men nyfikenheten blev för stor. Las Flors är som jag förstår det firmans näst bästa röda vin (toppvinet heter helt enkelt La Pèira) och görs på en mix av Grenache, Syrah och Mourvedre. I glaset är det mörkt men mer åt purpur än blåbär. Doften är koncentrerat fruktig och generös men samtidigt elegant. Mörkare björnbär blandas upp med smultron, blommor, fat och en fin pepprig kryddighet. Blir allt elegantare med luftning och frukten får en finare, ljusare struktur, utan att tappa djup och kraft. I munnen är detta en veritabel frukt-choklad-vanilj smakbomb som, framburen av en relativt hög alkoholhalt på 14,5%, ibland balanserar nära kanten till sliskig, men som återigen räddas av luftning och till slut lyckas ge ett rätt elegant, silkigt och nästan svalt intryck i sina bästa ögonblick. Diskreta, finkorniga tanniner, medelhöga syror och viss kalkaktig mineralitet avrundar det hela. Ett kontemplationsvin (nästan i alla fall) som behöver tid. 93 poäng

onsdag 25 augusti 2010

1973 Auchentoshan


En grand old låglandswhisky för ovanlighetens skull lagrad på sherryfat. 1973 Auchentoshan 31yo från cask 803 håller en alkoholhalt på 50,8% och är svart som synden! Nåja, kanske inte riktigt men färgen är mycket mörk med kopparröda stänk. Den massiva doften innehåller en veritabel julparad; kanderade mandlar, torkade fikon, apelsinskal, ingefära, russin, pepparkakor, kanel, it just goes on! I bakgrunden finns en del ek men jag uppfatter den inte som på något sätt störande. Profilen är, trots sin yppighet, mycket ren utan några unkna toner och helt fri från rök och svavel. I munnen fortsätter det på samma sätt. Tung sherry, utan spår av svavel, rök och eldighet. Len, rund och fin trots relativt hög alkoholhalt. Den torkade frukten dominerar mer i smaken än i doften. Katrinplommon, fikon, apelsin och en liten hint av mint. Rena rama julgodiset. Eftersmaken domineras mer av pepparkakskryddor och en del ek som till slut börjar ta överhanden. En liten bitter ton smyger sig in precis på slutet. Kanske hade whiskyn vunnit lite om den tappats på flaska något år tidigare, men det här är ändå mycket hög klass. 93 poäng.

fredag 20 augusti 2010

2007 Domaine André Brunel Côtes de Rhône Cuvée Sommelongue

André Brunel är vinmakare i tredje generationen och en av de mest respekterade producenterna i Rhônedalen. Mest känd är han kanske för sin Châteauneuf-de-Pape Les Cailloux som är en av måttstockarna i distriktet. Priserna är trots detta överkomliga för det mesta.


Kvällens vin är ett av Brunels enklare, en CdR kallad Cuvée Sommelongue, inhandlad på vinmonopolet för 149 NOK. Nere på kontinenten är priset runt 10 euro. Vinet är mörkt och nästan ogenomskinligt. Doften är alkoholstinn (14%) med riklig, mörk frukt, men också toner av jäst, lösningsmedel och lite jord. Blir bättre med ordentlig luftning. I munnen kraftigt rättfram med varm frukt, bra kryddighet och en del alkoholvärme. Rund och trevlig i munnen, men de orena tonerna dröjer sig kvar och tittar fram då och då. Möjligen är flaskan mycket lätt korkad, men jag är inte alls säker på det. Doften av våt papp vill inte riktigt infinna sig och vinet blir som sagt bättre med luftning, vilket inte brukar vara fallet vid korkskada. Om nu vinet är som det ska så är det ändå rätt trevligt, men det finns bättre flaskor i hyllorna för samma pris. 84 poäng.

onsdag 18 augusti 2010

2007 Paul Jaboulet Beaumes-de-Venise Le Paradou


Mera Jaboulet! Svårt att få för mycket. I glaset har Le Paradou en medelfyllig, rubinröd färg med stick av blått. Doften, som efter lite snurrande på glaset stiger upp till mitt doftcentrum, är generös. Här finns en del alkohol, det känner man direkt. 14,5% närmare bestämt. Men värmen bär med sig fruktig kryddighet med klar fatkaraktär. Blyertspennan är nyvässad och fin. Här finns plommon, citron och lagerblad uppblandat med en gnutta muskot. Inte fel alls! I munnen fortsätter det i samma stil med pepprig kryddighet och initialt rätt varm känsla, dock utan någon större sötma. Efter lite luft är vinet är snarare lite stramt, nästan elegant, med fint integrerade silkiga men tydliga tanniner. Avlsutnigen är också den varm och kryddig, men framför allt lång, till och med mycket lång. Det som möjligen saknas är komplexitet, men på det hela taget är detta ett trevligt vin av bra kvalité för en relativt billig peng. Slank ner fint med pasta, grönsakspytt och lufttorkad lammfiol. 89 poäng.

söndag 8 augusti 2010

Karuizawa, Miyagikyu och Yoichi

Det var ett tag sen jag skrev nägot om whisky här på bloggen, men här kommer en liten rapport. Det blir trippel Japan.


Karuizawa Vintage, 1981-2006, 25 years old, original bottling, cask 103, 58,1%
Färg: bärnsten
Doft: Sherry av tyngre typ. Tung karaktär med enbärsrökt skinka, kanderad frukt och mandel. En del brända toner. Trevlig och fascinerande.
Smak: Sörig, oljig, viskös med härliga mättade fruktoner och rostade mandlar. Toast, honung och lite kemiska möbelpolishtoner.
Finish: Lång och gyllene. En liten, liten bitterhet. Härlig!

Mycket bra, tung, sherrylagrad whisky. 93 poäng!


Yoichi 20 years old, original bottling 52% (äldre buteljering)
Färg: bärnsten
Doft: Medeltung sherry med frisk frukt. Dadlar, päron, honung, blommande ljung och jordgubbar. Rätt så komplex. Lite vax och läder kommer efter hand. Lätt rök och ekkrydda.
Smak: Rätt eldig och förvånande torr med tanke på den stora fruktigheten i doften. En del petroleum och lätt rökighet igen. Frukten är betydligt mer tillbakadragen jämfört med doften. Lite kemisk karaktär - penicillin.
Finish: Varm och kryddig med lätt sälta. Lång, men blir lite bitter och ofräsch.

Fin doft men smaken och finishen var inte nått vidare. Synd, för Yoichi brukar annars göra riktigt bra whisky. 79 poäng.


Miyagikyu  Single cask no 89698, 17 years old, 1987.11.19 - 2005.08.01, original bottling, 62%
Färg: mycket mörk teak
Doft: Wow! Som ett slag i ansiktet! Koncentrerad sherry med kakao, honung, vax, tobak och en hel massa julgodis. Massiv frukt! Helt överväldigande!
Smak: Rätt så eldig på grund av den höga alkoholhalten. Här finns massor av intryck att hämta. Menthol, choklad, sherry, tobak, läder, torkad frukt; allt du kan önska dig av ett sherrymonster. Initialt rätt smörig men blir sedan torrare och frukten framträder tydligare tillsammans med nötiga toner. Vaxartad känsla i munnen.
Finish: Först tyvärr lite bitter med det tonar snabbt bort. Fantastiskt varm och lång med mer menthol och honung. Tar nästan aldrig slut!

Bitterheten i början av finishen tar ner några poäng från 100, men frågan är ändå om detta inte är den bästa whisky jag druckit! Fast man måste vara ett sherryfreak för att upskatta den här mastodonten. 96 poäng!

torsdag 5 augusti 2010

2008 Domaine des Fines Caillottes Pouilly Fumé




Viner från Loire har inte kommit på bordet så ofta sista tiden. Det får vi ändra på för det görs en hel del bra viner i området. De vet vad de sysslar med, grodätarna. Pouilly-Fumé betyder 100% sauvignon blanc. Vinet i fråga har fått guld på Vinalies 2009, något som brukar borga för ok drickbarhet. Fines Caillotes är ett familjeföretag och drivs i femte genarationen av Jean Pabiot. Man har 21 hektar vingård utspritt över flera olika climat. Man producerar tre varianter, varav denna är den enklaste.




2008 Pouilly-Fumé är ljust. Ur glaset stiger intensiva, fruktiga toner av ananas och apelsin. Lite aprikos finns med på ett hörn tillsammans med lite gräsig grönhet. I munnen är vinet relativt runt och fortsätter i samma generösa stil men blir inte tungt. Apelsinen blir mer tydlig nu och det känns nästan som om någon hällt i en skvätt juice i glaset. Fin mineralitet och medelhöga syror. En liten rökpuff driver förbi mot slutet. Medellång finish. Ett bra matvin. Kyckling med apelsinsås någon? 86 poäng.

tisdag 3 augusti 2010

Clothilde Davenne

Det var inte länge sedan jag blev ordentligt imponerad av Davennes Petit Chablis årgång 2008. Nu står en ny årgång på vinmonopolets hyllor och den måste naturligtvis testas. Den här gången får storebror också följa med. Båda vinerna har skruvkork, vilket vi tackar för efter senaste tidens korkskador.



2009 Les Temps Perdu, Petit Chablis är ljust gulgrönt i färgen. Tillbakadragen i doften med sköra gröna toner, lite jäst och en lätt kalkighet. Någon frukt är svårt att hitta överhuvud taget. I munnen skyhöga syror, precis som i 08:an, men där 2008 var stramt elegant är 2009 betydligt klumpigare med mer jäst och lite lera. Det finns inget som riktigt balanserar syran och vinet blir lite vrångt. Inget dåligt vin, men långt ifrån lika elegant avvägt och välbalanserat som 2008. 84 poäng.



2009 Chablis är numret större, men skillnaden är inte särskilt stor. I doften fås lite mer frukt med päron och gröna äpplen. Även här finns lite jästa toner, men betydligt mindre än i föregående vin. Efter en stund kan man ana lite mandel och en hint kalklera. I munnen lite oljig känsla med mer lera. I övrigt ganska likt doften med lätt jäst, syrliga äpplen och en del gröna toner. Även i det här vinet finns påtagliga syror, men här är de bättre balanserade. Lite mer komplexitet skulle inte skada. Ett trevligt vin som dock inte står ut från mängden. 86 poäng.

Det verkar som 2009 får stryka på foten för 2008 i Chablis, men å andra sidan är vinerna mycket unga fortfarande. Spara något år eller två och se vad som händer.

onsdag 21 juli 2010

Pinot x2


Nya världen mot gamla världen. På startlinjen två bleka rödviner. Vi snackar Pinot Noir. Deltagarna är signerade Meyer-Näkel från Tyskland och Erath från Oregon. Startskottet går, korkarna ryker, vinet landar i glasen. En första sniff! Ajajaj! Omedelbart måste en av de tävlande ledas av banan, svårt skadad. 2008 Meyer-Näkel Spätburgunder är rejält korkad. På andra sidan pölen har man tagit det säkra före det osäkra och valt skruvkork vilket resulterar i att man är kapabla att fullfölja.


2007 Erath Pinot Noir bjuder på ordentligt med frukt. Doften är generös. Hallon och röda vinbär blandas upp med lite körsbär och kanske till och med mörka björnbär. Toner av kalklera och nötter. I munnen mer av frukt och en viss jordighet. Gott, enkelt vin som skulle behöva lite mer komplexitet och djup för att verkligen skina. Något kort finish. 86 poäng.

söndag 18 juli 2010

Vitt på Lofoten

Ett besök av svärföräldrarna i Norge inkluderar naturligtvis ett besök på Lofoten, som förutom den fantastiska naturen stoltserar med fiske i världsklass. Jag och E har fiskat lite från klipporna utanför byn där jag jobbar och fått en del fisk, men bara småsej och en och annan torsk i portionsstorlek. Vi har bara haft ett spö, så nu tyckte vi det var dags att köpa ett till. Efter att ha resonerat "stort spö = stor fisk" slog vi till på riktiga havsfiskeprylar med kastvikt på upp till 80 gram. Mest för att testa den nya utrustningen klättrade vi ner till klipporna vid brofästet i Henningsvær. Efter knappa 5 minuter fick E upp en fin torsk på 2-3 kilo. Snacka om utdelning direkt! 


Tillbaka i köket. Det blir en improviserad middag med lite plockmat och stekt torsk Jag har förstås smugglat in lite vin i bagaget, och när torsken filéats och fått sig en tur i pannan smakar vi på vinerna. Först ut är 2009 Dönnhof Riesling Trocken. Dönnhof är en klassisk producent som gjort vin sedan 1750. Firman nämns ofta som den främsta producenten i Nahe, och Nahe anses i sin tur av många göra de bästa rieslingvinerna i tyskland. Följaktligen är Dönnhof en av tysklands absolut främsta producenter med ett mycket gott rykte. Numera drivs det anrika företaget av Helmut Dönnhoff. Han har expanderat på senare år och utökat vingårdsarealen till cirka 20 hektar. Listan på deras vingårdslotter är en kompilation av de bästa lägena kring Oberhausen där Helmut har sin bas och innefattar andelar i bland andra Niederhäuser Hermannshöhle och Oberhäuser Brücke.



Vinet är ljust i färgen med medelfyllig lätt honungsanstruken doft. Det finns toner av fläder och lätta röda frukter som smultron, jordgubb och hallon. En liten ton av grönt och petroleum ger druvkaraktär. Smaken är frisk med en härlig syra och nästan pärlande munkänsla. Äpplen, gröna såklart, och lite mer jordgubbar. Fina mineraler! Eftersmaken är lång, syrlig och absolut torr. Ett härligt, lättdrucket vin med sommarkänsla. 88 poäng.


Nästa vin är 2008 Cloudy Bay Sauvignon Blanc.  Cloudy Bay är  en av de mest haussade producenterna från down under på senare tid och har sin bas på sydöns norra del, i Marlborough. Här snackar vi decennier av historia i ställt för sekler, men firman har snabbt byggt upp ett världsrykte, mycket baserat på just sin utmärkta  Sauvignon Blanc. Detta har naturligtvis resulterat i en minst sagt brant prisutveckling och även om vinerna fortfarande är överkomliga får man nog säga att den tidigare fyndstämpeln inte är giltig längre.



Vinet är ljust gulgrönt med gråa stänk. Doften är mycket druvtypisk. Grönt i form av nässlor, selleri och fänkål. Citrus, syrlig frukt - kiwi, krusbär. Våta lövruskor och morgondagg. Nyklippt blöt gräsmatta och en del jordiga toner av nystartad kompost. Fin blommighet. I munnen mer av nässlorna. Friskt med bra syra, men ändå jordbundet med tyngd och en lite oljig munkänsla som dröjer kvar länge. Fin mineralitet mot slutet. Ett relativt komplext vin med stor karaktär som passar utmärkt till plockmat. 90 poäng.