söndag 27 april 2014

Vin i Wien

En tur till Wien för att lyssna på klassisk musik och titta på trikåklädda balettdansöser, imponerande rockokoinredningar och vita hästar inkluderar naturligtvis också några restaurangbesök. Äta bör man annars dör man, och dricka bör man också, annars dör man faktiskt ännu fortare.


På Restaurant Figlmüller serveras wienerschnitzlar av episka proportioner. Det hävdas att det var just här rätten uppfanns, och även om det delvis känns som en turistfälla, då man gör reklam redan på flygplatsen, så är det verkligen mycket charmigt och så att säga inbott. Tidningsklipp med recensioner från de flesta av 1900-talets decennier dekorerar väggarna och inredningen är klassiskt germansk med träbänkar, vitkalkade väggar och grönmålade gjutjärnsdetaljer. Schnitzeln är också till full belåtenhet, men kanske mest intressant är att man förfogar över egna vingårdar varifrån man producerar must och, så långt jag lyckas förstå, eget vin. Det rör sig om nationaldruvan naturligtvis: 2013 Figlmüller Grüner Veltliner. Vi får ett riktigt trevligt, lättdrucket vin med arketypisk druvkaraktär. Gott om gröna, kryddiga toner, bra syra och ok frukt. Inte stort, men utmärkt måltidsdryck. 84-85 poäng.


På kvällen på väg hem från den obligatoriska Mozart konserten upptäcker vi at vi är hungriga. På ren chans går vi in på Restaurang Führich, något som visar sig vara ett lyckat drag. Bra mat med ambitioner och tydlig Österikisk karaktär, livemusik på cittra, trevlig personal och en bra vinlista med en hel del lokala godsaker. Valet faller på ytterligare en GrüVe -  2013 Domaine Ott Fass 4. Här har vi ett elegantare och mer finlemmat vin. Mindre av de gröna kryddorna, mer och tydligare definierad frukt. Fin syra åt citron och limehållet, ok mineralitet och en rätt lång svans av citrus, omogen persika och mineraler .Det märks att ambitionerna är högre ställda än hos Figlmüller, och visst är kvaliten också ett snäpp upp, men det är inte samma klunkglädje och oförställda charm. Kanske väl ungt? 87-88 poäng.


Vi följer upp med en Blaufränkisch: 2010 Gesselman Blaufränkisch Creitzer Reserve. Även om druvan har grekiskt ursprung har den blivit något av en Österrikisk specialité. Min erfarenhet av druvan är inte stor, men den sägs ge mörkfruktiga viner med hög syra och tydliga tanniner, något som visar sig stämma bra på åtminstone det här exemplaret. Vi får ett vin med djup färg. Doften bjuder på massor av frukt med hög grad av mognad. Jordgubbar, mörka körsbär, björnbär och så vidare. Också, något överraskande, en fin blommighet, följt av lätt krydda med kanel och en tydlig apelsinton. I munnen mer av den mogna frukten, bra syra, medelstor till stor kropp, och tydlig struktur med kanske något grovkorniga tanniner. Mycket trevligt, möjligen kunde avslutet vara längre. Det är något kort och uttorkande. 87-88 poäng.


Servicen är utmärkt, maten av hög kvalite och sällskapet det bästa. Vi går mätta och belåtna vidare mot hotellet där sängen väntar. Tack A, H, R, B och E för en trevlig dag.


söndag 20 april 2014

2012 Bret Brothers Mâcon-Uchizy Cuvée La Martine


Bret Brothers och Domaine La Soufrandière har fått en del uppmärksamhet på senare tid. Kombinationen bra viner till rimliga priser är alltid attraktiv, kanske lite mer än vanligt när det är bourgogne vi snackar om. Bret Brothers är alltså negociantetiketten och La Soufrandière etiketten för viner från de egna vingårdarna i Pouilly-Vinzelles.

Mâcon är en vanlig källa till billig bourgogne, men bra? Inte alltid, men ibland blir det riktigt lyckat. 2012 Bret Brothers Mâcon-Uchizy har en något återhållsam, elegant doft med citrus, grape, lime, kalk, vita blommor och järn. Lätt och behaglig känsla men ändå lite kraft undertill. Munkänslan är rikare med lite smör, mer och tydligare frukt - inte bara variationer på citrustemat, utan också äpple och gul stenfrukt. Bra tryck i syran och härligt mineralisk känsla mot det medellånga, mycket rena, fruktiga och av och till nästan söta avslutet. 89-90 poäng.

Riktigt bra vit bourgogne till vettigt pris. Vi tackar och bockar.


lördag 5 april 2014

Par i Champagne - 2002 Dom Pérignon och 2000 Pol Roger Brut Vintage


Det fylls jämt. Familjen är samlad vid Vätterns strand. Min och E:s present till jubilaren är skaldjur från bästkusten. Ett härligt fat ståtar mitt på bordet - hummer, krabba, havskräftor, vanliga räkor och kungsräkor, rökta musslor och ostron. Ingen kommer att gå hungrig. Vi har också tagit med lämpliga viner, närmare bestämt 2000 Pol Roger och 2002 Dom Perignon. Det blir första flaskan DP från lagret av '02:or. Skaldjuren får ursäkta - för mig är vinerna det jag ser mest fram emot.

2000 Pol Roger Brut Vintage börjar få en del mognad. Färgen är gyllene. Doften bjuder på bakade äpplen, mandel och hasselnöt. Frukten är bred och stor, med apelsin, citron och lätt tropiska inslag av mango och ananas. Syltad ingefära smyger in på ett hörn. I munnen bra mousse, kanske lite grov, medelhög syra och intensiv, något söt och nästan tung frukt. En hint av mjölkchoklad klämmer sig in innan avslutet, som är något över medellängd och domineras av apelsin, citron och nötter. I vissa lägen känns det lite klumpigt, men överlag är det ändå riktigt bra. Mognaden har börjat komma krypande, men det är absolut ingen brådska att dricka upp. 91-92 poäng.


2002 Dom Pérignon är en helt annan varelse. Här har vi ett nästan purungt vin med ljust gulgrön färg. Doften domineras först av bröd och jäst, men blir efterhand renare och intensivare med jordgubbar, massor av gula frukttoner, lime, brioche, kalkdamm och en hint rök. Känslan är mycket lättare och elegantare än hos föregående vin, men också mindre intensiv, ja lite knuten. Moussen är mycket finare med minimala bubblor som knappt märks men ändå tillför en krämig känsla. Frukten är något tyngre än i doften, nästan vaxartad med citrus, gula äpplen och dito plommon, ja en del tropik också. Känslan är ändå frisk tack vare en relativt hög syra som håller vinet i närmast perfekt balans. I avslutet mer citrus och lite kalk. Riktigt, riktigt bra, men fortfarande lite väl ungt och inte helt tillgängligt. Det blir att vänta några år med nästa flaska. 93 poäng.

Tack alla middagsgäster för en mycket trevlig kväll.


torsdag 3 april 2014

Jaboulet mot Chapoutier, rond IV


Traditioner ska man inte ge upp alltför lätt, så därför är det nu dags för ännu en holmgång mellan två av Rhônedalens giganter. Det har gått hela tre år sedan sist och ställningen från tidigare matcher är alltså 3-0 till Jaboulet. (För en rekapitulering - Rond I, II och III). Dags för revanch! Slagläge för Chapoutier som ställer upp med 2003 Saint Joseph Les Granits medan Jaboulet får förlita sig till 1999 Cornas, som redan för några år sedan var i tröttaste laget. Inte helt jämn uppställning alltså, men livet är hårt och orättvist så gamle PJ får bara bita i det sura äpplet.


Som tur är visar det sig att just den här flaskan Cornas är i betydligt bättre skick än de två som tidigare konsumerats. Eftersom flaskorna kommer från samma auktionslot beror det nog inte på olika lagringsförhållanden, nej, hjälten i sagan är troligen korken, som är av riktigt fin kvalitet. Hårt som berget sitter den och när den väl kommer ut är den helt oanfrätt av tidens tand. Bara någon millimeter är färgad av vinet. Den kunde lika gärna sats in igår. Vi får en härlig doft med söt, mogen frukt - körsbär, björnbär och slånbär. En lätt kryddighet, lite läder, rosor, viol, en hint av laktris och lätt rök. Det finns mognadstoner men intrycket är ändå förvånande ungt. I munnen är åldern tydligare men det håller ihop med bra syra och en frukt som fortfarande hänger med även om den blir något tunn i mittpartiet. Tanninerna har smält och är rätt mjuka med en finkornig, sandig känsla. Trevlig, rätt elegant stil som förstärks av en fin mineralkänsla med järn och kalk. Avslutet håller drygt medellängd. Bekräftar det gamla talesättet att det inte finns bra viner, bara bra flaskor. 90 poäng.


Det heta 2003 är känt för sin maffiga frukt och var väl rätt haussad på sina håll när det begav sig. Den gode advokaten delade i alla fall ut en del höga poäng i Rhônedalen, men på senare år har vinerna fått sämre rykte då de inte alltid åldras väl. Chapoutiers Les Granits bjuder som väntat på riktigt maffig mörkfrukt med moreller, björnbär, boysenbär och så vidare men känslan är inte överkokt utan i rätt fin balans tack vare att övriga rhôneattribut också sitter där dom ska i form av lätt brända örter, rök, baconfett, lakrits, olivtapenade, tjära, järn, blod, viol, rosmarin, lätt vanilj från faten.... Jag kan fortsätta men ni fattar väl vid det här laget. Riktigt, riktigt fin bouquet helt enkelt. I munnen kommer först den maffiga frukten, ok balanserad av medelhög syra, men sen kommer tanninerna och snörper åt rätt rejält. Frukten, blodet och kryddorna kommer dock igen och tonar långsamt ut i det långa, lite söta, småvarma avslutet. Mycket kraft och generös ekbehandling, men ändå rätt ok balanserat. Tanninerna är i kraftigaste laget, mer tid i källaren så att de får rundas av lite skadar inte och frukten håller för ett decennium till. Med detta sagt är det är ändå j-vligt gott redan nu. 92 poäng

Chapoutier hyfsar till siffrorna något. Jaboulet fortfarande i klar ledning, men det kommer fler tillfällen. Källaren ruvar på ett antal flaskor från båda producenter. Stay tuned...