2010 Occhipinti SP68 Nero d'Avola e Frappato

Till Osso Buco måste man nästan dricka Italiensk. Jag har hört både här och där om sicilianska viner på sista tiden och inte minst om Arianna Occhipinti. Ung, kvinna, skin-på-näsan attityd, vet vad hon vill och producerar viner som mer eller mindre unisont hissats till skyarna, åtminstone om man ska tro de samlade svenska vinbloggarna och bloggerskorna. Dessutom från den nuförtiden lätt hajpade vulkanön Sicilien. Och vet ni vad, som grädde på moset står vinet lägligt till på vinmonopolets hyllor med den lätt igenkännliga etiketten väl exponerad, så det är väl bara att hänga på då. Jag har ju redan inhandlat kalvläggen.

Kalvlägg, mmm...

Medan maten puttrar på spisen tar jag mig en första sniff i glaset. Fin rödfrukt med massor av friska körsbär och enstaka mörkare toner. Bra kryddighet också med lagerblad, lakrits och något mer; slånbär? Lite flyktiga blomstertoner smyger med på ett hörn. Mycket trevligt i direkt och fruktig stil men jag saknar något och har dessutom svårt att förlika mig med klicken av tapetlister som skymtar förbi ibland. Jag kan gilla sånt ibland, men tycker inte att det funkar riktigt med frukten här. För mycket godisestrar? I munnen lätt till medelfyllig känsla med en hel del sötfrukt som dock kontras av bra mineraler med grus och järn och en fin-fin syra. Len munkänsla med mycket diskreta tanniner. Ett bra, lättare matvin som slinker ned i stora klunkar, men jag tycker nog att Vajras Langhe Rosso som dracks nyligen är strået vassare med liknande användningsområde. 87-88 poäng.

1998 Marqués de Murrieta Rioja Blanco Castillo Ygay Gran Reserva

Vit Rioja hör inte till vanligheterna, åtminstone inte på mitt bord. Marqués de Murrieta, annars mest kända för sin röda Castillo Ygay Gran Reserva Especial, producerar enligt ryktet goda exemplar. Det kära vinmonopolet är inte sämre än att de tar in sådana rariteter, och efter att ha sett två flaskor ensamma och övergivna i vinkylen de tre senaste gångerna jag passerat förbarmade jag mig över åtminstone den ena av stackarna. Jag har för mig att jag druckit vit Rioja någon gång tidigare, men kan inte erinra mig varken var eller när, så kanske är det faktiskt första gången ever! Känns stort på något sätt. Men vad är det då vi får i glaset?

Färgen är halmgul med drag mot gyllene. Karaktären för omedelbart tankarna till sherry, men är lättare och friskare. Doften är lätt oxiderad med tydlig citron och mandel. Smaken är likartad med än tydligare citron, enstaka rostade nötter, en lätt viskös karaktär och frisk syra. Som en riktigt frisk och härlig citron och mandelkaka! Ett utmärkt vin till allehanda spanska delikatesser. Gott är det också, glömde jag säga det? 92 poäng.

2010 Clothilde Davenne Les Temps Perdu

Ack svunna tider! Jag minns än idag hur jag föll pladask för årgång 2008 av det här vinet. Vilken syra, vilken stringens, vilket härligt vin! 2009 var tyvärr en besvikelse i jämförelse, men hindrar mig inte från att plocka upp  2010 från vinmonopolets hylla. Etiketten har fått sig en överhalning ser jag. Vad är det då i flaskan? Jo, det här är inte illa. Frisk, härlig doft av citrus och flinta uppblandat med en lätt blommighet. I munnen en frisk syra, fin äppel och päronfrukt och bra mineraler men också en nyans av våt ylle som inte är helt kosher. Klart mycket bättre än 2009 men ingen ny 2008. Suck! Intet är som flydda tider! 86 pinnar till vinet.

2009 G.D. Vajra Lange Rosso

En blomstersmyckad etikett kan ingen säga nej till, speciellt inte när namnet Vajra står strax ovanför blommorna. Deras Langhe Rosso är, ovanligt nog för piemonte, en blandning av diverse druvsorter. Jag har hittat flera olika "recept" och det verkar som om mixen varierar något år från år. Huvudingredienserna är dock Nebbiolo, Barbera och Dolcetto, med mindre mängder Fresia, Pinot Noir och Albarossa. Vinet är uttryckligen ämnat för tidig konsumtion, på flaskan anges till och med "da bere in 3 anni". Det ska dock gå att lagra framgångsrikt längre än så, även om jag inte har någon personlig erfarenhet av detta. I med en färsk italiensk korv i stekpannan och på med pastavattnet! Dags för en tur till Italia!

Vi får ett vin med transparent rubinröd färg. Doften är lite knuten med ljusa körsbär och någon mörkare frukt undertill. Vi snackar inte något adrenalinpumpad modernist här inte. Med tid, tålamod och stigande temperatur öppnar det upp sig och visar en riktigt fin rosig blommighet vackert kombinerad med lakrits och viol. Smaken utvecklas från elegant och syrlig till piggt fruktig med en del kraft; intrycket går från lätt till medelfylligt. Här finns lite lagom motstånd från finkorniga tanniner. Riktigt härligt vin att bara gulpa i sig! 89 poäng.

Pasta con pistachio

En supersnabb pastarätt som duger bra till lunch, eller som förrätt i små portioner. Kan naturligtvis varieras med diverse extra ingredienser. Grunden är nötterna och löken. Nedanstående recept räcker till 4 portioner

Pasta con pistachio

1 gul lök, hackad
cirka 2 dl pistagenötter, skalade och grovt hackade
300 gram kokt, tärnad skinka
smör eller olja


Stek lök och nötter i stekpanna på låg till medelhög värme i rikligt med fett tills löken är helt mjuk. Den ska inte bränna eller ta för mycket färg.Släng i skinkan, krydda med salt och peppar. Servera med nykokt pasta. Easy-peacy!

2006 Travaglini Gattinara

En av norra italiens mindre kända regioner, i skuggan av barolo och barbaresco, är gattinara, som också den har DOCG status. Gattinara ligger i norra Piemonte cirka 8 mil norr om Turin. Kommunen gränsar till ghemme, ytterligare en DOCG. Precis som hos de mer berömda grannarna är det Nebbiolo som dominerar. Områdets mest välkända producent Travaglini är tillika en av de största med 42 hektar planterade vingårdar. De har, som ni kan se på bilden, en speciell flaska till sina viner, som sägs vara designad för att den ska vara lättare att hälla ur. Kvällen vin är 100% Nebbiolo och lagras 2 år på en blandning av barrique och botti. Dricks till boeuf bourguignon.

Transparent men rätt mörk färg med lite blekare kant. Doftar inte så mycket till att börja med, mest sura körsbär och lite mossa, men efter en stund mer, om än försiktig, frukt. Lite brödkryddor kommer oväntat in på ett hörn tillsammans med lite vanilj och menthol. I munnen ok syra men väl tunn kropp. Det känns snipigt. Tanninerna är rätt sträva och känns lite omogna. Frukten är bra men för finlemmad för att balansera upp övriga komponenter. Ett ok vin som gör sitt jobb men inga glädjeklockor ringer. Med lite lagring kan det nog bli bättre om frukten inte dör helt. 82 poäng

2005 Thierry et Pascal Matrot Mersault

En vanlig sketen vardagskväll mol alena i ödemarken. Efter en dag där alltför mycket tid lagts på vinsurfande, där alltför många önskeinköpskorgar med en suck raderats, där samtliga olästa blogginlägg på min lista här på blogger skummats igenom, då är jag f-n i mig förtjänt av en flaska vin. Åtminstone intalar jag mig själv det när frestelsen plötsligt blir övermäktig. En snabb inventering i minikällaren. Det ska vara ett vin som inte smyger runt och är svårt, som inte tassar försiktigt på tå, inte knyter sig efter minsta sniff, inte är blygt och finlemmat. Dessutom ska det passa till den pasta med zuccini och skinka i gräddig sås som jag redan har på spisen. Det lämnar i stort sett bara ett alternativ; den enda vita bourgogne som jag har här norr om polcirkeln, alltså vinet i inläggstiteln. 

Korken ryker, en stabil baddare av god kvalité verkar det som. Sällan har jag sett en så solid barkbit. En skvätt av det ljust gyllene vinet (med grå blänk) i glaset och så första sniffen. Lite knutet är det så här 10 sekunder efter öppning, men i alla fall sunt. Ingen premox här. På bara några minuter blommar doften ut och utvecklar sig sedan fint under närmsta timmen. Först kommer lite rostat bröd följt av försiktig tropisk frukt som successivt förstärks. Snart ansluter rumstempererat smör, mandlar, nötter och en trevlig mineralitet. I munnen har vi frisk och fin syra som åtminstone initialt är lite skarp och grön i kanten men lugnar sig sedan. I munnen följer frukten samma mönster som i doften, det vill säga först knuten och sedan alltmer generös. Kanske går det här mer mot citrus än i doften. Redan från början finns rostade och oljigt smöriga toner med, speciellt i eftersmaken, som är föredömligt lång och utvecklar en mycket trevlig mineralisk, citronsur-söt karaktär med lätt rökiga inslag. Yummy! Nu har jag inget att jämföra med och det var en stund sedan jag drack vit bourgogne (det har varit riesling för hela slanten) men det här smakar helt enkelt sabla gott. Ett generöst och rejält vin utan krusiduller, precis vad jag önskade mig! Inte på samma nivå som Bonneau du Martrays Corton Carlemagne men så kostar det också bara en tredjedel så mycket. 90-91 poäng.

P.S. Jag sitter inte mol allena på juldagen. Det här var tidigare i veckan. D.S.

Nikka From the Barrel

Japanerna det här med whisky. Vad som för några år sedan var något av en hemlighet för de särskilt invigda är nu ett etablerat faktum. Tillverkningsmetoderna är med eller mindre copy-paste från skottland. Den japanska whiskyns fader, Masaka Taketsuru, kom från en familj med lång tradition av sakebryggning.  1918, vid 24 års ålder reste han till skottland för att studera kemi. När han efter tre år reste tillbaka till japan hade han hunnit få en gedigen insikt i whiskybränningens mysterier och dessutom hunnit gifta sig med en äkta skottska. Tillbaka i japan startar han tillsammans med en affärspartner destilleriet Yamazaki, men efter några år uppstår en konflikt och Taketsurur lämnar företaget och startar ett nytt destilleri lägre norrut. Det får namnet Yoichi. Dessa två destillerier är ursprunget till de två företag som fortfarande dominerar den japanska whiskymarknaden; Suntory och Nikka. 

Tillverkningen skiljer som sagt inte så mycket mot skotsk whisky, men lagringen har andra förutsättningar, då temperaturvariationen över året är mycket större i japan än i skottland. Det är osäkert om japansk whisky har någon speciell karaktär som kan sägas vara rent japansk. Någon enhetlig stil finns inte, tvärtom tillverkar man ett stort urval av stilar, ofta i samma destilleri. Möjligen kan man säga att whiskyn generellt tar åt sig mer smak från faten på grund av de stora temperaturvariationerna. I min erfarenhet är  lägstanivån väldigt hög och de bästa tappningarna hör definitivt till världseliten. 

Nikka From the Barrel är en blend av grain och maltwhisky från destillerierna Miagikyo och Yoichi. Lagring sker på first fill bourboncasks. Wiskyn har vunnit flera utmärkelser. Den säljs oftast på fyrkantiga 50cl flaskor. Priset är överkomligt, men den höga alkoholhalten , 51,4%, gör att det sticker iväg på systembolaget. Försök hitta den utomlands. 

Färgen är djupt gyllene. I doften får jag omedelbart intryck av smörkola och toffee, därefter russin och exotisk frukt. Här finns och nötter och en fin malt. Munkänslan är fet och oljig, och nästa omedelbart exploderar smakerna, framburna av den höga alkoholhalten. Här finns mer smör och vaniljtoffee, kombinerat med en tydlig kryddighet med inslag av ingefära och pepparkaka. Riktigt j-vla gott och maffigt! Finishen är varm, söt och smörig. Mot slutet smyger sig en liten bitter ton in. Den klart bästa blend jag druckit. En perfekt slamkrypare i en provning. 90 poäng.

Trippeltomatsås

Trötta på krossade tomater på burk? Här får ni en riktigt smakrik och mustig tomatsås. Grundreceptet kan varieras, jag fräser till exempel ofta lite chili med löken för extra hetta. Zuccini, ärtor eller bönor funkar också bra. Basreceptet är som följer, cirka 4 portioner.

Trippeltomatsås

12 st cocktailtomater

4 st stora, mogna tomater

1 paket soltorkade tomater

1 msk tomatpuré

2-3 schalottenlökar

2-3 vitlöksklyftor

olja

salt

valfria örtkryddor

Fräs löken mjuk i olja på medelvärme i en gryta eller kastrull. Tillsätt vitlöken och fräs till också den är mjuk. Lägg i en rejäl matsked tomatpuré. Hacka de torkade tomaterna. Hacka de stora tomaterna. Lägg hacket i grytan tillsammans med cocktailtomaterna. Tillsätt ev. lite vatten. Salta försiktigt. Låt puttra under lock 10-15 minuter. Späd med vatten vid behov. Tillsätt mot slutet ev. lite örter. Oregano är min favorit för tillfället. Servera med nykokt pasta och riven parmesan. 

2009 Markus Molitor Riesling Trocken

Vin nummer två i Molitor veritkalen blir årgång 2009. Några vänner har samlats i köket för att smäcka i sig några blandade smårätter; bruchetta med tomatchilli, tryffelomelett och en sallad på kål, äpplen och stekt korv för att stilla hungern i väntan på huvudrätten. Till detta dricks alltså ovan nämnda moselbarn. Vi får ett vin med frisk syra och hårda, ståliga mineraler. Skillnaden mot 2008 är uppenbar. Betydligt stramare. Den mogna frukten och lite söta blommigheten lyser med sin frånvaro. Har får vi istället en tysk soldat i sträng givakt med mängder av välpolerad metall och kalkgrus under fötterna. Jag trodde 09:orna skulle vara fruktiga med lite snällare syra (eller är jag ute och cyklar nu?). Ett mycket korrekt vin, som jag upplever som lite tråkigt. Är det maten (som väl inte är direkt vinvänlig, intrycket är dock samma både före och efter matintaget), årgången eller ett års mindre flaskmognad? Jag vill i vilket fall som helst tillbaka till den lekfulla '08:an! 84-85 poäng för kvällens vin. Ska bli intressant att se på 2010. Kommer syrorna vara over the top?